fattigdom

Jag hade ju tänkt skriva något om fattigdom.
Frågan är vad som är fattigdom .
Salt skriver att han inte vet något om det, att han aldrig varit fattig. Hans definition är att han aldrig behövt förnedra sig för att få mat för dagen.
Det var en rätt bra definition.

Jag brukar hävda att ingen i Sverige är fattig. Ingen i Sverige behöver svälta. Det är förvisso sant. Men var går egentligen gränsen för förnedring? Att det innebär en viss förnedring att gå ut på stan med en bössa i hand och be främlingar om pengar kanske vi är överens om. Men förnedring kan vara så mycket annat.
Skam kan upplevas på många sätt och i olika situationer.

Om vi istället ska definera fattigdom som något som kan framkalla en känsla av skam hos en individ så vill jag påstå att det finns många fattiga i Sverige.
Jag tror att det är skamligt för många att inte ha råd med en ny bil. Jag tror att många känner skam över att inte ha råd att resa utomlands, det finns faktiskt människor i det här landet som aldrig varit utanför Sveriges gränser av ekonomiska skäl.
Framförallt tror jag att många barn i fattiga familjer upplever skam. När kompisarna radar upp vad det fått i julklapp och pratar om fina utlandssemesterar, eller varför inte när det är friluftsdag och man är en av två barn i klassen som måste pimpla för att man inte har råd med en slalomutrustning.
Sådan fattigdom skapar ett utanförskap.

Många ensamma arbetslösa föräldrar har säkert inte råd med dator och bredband. Deras barn borde rimligen hamna på efterkälken både i skolarbete och rent socialt, och vips har vi en segregering som påverkar hela deras framtid.

Jardenberg, Arhammar, Hyttfors och Martin är bara några av dem som skrivit om mikrolån genom Kiva.

Jag tycker att det är en alldeles underbar idé. Jag bidrar hellre med hjälp till självhjälp med möjlighet att se vad som händer med mina pengar, än jag lägger en summa i en insamlingsbössa på stan.

Samtidigt måste jag ställa frågan – varför är det ofta så lätt för oss rika svenskar att hjälpa människor på andra kontinenter, men så svårt att bidra när någon i vår omedelbara närhet har det kärvt?

En gång för länge sedan initierade jag en insamling över nätet, i ett forum där de flesta mer eller mindre kände varandra. Det var ett plötsligt infall, den vände sig till personer som redan var bekanta med personen som skulle få pengarna, och det var egentligen inte min idé från början. Ändå blev folk som tokiga. Reaktionerna var chockerande.
För det första borde jag ju begripa att det var kränkande mot personen att samla in pengar åt henne. Men snälla nån, varför skulle det vara det? Hon gjorde ingen hemlighet av sin taskiga ensamtsåendeförälderstudentekonomi, och hon hade uttryckt en önskan om att ha råd att köpa ett par jeans.

En annan person gick in och skrev att ”om alla här i forumet skänker en tia så kan du köpa dina jeans”. Många svarade i tråden att de gärna ville bidra och se till att personen fick pengar till ett par jeans, och jag tänkte att det väl inte kunde vara så himla svårt och satte igång en verkstad bland alla orden.

Hon fick sina jeans. Och jag fick så jävla mycket skit så jag inte varit i närheten någonsin på nätet. Hade jag gjort motsvarande för en ensam mamma i Somalia, hade tonerna varit andra då?

Bland argumenten hördes saker som att vi i Sverige har en socialtjänst som man ska vända sig till, det är deras ansvar. Det är alltid någon annans ansvar. Samhällets. Men samhället är ju vi allihopa, och personligen skulle jag tycka det kändes mer förnedrande att behöva uppsöka socialkontoret än att faktiskt få en slant av någon som frivilligt ger mig för att de bryr sig.
Möjligen skulle jag tycka att det var förnedrande att ta emot pengar av någon som ger mig för att döva ett dåligt samvete, från någon som ser ner på mig för att jag är fattig, någon som ler snällt och känner sig duktig och fin för att den ger mig en slant. Någon som slår sig själv på bröstet och talar om för resten av världen ”Se på mig så generös och givmild jag är”.

Har jag pengar så hjälper jag mina vänner, simple as that.

Och nej. Ingen svälter i Sverige. Men att bo i Sverige och inte ha råd att gå till tandläkaren, köpa nya glasögon eller medicin som man kanske behöver – är inte det också ett visst mått av fattigdom?
Att bo i ett samhälle där allt handlar om konsumtion när man inte själv har råd att köpa nya jeans på mer än ett år, är inte det att räkna som ett visst mått av fattigdom också? Eftersom den kan generera skam.

Det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra heller.
Man kan hjälpa både sin granne och någon som är fattig i Indien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

blog action day

Idag är det Blog Action Day.
En dag när tanken är att alla bloggare united ska samlas och skriva om samma ämne.
Fast utifrån sitt alldeles eget perspektiv såklart.
Tänkte bara påminna/tipsa om det. Själv hoppas jag få tid att skriva något på ämnet fattigdom senare ikväll.

Läs mer om Blog Action Day här och här.

Uppdaterat: Jag vill också rekommendera Joakim Jardenbergs text på Mindpark om Kiva.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]