det började med brevvänner

Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.

Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.

För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.

Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.

Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.

Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.

Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.

Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.

Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.

läsarreaktioner

Jag skriver för att bli läst.
Bästa kvittot är reaktioner från läsare.
Här i bloggen är det oftast enkelt – ni kommenterar. (jag älskar era kommentarer, ni vet det va?)
Det har också hänt – om än i absoluta undantagsfall – att någon kommenterat det jag skrivit live, kommit fram till mig på stan.

När man skriver i papperstidning är det inte riktigt så. Visst, när jag jobbade på Sundsvalls Tidning fick jag ett och annat mejl och ibland handskrivna brev av läsare som tyckte till. Någon gång skrev någon en insändare som svar på det jag skrivit i tidningen. En gång fick jag tårta och blommor. Och så ringde folk, till redaktionen.

Att vara extern krönikör är något annat. Jag skriver krönikor en gång i månaden i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda. De läggs ut på nätet också, så folk kan kommentera där, men jag tror att de flesta läser de krönikorna i papperstidningen. Och hur gör dom då när de vill reagera på något jag skrivit?

Dom ringer!

Jag har efter varje krönika utom den här om att jag inte gillar telefonsamtal fått telefonsamtal från människor, som antingen gillat eller ogillat det jag skrivit.

När min senaste krönika (som handlar om frihet från tingen och överkonsumtion) publicerades så ringde en herre som sålde vad han själv kallade för ”skräp” och frågade mig hur jag hade tänkt att han skulle försörja sig om ingen någonsin köpte onödiga saker. Intressant fråga, och den som ställer till mest när vi pratar om hur vi ska få jorden att räcka till för nästa och nästnästa generation.

När min första krönika publicerades ringde en herre och ställde 40 tusen miljarder frågor om mig och min livssituation för att slutligen när jag frågade vad han egentligen ville säga att ”du såg ju bra ut på bilden i tidningen”. Så otroligt ambitiöst, att leta upp mitt telefonnummer och faktiskt ringa för att säga det.

Handskrivna brev var det väldigt längesedan jag fick, däremot. Det bekymrar mig inte särskilt, då de som skriver brev och skickar med snigelpost inte sällan hör till kategorin ”creepy”.
Eller vad sägs om detta handskrivna brev som Edgar fick av en man som läst om honom i magasinet Amos?

härnösand den 23/4 1969

När jag var liten brukade min pappa berätta om sin Opel Kapitän. Bilen han köpte då han nyss tagit körkort. Den han sörjde och saknade, eftersom min farfar en dag helt utan anledning hade sålt den till en förbipasserande för tio kronor.
Jag undrade alltid vad som flugit i min farfar, som annars var så mild och snäll. Jag vågade aldrig fråga.

Men när jag i höstas kom över breven som min pappa skrivit till sin morbror Arne, då fick jag svaret. Det som ingen någonsin talade om.

Härnösand den 23/4 – 69

Bäste Morbror!

Tack för brevet.
För ett år sedan skrev jag mitt förra brev till dig. Trodde det hade kommit bort på posten eftersom jag var osäker på din adress. Jag hoppades att så var fallet, eftersom jag mer och mer började inbilla mig att brevet bara borde läsas av mig själv. Men när jag nu läser ditt brev, ser jag att du förstod det bättre än jag själv.

Ditt brev var underbart för mig. Det öppnar så oändligt många perspektiv så det blir omöjligt att svara i ett sammanhang. Jag läser och läser det om och om igen och varje gång väcks nya tankar. Sommaren var enormt svår för mig. Anledningen kanske jag berättar senare. Men nu sedan jag kom på denna skola – träffade en underbar flicka som jag nu är förlovad med – har allt blivit så lugnt och tryggt. Så omvänt så jag känner mig ibland främmande för vad som varit. Man förlorar all tid till att tänka och nästan all förmåga till att skriva. Men i höstas, strax innan jag åkte hit satte jag mig framför min skrivmaskin en typisk höstdag och skrev ett långt brev till dig. Man jag fick aldrig tag i någon adress, så jag kunde posta det. Det kanske inte var något egentligt brev, utan lika mycket ett avsnitt i min dagbok. Jag tror i alla fall att jag nu vill bifoga det, för det var ett typiskt ögonblick när jag kände för att skriva, och många saker är alltid aktuella. När jag nu läser ditt brev och försöker svara så finner jag nästan inga andra ord än just dom du använder. Du säger så mycket, och allt blir så klart, men ingenting är i alla fall absolut.

Sommaren 68: Jag muckade i mars, åkte hem och fick arbete vid den tidning som jag tidigare arbetat för. Övade piano och fiol för att söka en musikskola. I slutet av maj åkte jag till Arvika och provade men kom in bara som reserv. Därför åkte jag hit till Härnösand och det lyckades bättre. Jag hade då en underbar bil – Kapitän årgång – 54. Den hade aldrig svikit mig förut, men då under veckan som jag var här och tenterade så välte den en natt i en kurva här nedanför skolan. Polisen kom och jag hade oförsvarligt nog druckit lite för mycket vin. 14 dar senare en varm och het sommardag kom polisen och tog mitt körkort. Allt skulle gått bra om jag fått bära mina förebråelser för mig själv men du kanske förstår.

Jag ville bege mig iväg hemifrån. Arbetade ett tag i Umeå, gav mig ut och liftade, men kom aldrig längre än till Stockholm eftersom jag var pank. Två flickor träffade jag under sommaren. I båda fallen blev min kärlek försmådd efter kort tid. Den ena nu älskarinna till en medelålders gift man. Skriver ofta och berättar om det helvete hon befinner sig i. Den andra lång och vacker, åkte till Berlin, och började efter det knarka lite.
Musikskola, internat. Jag sitter på mitt rum. Hör, lyssnar till pianon, fioler och klarinetter som övar, flickor som skrattar. Fönstret står öppet. Sång från vårfåglar. Dropp från tak. Allt i en underlig symfoni; ja våren är för mig som en enda stor orgasm. Just nu har pianot solo. En Bach invention. Men jag har inget partitur, man kanske nästa insats blir en vacker polska, eller en vindfläkt genom rummet.

Du bjuder mig och in fästmö att komma till Gotland i sommar. Jag tror inte du riktigt förstår vad du ger dig in på när du ställer ett sådant erbjudande, för vi har nämligen både lust och tid att vistas på denna underbara ö under hela sommaren. Men jag ska inte skrämma dig. Men att få besöka dig har länge varit min dröm. Jag hoppas att du får möjlighet att skriva innan vi slutar skolan här, och berätta hur sommaren är planerad för dig så det är lämpligast att komma.
En annan sak vi tidigare planerat. Min fästmö E kommer nämligen från Ljungdalen. En underbar plats i Härjedalen med fjäll runt omkring knutarna. Där har hennes mor och morfar en fädbodvall. Och vi skulle då bo där bland kor, kalvar och får. Vandra i fjällen de ljusa nätterna. Älska i en gammal fädbodstuga med torvtak och gå som getare under solklar eller duggig himmel.
Äta snus och dricka hembryggt vin.
Än en gång: tack för ditt underbara brev.
Vi slutar här runt den 17/5, så du kan skriva hem sedan. Men jag kanske ringer någon dag.

Många hälsningar
Lars-Olov

Det var första gången min pappa förlorade körkorten på grund av rattfylla. Men långt ifrån den första. De sista åren hade han – som tur var – inget körkort alls. Men körde, såvitt jag har förstått, en del bil ändå.

Jag har tidigare publicerat brevet här.
Och ett annat av hans brev till morbror Arne finns här.

brev till journalistförbundets styrelse

Jag har skrivit ett öppet brev till styrelsen för Journalistförbundet, där jag fortfarande är medlem.
Det intresserar kanske inte dig som läser den här bloggen, men om du är nyfiken och intresserad av journalistik, demokratifrågor och Kulturskaparna tycker jag att du ska läsa det.

same same but different

Det var en gång på åttiotalet.
Det var på den tiden när ingen kände till internet, då datorer var stora brummande maskiner som knappast ansågs höra till heminredningen, och när barnen hade maskinskrivningsundervisning i skolan för att få in den rätta fingersättningen.
Snabbt skulle det gå och fel fick man inte göra, det var ju så krångligt att rätta med TipEx.
Det var fantastiskt modernt när de elektriska skrivmaskinerna gjorde sitt intåg och man kunde radera en felskrivning genom att backa, och ett tejpband åt upp bokstaven som inte skulle vara där.
Det var på den tiden när rubriker gjordes med gnuggbokstäver som köptes på dyra ark, och man till slut hade en hög ark med bara de dåliga bokstäverna kvar. Sådana som z, x, w och q.
Det var när texten i stencilapparaterna var blå som blekt bläck.

Just det här barnet var lite bortskämt, med ett helt tryckeri fullt av papper, pennor, skrivmaskiner och gnuggisar och till och med tryckpressar. Det fanns mörkrum för framkallning av fotografier och hennes pappa tillverkade anteckningsböcker i alla tänkbara färger och storlekar med hjälp av bokbindningslim.

Inspirationen utifrån var begränsad. I bokhyllorna fanns böcker från Bra Böcker och ”Den Kristna Bokklubben”, och hon läste dem alla. Hemmets enda veckotidning var Pingströrelsens organ ”Evangelii Härold”, men där publicerade barnet en brevvänsannons, och fick massor av svar som hon besvarade vart och ett, med handskrivna brev på färgglatt papper.
Höjdpunkten på dagen var när hon kom hem från skolan och tömde brevlådan nere vid vägen, och räknade in de handskrivna breven från människor i alla åldrar (fast mest jämnåriga). De besvarades ofta med vändande post och vad som skrevs minns hon inte idag, men uppenbarligen fanns saker att berätta.
De finaste breven var de som kom från andra länder, med färgglada frimärken stämplade ”Air Mail”. från missionärsbarn och missionärer, som ofta skickade med foton från de där spännande delarna av världen hon aldrig sett men längtade till, och läste om i böcker hon hittade hemma hos sin mormor med titlar som ”I kannibalernas land” och ”Juha den svarte”, samt i de stora fotoböckerna från Bra Böcker som hette kort och gott ”Kina”, eller ”Tibet”. Länder som hon drömde och fantiserade ihop egna historier om, som hon låtsades att hon besökte och hon levde sig in så starkt att hon ibland trodde att hon faktiskt varit där.

Så småningom fick hon idén att försöka föra samman sina vänner, sprida berättelserna till flera, och låta inspirationen flöda mellan världsdelarna. Hon knåpade ihop en liten tidning, uppmanade sina brevvänner att bidra med text och bilder och skickade den till ett försumbart antal prenumeranter i fyra världsdelar. Hon länkade ihop människor med varandra, människor som hon trodde kunde ha något att dela med sig av.
Hon sparade pengar för att någon gång kunna resa, besöka någon av dem. Det blev inte någon resa. En översvämning i Bolivia som gjorde människor hemlösa gjorde beslutet enkelt att fatta – pengarna användes till att bygga hus och skicka barnkläder till en hemlös familj.

Men senare, i slutet på åttiotalet, när hon återvände från ett misslyckat försök att bli nunna i Italien och skämdes för mycket för att åka direkt hem, då kontaktade hon en av de gamla brevvännerna. Honom som hon skrivit tio sidor långa brev till från sitt lilla fönsterlösa inrökta rum på Sundsvalls Tidnings redaktion där hon jobbat i ett år. Hon fick en sovplats under någon vecka och hon fick se en annan del av Sverige, andra människor än hon var van och hon fascinerades över möjligheterna att lära känna okända, vidga sina vyer och att hon faktiskt kände denne brevvän rätt bra fastän hon aldrig träffat honom tidigare.

Och hon är likadan idag. Hon är lika fascinerad, lika ivrig att kolla posten för att se om hon fått svar, fast posten idag består av mejl, eller kanske bloggkommentarer, eller twitterrepliker.
Hon älskar fortfarande att låta andra berätta sina historier och sprida dem vidare så att fler får ta del, fast hon gör det i sin blogg idag eller genom att sprida länkar på Twitter.
Hon är lika förtjust i människor och möten och andra världsdelar och byarna i Sverige. Hon är lika fascinerad av kommunikation och av att lära känna andra som inte är som hon.

Och hon kan inte låta bli att undra hur det skulle varit, om hennes liv på något sätt skulle sett annorlunda ut om internet hade funnits då, på åttiotalet.

min pappa

Det är tre år sedan min pappa dog. Tre år utan att jag saknat honom alls.

Däremot har jag i hela mitt liv, kanske mest sedan jag blev vuxen, saknat en far. Min pappa var inte en far för mig.
När jag för några år sedan, när min pappa ännu var i livet, gick jag i terapi. Min terapeut var riktigt bra. Jag lånade en bok av honom om sorgebearbetning. Och sedan gjorde vi några övningar i praktiken. Vad det hela handlade om var att obearbetade förluster/sorger från det förflutna påverkar ens liv, och att man i efterhand faktiskt kan bearbeta och ta itu med gamla förluster. Min terapeut var väldigt fixerad vid min pappa. I början sa jag att jag inte hade några problem med min pappa. Att jag var färdig med honom, att han inte var ett problem för mig. Men min terapeut fick mig att förstå att det kanske inte bara handlade om personen som var min biologiska pappa, utan om just avsaknaden av en far, och att det de fakto var ett problem för mig.

Jag är just nu i en mer aktuell sorgeprocess, och bestämde mig för att plocka fram mina gamla lärdomar om sorgebearbetning. Jag hittade ett brev som jag skrivit till min pappa. Ett brev till den far jag önskat att han varit. Och jag hittade andra saker. Pappas dagböcker, pappas fantastiska berättelser om vad ett delirium faktiskt är. Någon gång kanske jag publicerar delar av dem i någon form.
Och plötsligt börjar jag se min pappa från ett helt annat perspektiv. Det kanske behövdes att han skulle dö och hålla sig undan i tre år för att jag skulle kunna göra det.

Men jag inser att jag inte är helt olik min pappa. Jag har börjat förstå honom på ett annat sätt. De drömmar han hade. Önskningar och hopp. Vad han ville och hur han fungerade.

Min pappa var precis som jag ganska trög och stillasittande. Man fick inte intrycket av att han var en särskilt engagerad person alls. Jag har förstått att han var otroligt passionerad, bara han fick göra något han brann för. Och min sorg idag är mer en sorg över att min pappa hade så fel förutsättningar, var på fel plats och aldrig riktigt fick chansen, eller hade förmågan att faktiskt göra något av allt som var bra som han faktiskt var.

bild-132

Det här är såklart efterkonstruktioner. Baserat på vaga minnen och berättelser om min pappa. Gamla foton och saker min pappa sagt och skrivit.
Men någonstans behöver jag få en annan bild av min pappa. För att kunna förlåta och för att förstå mig själv.

När min pappa var ung brann han för två saker. Musik och journalistik. Han var en misslyckad musiker. Blev musiklärare och aldrig en särskilt bra sådan. Det händer att jag träffar hans gamla elever som inte vet att jag är hans dotter och det är inte smickrande saker de säger om honom.
Journalistiken var en annan sak. Han skrev notiser för ”Nya Norrland”. Han var duktig på språk. Och han var duktig på att fotografera. När jag var liten var vår gästtoalett mörkrum, pappa framkallade sina bilder själv. Men han hade inte förmågan att göra något riktigt av det, fast jag är säker på att han skulle ha lyckats om han bara vetat hur man gör.

När han dog och jag skulle ta reda på hans lägenhet slogs jag av hur viktig fotografering varit för honom. Hans lägenhet var en kvart som lätt kunde konkurrerat med de värsta scenariorna från ”Requiem for a Dream” eller ”Trainspotting”. Jag besparar er detaljerna. Men en sak hade han lyckats hålla ordning på, trots tjugo år av hårt supande. Trots att allt han hade tagits ifrån honom och han levde i en soclägenhet med ett hopskrap av möbler och grejer från Frälsningsarmén var det en sak som han lyckats få med sig.

Sina foton och negativ. Negativen ordentligt sorterade och daterade i metervis av pärmar. Diabilder i travade magasin. Och foton, i buntar med tydliga förteckningar över innehållet.

Och jag är så ledsen för att ingen under hans levnad orkade bry sig, eller såg att ta tillvara hans passion, hans entusiasm för bilderna. Min pappa kunde, hur skitigt och fult allt faktiskt var omkring honom, se det vackra i tillvaron. Min pappa tog långt innan det slog igenom dokumentära bilder i vardagen, bilder som berättar historier, bilder som är vackra fast de är grå.

Men nu tappar jag tråden.

Efter några år som misslyckad musiklärare fick min pappa för sig att han skulle köpa en tryckpress. En gammal offsetpress som tryckte svartvita A4. Han började trycka ett reklamblad. Tryckpressen stod i ett rum intill mammas och pappas sovrum. Pappa hade alltid svarta händer, av trycksvärtan. Länge jobbade han som musiklärare på dagarna och så tryckte han reklamblad på kvällar och helger. Han klippte och klistrade. Använde gnuggisar för att göra rubriker och annonser. Han köpte en elektrisk skrivmaskin och jag lärde mig korrekt fingersättning. Jag läste korrektur åt pappa. Jag såg alla fel med blotta ögat och också pappas kollegor och konkurrenter i tryckeribranschen började använda mig som korrekturläsare.
Jag hjälpte pappa att blada i reklam på helgerna. Jag fick tio öre per ex, och det blev en hel del pengar.
Efter några år sade han upp sig från jobbet som musiklärare och köpte en fotosättmaskin för – hör och häpna – en miljon kronor.
När jag skriver det här känner jag mig gammal. Men min pappa betalade alltså på åttiotalet en miljon för en maskin vars enda funktion var den som vilket jävla ordbehandlingsprogram som helst klarar idag.
Den var två gånger en meter stor, själva datorn. Den hade två bildskärmar, en där man såg den löpande texten och en där man såg hela sidan. Pappa började göra original åt andra tryckerier. Det gick bra för honom. Han brann för det han gjorde. Han jobbade jämt. När han inte hade sina perioder. Då kunde man hitta honom medvetslös och nerkissad på golvet intill fotosättmaskinen eller tryckpressen. Han köpte en större tryckpress, som kunde trycka A3 i fyrfärg. Jag minns hur stolt han var. Och hur ingen förstod eller riktigt brydde sig.

Min pappa saknade något. Jag vet inte riktigt vad. Han levde i drömmen om att skriva, om att skapa, men blev den som tryckte och publicerade sådant som andra gjorde.

Jag tror att jag har varit orättvis mot min pappa. I vuxen ålder var han aldrig en far. När jag var liten hade han sina brister. Men där i hans tryckeri i doften av trycksvärta hjälpte och uppmuntrade han mig att göra och bli det han aldrig hade blivit.

När jag var tolv år gjorde jag en tidning för missionärsbarn och det hade aldrig gått utan pappa. Han lärde mig skriva maskin. Han lärde mig svenska. Han lärde mig att göra original och han höll mig med all tänkbar utrustning. Det fanns alltid obegränsat med papper och pennor och tip-ex hos oss. Han hjäpte mig att trycka och han gjorde det med glädje. När jag tänker efter minns jag aldrig att pappa verkade tycka att det var besvärligt. Pappa sa aldrig nej. Han uppmuntrade mig att skriva, han uppmuntrade mig att göra det jag ville.

Jag skrev dikter och när jag var femton år hjälpte pappa mig att göra en bok. Han fixade grejer för bokbindning för att det skulle bli bra och snyggt, och detta trots att han verkligen ogillade innehållet i min bok. Det var inte särskilt rumsrent enligt hans fundamentalistiska kristna syn på livet. Men han ville nog att jag skulle lyckas bli det där han aldrig blev.

Senare i livet, när jag inte hade någon kontakt med pappa alls, vet jag att han alltid läste allt jag skrev. Han tittade på varje teveinslag jag gjorde, lyssnade på varje radioreportage. Och han var stolt över mig. Han sparade mina artiklar. Han visade dom för sina vänner.
Men han sade aldrig något till mig. När vi pratade fick jag mest skäll för mitt flitiga användande av svordomar och andra fula ord.

Mina föräldrar skildes när jag var femton år. Ett par år senare gick pappas firma i konkurs. Sedan kom han aldrig på fötter. Han söp hårt de sista femton åren av sitt liv, han hamnade flera gånger på sjukhus med mer än 6 i promille. Han kunde inte ta vara på sig själv och han kunde definitivt inte vara en far.

Jag hade velat ha en far. Jag hade velat det. Men han förmådde inte. Jag var hård mot honom.

Ett par år innan han dog skrev jag det där brevet. Brevet till den far jag aldrig haft. Jag läste upp det för honom. Och då, den enda gången, sa pappa förlåt och jag tror att han menade det. Han sa då att han faktiskt var stolt över mig. Och han önskade att han varit klokare, vetat mer, gjort mer för mig. Jag har förlåtit min pappa nu. Någon gång ska jag gå igenom hans negativ. Jag ska framkalla bilder och jag ska visa hans foton för världen. Jag ska publicera hans texter som är vackra och värda att läsa.

Jag hoppas att pappa har förlåtit mig, fast jag aldrig bad honom om det.