Jag noterar att Resumé intervjuat Leo Lagercrantz om den kommande boken Elefantjägarna.
I somras intervjuade jag honom och hans kollega Jens Christian Brandt för Miss World Magazine. Eftersom magasinets hemsida inte finns längre lägger jag upp texten här, för eftervärlden.
Elefantjägarna
Vilket ansvar har Carl Bildt för folkmordet som pågick i Sudan under tiden som han var styrelseledamot i Lundin Oil? Vilket ansvar har Lundin Petrolium idag? Vad är det egentligen som pågår i Afrika där västvärlden hämtar sin olja? Vilken betydelse har ditt aktiesparande? I boken Elefantjägarna som släpps i slutet av oktober försöker Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt ge svar.
På förlagets hemsida kan man läsa att Elefantjägarna är en berättelse om ”snabba klipp och smattrande champagnekorkar, men också om märkliga allianser mellan krigsherrar och oljebaroner i ett av världens fattigaste och mest utsatta länder”.
När jag träffar Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt för att tala om arbetet med boken säger Jens att det också är en bok om Sverige.
– Vi har länge haft en speciell bild av Sverige, bilden av det här lyckliga fyrkantiga sosselandet där solidaritet är viktigt. Vi har försökt hitta en tredje ståndpunkt mellan kommunism och extrem marknadsliberalism, men på sätt och vis är det en myt för det har hela tiden funnits andra krafter. Vi har flirtat med de mest extrema formerna av marknadsliberalismen och anpassat vår moral efter affärsmöjligheterna.
– Det blir ju också schizofrent, för det finns ett konsensus att Putin inte är demokrat och han ska bort, samtidigt som vi hjärntvättas dagligen att vi ska placera våra PPM-pengar på den ryska marknaden för att de kommer att ge bra avkastning. Svenskar är inga onda cyniker, vi är schizofrena. Vi gillar demokrati men hemma vid datorn när vi flyttar våra PPM-besparingar kan vi tänka oss att ingå i alla möjliga djävulspakter.
Leo Lagercrantz skjuter in att de i boken också har försökt fördjupa sig i vad som hänt när aktieägandet i Sverige flyttats från att vara en perifer företeelse bland överklassen till att vara något som var och varannan småsparare ägnar sig åt.
– Vi tror att den förändringen har stor betydelse och påverkar den enskildes och därigenom även kollektivets moral.
– När tretton ministrar och hundratusentals fondsparare äger fondandelar i ett bolag som Lundin tänker man att det nog inte kan vara så farligt.
Folksam och AMF Pension beslutade sig för att sälja sina innehav i Lundin Petrolium när bolaget i vårades vägrade tillsätta en oberoende granskning av förehavandena i södra Sudan, på flera av aktieägarnas begäran. En symbolisk handling som hade större moralisk än ekonomisk betydelse för Lundin.
– Lundin står väldigt starkt finansiellt men däremot så är det till skillnad från vad många påstår naturligtvis inte bra att stora institutioner drar sig undan. Det är väldigt illa, säger Leo Lagercrantz.
Jag undrar om boken kommer att bjuda på några avslöjanden som inte är kända i dagsläget. Jens svarar, något kryptiskt:
– Ja. Det är inte vår drivkraft att göra något sensationellt. Samtidigt så har vi hittat sensationella saker. Det här är som en episk roman. Vår bok börjar på 30-talet i Äppelviken och sträcker sig till Sydsudan år 2012. När man vänder på de här stenarna dyker det upp väldigt mycket.
Historien om Lundin Oil och deras affärer i Afrika är inte ny. Redan år 2001 avslöjades misstankarna om inblandning i folkmordet och krav ställdes på Carl Bildt att avgå.
– Diskussionen om vad som händer i nuvarande Sydsudan exploderade när BBC sände en dokumentär om händelserna. Sverige vaknade och en kommission skulle tillsättas, alla vara överens om att det var fruktansvärt att ett svenskt bolag var inblandat. Men så kom 11 september och världen ritades om. Nu säger folk att det där var så länge sen, och att vi inte kan hålla på och prata om det, säger Jens.
I juni 2010 inledde åklagaren en förundersökning gällande brott mot folkrätten. En förundersökning som fortfarande pågår. Lundin Oil finns inte längre som bolag, det har uppgått i Lundin Petrolium och rör sig i oljeindustrins finrum, bland annat utvinns olja i Norge. Men Lundingruppen har ett paraply av andra enligt Lagercrantz och Brandt mer tveksamma bolag, så som Africa Oil som verkar i Ogaden där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades förra sommaren. Det var då första fröet till Elefantjägarna föddes, när Leo och Jens talade i telefon om vad om hände i oljebolagens spår.
Är vi i Sverige naiva när det kommer till tron på vad svenskar och svenska företag kan ställa till med ute i världen?
– Vi är snarare onyanserade än naiva. Vi är hysteriska och det blir lätt väldigt svartvitt, säger Jens. Vi är generellt dåliga på att hantera den svenska historien, som nazismen i Sverige. Vi tänker att vi är väldigt fyrkantiga och fantasilösa ingenjörstyper. Egentligen är vi någon slags katolska hysteriker som ropar liv eller död. När vi är internationellt inblandade är vi så bra, vi räddade judar eller vann kriget. Eller så är vi hemska. Till exempel Palme, han är inte en vanlig svensk politiker, han är antingen störst eller sämst. Så är det med Carl Bildt också, och det försvårar objektiva granskningar något enormt.
Vad är det konkret som Lundin Oil och därmed Carl Bildt nu anklagas för?
– Vad man anser och som går att bevisa är att 12000 människor dog på deras område under den här tiden, 1997 till 2002. Bildt kom in i styrelsen medan det pågick, och utsågs till ansvarig för etikfrågor.
– Det handlar om delar av ett större krig som ibland kallas för oljekriget, där sammanlagt över två miljoner människor dödades. Ibland försöker Lundin försvara sig och menar att de anklagas för att själva ha mejat ner de här människorna, men det är det ingen som påstår. Detta var en av världens allra farligaste platser och Lundin var ett av få internationella bolag som var där och såg till att dra nytta av situationen. Men detta ska åklagaren utreda.
Vad innebär det att vara på plats?
– De hade lokalanställda, pakter med lokala krigsherrar som skulle skydda oljefälten, och det som åklagaren tittar på är om Lundin upplåtit sina landningsbanor åt den sudanesiska armén och därmed bidragit till bombanfall mot lokalbefolkningen. Det finns bevis för att lokala krigsherrar fått i uppdrag av armén att röja områden, och armén hävdar att de fått pengar från oljebolagen för att göra detta. Men det stannar troligen vid indicier då det är svårt att bevisa.
Hur kommer det sig att Carl Bildt tycks vara immun mot alla anklagelser och alltid lyckas slingra sig undan i intervjuer?
– I intervjuer så räknar han kallt med att han är bättre påläst än journalisten och han säger saker på ett sätt som kan kopplas till uttrycket att bara man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Så är Bildt. Han hävdar saker som inte har något med verkligheten att göra, man blir väldigt paff på något vis och det blir svårt att fortsätta, svarar Leo Lagercrantz.
– När jag intervjuade honom så hävdade han att det inte råder krig, och det är helt enastående. Sedan säger han att det inte bodde några människor längs den aktuella vägen. Svaren känns som god dag yxskaft, och är helt förnuftsvidriga. Men det handlar om hans egen självklarhet när han säger de här sakerna.
– Men det är litegrann en myt att han är så immun. Fler och fler ifrågasätter honom och allt färre tar honom på allvar, det har vi märkt i arbetet med den här boken.
Kan det vara enklare att komma undan just för att det händer i Afrika, där korruptionen är så utbredd samtidigt som det i väst råder ganska stor okunskap om i stort sett hela kontinenten?
– Ja det är det, säger Leo. Jens och jag är båda för marknadsekonomi, ingen av oss är emot oljeletandet som så. Men vad man ser väldigt tydligt är att efter kolonialtiden så har Afrika blivit rånat av västvärlden och senare även av Kina, inte minst franska bolag har lagt beslag på tillgångar och de enda som fått ut något av det är jättekorrupta eliter. Sedan finns det länder som har väldigt bra tillväxt men på det stora hela är det ett gigantiskt rån.
– Tidigare har Afrika legat så långt borta. Men nu händer det grejer som faktiskt kan bli sådana som Carl Bildts fall. Det har funnits en så romantisk bild av Afrika och kolonialismen, tänk kolonialhjälm och Karin Blixen. Här blir gåtan Bildt väldigt intressant. Å ena sidan är han en bildad aristokrat, samtidigt som han blev den här moderna mannen ute i världen, fredshjälte på Balkan, och den förste statschefen som någonsin skickat ett mejl. Bildt är så duktig på att använda internet, samtidigt som just sociala medier gör att Afrika kommer närmare. Det går inte längre att komma hem därifrån och säga att det inte pågår ett krig.
– På Facebook och Twitter kan folk berätta sanningen, och det som händer gör att den här korruptionen inte kan pågå på samma sätt, och Lundin och politiker och lobbyister kan inte längre hävda att allt är jättebra. Paradoxalt nog slår det väldigt hårt mot politiker som Bildt, men det är väldigt positivt för världsutvecklingen.
Jens Christian och Leo är båda övertygade om västvärldens och oljebolagens skuld i det krig som tagit livet av miljoner människor. Skuld byggd på oljepengar och mutor.
– Sudan är ett av världens oljerikaste länder, och det var först på 70-talet som man började utvinna den. Eliten är diktatorer som är nära hopkopplade med militären. De kan inte ta upp oljan själva, det är för komplicerat och de har inte tekniken. De tar hit utländska bolag, stoppar mutpengar i egna fickor och investerar i militären. Det sudanesiska flygvapnet är ett av det rikaste i världen, de har hightechhelikoptrar som för tio år sedan kostade i runda slängar 28 miljoner dollar per styck, helikoptrar köpta för oljepengar och som används i kriget.
En viktig fråga som tas upp i boken är den om förändrade attityder gentemot diktaturer, en förskjutning som enligt Leo Lagercrantz syns på både på ledarsidor och hörs från politiker.
– Under 1900-talet glorifierades motståndet mot totalitära regimer, det nya nu är att vi reser till sådana platser och följer deras lagar istället för att politiskt ifrågasätta dem. Lite av att ta seden dit man kommer utan att tänka på att lagarna är skrivna av förbrytare. I dag säger både regering och näringsliv att det är normalt, men det påverkar distinktionen av begreppen diktatur och demokrati. Det märks inte minst när en minister inte vill säga att Saudiarabien är en diktatur.
– En del som vi pratat med när vi skrivit boken, personer som är lojala med Lundin Oil, hävdar att det är vi som journalister som åker till Sudan som är koloniala och dikterar villkoren när vi försöker främja demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man kan se inslag där Ian Lundin gå omkring med barnsoldater omkring sig och det anses helt normalt.
– Just nu pågår det också i media en motrörelse, där det pratas om att det sker så fantastiska saker i Afrika, och vi ska inte gnälla på Afrika nu. Sedan pekar man på att en del länder har en väldigt bra tillväxt. Som att vi inte borde uppmärksamma problemen bara för att det också händer bra grejer. Så säger vi ju inte om Ungern eller förra östblocket, att bara för att de har bra tillväxt så är det okej om de diskriminerar romer.
– Vad som har slagit oss och gör oss bedrövade är att i Afrika pågår de här vidriga sakerna, människor tvångsförflyttas och lever under presenningar under fruktansvärda omständigheter men vi ska inte berätta om det. Om motsvarande händer i Baltikum eller på Balkan så är det oförlåtligt och brott mot mänskligheten. Men om det händer i Afrika och det är ett svenskt bolag så heter det plötsligt att det gör man i Sverige också, LKAB ska flytta hela Kiruna och 12000 döda är inte något större problem.
Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.
