elefantjägarna

Jag noterar att Resumé intervjuat Leo Lagercrantz om den kommande boken Elefantjägarna.
I somras intervjuade jag honom och hans kollega Jens Christian Brandt för Miss World Magazine. Eftersom magasinets hemsida inte finns längre lägger jag upp texten här, för eftervärlden.

Elefantjägarna

Vilket ansvar har Carl Bildt för folkmordet som pågick i Sudan under tiden som han var styrelseledamot i Lundin Oil? Vilket ansvar har Lundin Petrolium idag? Vad är det egentligen som pågår i Afrika där västvärlden hämtar sin olja? Vilken betydelse har ditt aktiesparande? I boken Elefantjägarna som släpps i slutet av oktober försöker Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt ge svar.

På förlagets hemsida kan man läsa att Elefantjägarna är en berättelse om ”snabba klipp och smattrande champagnekorkar, men också om märkliga allianser mellan krigsherrar och oljebaroner i ett av världens fattigaste och mest utsatta länder”.
När jag träffar Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt för att tala om arbetet med boken säger Jens att det också är en bok om Sverige.
– Vi har länge haft en speciell bild av Sverige, bilden av det här lyckliga fyrkantiga sosselandet där solidaritet är viktigt. Vi har försökt hitta en tredje ståndpunkt mellan kommunism och extrem marknadsliberalism, men på sätt och vis är det en myt för det har hela tiden funnits andra krafter. Vi har flirtat med de mest extrema formerna av marknadsliberalismen och anpassat vår moral efter affärsmöjligheterna.
– Det blir ju också schizofrent, för det finns ett konsensus att Putin inte är demokrat och han ska bort, samtidigt som vi hjärntvättas dagligen att vi ska placera våra PPM-pengar på den ryska marknaden för att de kommer att ge bra avkastning. Svenskar är inga onda cyniker, vi är schizofrena. Vi gillar demokrati men hemma vid datorn när vi flyttar våra PPM-besparingar kan vi tänka oss att ingå i alla möjliga djävulspakter.

Leo Lagercrantz skjuter in att de i boken också har försökt fördjupa sig i vad som hänt när aktieägandet i Sverige flyttats från att vara en perifer företeelse bland överklassen till att vara något som var och varannan småsparare ägnar sig åt.
– Vi tror att den förändringen har stor betydelse och påverkar den enskildes och därigenom även kollektivets moral.
– När tretton ministrar och hundratusentals fondsparare äger fondandelar i ett bolag som Lundin tänker man att det nog inte kan vara så farligt.

Folksam och AMF Pension beslutade sig för att sälja sina innehav i Lundin Petrolium när bolaget i vårades vägrade tillsätta en oberoende granskning av förehavandena i södra Sudan, på flera av aktieägarnas begäran. En symbolisk handling som hade större moralisk än ekonomisk betydelse för Lundin.
– Lundin står väldigt starkt finansiellt men däremot så är det till skillnad från vad många påstår naturligtvis inte bra att stora institutioner drar sig undan. Det är väldigt illa, säger Leo Lagercrantz.

Jag undrar om boken kommer att bjuda på några avslöjanden som inte är kända i dagsläget. Jens svarar, något kryptiskt:
– Ja. Det är inte vår drivkraft att göra något sensationellt. Samtidigt så har vi hittat sensationella saker. Det här är som en episk roman. Vår bok börjar på 30-talet i Äppelviken och sträcker sig till Sydsudan år 2012. När man vänder på de här stenarna dyker det upp väldigt mycket.

Historien om Lundin Oil och deras affärer i Afrika är inte ny. Redan år 2001 avslöjades misstankarna om inblandning i folkmordet och krav ställdes på Carl Bildt att avgå.
– Diskussionen om vad som händer i nuvarande Sydsudan exploderade när BBC sände en dokumentär om händelserna. Sverige vaknade och en kommission skulle tillsättas, alla vara överens om att det var fruktansvärt att ett svenskt bolag var inblandat. Men så kom 11 september och världen ritades om. Nu säger folk att det där var så länge sen, och att vi inte kan hålla på och prata om det, säger Jens.

I juni 2010 inledde åklagaren en förundersökning gällande brott mot folkrätten. En förundersökning som fortfarande pågår. Lundin Oil finns inte längre som bolag, det har uppgått i Lundin Petrolium och rör sig i oljeindustrins finrum, bland annat utvinns olja i Norge. Men Lundingruppen har ett paraply av andra enligt Lagercrantz och Brandt mer tveksamma bolag, så som Africa Oil som verkar i Ogaden där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades förra sommaren. Det var då första fröet till Elefantjägarna föddes, när Leo och Jens talade i telefon om vad om hände i oljebolagens spår.

Är vi i Sverige naiva när det kommer till tron på vad svenskar och svenska företag kan ställa till med ute i världen?
– Vi är snarare onyanserade än naiva. Vi är hysteriska och det blir lätt väldigt svartvitt, säger Jens. Vi är generellt dåliga på att hantera den svenska historien, som nazismen i Sverige. Vi tänker att vi är väldigt fyrkantiga och fantasilösa ingenjörstyper. Egentligen är vi någon slags katolska hysteriker som ropar liv eller död. När vi är internationellt inblandade är vi så bra, vi räddade judar eller vann kriget. Eller så är vi hemska. Till exempel Palme, han är inte en vanlig svensk politiker, han är antingen störst eller sämst. Så är det med Carl Bildt också, och det försvårar objektiva granskningar något enormt.

Vad är det konkret som Lundin Oil och därmed Carl Bildt nu anklagas för?
– Vad man anser och som går att bevisa är att 12000 människor dog på deras område under den här tiden, 1997 till 2002. Bildt kom in i styrelsen medan det pågick, och utsågs till ansvarig för etikfrågor.
– Det handlar om delar av ett större krig som ibland kallas för oljekriget, där sammanlagt över två miljoner människor dödades. Ibland försöker Lundin försvara sig och menar att de anklagas för att själva ha mejat ner de här människorna, men det är det ingen som påstår. Detta var en av världens allra farligaste platser och Lundin var ett av få internationella bolag som var där och såg till att dra nytta av situationen. Men detta ska åklagaren utreda.

Vad innebär det att vara på plats?
– De hade lokalanställda, pakter med lokala krigsherrar som skulle skydda oljefälten, och det som åklagaren tittar på är om Lundin upplåtit sina landningsbanor åt den sudanesiska armén och därmed bidragit till bombanfall mot lokalbefolkningen. Det finns bevis för att lokala krigsherrar fått i uppdrag av armén att röja områden, och armén hävdar att de fått pengar från oljebolagen för att göra detta. Men det stannar troligen vid indicier då det är svårt att bevisa.

Hur kommer det sig att Carl Bildt tycks vara immun mot alla anklagelser och alltid lyckas slingra sig undan i intervjuer?
– I intervjuer så räknar han kallt med att han är bättre påläst än journalisten och han säger saker på ett sätt som kan kopplas till uttrycket att bara man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Så är Bildt. Han hävdar saker som inte har något med verkligheten att göra, man blir väldigt paff på något vis och det blir svårt att fortsätta, svarar Leo Lagercrantz.
– När jag intervjuade honom så hävdade han att det inte råder krig, och det är helt enastående. Sedan säger han att det inte bodde några människor längs den aktuella vägen. Svaren känns som god dag yxskaft, och är helt förnuftsvidriga. Men det handlar om hans egen självklarhet när han säger de här sakerna.
– Men det är litegrann en myt att han är så immun. Fler och fler ifrågasätter honom och allt färre tar honom på allvar, det har vi märkt i arbetet med den här boken.

Kan det vara enklare att komma undan just för att det händer i Afrika, där korruptionen är så utbredd samtidigt som det i väst råder ganska stor okunskap om i stort sett hela kontinenten?
– Ja det är det, säger Leo. Jens och jag är båda för marknadsekonomi, ingen av oss är emot oljeletandet som så. Men vad man ser väldigt tydligt är att efter kolonialtiden så har Afrika blivit rånat av västvärlden och senare även av Kina, inte minst franska bolag har lagt beslag på tillgångar och de enda som fått ut något av det är jättekorrupta eliter. Sedan finns det länder som har väldigt bra tillväxt men på det stora hela är det ett gigantiskt rån.
– Tidigare har Afrika legat så långt borta. Men nu händer det grejer som faktiskt kan bli sådana som Carl Bildts fall. Det har funnits en så romantisk bild av Afrika och kolonialismen, tänk kolonialhjälm och Karin Blixen. Här blir gåtan Bildt väldigt intressant. Å ena sidan är han en bildad aristokrat, samtidigt som han blev den här moderna mannen ute i världen, fredshjälte på Balkan, och den förste statschefen som någonsin skickat ett mejl. Bildt är så duktig på att använda internet, samtidigt som just sociala medier gör att Afrika kommer närmare. Det går inte längre att komma hem därifrån och säga att det inte pågår ett krig.
– På Facebook och Twitter kan folk berätta sanningen, och det som händer gör att den här korruptionen inte kan pågå på samma sätt, och Lundin och politiker och lobbyister kan inte längre hävda att allt är jättebra. Paradoxalt nog slår det väldigt hårt mot politiker som Bildt, men det är väldigt positivt för världsutvecklingen.

Jens Christian och Leo är båda övertygade om västvärldens och oljebolagens skuld i det krig som tagit livet av miljoner människor. Skuld byggd på oljepengar och mutor.
– Sudan är ett av världens oljerikaste länder, och det var först på 70-talet som man började utvinna den. Eliten är diktatorer som är nära hopkopplade med militären. De kan inte ta upp oljan själva, det är för komplicerat och de har inte tekniken. De tar hit utländska bolag, stoppar mutpengar i egna fickor och investerar i militären. Det sudanesiska flygvapnet är ett av det rikaste i världen, de har hightechhelikoptrar som för tio år sedan kostade i runda slängar 28 miljoner dollar per styck, helikoptrar köpta för oljepengar och som används i kriget.

En viktig fråga som tas upp i boken är den om förändrade attityder gentemot diktaturer, en förskjutning som enligt Leo Lagercrantz syns på både på ledarsidor och hörs från politiker.
– Under 1900-talet glorifierades motståndet mot totalitära regimer, det nya nu är att vi reser till sådana platser och följer deras lagar istället för att politiskt ifrågasätta dem. Lite av att ta seden dit man kommer utan att tänka på att lagarna är skrivna av förbrytare. I dag säger både regering och näringsliv att det är normalt, men det påverkar distinktionen av begreppen diktatur och demokrati. Det märks inte minst när en minister inte vill säga att Saudiarabien är en diktatur.
– En del som vi pratat med när vi skrivit boken, personer som är lojala med Lundin Oil, hävdar att det är vi som journalister som åker till Sudan som är koloniala och dikterar villkoren när vi försöker främja demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man kan se inslag där Ian Lundin gå omkring med barnsoldater omkring sig och det anses helt normalt.
– Just nu pågår det också i media en motrörelse, där det pratas om att det sker så fantastiska saker i Afrika, och vi ska inte gnälla på Afrika nu. Sedan pekar man på att en del länder har en väldigt bra tillväxt. Som att vi inte borde uppmärksamma problemen bara för att det också händer bra grejer. Så säger vi ju inte om Ungern eller förra östblocket, att bara för att de har bra tillväxt så är det okej om de diskriminerar romer.
– Vad som har slagit oss och gör oss bedrövade är att i Afrika pågår de här vidriga sakerna, människor tvångsförflyttas och lever under presenningar under fruktansvärda omständigheter men vi ska inte berätta om det. Om motsvarande händer i Baltikum eller på Balkan så är det oförlåtligt och brott mot mänskligheten. Men om det händer i Afrika och det är ett svenskt bolag så heter det plötsligt att det gör man i Sverige också, LKAB ska flytta hela Kiruna och 12000 döda är inte något större problem.

Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.

elefantjägarna

Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.

Ovanstående är hämtat ur en intervju jag gjort med Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt, inför releasen av deras bok Elefantjägarna.
En bok om oljemiljardärer, kolonialism, svenska aktiesparare, Carl Bildt och Lundin Oil, eller som Brandt uttryckte det när vi träffades: En bok om Sverige.
Här kan du läsa hela intervjun.

välkomna hem, martin och johan!

Idag läser vi Carl Bildt om turerna i fallet Johan och Martin.

Men framförallt läser vi Martin och Johan-bloggen. Välkomna hem!

Martin Jönsson har också skrivit en angelägen text. Och Martin Edström, som bevakat händelserna inklusive rättegången mot Johan och Martin i Etiopien påminner om reaktionerna de första månaderna.

tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.


(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.

inte riktigt samma sak

Ingen har väl kunnat undgå nyheten att Annika Östberg, som suttit inlåst i USA sedan 1981, först häkte och sedan i fängelse, kom hem till Sverige inatt.

Enträgna ansträngningar från UD för att få hem henne har slutligen gett resultat, och redan diskuteras frågan om nåd och frisläppande.

Annika dömdes för mord, som hon visserligen inte utförde med egna händer, men väl bistod.
Jag hör till dem som tycker att människor ska kunna ges en andra chans, att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff och jag var inte där och då när det hände, men kan tänka mig att Annika skulle tveka att göra om det hon gjorde då. Att hålla henne inlåst för att skydda omgivningen från eventuella återfall i brott känns alltså inte aktuellt.

Att sitta i ett amerikanskt fängelse är inget jag unnar någon. Inte för att jag sett så mycket annat av amerikanska fängelser än det man får se på teve, men jag kan tänka mig att den bilden inte är alldeles verklighetsfrämmande.

Därför säger jag – välkommen hem Annika! Oavsett vad som händer, om hon får sitta på Hinseberg till döddagar eller om hon är en fri kvinna redan i morgon, så var det på tiden att hon flyttades till Sverige.

Och det är på tiden att också Dawit Isaak får komma hem.
Den stora skillnaden mellan Dawit och Annika är att Dawit inte gjort något kriminellt. Dawit har inte orsakat någon annan människa skada. Dawit har endast uttryckt sina åsikter och riskerat sitt liv för demokratins och yttrandefrihetens skull. Därför är det helt absurt att han fortfarande, efter 2754 dagar i eritreanskt fängelse fortfarande sitter där, och detta utan att ha någon kontakt med omvärlden. Detta utan att hans familj och släktingar får veta hur han har det eller mår, mer än väldigt lösa uppgifter som gör gällande att han är svårt sjuk.

Carl Bildt skriver att den tysta diplomatin fick ut Annika, och att det är så man ska få ut Dawit också.
Det är bara det att Dawit Isaak har inte tid att vänta så länge. Det är bara det att om tyst diplomati hade fungerat skulle väl Annika ha fått komma till Sverige för många år sedan?

Dawit, till skillnad från Annika, har inte fått någon rättegång.
Dawit, till skillnad från Annika, har ingen möjlighet att framföra några önskemål till någon.
Dawit, till skillnad från Annika, har inte gjort något brott. Varje dag han sitter inne är en dag för mycket.

Jag har inga problem med det system som gör att fängslade och dömda människor världen över utlämnas och överförs till sina hemländer för att där verkställa eller sitta av straffet. Också kriminella människor är människor och bör behandlas som sådana.
Men varför Dawit inte får glömmas, varför vi måste göra allt, och hålla honom vid liv med hjälp av våra protester är för att hans enda brott var att vilja demokrati.
Det handlar inte om en brottsling som vill avtjäna sitt straff i hemlandet.
Det handlar om ett system och en regim som begår brott mot folkrätten, om en man som vågade ifrågasätta systemet, och för Sveriges del handlar det om att stå upp för och kämpa för demokratin.

Helen Törnqvist skriver att Annika Östberg-fallet ger henne hopp om Dawit. Själv är jag tveksam till om det egentligen gör någon skillnad. Det är knappast så att regimen i Eritrea bryr sig om vad Reinfeldt och Schwarzenegger kommer överens om under hemliga sittningar.
Det är knappast heller så att förhandlingarna med Eritrea går till på ett sätt som ens liknar det med USA. I så fall skulle Dawit aldrig blivit inlåst i första taget, eftersom han inte begått något brott.

Det är knappast heller hoppfullt mot bakgrund av att Annika Östberg trots att hon suttit fängslad i ett land som säger sig vara en demokrati ändå suttit så galet länge i fängelse där borta, för ett brott som i Sverige skulle gett henne ett betydligt lindrigare straff.
Om inte Sveriges regering under så många års tyst diplomati lyckats förhandla hem henne, hur är det då tänkt att vi ska få hem Dawit?

Johan Ingerö lägger ut texten om Annika Östberg och kan inte alls förstå jämförelsen med Dawit.
Kjellberg ser inte att detta handlar om tyst diplomati utan om staternas ekonomi.

Således – det är fint och bra att Annika Östberg fått komma hem, men jag har väldigt svårt att se att det på något sätt ökar chanserna för Dawit Isaak. Det enda Dawit och Annika har gemensamt är att de är svenska medborgare som fängslats i främmande länder. Där slutar likheterna.

Jag hoppas innerligt att UD fortsätter utöva de påtryckningar som är möjliga för att få Dawit Isaak fri. Och jag hoppas också innerligt att andra inte slutar skrika, för tyst är inte bättre. Det är våra skrik som håller Dawit Isaak vid liv, säger dom som vet.

Den 16 april hade jag tänkt skrika i Kulturhuset, en minut eller så. Ett skrik som knappast hörs till Eritrea, men som markerar att det inte går att bryta mot de mänskliga fri och rättigheterna i tysthet, utan att någon reagerar. Demokrati är inte en självklarhet. Inget man någonsin får gratis. Yttrandefrihet är något vi måste slå vakt om, och så högljutt det bara går protestera när den kränks.

Till Rum 237 vill jag säga följande: Jodå. Om du hade frågat en svensk journalist vilken som helst om Dawit Isaak för ett år sedan eller fem så hade den absolut vetat vem Dawit är. Det enda som förvånar mig är att journalistkåren varit så otroligt dålig på att använda sina egna kanaler för att uppmärksamma fallet – något som faktiskt motbevisar alla konspirationsteorier om att journalister sätter egna agendor och bara lyfter fram sådant de själva tycker är viktigt.
Få saker är faktiskt viktigare än demokratifrågor, och vem ska slåss för yttrandefriheten om inte journalister kan göra det för att de då anses gå sina egna ärenden?
Svenska journalister har btw skrivit kilometervis om Annika Östberg, långt mer än någonsin om Dawit Isaak.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

free dawit isaak

Ja faktiskt. Gör det. Typ nu.

Googlar lite på Dawit Isaak och hittar det här uppropet som skrevs redan hösten 2007, trettio chefredaktörer krävde av statsminister Reinfeldt att han skulle sluta ägna sig åt tyst diplomati och bli lite mer högljudd.
Man undrar också vad vår utrikesminister, superdiplomaten Bildt, gör för Dawit Isaak.

Expressen har startat en namninsamling där man kan skriva på för att stötta Dawit. De har också en specialsajt där man kan läsa på.

Thomas Mattsson skriver i sin blogg att expressen.se nu ska göra en enkät med samtliga riksdagsmän om fallet Dawit Isaak, allt för att sätta press på de styrande.

Scaber Nestor bloggar och påpekar att det är illa av EU att inte göra mer för Dawit Isaak då Eritrea tar emot en miljard i bistånd varje år. Enligt Jinge är siffran mellan 30 och 40 miljoner, han skriver också mer utförligt om regeringens passivitet.

Andra som stöder Dawit Isaak är Tidningsutgivarna och Journalistförbundet.

Alltså: Det är helt oacceptabelt att en journalist sitter fängslad i sju år (utan rättegång) på grund av sitt arbete. När journalisten dessutom är svensk medborgare är det skandalöst att svenska myndigheter inte gör mer för att få honom frigiven. Protestera du också! Skriv under på freedawit.com och hos Expressen, sprid detta och sätt press på våra styrande.

Fler bloggare som stöttar Dawit Isaak: Annarkia, Luciano Astudillo, Claes Brolinson, Sven-Erik Alhem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

hierarkierna suddas ut på det kärleksfulla nätet

För ett par månader sedan talade jag med Teflonminne om ungas nätvanor. Han är ju tio år yngre än jag och har andra ingångar.

Han planterade en tanke hos mig som jag har funderat en hel del på, och måste ge honom rätt. Han sa att på nätet finns inte samma hierarkier som i ”verkligheten”. Att framför skärmen drar sig inte en fjortonåring för att be en äldre människa att dra åt helvete, medan samma vuxne kanske skulle ha en viss respekt med sig om de stod öga mot öga.
Det här kan ju ses ur flera olika synvinklar. Dels tror jag att det sprider sig ut i verkligheten, så att unga inte har samma respekt för vuxna idag. Men det kan kanske också bero på att de unga inte har samma anledningar att ha det.

Förr var vuxna förutom självklara auktoriteter också de som faktiskt satt inne med mest kunskap, som visste mer än barnen och hade koll på läget.
Men idag är det inte så. En fjortonåring kan mycket väl ha betydligt bättre koll och kunskap om många saker än en vuxen. För de unga idag har tillgång till så otroligt mycket information, och de är duktiga på att hantera den.

Världen är så full av vuxna som inte kan ta att ett barn vet mer. Världen är full av auktoriteter som inte kan ta att någon annan vet eller kan mer. Vuxna och auktoriteter som tar alla tillfällen de kan att slå ner på dem som traditionellt ska stå under dem i hierarkin. Människor som är rädda för att förlora sin makt. Fast de i praktiken redan förlorat den. Rädda människor slåss, och drar sig inte för att göra andra illa när de desperat försöker skydda sig själva.

Och här kommer vi in på det fantastiska med internet. Dels det faktum att unga människor har detta aldrig sinande lexikon, som inte bara informerar utan också rent praktiskt ger dem träning i mänskligt beteende och ger dem erfarenheter som för den äldre generationen kunde ta ett helt liv att få. På gott och ont givetvis, men när det är som det är kan vi väl försöka se det goda, ok?

Och så till detta med hierarkier: Inför skärmen är vi alla lika.
I en diskussion på internet är det åtminstone till en början fantastiskt ointressant vem personen är som sitter i andra änden. Det intressanta är vad personen säger, oavsett ålder, samhällsklass, yrke, plånbok. Alla har samma möjligheter att ta för sig och delta och auktoriteter blir mindre skrämmande, och – förlorar makt. Det syns ju inte minst i mediebranschen, där personer som varit vana att ha en viss makt och ses på med respekt plötsligt finner sig fullständigt genomskådade av en pöbel som faktiskt vet mer, kan mer och har argumenten. Och som vistas i samma miljöer på internet.

Nu är det i och för sig en sanningen med modifikation, det att alla är lika. För vad vi också ser är det nya klasssamhället. Det som jag hörde talas om första gången för väldigt länge sedan, men som handlar mer om information och kunskap än om pengar och materiell status.

På nätet är det möjligen så att en duktig kodare får lite högre status och hamnar lite högre i hierarkin. Liksom det kan vara ganska hopplöst för den som inte riktigt kan formulera sig, även om acceptansen för dåligt språk ökat och det inte längre är absolut viktigt att man kan briljera med ordkonst och satsbyggnad.

Däremot finns det fortfarande de som inte har bredband. Det finns barn som inte har tillgång till nätet hemma. Faktiskt. Det finns de som hamnar utanför. Det finns de som inte har förmågan att ta till sig eller kunskaper nog för att ta del av alla fantastiska möjligheter som ges genom internet. I Sverige är det ändå väldigt få. Vi är väl världens mest uppkopplade land. Det är något bra, något vi ska vara tacksamma för. Liksom vi ska vara tacksamma för att vi faktiskt fortfarande har rätten att uttrycka oss och ha åsikter, och föra ut dem på nätet. Tänk att vi i Sverige faktiskt kan ta del av vår utrikesministers egna tankar och kommentera dem i hans blogg. Något som gör honom lite mindre auktoritär även om vi eftersom han faktiskt oftast vet vad han snackar om ändå har vår respekt som den minister han är. Men som också gör honom sårbar i de fall han skulle missköta sig eller vara helt ute och cykla.

Vi lever mitt i en revolution. En revolution som förändrar allt. Vårt sätt att kommunicera, det förändrar medier, organisationer, politiken, de demokratiska förutsättningarna och det förändrar oss som individer och hur vi är mot varandra.

Är det inte alldeles fantastiskt spännande?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

bildt slipper undan

Det här tycker jag känns bra på något sätt.

Jag är för det fria ordet. Jag är för att människor ska få uttrycka sin mening. Och jag tycker det är vansinne att jag som enskild bloggare ska kunna ställas till svars för vad någon annan skriver i min blogg. Precis som jag tycker att tidningarnas debattsidor på nätet ska vara öppna och fria.

Det kan faktiskt aldrig vara mitt ansvar vad en annan människa säger. Tycker jag då.

Men jag tyckte att motiveringen var intressant, den att antalet kommenterarer skulle ha betydelse. Betyder att jag ligger bra till att slippa lindrigt undan om någon går över gränsen hos mig. Men är det verkligen en rättvis bedömning? Borde egentligen inte ansvaret vara större hos den som har fler läsare? (vilket ju ofta hänger ihop med antalet kommentarer)

Andra bloggar om: , , , , , ,