I kommentarerna till mina två tidigare inlägg om Anna Ekelunds krönika om barn med Downs Syndrom har det diskuterats huruvida Anna Ekelund är naiv, egoistisk eller kort och gott en idiot.
En person som skriver om detta och ställer några relevanta frågor är Rumptroll:
Kanske Anna Ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en “downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!
Framförallt är det intressant att Rumptroll ställer frågan om det inte är egoistiskt att tycka synd om, och just detta med att tycka synd om är ett intressant fenomen, som ibland kan tangera elitism och ett ”viochdomtänkande” och ett sätt att känna sig själv lite bättre. Inte nödvändigtvis, men ofta tror jag att det är så.
Monika har skrivit en kommentar som också är tänkvärd och intressant:
Något mer som provocerar mig ohyggligt är att föräldrar förutsätts klara av sina barn och anses vara sämre om de inte ensamma klarar av sina barn. Jag tycker det är fantastiskt av föräldrar att be om hjälp när de har barn som behöver mer stöd och hjälp än vad de själva klarar av. Fantastiskt att lämna bort sina barn till andra som kan.
Jag blir även provocerad av att människor anser sig ha sanningen om vad lycka och ett bra liv är. Vad är det som säger att ett barn med Down Syndrom blir olyckligt. Och i så fall vad är det som gör barnet olyckligt?
Och jag blir provocerad av dödshjälpsänglarna som tutar i människor som är handikappade att de inte har något bra liv.
Så träffande! Jag tror att många skulle uppleva att deras handikapp inte vore så handikappande, att många människor generellt i jobbiga situationer eller i sorg inte skulle uppleva saker lika svåra om de inte fick höra att de ska vara handikappade, att de ska ha det svårt och sörja. Det ges inte ordentligt med utrymme för dem att själva komma fram till hur de egentligen bör eller ska uppleva sin situation. Jag säger alltså inte att de här människorna inte upplever saker som jobbiga, deras känslor inför sin situation ska absolut tas på allvar, men jag tror att vi tar ifrån dem lite av möjligheten att tänka annorlunda, för att de förväntas känna sorg och tycka att det har jobbigt. Om omgivningens förväntningar påverkar mer än man tror tror jag.
Under eftermiddagen har jag dessutom haft en liten mailväxling med Anna och är om möjligt ännu säkrare på vad jag tidigare sagt – hon är inte en idiot. Dessutom hade jag fel när jag utgick ifrån att hon kanske inte visste så mycket om de fysiska sjukdomar som ofta följer med DS.
Däremot är det ju så att en krönika får vara ett visst antal tecken. Inte för lång. Och en krönika i Aftonbladet ska också gärna vara lite provokativ. Det är bra när folk reagerar. Men självklart är det inte så enkelt som att Anna vill ha en bebis med Downs för att de är gulliga och snälla. Hon har tänkt längre än så.
Så här skriver hon till mig för att förklara en del av bakgrunden till sin krönika:
”Jag tror att du förstod att den var menad som en samhällskritik. En tankenöt, helt enkelt. Jag har tänkt många varv angående det här. Kan man säga att man önskar ett barn med Downs? Nja. Klart att man vill göra det lätt för sig och sina barn, och klart att jag är glad att mina två är friska, vackra och kloka. Det ökar chanserna för lycka men det är ingen garanti. Skulle jag få barn igen (jag har fyllt 35) så tar jag emot vad jag får, för jag tror att precis som att ”perfekt” inte är en grundförutsättning för lycka, så gör ett handikapp (vilket det än månde vara) inte att man är oförmögen att uppleva lycka.”
”Visst är vi egoister mestadelen av våra liv, och det är egentligen inget fel i det. Jag tänkte när jag skrev att jag önskar mig barn med DS, att jag ju vill att det även i framtiden ska få finnas människor med DS – särskilt idag då vi faktiskt har kommit väldigt långt i möjligheten att även låta dem leva ett närapå friskt liv. Hjärtoperationerna är överlägsna idag och medelåldern för folk med DS ökar hela tiden.
Så: om jag kan tänka mig en värld där det finns folk med DS, så kan jag ju inte önska att ANDRA ska föda dem, men inte jag. Det om något skulle vara egoistiskt och omoraliskt.””Sett till responsen på kolumnen inser jag att jag lyckades trampa på en mycket öm tå. Jag tror att folk har ett dolt dåligt samvete för hur de ser på dem som är annorlunda. Jag vet inte hur många mejl jag har fått från folk som skäller ut mig för att de tror att jag har kränkt föräldrar till barn med DS. Och samtidigt har jag fått många mejl från just de föräldrarna (och även föräldrar till barn med andra funktionshinder) som jublar och fattar att jag varken är dum eller illvillig.”
Jag uppfattar inte detta som vare sig särskilt naivt eller idiotiskt. Snarare klarsynt.
Slutligen helt kort om den hätska stämning som stundvis präglat diskussionen. Luckypunk skriver så här:
Det jag berörs illa av är tonen i denna diskussion.
Lalanda och andra här har sina egna erfarenheter om ämnet och deras åsikter har säkert mer fakta i grunden än en TV serie eller vardagligt och sporadiskt kontakt med DS människor.MEN ÄNDÅ!
Jag skulle acceptera ett DS barn utan att bli ångestdrabbad. Andra önskar sig en.
Kanske för att man väljer att se möjligheterna och förtränger allt det andra?
Kanske för att när man fått barn som är friska fattar man att det ändå inte är nån jävla dans på rosor och undrar ibland hur man tänkte innan ( som Mymlan säger).
När jag valde att ha barn tänkte bara på det gulliga positiva.. INTE på hur de skulle förändra mitt liv, mina drömmar, förändra mig som människa…det förträngde jag.
Låt henne göra samma sak. Är det inte bra att hon ser möjligheterna istället för bördorna?
Jag håller med Luckypunk om att tonen i den här diskussionen stundvis är lite obehaglig. Det är inte dödskul när folk ber varandra dra åt helvete. När det hela hamnar i att handla om person istället för sak och det som skrivs. Särskilt inte när de inblandade är mina vänner. Kanske därför backar jag lite och låter er andra diskutera vidare, jag vill inte hamna i en situation där jag känner att jag tvingas ta parti eller välja sida. Jag står för det jag skriver, för mina åsikter. Jag respekterar er andras åsikter och uppskattar att ni framför dem här i min blogg. Fortsätt med det.
(och ja lalanda. tre gånger har jag raderat kommentarer här i bloggen. med tanke på att jag fått nära elvatusen kommentarer på mindre än ett år kan det knappast kallas för att tysta ner. vid ett tillfälle var det för att en kommentar tangerade gränsen för vad om faktiskt skulle kunna anses vara förtal/kränkning mot annan person än mig, vid två tillfällen har det varit på grund av privata skäl där det inte handlat om åsikter eller att jag velat tysta. det vet du också.)
Deeped har berört det hela och tar även upp en ny bekantskap, som onekligen har en fascinerande syn på bloggetikett. Och när det gäller just henne känner jag litegrann som Anders skriver här… Det är mycket möjligt att den här personen som kallar sig ”whatthefuckdotcom” inte alls är ett pucko, men hon verkar inte särskilt intresserad av att försöka visa motsatsen. Hon har uttryckligen förklarat att hon inte är intresserad av att diskutera med mig och inte heller tänker besöka min blogg mer. Fine with me.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ekelund, Downs Syndrom, Idioter, Kommentarer
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=6be684be-ae4c-47a5-8359-282cec43a96f)
