tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.

(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.

”…and of course cape town is a great place to be in the spring”

Om en vecka åker jag till Sydafrika, närmare bestämt Kapstaden, för att delta i en mediekonferens. Mest är jag inbjuden för att mingla, skapa kontakter och träffa journalister från flera olika länder i Afrika. Men jag kommer även att delta i en workshop och där prata om #prataomdet.

Coolt va? Jag fick inbjudan i måndags så det är med väldigt kort varsel jag ska försöka organisera och kolla upp vad som behövs i form av vaccinationer, visa och så vidare. Samt planera mitt jobb i övrigt så jag klarar av att hålla föreläsning direkt när jag landar i Sverige igen.

Med på resan följer Axel Andén, chefredaktör för tidningen Medievärlden.

Det här var precis vad jag behövde. Det känns nästan som en belöning för det jobb jag gör och har gjort, och det gav mig en välbehövlig energiinjektion. Jag hoppas komma hem full av inspiration att fortsätta arbeta för ökad demokrati och yttrandefrihet där den inte finns eller är på väg att strypas. Och inspiration att fortsätta använda alla de kanaler och verktyg jag har tillgång till, för att berätta, upplysa, folkbilda och framförallt samtala med människor, om allt.

glöm inte bjästa

Det har varit en vidrig dag detta. Inte för att Assange gripits. Det var väntat, och bara en tidsfråga när det skulle ske. Men resten. Både Mastercard och Visa följer Paypal – allt för att försvåra för Wikileaks. Man försvårar dessutom för Wikileaks att ta emot post. Det är inte slut där, Emma skriver mer och jag håller med henne – nu är jag rädd på riktigt.

Vad som också skrämmer mig är hur många som mitt i denna vansinniga, omfattande attack mot yttrandefriheten väljer att fokusera på gripandet av Assange och ”kräver rättvisa”. Han är misstänkt för våldtäkt i Sverige och då måste rättvisan ha sin gång. Skulle det bli fråga om andra anklagelser och konspirationerna om CIA besannas – då är det dags att protestera. Men det är inte idag. Idag måste vi stå upp för annat, som våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Världen är så full av riktigt små människor. Dit hör ett gäng diplomater och ministrar, makthavare på alla nivåer i hela världen. Men till de små människorna hör också de som använder Wikileaks som ursäkt för att få bete sig mot målsägarna i våldtäktsfallet så som Bjästa uppförde sig mot Linnéa.

Precis som jag skrev då, när Bjästafallet var aktuellt – jag är inte förvånad. Tyvärr är vi inte bättre än så, vi människor. Det är inte första gången det händer, och – tyvärr – knappast heller den sista. Vad är det som gör det så svårt för vissa att lära av sina, eller andras misstag? Hur svårt kan det vara att stanna till, tänka efter, och kanske åtminstone hålla käft ibland? Innan man riktigt vet vad som hänt.

Och vad är det som gör det så svårt för vissa att förstå att det inte behöver finnas någon motsättning mellan att vara rasande intelligent och göra ett svinbra jobb, att kanske vara supertrevlig och charmig, och samtidigt vara ett svin rent privat?

Snälla, försök att tänka två tankar samtidigt. Försök att tänka på Bjästa. Och försök att förstå att det aldrig handlade om Bjästa, utan om människor vilka som helst. Sådana som du och jag.

Hos Henrik Alexandersson hittar jag detta skämt. Som tyvärr inte är något skämt.

jag har avslutat mitt paypalkonto för yttrandefriheten

Jag har precis avslutat mitt Paypalkonto. Anledningen är att Paypal stängt av Wikileaks Paypal-konto, allt för att försvåra Wikileaks verksamhet.

Det kostade inte så mycket, jag har använt kontot en enda gång, för ett par år sedan, och det innebär alltså ingen vidare uppoffring för mig.
Men jag tycker att det är viktigt att markera ibland. Nu är väl min lilla markering knappast något som ens noteras av Paypal, men om jag och några tusen till gör samma sak – då märks det.

Precis som jag skrev i Metro i torsdags – tror man på demokrati och yttrandefrihet kan man inte göra undantag.

Det är lätt att läsa tidningen eller kolla tevenyheterna i förbifarten och tänka att det som rapporteras inte har med mig att göra. Men det har det. Även om Wikileaksavslöjandena handlar om världspolitik på allra högsta nivå, är det just politiken som avgör hur du och jag ska ha det i vår vardag. Kanske inte idag, eller i morgon, men i framtiden. Demokrati är inte en naturlag. Det är inget man erövrar för att sedan sitta lugnt i båten. Demokrati är något man måste slåss för varje dag, det har inte minst USA:s reaktioner på Wikileaks avslöjanden bekräftat. Det behövs ingen statskupp eller plötsligt revolution för att rasera den demokratiska världen. Demokrati kan monteras ner steg för steg över lång tid. Det är därför det är så viktigt att du och jag reagerar, protesterar och gör det lilla vi kan, som i det här fallet – avsluta ett konto som ändå inte är till någon nytta, för att protestera mot sättet att utöva påtryckningar för att stoppa ett fritt informationsflöde.

Att jag stödjer Wikileaks och inte tror på ett mellanläge för yttrandefrihet betyder inte att jag älskar allt Wikileaks tar sig för. Det betyder inte att jag inte i vissa delar kan vara kritisk till deras avslöjanden. Men det handlar inte om det. Det handlar om att få saker är så förödande för människors frihet i alla led som att skrämma till tystnad. Vare sig det handlar om en organisation som publicerar hemligstämplade dokument från världens stormakt eller om en enskild person i offentlig sektor som vill protestera mot missförhållanden på sin arbetsplats.

Det är väldigt enkelt. Skjut inte budbäraren.

Också Emma och Nikke har avslutat sina konton hos Paypal. Thord Daniel kan inte göra detsamma.

Läs också gärna Peter Wolodarski i DN, och den här artikeln i SvD om hur Wikileaks jobbar.

Så här kan du också hjälpa Wikileaks.

Om du gillar detta – använd Flattr-knappen nedan. Ett av flera alternativ till Paypal.

demokrati utan undantag

Dagens krönika i Metro.

om fyra år är det val igen

Jag tycker inte om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Men jag är inte förvånad. Jag har inget smart eller vettigt att säga om varför eller hur, det finns det så många andra som gjort och gör. Däremot känner jag mer än någonsin ett personligt ansvar för att göra något. Det är så himla lätt att sitta framför teven med sina ostkrokar och tycka att sakernas tillstånd är förskräckligt, utan att göra något själv.

Däremot tror jag inte att vägen är att kämpa mot Sverigedemokraterna.
Jag tror att det är bättre att kämpa för ökad tolerans, demokratiska värderingar och alla människors lika värde. Och jag tror att man måste göra det varje dag, där man själv befinner sig. Men jag tror också att vi blir starkare tillsammans. Ingen orkar ensam.

Så mina vänner. Vad gör vi härnäst, hur gör vi det? Vi har fyra år på oss till nästa val, att göra skillnad.

Läs också Gert Frost, 10 frågor som söker svar.

fucking far from okay

Jag blir så himla ledsen när jag läser att Fredrick Federley misshandlats av inte mindre än fyra män utanför sitt hem.
Det är inte första gången just han drabbas.

Nu vet vi inte tillräckligt mycket om vilka som gjorde det ikväll för att säga något säkert, men det ligger såklart nära tillhands att tänka att det också den här gången var ett brott av politisk art, vare sig det har med Federleys egna engagemang att göra eller med hans sexuella läggning.

Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.
Jag vill inte ha ett samhälle där någon, vare sig Centerpartister, bögar eller Sverigedemokrater slås ner på grund av sina åsikter, sin sexuella läggning, sin hudfärg eller sin tro.

Jag blir så satans ledsen för att vi inte kommit längre, för att vi lever i ett land där människor verkar tro att det är okej att använda våld för att skrämma andra till tystnad, eller bara för att markera att dom tänker, handlar eller är fel.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och ledsen och har inget konstruktivt att komma med.
På söndag är det val. Och en sak vet jag – jag kommer inte att rösta med min plånbok. Jag kommer att rösta på den sorts samhälle jag vill ha på sikt, ett sådant samhälle som jag vill att mina barn och barnbarn ska leva i. Jag kommer att rösta på någon som tror på yttrandefrihet och demokrati. Jag kommer att rösta på någon som står för alla människors lika värde. Gör det du också.

personlig integritet

Jag har fått en del frågor om min syn på personlig integritet och tänkte försöka svara här.
Det är inte så lätt dock, eftersom jag inte är helt klar över vad jag egentligen tycker. Ibland brukar det hjälpa att försöka formulera tankar i skrift, kanske funkar nu också.

Jag anser att det är viktigt med personlig integritet. Men inte till vilket pris som helst.

Om den personliga integriteten endast kan garanteras genom minskad öppenhet i samhället, genom begränsade möjligheter för polis och åklagare att utreda brott, och med begränsade möjligheter för medierna att granska makten, då måste integriteten ibland stryka på foten.

Jag är emot FRA och Ipred. Jag är helt emot att myndigheter regelmässigt ska snoka i vad vanliga människor gör på sin fritid, om de inte är föremål för starka misstankar om brott. Jag är helt emot att företag, organisationer och privatpersoner ska ges lagliga möjligheter att snoka i sina grannars eller andras förfaranden på internet. Jag vill inte ha vare sig storebror eller lillebror i mitt sovrum.

Men när en människa på goda grunder misstänks för ett allvarligt brott (läs: våldsbrott, brott där enskild drabbas hårt) så måste det finnas möjlighet till insyn.
Och medier måste ges största möjliga utrymme att granska makthavare.

I dessa förfaranden, polisutredningar och mediegranskningar, blir ibland enskilda oskyldiga personer lidande. Det är väldigt tråkigt, men kanske priset som måste betalas i en demokrati? Det perfekta samhället där ingen kommer i kläm någonsin finns inte, någon måste ta smällen, andra måste skyddas i högre utsträckning än andra.
Var ska de gränserna dras?
Jag vet inte det. Jag är glad att jag slipper stifta lagar.

Jag tror på individens ansvar, för sina handlingar. Demokrati innebär inte endast en rad rättigheter åt individen, utan också skyldigheter. Jag ogillar starkt argumentet att ”den som inte har något att dölja inte behöver vara rädd”, eftersom det finns saker av privat karaktär som måste få behållas privata utan att det har med rädsla att göra. Alla har saker att dölja.
Det privata måste skyddas.
Men vilket pris är jag beredd att betala för det?
Vilket pris är du beredd att betala?

Något relaterat är detta inlägg av Unni Drougge, om brottet att berätta. För det känner jag också igen. Att berättandet, avslöjandet om en annans brott, blir värre än brottet i sig. Att hon som anmäler blir mer misstänkliggjord än den faktiskt misstänkte. Att hon däreigenom kränker hans personliga integritet, vilket verkar vara det värsta brottet av alla. Det är ett pris jag inte är beredd att betala. Det finns sådant som står över den personliga integriteten, det bara är så. Det var det jag försökte säga med min postning igår, men Unni säger det bättre.

pressetik i ljuset av anklagelserna mot julian #assange

I morse vaknade jag på ett vandrarhem i Gävle, och loggade min vana trogen in på Twitter det första jag gjorde. Min första känsla var besvikelse. Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, Wikileaks grundare, dominerade flödet, som jag inte hann fördjupa mig i eftersom frukost på ett fik med vänner stundade.

Senare under dagen försökte jag hålla mig uppdaterad i små doser mellan besöken på typ alla loppisar som stod att finna på vägen mellan Gävle och Sundsvall. Min första känsla av besvikelse byttes mot det där gnaget. Osäkerheten, min innerliga önskan om Assanges oskuld i kombination med vetskapen att även stora män gör dumma saker. Medveten om att en polisanmälan ibland inte är mer än just en anmälan, utan grunder, hoppades jag men utan att bestämma mig för vad jag egentligen skulle tro.

Jag kände naturligtvis en viss lättnad när nyheten kom att Assange inte längre är misstänkt för våldtäkt. Fortfarande handlar det ju om juridik och brottsrubriceringar, som ibland säger föga om en persons verkliga skuld, men som oftast är vad man har att rätta sig efter.

Genast uppstod nya funderingar. Vad handlade det hela egentligen om? Är det så simpelt och kanske inte så otroligt att Assange är en man med taskig kvinnosyn? Eller är det så mycket mer komplicerat men inte heller det otroligt, att det hela iscensatts av Wikileaks och Assanges fiender, för att sätta stopp för verksamheten?

Om detta vet jag alldeles för lite för att i dagsläget uttala mig eller ha någon som helst teori om vad som verkligen hänt. Vad jag däremot kan ha teorier om och uttala mig om är mediebevakningen, publiceringen av uppgifterna och den diskussion om pressetik som utbröt på Twitter och som jag kastade mig in i när jag landat hemma i mitt kök efter att ha fyndat en teakspegel och några fina femtiotalstabletter på min loppisrunda.

Kortversionen av diskussionen på Twitter, grovt generaliserad, går ungefär så här:
Några personer är väldigt fasta i sin övertygelse och säger sig veta att det hela är en attack mot Wikileaks från Amerikanska myndigheter. Samma personer är oerhört kritiska mot att medierna i allmänhet, Expressen i synnerhet, publicerat storyn. Argumenten är i korthet dels det vanligt förekommande att Assange endast är (var?) misstänkt och därför ej bör hängas ut, men också att Expressen borde veta bättre än att agera nyttig idiot och budbärare åt myndigheterna på andra sidan Atlanten.

Argumenten innehåller så många fel att jag inte vet var jag ska börja eller hur jag ska knyta ihop det, men för det första:
En stor skillnad mellan pressen – i det här fallet Expressen – och konspirationsteoretikerna är att pressen måste ta hänsyn till vilka fakta som finns i fallet när de publicerar. Det vore riktigt farligt för demokratin om tidningsredaktörerna godtyckligt började avfärda nyheter utifrån tesen att de kanske är en del i en komplott eller bestämde sig för en konspirationsteori och vidhöll den utan att kunna presentera fakta.
I fallet Littorin i somras kritiserades pressen för just det motsatta – för att de publicerade trots att ingen anmälan fanns, trots att de fakta som presenterades var tveksamma och ohållbara.
Den här gången är det Expressen som gör precis som en tidning ska göra – nämligen publicerar fakta, som i det här fallet var att Assange anhållits i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt. Att inte publicera med argumentet att ”det kan vara USA som försöker jävlas med Assange” är inte hållbart.
Däremot är det självklart så att det vore förkastligt om medierna nu släppte storyn bara för att de första uppgifterna ändrats. Det är som Jan Helin säger viktigt att fortsätta granska, att ägna sig åt journalistik.

En journalist ska inte tro, en journalist ska veta. Visst kan också tidningar i viss utsträckning spekulera, analysera, tycka och ställa frågor, men svaren ska inte ges förrän de kan styrkas på ett eller annat sätt, och vid eventuella spekulationer ska det tydligt framgå att det är just spekulationer. Att påstå utan om eller men att Julian Assange är utsatt för sabotage, om detta är endast en misstanke, vore såklart förkastligt.

Argumentet att Assange är en privatperson och att våldtäktsanklagelserna inte är något annat än skvaller är precis lika dåligt. Dels för att en polisanmälan inte i normalfallet betraktas som skvaller. Visserligen händer det att journalister onödigt ofta tar polisens version av en händelse för en sanning utan att kolla ytterligare, men i det här fallet berättades få detaljer och nyheten bestod av ett krasst refererande om den polisanmälan som faktiskt fanns.
Och Assange kan i det här fallet inte betraktas som en privatperson. Han är ansiktet utåt för Wikileaks, en organisation som jobbar globalt för demokratiska värden, för öppenhet och som dessutom är uttalat konsekvensneutrala.

En annan aspekt här är den om våldtäktsanklagelserna verkligen är så farliga för Assange, om det nu inte finns någon sanning bakom. Snarare tvärtom, tror jag. Det är väl mumma att han får den här uppmärksamheten och vatten på sin kvarn vad gäller hotet mot Wikileaks från de Amerikanska myndigheterna. (Har ingen hunnit konspirera om ifall det kan vara så att det är Wikileaks själva som planterat storyn för att kunna lägga skulden på myndigheterna?)

Här vill jag också skjuta in möjligheten att det hela verkligen handlar om att USA vill stoppa Wikileaks. Om så är fallet, och om de använder sig av svenskt rättsväsende och svenska medier för att göra detta, så är publiceringen än mer relevant, om det hela ska kunna ifrågasättas, granskas och slutligen avslöjas.

Dessutom stör det mig alltid när man skjuter budbäraren istället för boven, som i det här fallet knappast är Expressens reportrar Niklas Svensson och Diamant Salihu, eller chefredaktören Thomas Mattsson.

I kritiken mot pressen finns också ofta påståendet att pressetiken verkar ha försvunnit helt, formulerat på många olika sätt. Försvunnit i förhållande till vad, när?
För inte alls särskilt länge sedan omskrevs privatpersoner med namn i tidningen när de var anklagade för diverse brott. Detta innan dom fallit. Dessutom beskrevs detaljer, och det påstods saker utan att ge läsaren möjlighet att bilda egna uppfattningar. Detta var dessutom på den tiden då den allmänna uppfattningen till skillnad från idag var att ”om det står i tidningen måste det vara sant”.
Dessutom var det inte helt ovanligt att privatpersoner satte in radannonser i tidningarna för att anklaga sina grannar, släktingar eller andra för både det ena och det andra…

I jämförelse skulle jag nog säga att den svenska pressen sällan hållit etikfanan så högt som nu. Däremot är det något som ständigt måste diskuteras, omprövas och förändras i takt med tiden, och det görs också, idag i helt ojämförbart stor omfattning i relation till för bara ett par år sedan.

Jag vill också påminna om att det pressetiska systemet i Sverige är frivilligt, styrs av pressen själv, och med den friheten kommer också ett ansvar som faktiskt tas, även om misstag såklart görs. Men till skillnad från förr diskuteras och dissekeras misstagen, och det ligger helt i pressens eget intresse att lyssna till och ta åt sig av kritik för sin egen trovärdighets skull.
Men att börja lyssna på och styras av konspirationsteoretiker vore knappast ett bra drag för framtida trovärdighet, vare sig för Expressen eller något annat medieföretag.

gnaget

Det här med Piratpartiet igen då.

Först: mitt inlägg igår skrevs som en känslomässig reaktion. Jag var arg och besviken, och har inget egenintresse av att smutskasta Piratpartiet. Jag gillar ju partiet, framförallt finns det många piratpartister, så många att jag inte kan räkna dem alla, som jag respekterar och tycker väldigt mycket om. Som är kloka och som gör ett fantastiskt jobb i kampen för bevarad demokrati och frihet på internet.

Jag tycker att frågorna som Piratpartiet driver är viktiga och jag jublade då de kom in i EU-parlamentet, och har hoppats på att de ska komma in i riksdagen också, för att sätta fokus på viktiga frågor.

Men efter valmanifestet och gårdagens grodor från partiledaren är det något som gnager.
Efter att ha läst protokollet från partimötet igår gnager det än mer.
Framförallt är det den här formuleringen som sätter mina tankar i rörelse:
”Medlemmar föreslår att vi lämnar barnpornografidiskussionen eftersom det är viktigare hur vi framstår än vilka åsikter vi har.”

Jag hade verkligen velat slippa göra den här jämförelsen, men att inte göra det vore att själv blunda och förtränga, och jag skriver för att sätta ord på egna tankar och hoppas få dem ur skallen, hoppas nån någon slags konsensus, finna förmildrande omständigheter.

Men tänk SD. Tänk ett parti som av inte minst piratpartister ses som en varböld som står för motsatta värden. En böld som knappt förtjänar att finnas. Tänk att SD består att ett gäng rasister, människor med dunkla värderingar som många av oss inte vill ta i med tång.
Tänk att SD haft som strategi att inte skylta med sina egentliga åsikter, utan istället putsat fasaden, enligt devisen att ”det är viktigare hur vi framstår än vilka åsikter vi har”.

Och så tänker vi Falkvinge, som ju tycker att innehav av barnporr inte ska vara kriminellt, lika lite som innehav av några andra bilder, pornografi, konst eller kulturella yttringar. Det handlar om konsekvensen av total yttrande- och åsiktsfrihet och den personliga integritet som är Piratpartiets kärna.
Och jag tänker att jag blir inihelvete upprörd över att han kläcker ur sig det, eftersom det ställer sig i vägen för den diskussion vi vill ha, vi alla som sympatiserar med partiets frågor.
Och jag tänker att jag är en hycklare precis som många i SD, jag tänker att den pirat som kläckte ur sig citatet ovan är det, och att vi alla som upprördes över Falkvinge igår är det.
Jag tänker att jag värdesätter ärlighet, att jag tror att ärlighet alltid varar längst. Och så tvivlar jag utifrån gårdagens kalabalik. Det hade ju varit bättre om Falkvinge hållit inne med vad han egentligen tycker. Eftersom avsikterna är goda. Tänker jag och inser hur dumt det låter. Hur dumt det är.

Jag vill ju att SD ska vara raka och stå för vad de vill. Inte kamouflera sina åsikter, utan ge mig och andra väljare en sportslig att veta vad det är vi röstar på.
Och med den viljan måste jag kräva detsamma, önska att det ska gälla alla partier, även när det bättre skulle gynna mina intressen att ligga lågt.
Det vore förmätet att ge sig på SD och tycka att de uppför sig som ulv i fårakläder och samtidigt önska att PP ska göra detsamma, bara för att det passar mig bättre.

Å andra sidan – ett parti består av människor, människor är olika. Alla piratpartister har inte exakt samma åsikter. Alla piratpartister ställer sig inte bakom Falkvinge i fråga om barnporren. Och vad Piratpartiet faktiskt gör, till skillnad från SD, är att de offentliggör detta. De publicerar mötesprotokoll till allmän beskådan, ger mig och andra en chans att förstå komplexiteten.
Tvivlen outas och alla som vill ges möjlighet att delta och utforma partiets politik i ren demokratisk andra. Det känns extremt skönt att konstatera att detta ändå är en stor och avgörande skillnad mellan PP och SD.

Och så läser jag Fredrik Strage och av gnaget i magen blir det bara ett litet litet skav kvar, ett skav som jag tänker är nödvändigt och ett bevis för att jag är en tänkande varelse som inte bara gapar och sväljer, utan ständigt ifrågasätter både mina och andras intentioner och egentliga agendor.
Jag hoppas att det skavet inte ska försvinna, att jag ska fortsätta se med två ögon och våga tänka två tankar samtidigt även då det inte passar mina egna syften.