tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.


(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.

”…and of course cape town is a great place to be in the spring”

Om en vecka åker jag till Sydafrika, närmare bestämt Kapstaden, för att delta i en mediekonferens. Mest är jag inbjuden för att mingla, skapa kontakter och träffa journalister från flera olika länder i Afrika. Men jag kommer även att delta i en workshop och där prata om #prataomdet.

Coolt va? Jag fick inbjudan i måndags så det är med väldigt kort varsel jag ska försöka organisera och kolla upp vad som behövs i form av vaccinationer, visa och så vidare. Samt planera mitt jobb i övrigt så jag klarar av att hålla föreläsning direkt när jag landar i Sverige igen.

Med på resan följer Axel Andén, chefredaktör för tidningen Medievärlden.

Det här var precis vad jag behövde. Det känns nästan som en belöning för det jobb jag gör och har gjort, och det gav mig en välbehövlig energiinjektion. Jag hoppas komma hem full av inspiration att fortsätta arbeta för ökad demokrati och yttrandefrihet där den inte finns eller är på väg att strypas. Och inspiration att fortsätta använda alla de kanaler och verktyg jag har tillgång till, för att berätta, upplysa, folkbilda och framförallt samtala med människor, om allt.

glöm inte bjästa

Det har varit en vidrig dag detta. Inte för att Assange gripits. Det var väntat, och bara en tidsfråga när det skulle ske. Men resten. Både Mastercard och Visa följer Paypal – allt för att försvåra för Wikileaks. Man försvårar dessutom för Wikileaks att ta emot post. Det är inte slut där, Emma skriver mer och jag håller med henne – nu är jag rädd på riktigt.

Vad som också skrämmer mig är hur många som mitt i denna vansinniga, omfattande attack mot yttrandefriheten väljer att fokusera på gripandet av Assange och ”kräver rättvisa”. Han är misstänkt för våldtäkt i Sverige och då måste rättvisan ha sin gång. Skulle det bli fråga om andra anklagelser och konspirationerna om CIA besannas – då är det dags att protestera. Men det är inte idag. Idag måste vi stå upp för annat, som våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Världen är så full av riktigt små människor. Dit hör ett gäng diplomater och ministrar, makthavare på alla nivåer i hela världen. Men till de små människorna hör också de som använder Wikileaks som ursäkt för att få bete sig mot målsägarna i våldtäktsfallet så som Bjästa uppförde sig mot Linnéa.

Precis som jag skrev då, när Bjästafallet var aktuellt – jag är inte förvånad. Tyvärr är vi inte bättre än så, vi människor. Det är inte första gången det händer, och – tyvärr – knappast heller den sista. Vad är det som gör det så svårt för vissa att lära av sina, eller andras misstag? Hur svårt kan det vara att stanna till, tänka efter, och kanske åtminstone hålla käft ibland? Innan man riktigt vet vad som hänt.

Och vad är det som gör det så svårt för vissa att förstå att det inte behöver finnas någon motsättning mellan att vara rasande intelligent och göra ett svinbra jobb, att kanske vara supertrevlig och charmig, och samtidigt vara ett svin rent privat?

Snälla, försök att tänka två tankar samtidigt. Försök att tänka på Bjästa. Och försök att förstå att det aldrig handlade om Bjästa, utan om människor vilka som helst. Sådana som du och jag.

Hos Henrik Alexandersson hittar jag detta skämt. Som tyvärr inte är något skämt.


Flattr this

jag har avslutat mitt paypalkonto för yttrandefriheten

Jag har precis avslutat mitt Paypalkonto. Anledningen är att Paypal stängt av Wikileaks Paypal-konto, allt för att försvåra Wikileaks verksamhet.

Det kostade inte så mycket, jag har använt kontot en enda gång, för ett par år sedan, och det innebär alltså ingen vidare uppoffring för mig.
Men jag tycker att det är viktigt att markera ibland. Nu är väl min lilla markering knappast något som ens noteras av Paypal, men om jag och några tusen till gör samma sak – då märks det.

Precis som jag skrev i Metro i torsdags – tror man på demokrati och yttrandefrihet kan man inte göra undantag.

Det är lätt att läsa tidningen eller kolla tevenyheterna i förbifarten och tänka att det som rapporteras inte har med mig att göra. Men det har det. Även om Wikileaksavslöjandena handlar om världspolitik på allra högsta nivå, är det just politiken som avgör hur du och jag ska ha det i vår vardag. Kanske inte idag, eller i morgon, men i framtiden. Demokrati är inte en naturlag. Det är inget man erövrar för att sedan sitta lugnt i båten. Demokrati är något man måste slåss för varje dag, det har inte minst USA:s reaktioner på Wikileaks avslöjanden bekräftat. Det behövs ingen statskupp eller plötsligt revolution för att rasera den demokratiska världen. Demokrati kan monteras ner steg för steg över lång tid. Det är därför det är så viktigt att du och jag reagerar, protesterar och gör det lilla vi kan, som i det här fallet – avsluta ett konto som ändå inte är till någon nytta, för att protestera mot sättet att utöva påtryckningar för att stoppa ett fritt informationsflöde.

Att jag stödjer Wikileaks och inte tror på ett mellanläge för yttrandefrihet betyder inte att jag älskar allt Wikileaks tar sig för. Det betyder inte att jag inte i vissa delar kan vara kritisk till deras avslöjanden. Men det handlar inte om det. Det handlar om att få saker är så förödande för människors frihet i alla led som att skrämma till tystnad. Vare sig det handlar om en organisation som publicerar hemligstämplade dokument från världens stormakt eller om en enskild person i offentlig sektor som vill protestera mot missförhållanden på sin arbetsplats.

Det är väldigt enkelt. Skjut inte budbäraren.

Också Emma och Nikke har avslutat sina konton hos Paypal. Thord Daniel kan inte göra detsamma.

Läs också gärna Peter Wolodarski i DN, och den här artikeln i SvD om hur Wikileaks jobbar.

Så här kan du också hjälpa Wikileaks.

Om du gillar detta – använd Flattr-knappen nedan. Ett av flera alternativ till Paypal.


Flattr this

om fyra år är det val igen

Jag tycker inte om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Men jag är inte förvånad. Jag har inget smart eller vettigt att säga om varför eller hur, det finns det så många andra som gjort och gör. Däremot känner jag mer än någonsin ett personligt ansvar för att göra något. Det är så himla lätt att sitta framför teven med sina ostkrokar och tycka att sakernas tillstånd är förskräckligt, utan att göra något själv.

Däremot tror jag inte att vägen är att kämpa mot Sverigedemokraterna.
Jag tror att det är bättre att kämpa för ökad tolerans, demokratiska värderingar och alla människors lika värde. Och jag tror att man måste göra det varje dag, där man själv befinner sig. Men jag tror också att vi blir starkare tillsammans. Ingen orkar ensam.

Så mina vänner. Vad gör vi härnäst, hur gör vi det? Vi har fyra år på oss till nästa val, att göra skillnad.

Läs också Gert Frost, 10 frågor som söker svar.

fucking far from okay

Jag blir så himla ledsen när jag läser att Fredrick Federley misshandlats av inte mindre än fyra män utanför sitt hem.
Det är inte första gången just han drabbas.

Nu vet vi inte tillräckligt mycket om vilka som gjorde det ikväll för att säga något säkert, men det ligger såklart nära tillhands att tänka att det också den här gången var ett brott av politisk art, vare sig det har med Federleys egna engagemang att göra eller med hans sexuella läggning.

Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.
Jag vill inte ha ett samhälle där någon, vare sig Centerpartister, bögar eller Sverigedemokrater slås ner på grund av sina åsikter, sin sexuella läggning, sin hudfärg eller sin tro.

Jag blir så satans ledsen för att vi inte kommit längre, för att vi lever i ett land där människor verkar tro att det är okej att använda våld för att skrämma andra till tystnad, eller bara för att markera att dom tänker, handlar eller är fel.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och ledsen och har inget konstruktivt att komma med.
På söndag är det val. Och en sak vet jag – jag kommer inte att rösta med min plånbok. Jag kommer att rösta på den sorts samhälle jag vill ha på sikt, ett sådant samhälle som jag vill att mina barn och barnbarn ska leva i. Jag kommer att rösta på någon som tror på yttrandefrihet och demokrati. Jag kommer att rösta på någon som står för alla människors lika värde. Gör det du också.


Flattr this