min dag

Hoppsan.
Mitt inlägg i morse där jag på slutet frågade om er dag har visst utvecklats till en liten utmaning i bloggvärlden.
Mia berättar om sin dag, MsGarbo berättar om sin, Drottningen skriver, Kristina gör det, Mazlin berättar om sin dag och Sad But True skriver. För att inte tala om att också Abbes pappa och Bea skrivit, fast Bea skrev om vad hon tänkte göra.

Det är kanske fler som berättat om sin dag i dag den första december?

Känns som om det är läge att jag berättar om min. Det var på nåt sätt jag som drog igång det hela.
Dagen började otroligt bra. Jag fick det bästa omdöme man kan få i det här landet om man är journalist och bloggar om medier. Men det nämnde jag ju redan i morse. Men ändå. Martin Jönsson är det närmaste Gud man kan komma i mediasverige. Han är medieanalytiker, han är gästprofessor på journalistutbildningen i Göteborg, han är chef över svd.se. han har tidigare bland annat varit chefredaktör på tidningen Journalisten. Men framförallt – han är klok och han är bra. Och han har respekt med sig. Och när han skriver att bloggen SSBD som jag och Niclas skriver:

verkligen seglat upp som den överlägset bästa svenska mediebloggen, med lysande bevakning och kommentarer om hur medielandskapet förändrats, blivit allt mer socialt, och vilka konsekvenser detta får. Deras veckobrev är den perfekta översikten av intressanta mediekommentarer, för den som inte hinner eller orkar hålla sig konstant uppdaterad.

…då kan man liksom inte annat än pysa över av stolthet och bättre start på veckan kunde jag inte ha fått.

Sedan gick jag till jobbet och där har jag suttit framför en skärm och läst mail och debattartiklar och insändare och pratat i telefon med människor som skrivit insändare och jag har redigerat ett par tidningssidor och så blev jag uppringd från dem som arrangerar Gräv-09 och det var intressant men jag vet inte riktigt hur mycket jag får säga i dagsläget.

Sen gick jag hem. Lagade mat, åt med barnen, och så har jag ägnat kvällen och att läsa och skriva en artikel och svara på mail och sådant. Från Siewert bland andra.

Sonen har installerat vårt nya bredband och det går fortare nu. Dottern kom hem och var glad för att hon inte ska få IG i svenska eller religion och den andre sonen klagar över snor och halsont. Han är tamigfan alltid lite förkyld. Fast vi inte har några katter längre.
Efter bredbandsinstallationen slötittade jag på Boston Tea Party med Filip och Fredrik, det enda teveprogram sonen följer. Så himla spännande var det faktiskt inte, mer lite gulligt att se hur generade gossarna var när de tvingade övervaka sexet.

På det stora hela en bra dag, som tyvärr avslutades med ytterligare en stor besvikelse. Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte varför vissa människor inte bara kan säga sanningen istället för att ljuga och såra. Göra illa. Det är ju så satans enkelt att bara säga som det är.

Så en bra dag slutade dåligt, fast jag anstränger mig allt jag kan för att försöka hålla kvar de positiva känslorna.

Läs även andra bloggares åsikter om

lördagsgodis från mymlans rss-feed

Okej. Lite hopplock rekommenderad läsning:

Veckans skilsmässa: Julia Skott berättar om huset hon växte upp i. Historien om när huset köptes. Nu är det sålt. Hör inte till henne längre. Jag förstår hur det känns. Jag reser varje år upp till min mammas föräldrahem, det närmaste ett eget föräldrahem jag har. Det såldes ur släkten för flera år sedan och den nuvarande ägaren har övergivit huset, gården, allt. För varje år det alltmer igenvuxet, förfallet. Jag borde kanske inte åka dit, men jag gör det ändå, det är som ett tvång. Jag tar med mig barnen och smyger omkring på gården, letar desperat efter den där nyckeln som ska ligga någonstans men aldrig gör det. Jag vill gå in i huset, upp för trappan. Kika in i skrubbarna, känna efter om något av doften från förr finns kvar. Det lär den inte göra, för det är mest doften av nymanglade lakan som hängt ute på tork jag minns. Varje gång jag är där tänker jag att jag borde köpa skiten. Kan inte kosta många kronor. Sen kommer myggen och jag ångrar mig genast. Inte kan jag använda en lie heller, och ska man köpa den gården måste man slå.

Veckans ärligaste: Kurry berättar om hur arg hon blir. Om hur omoget hon beter sig då. En sån där bekännelse som är jobbig att göra. Man kan fråga sig varför, eftersom jag är säker på att vi alla har sådana där saker som är jobbiga att erkänna, för vi lever i någon slags villfarelse att alla andra är så perfekta och alltid uppför sig ordentligt också innanför sina egna fyra väggar.

Veckans stjärna: Om man gillar Ola Salo är den här artikeln läsvärd, men lite märklig.

Han påpekar att hans ambition att vara djupsinnig inte alltid får plats i media.
– Ibland kan den djupsinniga och melankoliska sidan av mig göra att jag känner mig malplacerad. Samtidigt har jag en personlighet som gillar att leka, klä ut mig och larva mig och som gärna spelar med på musik- och medievärldens villkor.
Han betonar vikten av att skapa sig utrymme, att få vara djupsinnig och melankolisk mellan varven.

Jag har aldrig sett Ola Salo som något annat än just djupsinnig och melankolisk känns som en underdrift.

Veckans mest oväntade:
Jag känner ju inte Maja Aase men jag har träffat henne och nej, jag hade inte föreställt mig att hon skulle moona i direktsändning, även om det bara var i radio…

Veckans profetia: Framtiden för 40 år sedan. Mycket slog in. Annat inte. Själv tycker jag att det här låter mycket bra och förstår nog inte varför det egentligen inte funkar, åtminstone i vissa branscher:

9. Fyra timmars arbetsdag
”Den genomsnittliga arbetsdagen är ungefär fyra timmar. Men extratiden är inte bara fritid.. En del av den övriga tiden spenderas av den anställde att hålla sig uppdaterad med utvecklingen – i genomsnitt med två timmars hemmastudier varje dag.”

Själv så jobbar jag åtta timmar och ägnar väl en sådär minst fyra timmar om dagen åt ”hemstudier”… Tänk om man hade fyra timmar extra att ägna sig åt dem, eller kanske göra något annat skoj.

Veckans bagarbarn: Det är inte så förvånande att ingen journalist skrev om rånet utanför journalistprisfesten. Bagarens barn har inga egna bullar, och journalister har ibland svårt att inse nyhetsvärdet i sådant som händer mitt framför näsan på en. Eller så är det som det står i artikeln: Personrån är ganska vanliga i Stockholm.

Veckans utmaning: Rumptroll (snälla Ann, måste jag säga det? Rumptroll?) har utmanat oss alla i att ta hand om varandra lite extra. Göra små enkla saker för att göra någon glad. Och visst, om alla följde hennes uppmaning skulle vi ha det lite bättre, vara lite gladare, känna oss mer älskade kanske.

Veckans FRA: Eller kanske inte. Men sånt här är läskigt tycker jag. Fy fan.

Veckans självmord: Varför ska man ta livet av sig om man ändå inte får höra snacket efteråt?

Veckans rättsskandalsavslöjande: Thomas Quick har äntligen insett att han inte är en seriemördare. Alla vi som aldrig trott på dumheterna jublar. Frågan är hur det känns för alla dem vars anhörigas mördare går fria eftersom Quick oskyldigt dömts för morden på dem.

Veckans intervju: Jimmie Åkesson. Jag lyssnade på ett tal av honom en gång. Det fanns faktiskt bara en politisk fråga han talade om utan att slå ner på invandrarna, och det var just migrationspolitiken.

Veckans historielektion: Se till att ha tid på dig om du ska klicka på den här länken. Det är tidningen Life som lagt ut sitt bildarkiv, 150 år tillbaks i tiden. Need I say more?

Veckans osannolikaste: Eller kanske inte. Men jag har också verkligen undrat vilka det är som går på Nigeriabreven.

Veckans bloggpyssel: För er som kör wordpress, och som gillar plugins och annat sånt där tekniskt pyssel som jag inte fattar ett skit av finns säkert en hel del godis att hitta hos Jardenberg.

Veckans storfamilj: Jag har nog aldrig tvivlat på att kärleken inte skulle räcka åt åtta barn, eller sexton för den delen. Men allt det andra? Tiden, pengarna, orken, energin, platsen, öronen, armarna…?

Veckans dilemma: Ja alltså. Artikeln bygger på ekonomiska beräkningar. Men jag kan ta ner det hela på jorden och säga att dålig dagisservice inte bara sabbar för företagen utan för familjerna, barnen och hela samhället. I ett samhälle som är på dygnet runt måste väl också barnomsorgen fungera dygnet runt. Jag har alltid undrat hur alla andra gör, själv kom jag ofta sist av alla med andan i halsen för att hitta mina barn påklädda ute på dagisgården med en förskollärare som ville hem. Dagis stängde sex. Jag jobbade till kvart över och sen skulle jag ta mig till dagis för att hämta. Rent samhällsekonomiskt kan jag inte tänka mig att någon hade tackat mig om jag tackat nej till jobbet och istället levt på a-kassa.

Veckans sanning: Vem fan känner sig inte lurad?

Veckans reklam: Lite apropå diskussionen om rosa och blått, om att cementera fördomar och hur man bryter dom, med eller utan tvingande medel…

Veckans tevetips: Idag är det Filip och Fredrik. Imorgon kanske Erik och Mackan?

Veckans webbtjejer: What’s Next och Lilla Gumman skriver om tjejer i it-sammanhang. Jag är visst med i uppräkningen, otroligt smickrande och fint sällskap även om jag ärligt kan erkänna att jag känner mig ganska utanför, eftersom jag på riktigt inte alls känner mig som en webbnörd, och ännu mindre som någon tekniknörd. Teknik i sig är fullständigt ointressant, det är endast och då menar jag endast vad den kan användas till som är av intresse, och då helst så enkelt så att man inte behöver anstränga sig för att förstå den…

Veckans perspektiv:
Är det bara jag eller är det så att det rapporteras allt mindre från tredje världen? När jag var liten såg man svält och elände på teve mest hela tiden. Har det med vårt mediebeteende att göra? I konkurrensens tideålder kanske inte uppsvullna magar och elände är vad vi vill ha i våra vardagsrum? Det kanske produceras men jag missar det? Eller har vi blivit blasé? För jag tror ju inte att lidandet i världen är mindre nu än på sjuttiotalet.

Veckans sjukdom: Nätmissbruk. Känns ju inte så himla nytt. Och siffrorna var väl väntade, enligt en rapport jag läste om WoW för några veckor sedan är det 18 procent av dem som spelar som känner att de ”får problem” av spelandet, och då talar vi olika grader av problem. 82 procent mår alltså utmärkt trots WoW-spelande.

Veckans besvikelse: Lasse Kronér. Eftersom något i mig fortfarande drömmer mig tillbaks till barndomen och till Astrid Lindgren-berättelser om Madicken och Barnen i Bullerbyn känner jag mig inte ok med att han ska vara julvärd i Svt. Jag vill ha Arne. Jag börjar bli gammal.

Slutligen Veckans egokick: Alla fantastiskt fina kommentarer, mail och länkar om ”Min pappa”. Den här var särskilt fin.

Läs även andra bloggares åsikter om

Reblog this post [with Zemanta]

stoppa peter settman – innan det är för sent!

Gör det. Bara.
Men låt Filip och Fredrik fortsätta ett tag till.

Vet inte om ni andra ser på Boston tea party, men jag gör det. Och dom pratar som att duscha efter gympan och kolla på varandras kukar. Möjligen relaterad är den här postningen från mikebike.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

korsfästning av filip och fredrik

Intressant experiment.

Vill bara berätta att det gjorts förr. På Pipeline i Sundsvall. Då var det Bajsmannen som hängdes upp på ett kors och sedan piskades med en slags piskruska doppad i grisblod.

Jag minns det väl eftersom jag jobbade där och var den som fick städa upp dagen efter. Blod fulla golvet, på väggarna och i taket.

Däremot minns jag inte i vilket skick han var när vi tog ner honom från korset, så det kan inte ha varit så farligt…

Uppdatering: ”Blod fulla golvet” är visst dialektalt men betyder ungefär ”blod över hela golvet”.

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
 

mymlan äter inte frukost

Så. Har fått lagom många frågor som jag ska svara på.

Ulrika försöker lura in mig i bloggaomvadmanätertillfrukostträsket, genom att fråga vad jag helst äter/läser till frukost.

Svaret är: Jag äter sällan frukost. Är inte hungrig när jag är nyvaken. Om jag någon gång äter frukost så äter jag helt lagad mat, typ hotellfrukost. Ägg, omelett, bacon, stekt potatis, sånt går ner. Men till vardags är det kaffe och cigg mest. Läser? Samma här, till vardags inte mycket, hinner inte. Bläddrar igenom dagens tidning, och kollar mail, jaiku, några bloggar och nyhetssajter lite beroende på tid. Annars gör jag det när jag kommer till jobbet. På helger brukar jag däremot ta mig tid att läsa tidning. Alltså inte bara bläddra, utan läsa. På hotell om det finns tid är det skönt att hinna igenom både DN och SvD.

Ulrika undrar också hur man bär sig åt för att få en så fantastisk dotter som jag har. Ja. Det är många gånger jag frågat mig vad jag gjort för att förtjäna så fantastiska barn. Och jag är lite inne på att föräldrarna har mindre makt/inflytande än vad man tror. Annars har jag inga direkt genomtänkta fostringsprinciper. Jag försöker resonera med mina barn. Prata med dom. Svara på deras frågor. Har gjort sedan dom var små, försöker att inte bara säga solen är gul för att den är det, utan föra vidare resonemang. Försöker också uppmuntra dem att vara sig själva, uppmuntra dem i deras egna intressen och önskningar, och att tänka själva även när deras idéer går emot mina egna. Försökte länge vara politiskt och religiöst obunden som förälder. Nu funkar det inte längre, barnen genomskådar mig, men nu har de å andra sidan utvecklat egna åsikter och vad jag säger spelar mindre roll.

Pia undrar vilken som är min absoluta favoritbok. Oj så svårt. Det ändras ju ibland. Men med tanke på att jag läst den flera gånger och aldrig drar mig för att rekommendera den, och den innehåller i princip allt: Albert Speer och Sanningen, av Gitta Sereny. En bok som får en att tänka ett varv till, en bok som inte befäster en massa fördomar, som får en att tänka utanför det man är van. Samtidigt som den är otroligt välskriven, spännande, faktaspäckad, en sån bok man inte vill lägga ifrån sig.

Vad är jag mest rädd för? Svårt det med. Här kanske man borde svara att man är mest rädd för att det ska hända ens barn något eller liknande. Men jag är inte det. Jag går inte och tänker på det. Händer det så händer det, jag är inte den som oroar mig särskilt mcket i onödan, inte för sånt. Jag är nog mer rädd för att vakna upp nån gång i pensionsåldern och inse att jag inte gjorde allt det där jag ville eller kunde. Rädd för att spilla bort livet. Rädd för att dö i förtid är jag nog också. Jag vill leva, åh vad jag vill leva.

Pia undrar också om det är något jag vill ha ogjort i mitt liv. Det korta svaret: Nej. Visst finns det små saker jag kunde gjort annorlunda, men det mesta har jag ju gjort utifrån situation, och så bra jag kunnat utifrån vad jag då vetat och vilka möjligheter jag haft då. Försöker att inte fastna i ånger, jag tänker hellre framåt.

Lalanda frågar vad som gör mig glad. Men oj. Jag är ingen glad person. Men jag blir väl glad av små enkla saker, som att solen skiner, att det är varmt och skönt ute, att någon säger något snällt eller när Edgar steker ägg till mig på morgonen.

Kurry undrar vad jag skrattar åt. Okej. Jag skrattar högt och rått och hjärtligt och innerligt åt dramer av Lars Norén, och en och annan Ingmar Bergmanfilm. Jag skrattar åt sånt jag känner igen. Jag har morbid humor. Annars skrattar jag en del åt Kvarteret Skatan och jag älskade Hassan på den tiden, jag är nog en typisk Killinggänggenerationsperson.

Vad jag tycker om Filip och Fredrik? Tja. Mest är jag avundsjuk på dem, för att dom för göra så hysteriskt roliga saker. Jag tycker att dom i mångt och mycket är briljanta, och gillar deras sätt att visa respekt för individer och sättet de lyckas skildra galningar och byfånar utan att förlöjliga utan med ett uppriktigt intresse. Sen kan jag tycka att det går lite långt ibland, men vafan, klart dom passar på.

Studiomannen undrar om jag är en naturmupp. Svar: Nej. Men jag kan i vissa stunder känna mig närmast religiös av naturupplevelser, jag tycker om att vara i naturen i lagom doser, men jag tycker inte om att göra. Jag älskar åska, jag älskar stormiga hav, jag älskar Sverige om sommaren och Lappland i synnerhet, jag gillar vyer men som sagt – jag är inte den som tar på mig kängor och ryggsäck och vandrar. Min rygg klarar inte att bära ryggsäck.

Ulrika undrar vad jag gillar för kläder. Den kan jag inte svara på. Uppriktigt. Jag har ingen aning om vad jag gillar och kan nästan inte köpa kläder. Vet inte vad jag ska titta efter, vad jag har för stil egentligen. Jag kör jeans och jag ärver av min dotter. Jag skulle på riktigt vilja ha en stylist som utgick ifrån mig och min personlighet och hjälpte mig att hitta rätt.

Så. Det var ju lagom svårt. Hoppas ni är nöjda med mina svar. Nu ska jag dricka kaffe på min balkong, där är det sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,