att välja bort kärlek

Jag har ju kärlekstema i min blogg den här veckan.
Ett ämne som jag litegrann undvikit och som jag egentligen inte har så mycket att säga om är tvåsamheten. Eller kärleken mellan två personer som bestämt sig för att leva ihop och dela. Jag kan erkänna att jag var nära att skriva kärleken mellan man och kvinna, men den sortens kärlek jag talar om kan ju lika gärna finnas mellan två män eller två kvinnor, så det hade känts lite fel. Fast i mitt eget fall handlar det om kärlek mellan man och kvinna, för jag är obotligt hetero.

Just den kärleken, den som handlar också om åtrå, passion, lust, förälskelse, den har jag valt bort.
Och just den kärleken är väl den som vårt samhälle fokuserar på något alldeles enormt, och jag tror att de flesta som inte har den längtar efter den.

Man vill ha nån, helt enkelt. Höra ihop.

Samtidigt som det vilar någon slags skam över att vara ensam. Att ingen ha. Att nätet vimlar av dejtingsajter och att folk skriver kontaktannonser och att porrindustrin är en av de största hjälper inte. Längtan efter kärlek, sex och tvåsamhet är något man inte talar högt om. Ensam är stark och det är lite fånigt att som vuxen människa gräva ner sig i kärlekssorg.

Och om man säger som jag, att jag väljer bort det, då får man en massa kommentarer, folk förstår inte. Jag får höra kommentarer som ”Det är snart din tur”, ”Det finns nån för alla”, ”Men du kan väl inte ha så svårt att hitta nån” och ”Du förtjänar något bra, klart du ska ha det”.

Men kärlek förtjänar man inte. Förtroende och tillit, det är sådant man måste göra sig förtjänt av. Men kärlek är slumpmässigt. Delvis i varje fall.

Människor väljer bort massor av saker. En del väljer bort karriär, andra väljer bort motion, åter andra väljer bort alkohol för att de inte riktigt behärskar drickandets konst. Det är mer eller mindre accepterat, alla kan ju inte vara bra på allt.
Men att välja bort kärlek anses suspekt.

Detta även om man kommit så pass långt i navelskådandet att man insett att man inte klarar av att ha en sund relation. Det har ingenting att göra med att jag inte vill. Gud så jag vill ha någon att älska, någon att älskas av. Det har inte att göra med att jag inte anser mig förtjäna en bra relation till en bra man. Det tycker jag att jag gör. Det har inte heller att göra med att jag inte är tillräckligt attraktiv och har svårt att finna de som kanske är intresserade. Då och då dyker det upp någon som jag kan känna mig intresserad av också.

Det handlar inte om det.

Det handlar om att jag inte vet hur man gör.
Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks.

Det handlar också om att jag är krävande. Jag vill inte ha nån vem som helst. En relation ska ge mig något, jag vill ha den av en anledning. Kan jag inte få det är jag hellre utan. Jag har levt ensam i tvåsamhet för länge för att ge mig in i det igen.

Jag är en tvingande ärlig person. I mina nära relationer kräver jag ärlighet. Det verkar omöjligt att hitta någon som kan ge det tillbaks.
Samtidigt så vill jag inte ha relationer som bygger på svartsjuka och kontrollbehov. Jag vill inte behöva kontrollera, jag vill bara kunna lita på. Men efter att ha lagt mitt liv i andra människors händer, gett allt, delat med mig och varit totalt naken och utlämnande bara för att finna mig själv grundlurad, så vågar jag inte försöka igen.
Jag har inte råd att bli sviken en gång till.

Och när man kommit så långt, när man inser det, varför ska man då ens försöka?

Om jag skulle träffa någon som vore intresserad av mig skulle jag vara så galet misstänksam och den mannen skulle tvingas bevisa för mig hundra gånger om att han menar allvar och är att lita på, på ett sätt som inte är rimligt. Han skulle tvingas ge mig tillbaks den tillit som andra tagit ifrån mig. Det är inte rättvist.
Alltså väljer jag bort det. Tvåsamheten. Kärleken. Sex.

Det finns människor som väljer bort barn, av olika skäl. De blir också misstänkliggjorda. Folk tror att det är klart att de innerst inne vill ha barn, men av någon anledning inte kan. Det kanske är så. Vissa inser sina egna begränsningar.
Jag försöker se mina.
En av mina begränsningar är också att jag teoretiserar känslor. Jag visar bara de känslor som är logiska. De som jag också kan förklara och stå för. De känslor som inte rent logiskt kan förklaras håller jag för mig själv. Oftast.
Och jag kräver detsamma av en partner. Jag vill inte överraskas av plötsliga känsloutbrott som är endast känslomässiga men inte bygger på några logiska sammanhang. Jag klarar inte av att inte förstå.

Jag klarar inte av när någon bryter en gemensam överenskommelse utan att först omförhandla den. Utan att kommunicera med mig. Utan att blotta sig totalt.
Jag kräver nakenhet och närhet.
Och jag ger det tillbaks.

De som förälskar sig i mig är oftast personer som inte känner mig. Som inte har en aning om vem jag är. Som nästan skrattar när jag försöker förklara. Vem jag är och varför.
Jag vill att den som är kär i mig ska vara kär i mig och inte i den han tror att jag är. Precis som att jag vill hitta någon som är sig själv med mig.

Och ja. Faktiskt. Jag har gett upp. Det tar alldeles för mycket energi att försöka få relationer att fungera, att bli sviken, och att känna sig lurad.
Det tar alldeles för mycket energi att älska när man inte får något tillbaks.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]

dagboksanteckning

Året har börjat ungefär som det förra slutade.

Post från polisen och telefon från socialen.

Nytt besöksförbud beviljat. Puh. Lite lugn och ro. Få slippa studsa till så fort det ringer. Inte behöva stålsätta mig när jag öppnar mailen. Våga lyssna av min telefonsvarare. Förhoppningsvis slippa objudna gäster.

Men så finns det människor som verkar tänka att ”kommer jag inte åt mymlan så kanske jag kan komma åt henne via hennes barn”.

Fy fan säger jag bara. Fy fan för att stå och se på när ens barn drabbas igen och igen, hur deras förtroende för vuxna människor långsamt mals ner, hur de biter ihop för att inte gråta, hur de ändå försöker väcka tro och hopp till liv. Och bredvid står jag, maktlös. Jag kan bara vara jag.

Än så länge får jag ändå små tecken. Tecken på att de fortfarande vet och förstår att jag finns här. Att jag älskar villkorslöst. Att jag gör allt som står i min makt. Tecken på att de litar på mig.
Jag hoppas att jag orkar ett tag till. Jag måste orka ett tag till.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

förtroendet för medierna ökar

Det tycker jag var väldigt intressant.

Sen är det väl inte förvånande att gapet mellan underhållningsmedier och mer seriösa dito växer. Det tyder på att folk börjar kunna skilja på medier och medier, på journalister och journalister.

Men att journalister skulle ha sämre moral än politiker? Kanske ligger nåt i den här sedelärande historien i det ämnet?

Eller kanske den här? Är det ena värre än det andra?

En annan intressant fråga är ju av vilka man bör kunna kräva någon slags moral.

Jag har länge känt mig trött på det utbredda föraktet för journalister, som när man synar folk visar sig handla mest om en viss typ av kvällstidningsjournalistik och inte minst löpen.

Men jag skulle gärna ha lite mer info om vilka skillnader det är på svararna i telefongruppen respektive nätgruppen.

Andra bloggar om: , , , , , ,