behöver hjälp

Skulle kunna leta själv men är i tidsnöd och kanske nån av er som läser har koll spontant;

När uppmärksammades FRA först i bloggvärlden? Alltså i blygsam skala, långt innan bloggbävningen? Behöver länkar.
Kanske nån till och med har skrivit en fin sammanfattning av hur bloggbävningen sedan utvecklades, i sådana fall vill jag självklart ha länk till den också.
Sist: Motsvarande info från gammelmedia, vad skrevs egentligen om FRA innan bloggarna drog igång det på allvar?

Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om

var och en står sig själv närmast

Så är det ju.

Vi relaterar enklast till personer och företeelser som vi kan identifiera oss med.
Vi i Sverige blev otroligt berörda av Tsunamin till exempel, för att den drabbade ett turistland som många av oss besökt, för att den drabbade svenskar och människor vi kände och kunde identifiera oss med. Rapporteringen i Sverige kretsade nästan enbart kring Thailand fast tsunamin orsakade långt allvarligare skador och många fler dödsoffer i Indonesien. Men där fanns knappast några svenskar, och dit brukar vi inte åka på semester.

Många har kommenterat ”Sveriges största bloggbråk” med just ordet i-landsproblem. Men det är okej att diskutera och tjafsa om ilandsproblem. Ingen orkar engagera sig i stora och svåra frågor hela tiden. Och just när man är i legobitskladdet och inte sovit ordentligt på tre år så är diskussionen om småbarnsstress viktig och stor. Det går inte att jämföra det med hur det är att sitta i Eritreanskt fängelse i över sju år. Det är två helt olika saker.

Samtidigt som det är lite skrämmande, att så många som ids kommentera den så kallade catfighten just med orden ”orka bry sig” eller ”i couldn’t care less” inte med ett ord berör eller kommenterar eller bloggar om Davit Isaak.

Livet måste kunna rymma båda delarna. Både trams och trivialiteter och engagemang för större frågor som demokrati och yttrandefrihet. Det ena utesluter inte det andra.

Så varför är det så få som bryr sig om Davit Isaak? Varför blir det ingen bloggbävning kring Davit Isaak? Varför är det ingen som fixar färdiga mail att skicka till alla i riksdagen för att kräva åtgärder för att han ska frias?

Jo för att vi står oss själva närmast. Och hur svensk medborgare han än är så är han mörk i skinnet och född i Eritrea och därför tror jag att många har svårt att identifiera sig med honom. Han känns inte som en svensk. Hade det varit en ”riktig” svensk, som kanske Andreas Ekström, trebarnsmamman Linda Skugge eller varför inte mästerbloggaren Oscar Swartz som hamnat i fängelse utan rättegång på grund av att denne verkat för demokrati och yttrandefrihet, då skulle det ha protesterats.

Så kom igen nu! Davit Isaak är en medmänniska. Han är journalist, han är svensk medborgare som verkat för demokrati och yttrandefrihet i ett annat land, och han har fängslats för det. Han är svårt sjuk och har suttit inlåst i över sju år. Han är en make och en pappa. (kanske hör jag till dem som lättare identifierar mig för att han är journalist, å andra sidan så är ju Linda Skugge också journalist…)

Kom igen nu alla arga som bävar om FRA och Ipred. Vad gör vi för Davit Isaak, vad gör vi för att markera att vi inte accepterar att människor fänglas utan rättegång, vad gör vi för att stå upp för yttrandefriheten?

Men det är klart. Bristen på demokrati och yttrandefrihet i Eritrea drabbar ju inte oss, och Davit Isaak räknas ju inte. Eller gör han det? I så fall – skriv under nu, och se till att fler gör det. Ett klick och en signatur, det är fan det minsta vi kan göra för en medmänniska.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

politik, utbildning och ordklyveri

Kurry är en frågvis en. Fyra frågor fick hon till:
”Vilket eller vilka partier ligger dig närmast resp. längst bort för dig att rösta på?
Behövs altruism för ett rättvist samhälle?
Har du journalistutbildning också eller är du helt upplärd from scratch?
Är vetskap om ålder något som begränsar dig från att lära känna nya människor?”


På fråga A svarar jag;
det finns ju en del obskyra partier som exempelvis Sverigedemokraterna som jag inte skulle rösta på. Men jag antar att du menar de etablerade partierna, och där ligger sossarna längst bort för mig att rösta på. (fast Sd börjar ju fan bli etablerat…hmm) Jag har aldrig känt något positivt inför sossarna, jag tycker att de flesta sossar på hög nivå verkar vara mer eller mindre korkade, med några få undantag. Sedan känns de som kappvändare och för mig personifierar de dessutom likriktning och den svenska missunnsamheten. Det är svårare att svara på vilket parti som ligger mig närmast, jag brukar bestämma mig ganska nära valet och röstar dessutom olika i riksdag/kommun/landstingsval. I förra valet röstade jag på ett av allianspartierna i varje fall, men efter årets som jag ser det politiska skandaler med inte minst FRA och nu IPred vete fan. Hela det politiska systemet känns föråldrat.

På fråga B svarar jag; oj. Svår fråga. Eller märklig. Jag tror ju inte på altruism för det första. Så om mitt svar på din fråga vore ja skulle det betyda att jag inte tror på ett rättvist samhälle heller. (Vilket jag i och för sig inte gör). Svaret kanske är ja? Men eftersom altruism inte finns och eftersom livet inte är rättvist är den extremt hypotetisk. Jag tycker att man ska sträva efter rättvisa, men ordet rättvisa kan tolkas på väldigt många sätt. För mig är inte rättvisa den rättvisa jag upplever att ovanstående socialdemokrater värnar. Lika för alla. Det är inte rättvisa för mig. Fan kurry, det här behöver nog ett helt eget inlägg. Eller så tar vi diskussionen nu, ett ordklyveri helt enkelt:

Rättvisa. Vad betyder det för dig? Vad menar du med ett rättvist samhälle? Går det att uppnå rättvisa? (frågeställningen vänder sig till alla, inte bara till kurry.)

På fråga C svarar jag; Jag har ingen utbildning. (däremot har jag vid några tillfällen föreläst för journaliststudenter vid Mittuniversitetet) Har inte ens gått gymnasiet även om jag tappert skaffat mig gymnasiekompetens/behörighet att söka till högskola senare. Har läst 20 poäng sociologi och 20 poäng historia på högskola och gått några fackliga kurser. That’s about it. Jag är dålig på att plugga, min studieteknik är under all kritik och tro det eller ej men jag klarar inte av att skriva akademiska uppsatser, kriterierna får mig att svettas och vilja gråta. Däremot fick jag redan som fjortonåring betalt för att skriva artiklar åt Sundsvalls tidning, min nuvarande arbetsgivare. Och jag jobbade där ett helt år när jag var 15-16 år. Istället för att gå gymnasiet typ. Min bästa journalistutbildning fick jag under de tre år jag var springvikarie på MittNytt, Public Service är grejen. Dessutom blev ett program jag gjorde anmält till granskningsnämnden på flera punkter och den granskningen lärde mig väldigt många saker som jag är mycket tacksam för.

På fråga D säger jag; Nej. Inte det minsta. Jag har aldrig varit åldersfixerad så. Eller i varje fall aldrig dömt ut människor efter ålder. Tack för att jag fick åtminstone en fråga som var lätt att svara på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

om du inte är för oss är du emot oss

Igår skrev jag en kommentar till Andreas Ekströms inlägg i Journalisten om Piratpartiet. Med risk för viss upprepning vill jag ändå följa upp de reaktioner jag fått.

Det var en i mitt eget tycke inte särskilt kontroversiell kommentar. Jag rekommenderade läsning av Ekströms artikel, jag var tydlig med att jag inte höll med honom i allt, jag berömde Piratpartiet för deras engagemang i FRA och Ipred-diskussionerna och uppmanade till nyanserad diskussion.

Jag är inte Piratpartist.

Att säga det är uppenbarligen som att släppa en bomb i vissa delar av bloggosfären. Jag har själv skrivit en hel del om både Ipred och FRA, dock mest länkat till andra som gör det så mycket bättre. De flesta har varit piratpartister. Jag är för fildelning, men jag är mot lagbrott. Jag är för personlig integritet och mot statlig övervakning in absurdum.

Jag är inte Piratpartist.

Jag gillar upphovsrätten. Jag anser att den bör skyddas och tas omhand. Men jag ser också behovet av en diskussion om hur upphovsrättsintrång ska dels motverkas och dels beivras. Jag brukar försöka plocka fram exempel på sådana som hittar vägar att tjäna pengar och ha en viss kontroll över sitt material också i det nya medielandskapet.

Jag är inte Piratpartist.

I Ipreddiskussionerna har Upphovsrättsfrågan mest handlat om pengar. Det finns något som i min mening är viktigare, och det är den ideella upphovsrätten och kontrollen över sitt material och hur det används. Samtidigt som det på internet är omöjligt att ha kontroll. Och det är i praktiken också omöjligt att försöka tjäna stora pengar på vissa saker som tidigare gett betalt, eftersom i samma ögonblick som något publiceras på nätet är det också allmän egendom. Därför behöver vi ett nytt förhållningssätt till Upphovsrätten, som inte är att ge privatpersoner rätt till myndighetsutövning. Detta har jag skrivit om mer här.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag tycker att det är fascinerande att vi som inte är det av vissa anses vara utskickad av etablissemanget och medierna för att dissa Piratpartiet.
Jag är för fasen en av dem i det här landet som jobbar hårdast för att skapa en förståelse mellan etablissemanget och den nya folkrörelsen på nätet. Jag skriver tillsammans med Niclas en hel blogg som går ut på att bygga förståelse och fatta att vi lever i en revolution som kommer att få konsekvenser, för medierna, demokratin och politiken.

Jag är inte Piratpartist.

Jag använder enligt vissa”svepande formuleringar”. Jag kommenterade Andreas Ekströms krönika. Den var mindre svepande kanske, och bara för att jag inte höll med honom, och inte heller tog klar ställning emot honom, får jag plötsligt inte vara med i något av lagen. ”Är du inte för oss är du emot oss”. Så känns det.

Jag som brukar anses svartvit upplever att så fort man försöker lägga sig i mitten, för att man ser att båda sidor har sina poänger, räknas man ut.
Och därmed bekräftas också det jag försökte säga. Det är som två lag som står på varsin sida i ett rum och skriker, utan att lyssna på varandra, utan någon som helst självkritik.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag uppskattar att Piratpartiet finns. Jag är nämligen för demokrati. Jag är för yttrandefrihet och jag tycker det är viktigt att det finns folk som sätter fingret på viktiga frågor och engagerar sig. Men jag ger mig själv rätten att ändå komma fram till att Piratpartiet inte är något för mig.
Och det känns märkligt att vissa blir ledsna.
Samtidigt som det är intressant det Klara skriver:

Efter Anders Ekströms krönika har mymlan skrivit ett inlägg som går rakt in i min stackars Piratsjäl och som tog mig timmar att sätta ord på. Vad var det som berörde mig så djupt? Varför blev jag så fruktansvärt sårad?
För det första handlade det om att någon återigen gjort Piratpartiet till ett parti som ser fildelning som den viktigaste frågan, när så många av oss finner den ointressant. För det andra om en märklig uppfattning att vi alla skulle vara proselyter. (Undertecknad har varit politiskt aktiv hela sitt liv. Men mer om detta i ett senare inlägg.) Men det var ju mymlan som slog an något hos mig, något annat…
Det var i en intern chat med andra Pirater som jag plötsligt hörde mig säga att det ligger något i det hon säger. Och det var då jag förstod att det inte handlar om vår politik. Det handlar om vår “grabbighet”, om vårt hårda språk och om något som jag nästan uppfattar som ett förakt för svaghet. Det går igen i vår retorik och det går igen i vår interna debatt. Och när mymlans inlägg idag skapade en vild intern debatt föreslogs det att vi i stället skulle föra den öppet på våra bloggar. So here I am.

Jag är inte Piratpartist.

Men nu måste jag faktiskt få ge en stor hög med credd åt Piratpartiet.
Oavsett var de står i sakfrågor, oavsett politik, populism eller estetiska brister, så är det väldigt bra på något som fler politiska partier borde lära av: De vet hur man använder nätet. De kan det här med bloggar, opinionsbildning och transparens på nätet. Att besluta att ta diskussionen och navelskådningen av det egna partiet i det offentliga rummet är ett utomordentligt bra initiativ.

Mattias Bjärnemalm har skrivit ett inlägg där han bemöter Andreas Ekströms punkter. Christian Engström svarar på frågor här. Rick Falkvinge har hittills inte uttalat sig alls om Ekströms krönika. Jag väntar med spänning.

Rekommenderad läsning är också kommentarerna i Andreas Ekströms egen blogg. Och jag måste få påpeka för er som av någon anledning anser mitt inlägg intressantare än hans för att ni ”känner mig”, att han är fan ingen bloggrookie från ingenstans. Han är Andreas Ekström, en bloggpionjär bland journalister som begåvats med både hjärna och förmåga att sätta ord på saker han tänker. Han har också skrivit ett uppföljande inlägg till gårdagens krönika:

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.
Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.
Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Här tycker jag att Andreas också visar att han inte hör till dem som står i ena änden av rummet och skriker. Och jag rekommenderar den som är intresserad att gå in och läsa Engströms kommentar (och de övriga) på Journalisten.

Till sist, det som allt detta kanske egentligen handlar om, myntat en gång i tiden av Voltaire: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”
Låt oss inte glömma det, ok?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

ian falkvinge och bert engström

Jag har ju tidigare uttryckt viss skepticism inför Piratpartiet.
Dels för att det är ett enfrågaparti och även om jag ser poängen i att lyfta upp viktiga frågor på bordet genom att bilda dylika partier (Miljöpartiet lyckades ju få andra partier att ta miljöfrågorna på ett annat allvar) så är det inget för mig. Fan vet vilken enskild fråga som skulle kunna få mig att rösta på ett parti som inte har annat på sin agenda.
Men också för att jag tycker att Piratpartisterna ofta är mycket onyanserade i sin argumentation. Jag har den största respekt för Emma Opassande, som ändå verkar ha andra intressen än fildelning, men i längden är det tröttande att följa Rick Falkvinge eller Christian Engström, även om jag beundrar deras engagemang och är tacksam för att det finns folk som orkar driva frågor som FRA och Ipred.
Men ibland (som jag ju också antytt tidigare) blir jag trött på det onyanserade. Det är inte antingen eller. Det är inte så svartvitt. Jag tror på personlig integritet. Jag tror på individens frihet. Jag tror på internet och jag tror inte att fildelning stoppas genom lagar som inkräktar på personlig integritet.
Jag tror på demokrati och jag tror på kärlek. Kärlek genom länkar, kärlek genom delning. Men det finns gråzoner.
Och det är dom jag tycker att Piratpartisterna glömmer, och det är då jag känner att det stora engagemanget och propagandan från dem motverkar sitt eget syfte.

Andreas Ekström har skrivit en krönika på Journalisten.se som måste läsas:

Det är helt enkelt dags att lugnt och sansat, med vanliga journalistiska verktyg, granska internets svar på Ian och Bert, Christian Engström och Rick Falkvinge. Likheterna mellan Piratpartiet och Ny demokrati är slående. Det är bara att stämma av på checklistan:
* Folklighetselitismen. Anspråket att se och förstå saker som andra ännu inte förstår.
* Den gränslösa populismen.
* Hån och förakt som metod för att möta motstånd.
* Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.
* Vulgärestetiken.
* Den konsekvensfria politiken. Förändringar ska drivas igenom utan analys av effekterna.
* Företrädarna. Två tveksamma frifräsargrabbar av besserwissertyp, lite olika på ytan men i själva verket mycket lika.
* Deras following, som såvitt jag kan bedöma huvudsakligen är proselyter (slå upp, gärna i en ordbok som skyddas av upphovsrätten!) som för första gången besjälas av en politisk fråga, och därför agerar med samma enögdhet och samma besatta enfrågeperspektiv på tillvaron som sina företrädare.

Jag håller inte med Andreas på alla punkter, men jag tycker att det han skriver tål att tänkas på några varv.

Ingen tjänar på ställningskrig, där fildelarna står på en sida och skriker att allt ska vara gratis, och kreatörerna står på den andra och skriker att de vill ha betalt.
Det vore oändligt mycket intressantare med vettiga rundabordssamtal där man satte sig ner och på riktigt diskuterade hur fildelning kan användas på rätt sätt, hur man begränsar skadeverkningar för enskilda, hur man utnyttjar fördelarna och hur upphovsrätten ska skyddas i den nya verkligheten på nätet.

Vi lever i en revolution. Det är skrämmande och spännande. Ingen vet vad som kommer ur detta i slutändan. Ingen vet hur världen kommer att se ut om tio år. Jag hoppas verkligen att Sverige inte blir ett 1984, jag hoppas verkligen att det fantastiska demokratifrämjande internetet inte ska vara upphov till ett kontrollsamhälle.
Måns Adler, Bambusers grundare, sa något väldigt bra igår under livesändningen av What’s Next. Det var utifrån frågan om skillnaden mellan övervakningskameror och statlig kontroll och den utvikning av sina liv och förehavanden som många övervakningsmotståndare ägnar sig åt helt frivilligt genom bloggar och filmer och grejer på nätet.
Han sa att Bambuser, där vem som helst kan filma vad som helst när som helst, skapar demokratisk övervakning. Till skillnad från när staten väljer ut en liten grupp som under sekretess har möjlighet att kontrollera och bedöma vem som ska kontrolleras och hur.

PS. Mina egna tankar kring upphovsrätt som inte handlar så mycket om fildelning men dock upphovsrätt har jag utvecklat på SSBD.

Uppdatering: Läs gärna Andreas Ekströms svar på kommentarerna (bland annat de som påpekar att han kunde gjort research innan han skrev krönikan) i hans egen blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,