politik, utbildning och ordklyveri

Kurry är en frågvis en. Fyra frågor fick hon till:
”Vilket eller vilka partier ligger dig närmast resp. längst bort för dig att rösta på?
Behövs altruism för ett rättvist samhälle?
Har du journalistutbildning också eller är du helt upplärd from scratch?
Är vetskap om ålder något som begränsar dig från att lära känna nya människor?”


På fråga A svarar jag;
det finns ju en del obskyra partier som exempelvis Sverigedemokraterna som jag inte skulle rösta på. Men jag antar att du menar de etablerade partierna, och där ligger sossarna längst bort för mig att rösta på. (fast Sd börjar ju fan bli etablerat…hmm) Jag har aldrig känt något positivt inför sossarna, jag tycker att de flesta sossar på hög nivå verkar vara mer eller mindre korkade, med några få undantag. Sedan känns de som kappvändare och för mig personifierar de dessutom likriktning och den svenska missunnsamheten. Det är svårare att svara på vilket parti som ligger mig närmast, jag brukar bestämma mig ganska nära valet och röstar dessutom olika i riksdag/kommun/landstingsval. I förra valet röstade jag på ett av allianspartierna i varje fall, men efter årets som jag ser det politiska skandaler med inte minst FRA och nu IPred vete fan. Hela det politiska systemet känns föråldrat.

På fråga B svarar jag; oj. Svår fråga. Eller märklig. Jag tror ju inte på altruism för det första. Så om mitt svar på din fråga vore ja skulle det betyda att jag inte tror på ett rättvist samhälle heller. (Vilket jag i och för sig inte gör). Svaret kanske är ja? Men eftersom altruism inte finns och eftersom livet inte är rättvist är den extremt hypotetisk. Jag tycker att man ska sträva efter rättvisa, men ordet rättvisa kan tolkas på väldigt många sätt. För mig är inte rättvisa den rättvisa jag upplever att ovanstående socialdemokrater värnar. Lika för alla. Det är inte rättvisa för mig. Fan kurry, det här behöver nog ett helt eget inlägg. Eller så tar vi diskussionen nu, ett ordklyveri helt enkelt:

Rättvisa. Vad betyder det för dig? Vad menar du med ett rättvist samhälle? Går det att uppnå rättvisa? (frågeställningen vänder sig till alla, inte bara till kurry.)

På fråga C svarar jag; Jag har ingen utbildning. (däremot har jag vid några tillfällen föreläst för journaliststudenter vid Mittuniversitetet) Har inte ens gått gymnasiet även om jag tappert skaffat mig gymnasiekompetens/behörighet att söka till högskola senare. Har läst 20 poäng sociologi och 20 poäng historia på högskola och gått några fackliga kurser. That’s about it. Jag är dålig på att plugga, min studieteknik är under all kritik och tro det eller ej men jag klarar inte av att skriva akademiska uppsatser, kriterierna får mig att svettas och vilja gråta. Däremot fick jag redan som fjortonåring betalt för att skriva artiklar åt Sundsvalls tidning, min nuvarande arbetsgivare. Och jag jobbade där ett helt år när jag var 15-16 år. Istället för att gå gymnasiet typ. Min bästa journalistutbildning fick jag under de tre år jag var springvikarie på MittNytt, Public Service är grejen. Dessutom blev ett program jag gjorde anmält till granskningsnämnden på flera punkter och den granskningen lärde mig väldigt många saker som jag är mycket tacksam för.

På fråga D säger jag; Nej. Inte det minsta. Jag har aldrig varit åldersfixerad så. Eller i varje fall aldrig dömt ut människor efter ålder. Tack för att jag fick åtminstone en fråga som var lätt att svara på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

om du inte är för oss är du emot oss

Igår skrev jag en kommentar till Andreas Ekströms inlägg i Journalisten om Piratpartiet. Med risk för viss upprepning vill jag ändå följa upp de reaktioner jag fått.

Det var en i mitt eget tycke inte särskilt kontroversiell kommentar. Jag rekommenderade läsning av Ekströms artikel, jag var tydlig med att jag inte höll med honom i allt, jag berömde Piratpartiet för deras engagemang i FRA och Ipred-diskussionerna och uppmanade till nyanserad diskussion.

Jag är inte Piratpartist.

Att säga det är uppenbarligen som att släppa en bomb i vissa delar av bloggosfären. Jag har själv skrivit en hel del om både Ipred och FRA, dock mest länkat till andra som gör det så mycket bättre. De flesta har varit piratpartister. Jag är för fildelning, men jag är mot lagbrott. Jag är för personlig integritet och mot statlig övervakning in absurdum.

Jag är inte Piratpartist.

Jag gillar upphovsrätten. Jag anser att den bör skyddas och tas omhand. Men jag ser också behovet av en diskussion om hur upphovsrättsintrång ska dels motverkas och dels beivras. Jag brukar försöka plocka fram exempel på sådana som hittar vägar att tjäna pengar och ha en viss kontroll över sitt material också i det nya medielandskapet.

Jag är inte Piratpartist.

I Ipreddiskussionerna har Upphovsrättsfrågan mest handlat om pengar. Det finns något som i min mening är viktigare, och det är den ideella upphovsrätten och kontrollen över sitt material och hur det används. Samtidigt som det på internet är omöjligt att ha kontroll. Och det är i praktiken också omöjligt att försöka tjäna stora pengar på vissa saker som tidigare gett betalt, eftersom i samma ögonblick som något publiceras på nätet är det också allmän egendom. Därför behöver vi ett nytt förhållningssätt till Upphovsrätten, som inte är att ge privatpersoner rätt till myndighetsutövning. Detta har jag skrivit om mer här.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag tycker att det är fascinerande att vi som inte är det av vissa anses vara utskickad av etablissemanget och medierna för att dissa Piratpartiet.
Jag är för fasen en av dem i det här landet som jobbar hårdast för att skapa en förståelse mellan etablissemanget och den nya folkrörelsen på nätet. Jag skriver tillsammans med Niclas en hel blogg som går ut på att bygga förståelse och fatta att vi lever i en revolution som kommer att få konsekvenser, för medierna, demokratin och politiken.

Jag är inte Piratpartist.

Jag använder enligt vissa”svepande formuleringar”. Jag kommenterade Andreas Ekströms krönika. Den var mindre svepande kanske, och bara för att jag inte höll med honom, och inte heller tog klar ställning emot honom, får jag plötsligt inte vara med i något av lagen. ”Är du inte för oss är du emot oss”. Så känns det.

Jag som brukar anses svartvit upplever att så fort man försöker lägga sig i mitten, för att man ser att båda sidor har sina poänger, räknas man ut.
Och därmed bekräftas också det jag försökte säga. Det är som två lag som står på varsin sida i ett rum och skriker, utan att lyssna på varandra, utan någon som helst självkritik.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag uppskattar att Piratpartiet finns. Jag är nämligen för demokrati. Jag är för yttrandefrihet och jag tycker det är viktigt att det finns folk som sätter fingret på viktiga frågor och engagerar sig. Men jag ger mig själv rätten att ändå komma fram till att Piratpartiet inte är något för mig.
Och det känns märkligt att vissa blir ledsna.
Samtidigt som det är intressant det Klara skriver:

Efter Anders Ekströms krönika har mymlan skrivit ett inlägg som går rakt in i min stackars Piratsjäl och som tog mig timmar att sätta ord på. Vad var det som berörde mig så djupt? Varför blev jag så fruktansvärt sårad?
För det första handlade det om att någon återigen gjort Piratpartiet till ett parti som ser fildelning som den viktigaste frågan, när så många av oss finner den ointressant. För det andra om en märklig uppfattning att vi alla skulle vara proselyter. (Undertecknad har varit politiskt aktiv hela sitt liv. Men mer om detta i ett senare inlägg.) Men det var ju mymlan som slog an något hos mig, något annat…
Det var i en intern chat med andra Pirater som jag plötsligt hörde mig säga att det ligger något i det hon säger. Och det var då jag förstod att det inte handlar om vår politik. Det handlar om vår “grabbighet”, om vårt hårda språk och om något som jag nästan uppfattar som ett förakt för svaghet. Det går igen i vår retorik och det går igen i vår interna debatt. Och när mymlans inlägg idag skapade en vild intern debatt föreslogs det att vi i stället skulle föra den öppet på våra bloggar. So here I am.

Jag är inte Piratpartist.

Men nu måste jag faktiskt få ge en stor hög med credd åt Piratpartiet.
Oavsett var de står i sakfrågor, oavsett politik, populism eller estetiska brister, så är det väldigt bra på något som fler politiska partier borde lära av: De vet hur man använder nätet. De kan det här med bloggar, opinionsbildning och transparens på nätet. Att besluta att ta diskussionen och navelskådningen av det egna partiet i det offentliga rummet är ett utomordentligt bra initiativ.

Mattias Bjärnemalm har skrivit ett inlägg där han bemöter Andreas Ekströms punkter. Christian Engström svarar på frågor här. Rick Falkvinge har hittills inte uttalat sig alls om Ekströms krönika. Jag väntar med spänning.

Rekommenderad läsning är också kommentarerna i Andreas Ekströms egen blogg. Och jag måste få påpeka för er som av någon anledning anser mitt inlägg intressantare än hans för att ni ”känner mig”, att han är fan ingen bloggrookie från ingenstans. Han är Andreas Ekström, en bloggpionjär bland journalister som begåvats med både hjärna och förmåga att sätta ord på saker han tänker. Han har också skrivit ett uppföljande inlägg till gårdagens krönika:

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.
Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.
Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Här tycker jag att Andreas också visar att han inte hör till dem som står i ena änden av rummet och skriker. Och jag rekommenderar den som är intresserad att gå in och läsa Engströms kommentar (och de övriga) på Journalisten.

Till sist, det som allt detta kanske egentligen handlar om, myntat en gång i tiden av Voltaire: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”
Låt oss inte glömma det, ok?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

ian falkvinge och bert engström

Jag har ju tidigare uttryckt viss skepticism inför Piratpartiet.
Dels för att det är ett enfrågaparti och även om jag ser poängen i att lyfta upp viktiga frågor på bordet genom att bilda dylika partier (Miljöpartiet lyckades ju få andra partier att ta miljöfrågorna på ett annat allvar) så är det inget för mig. Fan vet vilken enskild fråga som skulle kunna få mig att rösta på ett parti som inte har annat på sin agenda.
Men också för att jag tycker att Piratpartisterna ofta är mycket onyanserade i sin argumentation. Jag har den största respekt för Emma Opassande, som ändå verkar ha andra intressen än fildelning, men i längden är det tröttande att följa Rick Falkvinge eller Christian Engström, även om jag beundrar deras engagemang och är tacksam för att det finns folk som orkar driva frågor som FRA och Ipred.
Men ibland (som jag ju också antytt tidigare) blir jag trött på det onyanserade. Det är inte antingen eller. Det är inte så svartvitt. Jag tror på personlig integritet. Jag tror på individens frihet. Jag tror på internet och jag tror inte att fildelning stoppas genom lagar som inkräktar på personlig integritet.
Jag tror på demokrati och jag tror på kärlek. Kärlek genom länkar, kärlek genom delning. Men det finns gråzoner.
Och det är dom jag tycker att Piratpartisterna glömmer, och det är då jag känner att det stora engagemanget och propagandan från dem motverkar sitt eget syfte.

Andreas Ekström har skrivit en krönika på Journalisten.se som måste läsas:

Det är helt enkelt dags att lugnt och sansat, med vanliga journalistiska verktyg, granska internets svar på Ian och Bert, Christian Engström och Rick Falkvinge. Likheterna mellan Piratpartiet och Ny demokrati är slående. Det är bara att stämma av på checklistan:
* Folklighetselitismen. Anspråket att se och förstå saker som andra ännu inte förstår.
* Den gränslösa populismen.
* Hån och förakt som metod för att möta motstånd.
* Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.
* Vulgärestetiken.
* Den konsekvensfria politiken. Förändringar ska drivas igenom utan analys av effekterna.
* Företrädarna. Två tveksamma frifräsargrabbar av besserwissertyp, lite olika på ytan men i själva verket mycket lika.
* Deras following, som såvitt jag kan bedöma huvudsakligen är proselyter (slå upp, gärna i en ordbok som skyddas av upphovsrätten!) som för första gången besjälas av en politisk fråga, och därför agerar med samma enögdhet och samma besatta enfrågeperspektiv på tillvaron som sina företrädare.

Jag håller inte med Andreas på alla punkter, men jag tycker att det han skriver tål att tänkas på några varv.

Ingen tjänar på ställningskrig, där fildelarna står på en sida och skriker att allt ska vara gratis, och kreatörerna står på den andra och skriker att de vill ha betalt.
Det vore oändligt mycket intressantare med vettiga rundabordssamtal där man satte sig ner och på riktigt diskuterade hur fildelning kan användas på rätt sätt, hur man begränsar skadeverkningar för enskilda, hur man utnyttjar fördelarna och hur upphovsrätten ska skyddas i den nya verkligheten på nätet.

Vi lever i en revolution. Det är skrämmande och spännande. Ingen vet vad som kommer ur detta i slutändan. Ingen vet hur världen kommer att se ut om tio år. Jag hoppas verkligen att Sverige inte blir ett 1984, jag hoppas verkligen att det fantastiska demokratifrämjande internetet inte ska vara upphov till ett kontrollsamhälle.
Måns Adler, Bambusers grundare, sa något väldigt bra igår under livesändningen av What’s Next. Det var utifrån frågan om skillnaden mellan övervakningskameror och statlig kontroll och den utvikning av sina liv och förehavanden som många övervakningsmotståndare ägnar sig åt helt frivilligt genom bloggar och filmer och grejer på nätet.
Han sa att Bambuser, där vem som helst kan filma vad som helst när som helst, skapar demokratisk övervakning. Till skillnad från när staten väljer ut en liten grupp som under sekretess har möjlighet att kontrollera och bedöma vem som ska kontrolleras och hur.

PS. Mina egna tankar kring upphovsrätt som inte handlar så mycket om fildelning men dock upphovsrätt har jag utvecklat på SSBD.

Uppdatering: Läs gärna Andreas Ekströms svar på kommentarerna (bland annat de som påpekar att han kunde gjort research innan han skrev krönikan) i hans egen blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

ipred the följetong

Tyskungen har något oväntat skrivit om Ipred.
Mycket bra skrivet, såklart, eftersom det är Klaus-Peter som skrivit. Läs den!
Men som han själv påpekade – jag håller inte med om allt.
Jag är emot Ipred.
Men jag är för upphovsrätt.
Ipredmotståndet handlar (från min sida) bara om att jag inte vill att en viss typ av befogenheter och kontrollutövning ska ges till fel personer.
Sen är upphovsrättsintrång fortfarande inte likställt med stöld.

Jag tror inte heller att Ipred kommer att lösa fildelningsproblematiken. Den löses endast genom att skivbolag, bokförlag, filmproducenter och andra som drabbas av flitig illegal nedladdning hittar nya sätt använda de möjligheter som nätet erbjuder, att faktiskt tjäna pengar på det dom gör. Det går. Finns massor av exempel på det.

Hela debatten kring Ipred har från början varit väldigt onyanserad, och jag är verkligen nyfiken på kommande krönika av Andreas Ekström. Och som jag sagt förr – man kan vara emot både FRA och Ipred utan att vara fantatisk Piratpartist. Man kan älska yttrandfrihet, offentlighetsprincip och integritet utan att älska fri fildelning av alla sorter.

Nyanserad är i varje fall Mildner.

(Mildner som för övrigt sällat sig till gästbloggarna på Dagens Spotifylista)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

vi kallar det länkkärlek

Eller: Den man älskar länkar man.

För en tid sedan skrev Erik Starck på Skiften att årets julklapp är en länk.
För att länka är att visa uppskattning.

Jag länkar ofta och gärna till andra bloggar, och till nyhetssajter. Nu ska det väl sägas att det inte alltid är en kärlekshandling. Om jag länkar till Aftonbladet är det inte för att jag älskar Aftonbladet, utan för att ge den som läser min blogg en referens till det jag skriver om. Bakgrund. Källhänvisningar. Det gäller också en hel del av de länkar till andra bloggar jag lägger in här. Jag länkar för att ge mer.
Och ibland för att visa kärlek. Uppskattning. Eller för att jag läser något som är så bra att jag bara måste rekommendera er andra.

Ibland länkar jag för att något är så dumt att jag inte kan undanhålla det. Men det kanske också är någon slags kärlek.

Jag blir glad när andra länkar till mig. Det betyder att det jag skrivit är så pass relevant att någon faktiskt läst, rekommenderar andra att läsa och gör sig besväret och skriva och länka. Det gäller oavsett om det är för att jag skrivit något bra eller om jag skrivit något som någon blir upprörd och arg över, vilket händer då och då.

Det kanske har att göra med det som Hjalmar Söderberg uttryckte för över hundra år sedan:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Om man tittar hos deepedition råder det ingen större tvekan om vem jag älskar:

bild-1

Han älskar visst mig litegrann också, fast han älskar vårt gemensamma barn SSBD mer. ;)

Deeped, eller Niclas som han heter, har för övrigt skrivit ett rasande bra inlägg på SSBD om just länkning. Men det handlar om dumma tidningar i Danmark som tror att de ska tjäna något på att inte tillåta att man djuplänkar (permalänkar) direkt till artiklarna.
Medievärlden gav oss länkkärlek för det. (om det står att jag skrivit artikeln så är det bara för att Axel inte hunnit ändra, jag sa åt honom att det är Niclas som skrivit den där artikeln)

En något oväntad tidning som förstått att man ska länka till andra är Dagens samhälle. Aftonbladet har lärt sig och de måste verkligen älska deepedition eftersom han får bild och allt. :)

På SSBD länkar vi otroligt mycket. Varje söndagskväll skriver vi en sammanfattning av veckan som gått och den postningen kan innehålla närmare hundra länkar. Vi älskar verkligen inte alla vi länkar till. Men vi älskar att man kan länka. Vi älskar att det så enkelt går att sprida information, dela med sig av bra saker och ge andra möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om det som vi kommenterar. Vi tror inte att någon enda orkar klicka på alla eller ens hälften av länkarna, men möjligheten finns och vi tror att de flesta som läser hittar åtminstone något av värde.

Länkning vars syfte kanske inte är att man ska klicka alls är den som spred sig under Bloggbävningen i somras, då alla skulle avsluta sina FRA-inlägg med en bloggvägg. Ett tilltag som inte tillför något annat egentligen än att visa att ”vi är många som bryr oss om det här”.

Ibland när man länkar kan man skriva längre citat ur texten man länkar till. Helt enkelt för att man vet att de flesta inte orkar klicka på länkar och för att man vill att de ändå ska förstå vad man skriver. Andra gånger vill man inte förklara någonting. Och faktum är att de länkarna blir väldigt klickade.

Det är lite så att en egen länk i ett inlägg där ingen annan länkas smäller lite högre ur kärleksaspekten än att vara en i en bloggvägg. Ungefär som att man känner sig lite mer utvald om man får rosen på tårtan.

Eftersom det är november, eftersom det är vinter i hela Sverige och eftersom jag fryser, hade jag tänkt att alla inlägg jag skriver den här veckan ska innehålla ordet kärlek i rubriken. För på något sätt är det kanske så, att kärleken finns överallt. Det är min utmaning till mig själv, att se den och lyfta fram den, oavsett om jag skriver om Heja Abbe som är kärleken bloggifierad, eller om jag skriver om IPRED.


Vi får väl se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördagsgodis från mymlans rss-feed

Okej. Lite hopplock rekommenderad läsning:

Veckans skilsmässa: Julia Skott berättar om huset hon växte upp i. Historien om när huset köptes. Nu är det sålt. Hör inte till henne längre. Jag förstår hur det känns. Jag reser varje år upp till min mammas föräldrahem, det närmaste ett eget föräldrahem jag har. Det såldes ur släkten för flera år sedan och den nuvarande ägaren har övergivit huset, gården, allt. För varje år det alltmer igenvuxet, förfallet. Jag borde kanske inte åka dit, men jag gör det ändå, det är som ett tvång. Jag tar med mig barnen och smyger omkring på gården, letar desperat efter den där nyckeln som ska ligga någonstans men aldrig gör det. Jag vill gå in i huset, upp för trappan. Kika in i skrubbarna, känna efter om något av doften från förr finns kvar. Det lär den inte göra, för det är mest doften av nymanglade lakan som hängt ute på tork jag minns. Varje gång jag är där tänker jag att jag borde köpa skiten. Kan inte kosta många kronor. Sen kommer myggen och jag ångrar mig genast. Inte kan jag använda en lie heller, och ska man köpa den gården måste man slå.

Veckans ärligaste: Kurry berättar om hur arg hon blir. Om hur omoget hon beter sig då. En sån där bekännelse som är jobbig att göra. Man kan fråga sig varför, eftersom jag är säker på att vi alla har sådana där saker som är jobbiga att erkänna, för vi lever i någon slags villfarelse att alla andra är så perfekta och alltid uppför sig ordentligt också innanför sina egna fyra väggar.

Veckans stjärna: Om man gillar Ola Salo är den här artikeln läsvärd, men lite märklig.

Han påpekar att hans ambition att vara djupsinnig inte alltid får plats i media.
– Ibland kan den djupsinniga och melankoliska sidan av mig göra att jag känner mig malplacerad. Samtidigt har jag en personlighet som gillar att leka, klä ut mig och larva mig och som gärna spelar med på musik- och medievärldens villkor.
Han betonar vikten av att skapa sig utrymme, att få vara djupsinnig och melankolisk mellan varven.

Jag har aldrig sett Ola Salo som något annat än just djupsinnig och melankolisk känns som en underdrift.

Veckans mest oväntade:
Jag känner ju inte Maja Aase men jag har träffat henne och nej, jag hade inte föreställt mig att hon skulle moona i direktsändning, även om det bara var i radio…

Veckans profetia: Framtiden för 40 år sedan. Mycket slog in. Annat inte. Själv tycker jag att det här låter mycket bra och förstår nog inte varför det egentligen inte funkar, åtminstone i vissa branscher:

9. Fyra timmars arbetsdag
”Den genomsnittliga arbetsdagen är ungefär fyra timmar. Men extratiden är inte bara fritid.. En del av den övriga tiden spenderas av den anställde att hålla sig uppdaterad med utvecklingen – i genomsnitt med två timmars hemmastudier varje dag.”

Själv så jobbar jag åtta timmar och ägnar väl en sådär minst fyra timmar om dagen åt ”hemstudier”… Tänk om man hade fyra timmar extra att ägna sig åt dem, eller kanske göra något annat skoj.

Veckans bagarbarn: Det är inte så förvånande att ingen journalist skrev om rånet utanför journalistprisfesten. Bagarens barn har inga egna bullar, och journalister har ibland svårt att inse nyhetsvärdet i sådant som händer mitt framför näsan på en. Eller så är det som det står i artikeln: Personrån är ganska vanliga i Stockholm.

Veckans utmaning: Rumptroll (snälla Ann, måste jag säga det? Rumptroll?) har utmanat oss alla i att ta hand om varandra lite extra. Göra små enkla saker för att göra någon glad. Och visst, om alla följde hennes uppmaning skulle vi ha det lite bättre, vara lite gladare, känna oss mer älskade kanske.

Veckans FRA: Eller kanske inte. Men sånt här är läskigt tycker jag. Fy fan.

Veckans självmord: Varför ska man ta livet av sig om man ändå inte får höra snacket efteråt?

Veckans rättsskandalsavslöjande: Thomas Quick har äntligen insett att han inte är en seriemördare. Alla vi som aldrig trott på dumheterna jublar. Frågan är hur det känns för alla dem vars anhörigas mördare går fria eftersom Quick oskyldigt dömts för morden på dem.

Veckans intervju: Jimmie Åkesson. Jag lyssnade på ett tal av honom en gång. Det fanns faktiskt bara en politisk fråga han talade om utan att slå ner på invandrarna, och det var just migrationspolitiken.

Veckans historielektion: Se till att ha tid på dig om du ska klicka på den här länken. Det är tidningen Life som lagt ut sitt bildarkiv, 150 år tillbaks i tiden. Need I say more?

Veckans osannolikaste: Eller kanske inte. Men jag har också verkligen undrat vilka det är som går på Nigeriabreven.

Veckans bloggpyssel: För er som kör wordpress, och som gillar plugins och annat sånt där tekniskt pyssel som jag inte fattar ett skit av finns säkert en hel del godis att hitta hos Jardenberg.

Veckans storfamilj: Jag har nog aldrig tvivlat på att kärleken inte skulle räcka åt åtta barn, eller sexton för den delen. Men allt det andra? Tiden, pengarna, orken, energin, platsen, öronen, armarna…?

Veckans dilemma: Ja alltså. Artikeln bygger på ekonomiska beräkningar. Men jag kan ta ner det hela på jorden och säga att dålig dagisservice inte bara sabbar för företagen utan för familjerna, barnen och hela samhället. I ett samhälle som är på dygnet runt måste väl också barnomsorgen fungera dygnet runt. Jag har alltid undrat hur alla andra gör, själv kom jag ofta sist av alla med andan i halsen för att hitta mina barn påklädda ute på dagisgården med en förskollärare som ville hem. Dagis stängde sex. Jag jobbade till kvart över och sen skulle jag ta mig till dagis för att hämta. Rent samhällsekonomiskt kan jag inte tänka mig att någon hade tackat mig om jag tackat nej till jobbet och istället levt på a-kassa.

Veckans sanning: Vem fan känner sig inte lurad?

Veckans reklam: Lite apropå diskussionen om rosa och blått, om att cementera fördomar och hur man bryter dom, med eller utan tvingande medel…

Veckans tevetips: Idag är det Filip och Fredrik. Imorgon kanske Erik och Mackan?

Veckans webbtjejer: What’s Next och Lilla Gumman skriver om tjejer i it-sammanhang. Jag är visst med i uppräkningen, otroligt smickrande och fint sällskap även om jag ärligt kan erkänna att jag känner mig ganska utanför, eftersom jag på riktigt inte alls känner mig som en webbnörd, och ännu mindre som någon tekniknörd. Teknik i sig är fullständigt ointressant, det är endast och då menar jag endast vad den kan användas till som är av intresse, och då helst så enkelt så att man inte behöver anstränga sig för att förstå den…

Veckans perspektiv:
Är det bara jag eller är det så att det rapporteras allt mindre från tredje världen? När jag var liten såg man svält och elände på teve mest hela tiden. Har det med vårt mediebeteende att göra? I konkurrensens tideålder kanske inte uppsvullna magar och elände är vad vi vill ha i våra vardagsrum? Det kanske produceras men jag missar det? Eller har vi blivit blasé? För jag tror ju inte att lidandet i världen är mindre nu än på sjuttiotalet.

Veckans sjukdom: Nätmissbruk. Känns ju inte så himla nytt. Och siffrorna var väl väntade, enligt en rapport jag läste om WoW för några veckor sedan är det 18 procent av dem som spelar som känner att de ”får problem” av spelandet, och då talar vi olika grader av problem. 82 procent mår alltså utmärkt trots WoW-spelande.

Veckans besvikelse: Lasse Kronér. Eftersom något i mig fortfarande drömmer mig tillbaks till barndomen och till Astrid Lindgren-berättelser om Madicken och Barnen i Bullerbyn känner jag mig inte ok med att han ska vara julvärd i Svt. Jag vill ha Arne. Jag börjar bli gammal.

Slutligen Veckans egokick: Alla fantastiskt fina kommentarer, mail och länkar om ”Min pappa”. Den här var särskilt fin.

Läs även andra bloggares åsikter om

Reblog this post [with Zemanta]

liten surftur på morgonkvisten

Jag visste inte ens att sadomasochism och transvetism klassades som sjukdomar. Det känns så… 1800-tal på något sätt. Men från årsskiftet tas sjukdomsstämplarna bort och det var fanimig på tiden.
Att pedofili och exhibitionism fortfarande kommer klassas som sjukdomar kan jag kanske förstå. Argumentet är att de uttrycker sig i handlingar som skadar andra. Å andra sidan – är alla som skadar andra sjuka? Var går gränsen?
Johanna Sjödin har utvecklat det hela.

Sen frågar jag mig om det verkligen är så smart med den här mailbombningen av politiker. Å ena sidan är det klart en tydlig markering som är svår att blunda för eller bortse ifrån. Å andra sidan ligger det en del i det som Camilla Lindberg skrev på SSBD förra veckan.

Men vad gäller FRA så är jag inte helt säker på att alla tusen mail som skickades till riksdagsledamöterna på något sätt förändrade något alls. Det var ju inte som att lagen inte gick igenom. Och den uppmärksamhet som lagen fått i gammelmedia och andra verkningar efter bloggbävningen tror jag beror på hela andra saker än alla de där mailen.

För er som ändå tror på idén har Emma gjort det enkelt att bomba riksdagens mailserver för att protestera mot IPRED.

Sen kan inte jag heller låta bli att reagera på det här. Vad är det med folk? Varför hjälper man inte varandra?
Jag blir fundersam också utifrån att folk normalt brukar dras till olyckor och tragedier. Kommer man till en olycksplats eller brand så står det alltid en ganska stor flock nyfikna människor på lagom avstånd, och vore det inte för polisens/räddningstjänstens avspärrningar skulle de nog gärna komma närmare.

Jag har sagt det förr men säger det igen. Ledarbloggens Youtubiana är helt fantastisk.

För övrigt så känns morgonteve väldigt sömnigt strax efter sex. Normalt brukar jag börja titta när klockan är närmare åtta – dom kanske har hunnit vakna då.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]