dag 24 – begravningsmusik

För ett par år sedan cirkulerade en musikutmaning som handlade om just begravningsmusik.
Det var Morris Packer som initierade utmaningen ”Fem låtar till din död”.
Jag åstadkom ingen lista den gången, vad jag minns. Hittar ingen när jag letar bland mina listor i Spotify heller.
Och tycker att det är svårt. Jag tänker mig att mina barn får välja musik, sådan de själva vill höra, som de på något sätt förknippar med mig. Men om jag måste önska, då önskar jag att Freddie Wadling kommer och sjunger två låtar.
Ingen av dem finns på Spotify, men jag fann dem på Youtube:

igår

Jag såg honom första gången i slutet på 80-talet när han spelade med Blue for Two. Det var min dittills mest magiska konsertupplevelse, som skulle följas av flera de närmaste åren. Med Fläskkvartetten, och alldeles solo.
Freddie, den tyste, tillbakadragne som överraskade varje gång han tog mikrofonen och sjöng.

Jag hade höga förväntningar igår, som han absolut infriade även om jag hade en dålig plats på Sundsvalls teater.

Och han överraskade. Denna gång också. Inte genom sin sång dock, som jag ändå väntade mig skulle vara just så bra som den var. Utan med sitt vitsande i mellansnacket, när han satt och fumligt försökte hitta låttexter i pärmen som låg i hans knä.
En massa Göteborgsvitsar, mysgubbe typ. Publiken skrattade en massa. Oväntat.

Som sista extranummer spelade han My Funny Valentine. Enligt egen utsago sin favorit.
Gåshud och tårar.

mina svar på era frågor

Jag fick ju en del frågor ändå, så det är väl bäst att jag svarar på dem. Here we go:

Bild 7

Tack för komplimangen!
Och så svaret på din fråga:

Jag har inte medvetet valt bort något, kan man säga. I praktiken har jag inte haft något val, har man barn så måste dom gå före, helt enkelt. Därför finns heller ingenting att ångra. Och med facit i hand är jag ganska säker på att jag idag har större kompetens än jag skulle ha haft om jag inte hade levt det liv jag gjort, och mina barn har lärt mig och gett mig massor som inte kan bytas ut mot någon som helst karriär.

Bild 8

Det här är en intressant fråga, nog intressantare än svaret faktiskt. Men det har bara blivit. Jag har definitivt aldrig varit ute efter att bli någon frontfigur inom sociala medier. Det kan väl sägas vara symptomatiskt för hela mitt liv. Det bara blir. Såklart har jag en del drömmar men jag är dålig på att sätta upp mål, förutom väldigt kortsiktiga. Jag har hittills aldrig riktigt lyckas nå de mål jag satt upp, ingenting blir någonsin som man tänkt, så jag försöker undvika sånt. Däremot kan ju strävan att nå ett mål skapa helt nya öppningar än man tänkt sig från början, så som sagt – några kortsiktiga mål har jag men dom vill jag inte avslöja. Men generellt kan man väl säga att jag alltid drömt om att skriva, det är det jag vill och det gör jag gärna mer. Någon gång hoppas jag få tid och ekonomi för att kunna skriva en bok. Fast jag vet inte riktigt om vad.

Bild 10

Min favoritfärg beror helt på vad som är färgat. En färg som passar på en vägg kanske inte är så snygg på en tröja. Men om jag måste välja så säger jag blå. Mörk, som havet.

Det där med mat är svårt, men jag är löjligt förtjust i spagetti och köttfärssås. Jag gillar italiensk mat, som inte är sönderkryddad utan bygger på bra och enkla råvaror som inte kokas sönder.

Jag har ett gäng manliga vänner, men ingen som jag skulle kalla min ”pojkvän”.

När jag var liten ville jag bli missionär eller författare.

Jag kan nog inte välja ut en favoritblogg. Jag läser så himla många bloggar och de är alla bra på olika sätt. Att jämföra exempelvis Jardenberg.se med Heja Abbe eller As Good as it gets känns lite orättvist. Kika i min bloggrulle, där finns ett gäng bloggar som hör till mina favoriter.

Vilka kläder jag känner mig snyggast i. Oj. Den var svår. Jag är så vansinnigt ointresserad av kläder och mode, och bryr mig mer om att kläder ska vara bekväma. Sen är jag i och för sig fåfäng och gillar att känna mig snygg, men det hänger på något sätt ihop med bekvämt. Jag känner mig snygg i jeans som sitter bra och en sjyst t-shirt. Tror jag. Usch. Den var svår.

Hur många par skor har jag? Jag tänker inte räkna, men det är väl ett gäng. Mest för att jag har fel på en fot och jag köper alldeles för ofta skor som efter att jag haft dem på mig i en kvart visar sig döda mina fötter och därför förpassas in i ett mörkt skåp. Jag har kanske fem par skor som jag kan använda. Att köpa skor är bland det absolut värsta jag vet.

Nästa fråga är bara för konstig. Favoritläppstift? Jag använder läppstift kanske en gång i månaden, och då tar jag det som råkar finnas till hands.

Några husdjur har jag inte, skulle gärna ha katt men det funkar inte så bra i lägenhet med allergiskt barn.

Musik är nästan lika svårt som att välja favoritblogg, men jag säger Freddie Wadling. Allt han tar i blir till guld, så är det bara.

Bild 11

Jag vet faktiskt inte. Alltså, jag vill ju inte känna ångest. Jag hoppas att jag kan tänka att jag haft ett bra liv, typ.

Bild 12

Det är en olycklig slump. Men någon gång i mitten av 90-talet när jag var ny på nätet och skulle posta en kommentar i ett forum var jag tvungen att snabbt, vi talar sekunder, tänka ut ett alias. Andra i forumet kallade sig för Snorkfröken, Lilla My, Snusmumriken och mymlan var skulle jag tro en direkt association till dem. Jag visste knappt vem mymlan var. Det har jag lärt mig sen. Har flera gånger genom åren försökt byta eller tvätta bort mymlan men det har inte lyckats. Igår när jag pratade med Aftonbladets debattchef hörde jag henne tala om mig med någon hon hade i närheten, och då sa hon mymlan, inte Sofia. Jag har lärt mig leva med att det är så.

Bild 13

:) Jag har bara en. Hon överträffar alla förväntningar jag någonsin haft om en dotter. Björk FTW.

Bild 15

Jag är inte jätteintresserad av fotboll. Svenska landslaget brukar jag hålla på när det är landskamp i någon form. Jag kanske borde hålla på GIF Sundsvall men är nog ett sånt medgångsfan, så just nu är jag måttligt förtjust. Sen gillar jag Arsenal, men det har nog mer att göra med Nick Hornbys bok Fever Pitch än något annat.

Bild 16

Jag står i en bostadskö i Stockholm. Kanske borde signa upp på fler ställen. Sån där byråkrati är inte min grej riktigt.

Bild 17

Jag har inga problem med sökande efter andlighet och sådant, men det intresserar mig inte så mycket. För mig är tro och andlighet väldigt privata saker och jag kan ha svårt för folk som är väldigt utåtriktade när det gäller andligt sökande. Men meditation är säkert skitbra, frågan är om det är det jag tänker på när jag tänker New Age. Det är nog mer kristaller och stenar. Observera att jag dock inte dömer någon, var och en blir salig på sin tro, men jag är lite för krass och cynisk tror jag. Kan ha med mitt frireligiösa förflutna att göra.

Bild 18

Men! Jag har ingenting emot broccoli. Jag älskar broccoli! Men den får inte vara sönderkokt.

Bild 19

Jag lämnade kyrkan när jag var 15, för att den inte motsvarade min tolkning av Bibelns ord om församlingens funktion. Jag kände mig aldrig hemma där, mer dömd och ifrågasatt och ingen tyckte om mig för den jag var. Så mycket falskhet, så mycket dubbelmoral.

Bild 20

Omfattande fråga. Försök till svar:
För det första så ser jag inte mig själv som en offentlig person. Visst, jag är lite känd i bloggvärlden, och i min bransch, men är övertygad om att jag är okänd för de allra flesta. Samtidigt är jag såklart medveten om att jag har ögon på mig, och att jag är mer känd nu än jag var för låt säga två år sedan. Och det påverkar mig och mitt bloggande, det gör det. Jag ägnar mig åt självcensur i betydligt högre utsträckning idag än tidigare.

Jag håller inte med om att jag lämnar ut mina barn. Jag är extremt försiktig med vad jag berättar om dom, och skulle lätt kunna räkna upp minst tio bloggare som är betydligt större än jag som lämnar ut saker om sina barn som jag aldrig skulle göra. Om hur dom bajsar och kräks och säger saker som säkert är gulliga när dom är små men inte kommer att kännas lika gulliga när barnen är tonåringar och deras kompisar snokar rätt på dom ”gulliga citaten”.
Framförallt när det gäller mina söner som inte alls vill vara i offentligheten frågar jag om det är okej att citera dem. Ofta får jag nej och då avstår jag.

Det kan verka som om jag ”glatt lämnar ut det mest privata”. Så är det inte. Jag har en mycket tydlig och skarp gräns. Det finns så mycket jag inte skriver om eller berättar. Men det man inte skriver syns ju inte, så det är klart att det kan verka som om jag tanklöst berättar det mesta.
Det här skapar en ganska skev bild, såklart. Jag kan vara väldigt privat om mig men inte om mina nära och kära. Det kan därför verka som om jag inte har någon mamma, för att jag så sällan nämner henne. Eller som om jag inte har några vänner i köttvärlden, eftersom de oftast nämns i förbifarten och avidentifierade. Men dom finns. Både mamma och vännerna.

Jag är nu en mer offentlig person än förr och det påverkar. Samtidigt vill jag inte sluta vara privat. Det är genom att vara den jag är och genom att vara privat jag blivit den jag är i bloggvärlden, och jag försöker att fortsätta vara mig själv, om än med viss försiktighet. Jag är väl medveten om att ju mer man berättar desto mer sårbar blir man, det har jag lärt mig den hårda vägen. Men efter närmare 15 år som skribent på nätet har jag fått fler vänner än fiender, och vunnit mer än jag förlorat på att våga vara ärlig. Och om jag slutar vara det är jag inte längre jag.

Sådärja. Lagom många och bra frågor, hoppas ni är nöjda med svaren!

åhhh freddie…



When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more

When I’m asleep and standing on the kitchen floor
I’m in distress and captured by the creatures roar
A dinosaur is riding in my elevator
But I’m too dead to care about it anymore

We are the freaks who walks among you
We are the creeps who lives in vain
We are the freaks who walks among you
We are the creeps in your brain

Läs även andra bloggares åsikter om

liten tipsrunda

Fast alltså nej ni ska inte svara på några ettkrysstvåfrågor. Däremot är jag för tillfället lite splittrad och har inte så mycket att säga känns det som, så jag tipsar istället om andra som har det:

Nisse berättar om hur enkelt man kan resa Europa runt med en mattkniv i handbagaget. Jag blir faktiskt sur på riktigt. Det finns ingen som helst sans i de säkerhetsregler som gäller. Fan vet hur många nagelsaxar jag blivit av med för att jag råkat ha dem i handbagaget. Och nu snackar jag sådana trubbiga babysaxar. Eller som när jag julklappsshoppat och var dum nog att inte tänka på att inte ens inslagna julklappar från Body Shop skulle passera säkerhetskontrollen.

Många är det som gratulerat Marcus och Jonna till sonen Santino. Och mina ögon har också tårats när jag läst om deras lycka, för jag har följt deras resa och varit orolig och rädd att de inte skulle nå ändra fram den här gången heller… Nu är de där, en resa är slut, nästa börjar. Och Marcus skriver vackert.

Den här posten om att knulla med horor utomlands tog också tag i mig. Jag har funderat över detta, inte minst när jag varit i Thailand och på nära håll sett fina familjefäder som ”aldrig skulle köpa sex” på några dagar förvandlas och avsluta sin vistelse med att sitta och jämföra och skryta om vem som hittat den yngsta horan.

Många har uppmärksammat Ulrikas postning om att hennes ord (i bloggen) inte är till salu. All respekt, det är bra att det finns bloggare med integritet. Jag tror att det finns rätt många sådana. Men jag håller ändå med Kontaktmannen, sponsring och överraskningar från sådana man ändå gillar och skriver om skulle inte sitta helt fel i alla lägen. Oombedda antirynkkrämer däremot är ganska astrist att få.

Johanna skriver om sitt alkoholintag på bloggalan. Jag gillar Johanna. I morgon ska vi förresten vara med i samma teveprogram och prata om bloggar. Men jag är fortfarande glad att min son som är lika gammal som hon inte hänger med hennes kompisar och gör samma saker som dom på helgerna…

För övrigt så lyssnar jag på Freddies nya som nu finns på Spotify.

bild-34

Den är så satans vacker.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

kärlek får man mer av ju mer man delar med sig

Egentligen är jag också en blogghora, precis som Tyskungen. Jag vill att alla ska läsa min blogg, jag vill ha tusen kommentarer till varje inlägg (eller nej det vill jag nog inte, jag vill hinna med att läsa och svara på dem…) jag vill ligga högst på alla topplistor och jag vill också vara med i Blogg-SM.

Framförallt så vill jag att alla ska älska mig.
Men inte till vilket pris som helst.

Jag vill inte vara älskad för att jag syns och hörs i tveksamma sammanhang. Jag vill inte vara älskad för att jag spelar teater och låtsas vara någon annan. Jag vill inte vara älskad för att jag är duktig på något. Jag vill inte behöva anstränga mig för att vara älskad. Jag vill älskas för att jag är jag. Trots det, och på grund av det. Jag vill älskas precis som jag är.

Annars får det vara.

Men eftersom jag lärt mig av någon att kärlek får man mer av ju mer man delar med sig tänkte jag dela ut lite länkkärlek nu.

Veckans lördagsgodis från min RSS:

Veckans bilder: Nisse i sitt rätta element. Men jag måste få påpeka att Småland stavas med å.

Veckans comeback: Freddie Wadling ger sig ut på vägarna igen. Inte längre norrut än till Gävle. Nästan så man borde boka in den 1 mars redan nu. Det finns ingen, och då menar jag ingen, som slår Freddie live. Det är magi.
Och så en annan betydligt mindre comeback. Men inte desto mindre glädjande.

Veckans teve: Denna vecka är två av mina bloggvänner varit med i teve. I två riktigt olika sammanhang, fast båda kanske mer riktade mot pensionärer än till såna som jag. Först ut var Ann som pratade om sin mage. I morgon är det Emanuel som har gjort en helgmålsringning. Tror faktiskt att jag ska ställa ett litet alarm så jag inte missar det, är grymt nyfiken på vad han säger.

Veckans statement: Andreas Ekström skriver om Mediers mod. Och det är så skönt att någon gör det. Att någon förklarar att vi journalister i Sverige faktiskt har något som heter integritet. Att vi som jobbar i branschen inte varit med om att en chef faktiskt inte vågar publicera något som har täckning. Spekulationer däremot skall och bör proffsen försöka undvika.
Och apropå modiga journalister. Vi i Sverige lever i en så vansinnigt skyddad verkstad. Vi behöver inte riskera hem och liv för att avslöja skandaler vilka konsekvenser de än må få för makten. Ibland funderar jag på hur modiga vi skulle vara om vi hamnade i riktigt farliga situationer. Skulle vi riskera våra liv? Ta risken att hamna i fängelse för att berätta sanningen? Jag vill tro det. Jag tror det.

Veckans överraskning: Jo jag blev nog rätt häpen när jag hittade en bild ur min mormors gamla samling i en blogg där jag minst trott att den skulle dyka upp. Men kul, att den uppmuntrade till någon slags kreativitet.

Veckans U-land: Hittade den här videon hos Jonas. Insåg att jag nog inte skulle känna igen mig om jag åkte dit igen. Det är nu bra precis tio år sedan jag var i Dubai sist.

Veckans kärleksförklaring: Det här känner jag igen. Kärleken till ett barn.

Veckans nostalgi:
Björk har renoverat sitt rum. Och hittat gamla grejer. Som den här lilla boken hon gjorde för ett halvt liv sedan.

Veckans skivomslag: Såklart hos Stationsvakt.

Veckans sanning: Ett brev betyder så mycket.

Veckans Lucia: Ja alltså. Ibland går ju saker till överdrift.

Veckans ångest: Jag tror jag ska sluta köpa Odd Molly. Vill inte bli en kulturtant. Vill inte.

Veckans bloggrecension: Storstadspojken. Jag var tvungen att gå in och läsa. Har faktiskt inte gjort det tidigare. Det är svårt att inte hålla med Klaus. Nu väntar jag med spänning på att han ska recensera mig också. Även om det är med viss bävan.

Veckans klargörande: Sanna Rayman förklarar att pappor har sextio dagarna föräldraledighet. Och att mammorna har det också. Resten av dagarna är fria att dela mellan sig hur man vill. Men både mamma och pappa har 60 öronmärkta dagar. Ska det vara så svårt att ta in? Ungefär som att det heter gemensam vårdnad. Inte delad.

Veckans avslöjande: Ingvar har aldrig varit ute på nätet. Någonstans kan jag bli lite avundsjuk. Har man aldrig testat så vet man ju inte vad man går miste om liksom.

Veckans bildtext: Eller vad dom egentligen tänker. Fina inlägg hos Lilla Blå.

Veckans smile: Schmut hittade flera på samma sida.

Veckans fotbollsblogg: Den här på Trelleborgs allehanda där fotbollsspelaren Sloth skriver om sin cancer. Oväntat. Bra.

Veckans spellista: Den här som jag började på. Ville ha fina duetter, med man/kvinna. Sen fick Marcus för sig att fylla på den med en massa oromatiskt skit men delar man så delar man. :) Varsågoda och fyll på!

Veckans humor: Minns ni kaminmannen?

Det är ungefär vad jag hunnit med att ta till mig i veckan. Om det är nåt väldigt kul eller extremt viktigt jag har missat får ni gärna hojta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

le mot världen…

…så ler den tillbaks mot dig.

Det var det förträffliga rådet jag fick av Mamman när jag i helgen faktiskt bröt ihop och skrev inlägget Just precis nu.

Hon verkar tycka att mina problem har med attityd att göra. Vem som har störst problem med attityden, Mamman eller jag, låter jag vara osagt.

Däremot vill jag säga att jag inte riktigt tror på hennes floskler.

Imanja skrev ett fint inlägg som kommentar både till det jag skrev och Mammans ”goda råd”.

I vissa lägen tror jag mer på tårar än skratt.

Att le mot världen när man mår skit är att förtränga sina känslor, och det livsfarligt att göra det. Och ganska nordiskt tror jag. Att inte visa, inte känna, särskilt inte negativa sådana. (om det inte handlar om Mammans egna barn såklart, då uppmuntras både ilska och sorg. För övrigt verkar hon agera som en svärmor från helvetet, men det kanske inte hör hit)

Ett annat fint inlägg om tårar och om att gråta har nef skrivit här.

Uppdatering: Mamman vill visst inte bemöta detta. Men hon svarar mig i sin egen blogg.

Och till er som vet att det inte alltid funkar att rycka upp sig och le mot världen – en vacker sång med två av Sveriges bästa röster:

Andra bloggar om: , , , , , , ,