tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.


(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.