dagens twitterdiskussion – om kreativitet

Det har mest pratats väder på Twitter, idag igen. Väder och tåg, SJ, SL och snö. Och kyla.
Men det känns lite enahanda att blogga om om SJ idag igen så jag väljer att fokusera på den lilla diskussion som uppstod på förmiddagen när @grovtinitiativ, @elingrelsson och @annalindberg reagerade på en bloggpost skriven av Navid Modiri. (@navidmodiri på Twitter)

Navid skriver utifrån Tina Browns teori om gigonomics, som i korthet går ut på att allt fler saknar fasta jobb och ägnar sig åt ett flertal olika sysslor, som ett smörgåsbord av olika gigs, som man förhoppningsvis också får betalt för. Som bekant behöver alla försörja sig, även de som saknar anställning.

Jag håller med dem som tycker att Navid uttryckte sig klumpigt och elitistiskt, men ogillar att fastna i metadiskussionen om retorik, och uppskattar Navids grepp att ta diskussionen vidare genom att senare utmana oss att skriva om kreativitet.
Jag antar utmaningen utan att göra anspråk på några sanningar, och jag tror det kommer att behövas fler än en postning eftersom vi egentligen talar om många olika saker. Kreativitet är en sak, gigonomics en annan, att samarbeta på smarta sätt för att synka sina verktyg nåt annat. Och så har vi det här med anställningsförhållanden, som de ser ut rent traditionellt…

I sammanhanget, där kreativitet nämns som en av förutsättningarna för gigonomics, känns det extra viktigt att stryka under det som Navid säger om att det inte finns några likhetstecken mellan kreativitet och kultur. (å andra sidan tycker jag att kulturbegreppet är jävligt snävt också)
Dessutom tror jag att det går att skapa kreativa arbetsplatser, också där folk är fast anställda. Framförallt tror jag på att låta rätt person göra rätt jobb. Det vill säga, den som är bra på ord får vara arbetsplatsens språkrör, den som är bra på siffror får sköta bokföringen och den som är full av idéer får fungera som inspiration åt dem som är duktiga på handfast praktiskt genomförande.
En förutsättning för att detta ska fungera i praktiken utan att somliga går under är att vi förändrar de hirerarkiska systemen. De som bestämmer att vissa arbetsuppgifter är finare eller viktigare än andra. De som bestämmer att den som jobbar på golvet är lite mindre viktig än den som sitter och tänker, eller att den som syns mest är bäst.
Vi måste helt enkelt börja värdera arbete efter individens egentliga insats, oavsett tidigare statusstämpel.
(ett välkänt exempel på hur detta skapar problem är i mediabranschen, där det är ganska vanligt att duktiga journalister blir dåliga chefer, bara för att det är enda sättet att klättra på karriärsstegen…)

Jag tror att många möten är kreativitetsdödande. Men jag tror också att man kan skapa kreativa möten, om man försöker bryta mönster och kasta om roller.

Gigonomics är tanken om ett nytt ekonomiskt system som bygger på alla är mer eller mindre frilansare. Jag tror att det behövs ramar.
Framförallt tror jag på att vi alla är individer, med olika förutsättningar, behov och också viljor. Medan somliga släpper lös sin kreativitet när de får fria händer blir andra handlingsförlamade. Där somliga älskar att få omtalat för sig vad de ska göra känner sig andra instängda.
Och om vi ska få ut det maximala av den inneboende kreativiteten som Navid talar om krävs att vi ser individen. Att vi ger individen frihet och utrymme, men också anpassar arbetsuppgifter och organisation efter vilka individer som finns i gruppen.

Ett problem som jag ser med gigonomicsteorin är just att alla inte kan allting. Det har jag själv erfarit som egen företagare. Jag är bra på det jag gör, jag vet vad jag kan, men som företagare måste jag dessutom kunna en massa ekonomi och byråkrati, och jag måste kunna sälja in idéer. Jag måste kunna sälja mig själv. De där sistnämnda är jag inte riktigt duktig på, inte än. Jag har massvis med idéer men känner mig inte kreativ eftersom jag inte har verktygen för att sprida dem, alternativt tid att genomföra dem.
Jag tror på en värld av crowdsourcing, den sorten som formas av sig självt, och inte för att någon står och pekar med hela handen.
Någon som kan något kopplas ihop med andra som har kompletterande talanger, då kan det bli åka av.

Jag tror inte att ensam är stark.
Jag tror att hur kreativ man än är, hur många idéer man än har, hur mycket praktiskt kunnande man än besitter, så blir det mesta bäst när människor jobbar tillsammans. Det behöver inte alltid vara ett gemensamt mål, även om det såklart underlättar styrningen, det kan lika gärna vara att man gör något bara för att man måste och låter resultatet bli därefter.

Vad beträffar det här med anställningar så kan jag mycket väl tänka mig att de kommer att vara omoderna om en inte allt för avlägsen framtid. Men jag är inte helt säker på att det ena eller det andra är bättre. Jag tror på valfrihet, också när det gäller anställningsformer.

Slutligen – den här bloggposten gör inte anspråk på att vara vare sig särskilt smart eller genomtänkt. Den är bara ett försök att sammanställa en del av de tankar som väcktes i diskussionen på Twitter.
Och jag måste bara älska Navids underrubrik i bloggen, som så på pricken överensstämmer med min egen programförklaring:
”Vissa människor tänker genom att tänka. Jag tänker genom att skriva. Det här är mitt sätt att ta reda på vad jag gör och hur jag ska göra det. Och du får vara med på resan.”

mer om frihet

Fängelse = frihet?
Kan vara så.

Och så var det här med Birgitta Ohlsson. Danitra har skrivit och hackat lite hål på argumenten som använts mot nya EU-ministerns beslut att börja jobba snart efter att hennes bebis fötts.
Själv har jag så svårt att se varför vissa känner sig så manade att kritisera enskilda människors livsval, så länge de valen inte går ut över någon annan. Nu kan man i och för sig se det som att Birgittas val påverkar hennes bebis, men hon är ju inte galen eller efterbliven eller något, och det finns inget ”rätt sätt” att vara förälder.

Jag kan inte låta bli att minnas reaktionerna på Thomas Bodströms val att satsa på familjen direkt efter valet. Vilken svikare han ansågs vara då. Men det är klart, han är ju man. Män behöver ju inte ta ansvar för sin familj först och främst, de samhälleliga gärningarna är viktigare. Eller?

Det är faktiskt så att både Bodström och Ohlsson har full frihet att göra sina val, och de är båda beredda att ta konsekvenserna av dem. Bodström i form av en dipp i den politiska karriären, sådant som kvinnor avstått i alla tider till förmån för sina barn.
Ohlsson kanske går miste om viktiga moments i barnets utveckling. Sånt som män i alla tider gått miste om till förmån för karriären.

frihet i en liten ask

Essa skriver om frihet. Om frihet som begränsas när man får ansvar för en annan liten människa. Men ändå:

”Friheten sitter inte i begränsingarna av tillvaron, utan i vad jag gör med de möjligheter jag har.”

Jag var också ensam när jag fick mitt första barn. Men till skillnad från Essa var jag väldigt ung. Jag hade inte hunnit skapa mig det där vuxenlivet, inte lagt mig till med vanor eller ovanor som jag plötsligt var tvungen att ändra på. Så att få barn var för mig inget frihetsberövande. Däremot har jag ju längre tiden gått i jämförelse med andra insett att jag har en hel del begränsningar, begränsningar på grund av barnen kanske, men framförallt på grund av vem jag är. Och jag har börjat ta mig friheten att sätta mina egna gränser. Att inte försöka klara eller hinna eller göra det där som andra gör. Frihet kan vara så väldigt många olika saker.

Frihet kan vara förmågan att kunna använda sina händer.

Och det är väl så att när vi drabbas av de där händelserna som vi inte alls kan påverka, där vi inte har något val och allt ställs på sin spets, då lär vi oss uppskatta andra saker än förr. Har man varit fjättrad vid dropp är det frihet att slippa. För den som varit sängbunden en längre tid är det frihet att kunna röra sig i sitt eget hem.
Ibland behövs inga stora omvälvande saker. Det kan räcka med att ha en riktig maginfluensa för att åtminstone under en tid uppskatta känslan av att vara frisk, och njuta av att kunna äta.

Frihet kanske inte ska blandas ihop med valfrihet. För visst kan det vara stressande med alla dessa val. Ibland känns valfrihet mer som en börda, som ett tvång. För att man faktiskt tvingas göra ett val. Tänk så mycket enklare vissa saker skulle vara om man slapp välja. Om det bara fanns en telefonileverantör, en taxifirma, en mataffär, en tevekanal… Vilken energi som skulle frigöras. Vilken befrielse, att slippa välja. Nu menar jag inte att jag önskar mig någon form av kommuniststat eller bondesamhälle där enda alternativet var att bli gift och tillbringa tiden vid spisen. Men det vi ibland tror är frihet kanske inte alltid fyller just den funktionen, den känslan av befrielse.

För mig är frihet väldigt mycket att inte ha några måsten. jag till och med planerar in tid, ja hela dagar, då jag inte har en enda tid att passa, ingenstans jag måste iväg, inga möten. Annars skulle jag inte orka med de där fullspäckade dagarna. Annars skulle jag inte hinna tänka. För att tänka behöver jag frihet från de där måstena, och framförallt friheten att slippa ha koll på klockan.

En annan viktig sorts frihet är tankens frihet. Yttrandefrihet. Friheten och rätten att få vara den jag är.
När jag läser Mias inlägg kan jag inte låta bli att tänka på den värld jag har i mitt huvud. Den ständigt pågående romanen som utspelas parallellt med mitt eget liv, den som påverkas av vad som händer omkring mig men som alltid har en lycklig utgång. Den som är mer eftertänksam och skrivs om när det passar mig, för att vara det ultimata.
Den romanen har jag haft där sedan jag var liten. Eller. Inte samma roman. Jag tänker fram nya hela tiden. Men visst är det frihet, att jag aldrig någonsin varit uttråkad eller egentligen rastlös eftersom jag alltid kan fly till den romanen, där det alltid händer saker och där jag är fri att styra handlingen på precis det sätt jag själv vill.

Är det frihet att inte behöva någon? Eller är det frihet att våga, att erkänna att man behöver någon annan? Jag vet inte. Men som jag skrev i en kommentar hos Newyn, så trodde jag att just friheten var ett krav för alla när de går in i nära relationer. Friheten att få vara sig själv. Att slippa ifrågasättas. Att inte behöva försvara sig och förklara allt. Att man just för detta behov av frihet söker en partner som förstår, eller åtminstone accepterar och inte försöker ändra på en.
Men vi kanske är ovanliga på det sättet? Är vi egoistiska? Handlar det om dålig anpassningsförmåga? Eller har jag bara haft otur, eftersom det verkar som om andra så lätt hittar någon som de kan tänka sig att leva med, under samma tak. För mig är det inte frihet om förutsättningen är att jag tvingas göra våld på mig själv.

Jag utlyste frihet som bloggtema den här veckan.
Stort tack till er som hakade på!

mirjamsdotter media

Ulrika undrar om det är svårt att starta eget företag, och om man blir rik.

Det är inte det minsta svårt att starta ett företag, bara man tar sig för. Det är i stort sett bara att fylla i en blankett och lämna till bolagsverket. Tror jag. Minns inte riktigt hur jag gjorde, mer än att jag fyllde i en blankett.

Är man lite pedant kanske man vill ha ett klurigt och bra företagsnamn, det är ju inte min starka sida så jag tog första bästa trista ”Mirjamsdotter Media”.

Sen vill skatteverket veta hur man tänkt sig att hantera bokföring och momsredovisning. Eftersom jag inte har någon koll ringde jag skattemyndigheten och bad om hjälp att fylla i den blanketten, och jag fick också utmärkt hjälp med det.
Av mina vänner som har eget sedan tidigare fick jag också rådet att se till att aldrig vara skyldig staten pengar, så jag har nogsamt följt det rådet och gjort skatteinbetalningar med råge för att vara på den säkra sidan.

Sen är det bara att tuta och köra. Jag har som tur är flera goda vänner med egna företag som snällt svarat på dumma frågor och hjälpt mig med goda råd på vägen. Jag hade till exempel ingen aning om hur man egentligen skriver en faktura, hur mycket moms man ska fakturera, hur den ska redovisas eller vad det i praktiken innebär att göra avdrag. Det där med att ”ta det på firman”, sånt har jag inte så bra koll på men jag lär mig eftersom.

Man kan väl säga att jag inte är någon vidare företagare. Jag gör min grej och är bra på det jag gör, men det rent byråkratiska med att ha en firma är inte riktigt min grej, nån fantastisk företagsledare kommer jag aldrig att bli.

Om man blir rik?
Vissa blir det, jag har inte blivit det.
Det beror ju på vad man säljer, hur bra man är på att ta betalt och kanske också på hur duktig man är på att sälja in sig själv. Jag är inte så bra på det senare. Framförallt har jag inte riktigt behövt göra det hittills, uppdragen har kommit till mig utan att jag behövt anstränga mig så hårt för att få dem. Jag är övertygad om att den situationen inte är statisk.
Sedan är det ju så att man som egen företagare hela tiden måste casha in.
Jag har haft ett par månader som gått så strålande att jag fått lyckohicka när jag kollat mitt konto, men sedan blir det sommar, eller december, och då duggar uppdragen inte lika tätt så jag måste slå ut mina inkomster över hela året.

Men rikedom kan mätas på olika sätt.
Jag är rik i bemärkelsen fri.
Jag gör det jag vill och jag bestämmer själv när jag vill jobba och hur det ska göras. Jag har väldigt kul på jobbet, och för mig är det värt väldigt mycket mer än pengar, även om pengar är ett nödvändigt ont för att kunna äta.

Hur som helst, jag skulle inte ha kommit ens halvvägs hit jag är idag om det inte hade varit för Tommie Nordholm som pushade och peppade, eller Annika Lidne som hjälpte mig att komma igång med en del rent administrativa och byråkratiska sysslor, och som svarat snällt på alla mina frågor så dumma att jag knappt vågat ställa dem. Tack!

veckans bloggtema – frihet

I Bloggvärldsbloggen utlyste jag varje vecka ett bloggtema, för den som ville att haka på. Det var ganska populärt.
Jag hade två syften. Det ena var att helt enkelt kolla potentialen i den svenska bloggvärlden, om man bad många personer skriva på ett givet ämne – skulle det ge resultat i form av kvalitativa texter och bestående värde? (det gjorde det)
Det andra var att helt enkelt ge personer med bloggtorka inspiration och få igång lite tankar hos läsarna.

Eftersom flera personer frågat efter veckans bloggtema tar jag helt sonika och slänger ut ett.

Den här veckan är temat frihet. Frihet som i frihet att bära vilka kläder man vill, frihet som i frihet att tycka vad man vill, frihet som i frihet från tingen eller kanske frihet från förtryck, diktatur eller censur. Det är helt upp till dig att tolka, och skriva på temat frihet utifrån vad du först tänker på. Eller varför inte göra en Spotifylista på temat frihet?

Droppa gärna en kommentar med länk till din postning.