med svegfors till bordet

Igår var jag på TU:s vårmiddag. TU står alltså för Tidningsutgivarna som är tidningarnas branschorganisation.
Jag gillar Anna Serner, TU:s vd. Jag må inte hålla med henne om allt, men hon är ändå en frisk fläkt bland alla kostymer. För kostymer vimlade det av. Tror att det gick minst fyra män på varje kvinna på den där tillställningen…

Men Anna försökte ändå poppa till det hela, genom att som exempel bjuda in bloggare som mig och Richard Gatarski. Mycket intressant utifrån den senaste tidens debatt, där inte minst Svegfors figurerat som en av bloggvärldens fiender nummer ett.

Nån med humor måste ha gjort bordsplaceringen för jag blev hans bordsdam.
Och jag vore kanske ingen riktig bloggare om jag inte skvallrade åtminstone litegrann. Svegfors var mycket trevlig, skålade ofta och konverserade flitigt. Om bloggar och internet.
Han avslöjade bland annat att han läser väldigt mycket bloggar och att han sällan läser papperstidning – han läser nyheterna på nätet. Jag noterade i och för sig redan då när jag konfronterades med honom i radio att han hade rätt bra koll på läget, och det är väl kanske det som är det konstigaste med Mats Svegfors. Att han är så påläst och anammar den nya tekniken men samtidigt agerar med så starkt motstånd till dess användning.
Han var litegrann nyfiken och kanske också orolig över mitt twittrande under kvällen – även om jag mest kollade och inte sa så mycket själv.

Det fanns faktiskt inget smaskigt eller skandalartat att skvallra om, inte så länge jag var kvar. När jag lämnade lokalen var partydrottningen Serner i full fart på dansgolvet, så pass att hon bangade Medieruset idag. (sist jag såg henne på ett dansgolv hoppade hon på kryckor dagen efter…)
På min andra sida hade jag Kalle Jungkvist – än så länge chef över Aftonbladet.se.

Bland övriga gäster fanns Peter Danowsky och förre rikspolischefen numera landshövdingen Björn Eriksson, liksom Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin och såklart folket från Medievärlden, Jocke Jardenberg, nån snubbe från Kulturdepartementet som sade sig känna igen mig från skoltiden, Lena K Samuelsson och en hel hoper andra mediachefer som sig bör när branschen smörjer kråset utan att nämna ett ord om Dawit Isaak.

skvaller i natten

Inatt skvallrades det på Twitter. Det var Sigge Eklund och Fredrik Virtanen, två kända journalister, som skvallrade om att två andra kända journalister skulle ha en romans.

En av de utpekade, Amelia Adamo, har nu skrivit en artikel på Newsmill där man kan säga att hon rasar mot Virtanen och Eklund, men inte bara det, hon rasar mot hela twitterkulturen, och börjar blanda in motsättningarna mellan gammelmedia och nätkulturen i det hela.

Hon påstår att händelsen skulle visa att journalister inte tar något ansvar.
Utan att försvara nattens tilltag vill jag ställa några frågor.

För det första: om två journalister klantar till det borde väl Adamo med sin mångåriga erfarenhet i branschen inte vara så snabb att använda dem som representanter för en hel yrkesgrupp? Är inte journalistföraktet nog utbrett som det är?

För det andra: varifrån kommer de långsökta referenserna till gammelmedia in i bilden?

Föraktet för oss inom gammelmedia står mig upp i halsen. Vi har i alla fall en värdegrund att stå på. Jag köper inte ett försvar byggt på tesen ”du förstår inte, det här är nytt och du är för gammal”.

Jag föraktar inte gammelmedia. Jag är själv en gammelmediajournalist. Men jag begriper det nya, och rätt använda är de sociala medierna så som bloggar och Twitter fantastiska verktyg för såväl seriösa som oseriösa journalister.

Skvaller och rykten har alltid förekommit, inte minst bland journalister. Ibland på hemliga mejlinglistor, andra gånger har de tryckts i tidningar. I gammelmedia. Men oftast över kaffeborden på redaktionerna. Nu har kaffesnacket flyttat ut i offentligheten och ut på nätet. Det kan givetvis ställa till det när omdömeslösa personer får idéer. Det skulle också kunna skilja agnarna från vetet.

Nattens skvaller har ingenting att göra med de motsättningar som finns mellan det nya och det gamla. Det är same old story, i en annan kanal. Eklund och Virtanen finns på Twitter som privatpersoner, de representerar såvitt jag vet inga mediaföretag eller utövar journalistik där. Dessutom är väl inte Virtanen känd för att vara särskilt försiktig eller genomtänkt alla gånger, inte heller när han har ett större medieföretag som plattform och kanal för sina tankar och infall.

Jag vill att Amelia Adamo ska veta att det på Twitter (och i andra mikrobloggar och bloggar) finns långt fler seriösa journalister än oseriösa, precis som gammelmedia där det också finns båda sorter. Många är de som använder Twitter som journalistiskt verktyg och gör det på ett bra sätt och som inte vill riskera sin egen trovärdighet och integritet genom att sprida lösa rykten.

Andra – som Eklund och Virtanen – använder den för just skvaller och trams, och ska jag vara ärlig så tror jag inte att så värst många tar tramset på allvar, det har långt ifrån samma genomslagskraft som gammelmedia och förmodligen kommer Newsmillartikeln att få betydligt större spridning än de stackars (numera raderade) tweets om 140 tecken vardera som skrevs inatt.

Amelia skriver:

I praktiken handlar det om brist på regler som får erfarna journalister som Fredrik Virtanen och Sigge Eklund att köra i diket.

Men Amelia. Samma regler gäller för journalister nu som förr. De är kanaloberoende. Eller vill Amelia på något sätt sätta upp regler för vad man får eller inte får tala om på just Twitter?
En klantig journalist är en klantig journalist, oavsett om klantigheten syns i en tryckt tidning eller på Twitter.

Uppdaterat: Virtanen gör en pudel.

Uppdaterat II: Jan Helin ger sin syn på saken. Mycket bra.

gammelgäddan förklarar begreppet ”riktiga medier” i babel

Puh. Då var det sänt och klart.
Klicka på bilden för att se programmet i SVTPlay:

Läs även andra bloggares åsikter om Guillou, gammelmedia, babel

giertta om guillou

Jag har redan kommenterat Jan Guillous krönika i Aftonbladet där han avfärdar bloggvärlden som en plats för pladder och skvaller i motsats till de ”riktiga medierna”.

Som sagt, han hade en del poänger. Men det finns olika sätt att framföra ett budskap.
Nog om det.

Idag skriver Helena Giertta i Journalisten :

I bloggosfären och kommentarsfälten på nätet går det ofta hett till. Ordet är fritt, och det är ju bra. Men där på nätet tillåter många sig ett helt annat språkbruk än det man använder öga mot öga. Ofta förekommer såväl hot som hat. Grupperingar slåss mot varandra och ibland går det som en mobb genom hela sfären för att trakassera den ena eller andra personen.

Det är elakt och hårt. Då är det viktigt att påminna sig om att bloggare inte är allmänheten, de är inte journalister med press-etik (förutom de journalister som bloggar), de symboliserar inte majoriteten eller ens ”den tysta majoriteten”.

Bloggarna är förstås först och främst enskilda människor, som ibland skriver både klokt och förståndigt, men alltför ofta sprids det lögner och förtal. En del ser sig som modiga när de ”avslöjar” namn på den ena eller andra misstänkta personen, andra skryter när de missbrukar offentlighetsprincipen och slår sig för bröstet när de säger det ”ingen annan vågar”. Ofta står journalister i skottgluggen, som särskilt fega och korrupta.

Konstigt. Jag känner inte alls igen mig. Visst. Det finns en massa skit i bloggvärlden. Precis som på alla andra ställen i samhället. Men generellt så upplever inte jag tonen som ”elak och hård”. Inte heller tycker jag jag stöter på ”lögner och förtal” särskilt ofta. Jag vet inte vilka bloggar Helena Giertta läser, knappast samma som de jag brukar förkovra mig i, och då har jag ändå rätt bra koll på de flesta av de största bloggarna i Sverige, och de som står för större delen av den opinionsbildning som är den som är intressant i diskussionen kring Guillous krönika.

Det finns några få som ”missbrukar offentlighetsprincipen”, men jag skulle nog säga att de allra flesta faktiskt håller en rätt så hög nivå. Lögner och förtal förekommer såklart. Grejen i bloggvärlden är att den som blir ljugen och förtalad genast kan replikera och försvara och förklara, och slutsatserna är alltid upp till läsaren att dra. Så funkar det tyvärr inte alltid i de ”riktiga medierna”, även om jag är väl medveten om det regelverk en journalist har att hålla sig till jämfört med en ”vanlig bloggare”, och att det ska garantera trovärdighet i medierna. Det är något bra, att det finns ett val. Som läsare kan jag välja om jag vill läsa vad en kommunist eller libertarian tycker i en fråga, fullt medveten om personens politiska uppfattning, eller om jag vill titta på Uppdrag Granskning som ju är hundra procent objektivt och opartiskt… eller?

Sen kan man ju fråga sig vad som egentligen är skillnaden mellan de debattartiklar som publiceras på DN Debatt eller Newsmill som ju DN har samarbete med, och de blogginlägg som folk skriver i sina bloggar. Det handlar om åsikter, inte om objektivitet. Och en bloggare får lika lite som en journalist bryta mot lagen om exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp.

Jag tycker att det är tråkigt när chefredaktören för journalisternas husorgan späder på den skepticism mot bloggvärlden som redan är alldeles för utbredd i kåren, istället för att peka på alla fantastiska fördelar och försöka hitta sätt för de ”riktiga medierna” att faktiskt dra nytta av och samspela med bloggarna.
Dessutom ökar den här typen av texter bara på det journalistförakt och den syn på journalister som fega och korrupta som finns bland folk i allmänhet.
För handen på hjärtat Giertta, även om bloggosfären kanske inte representerar ”allmänheten” så är det mer regel än undantag att man som journalist får stå till svars i alla möjliga och omöjliga sammanhang, för oetisk och dålig journalistik och okunskap om områden och ämnen som bevakas.

Däremot gillar jag slutklämmen:

Ett av alla de påståenden som valsat runt och som i bloggosfären ofta betraktats som sanning är att journalister ”mörkar sanningen om invandrarna”- att journalister alltså skulle förtiga ”negativa aspekter av invandringen”. Den enkät vi gjort med Quick Response är en tydlig indikation på att det är just en myt. Hur många fler myter seglar omkring som sanningar på nätet?

Vi journalister har en väldigt viktig uppgift när det gäller att plocka upp påståenden och ”sanningar” som valsar runt, ta reda på fakta och granska och presentera det som vettig kvalitativ journalistik, snarare än att bara avfärda det som pladder och skvaller. Många ”sanningar” kommer att visa sig vara myter, medan andra kommer att kunna ledas i bevis.

Om inte vi lyssnar på våra läsare kommer de att sluta lyssna på oss också.

På fredag ska jag träffa Guillou och prata mer om detta. Kan bli kul. Och inte bara vi, PM Nilsson från Newsmill ska också vara med. Resultatet kan ni se i Babel nästa vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Helena Giertta, Journalistförakt

guillou my hero – den här gången siktade du fel

Jag är sen på den här och tillräckligt många personer har redan sågat Jan Guillou för den krönika han skrev i Aftonbladet i söndags.

Självklart gör han bort sig när han använder uttryck som ”riktiga medier”.
Han uttrycker sig i vanlig ordning arrogant och nedlåtande mot de människor han skriver för, och det är så väldigt synd. Han kallas för självgod hycklare och det med all rätt.
Det är synd för att han en del riktigt viktiga poänger i sin text. Poänger som kanske skulle nått fram om han uttryckt sig något mer nyanserat.
Nu är ju inte nyanser Guillous starkaste sida, men det skulle inte skada om han också blev lite religiös så här på ålderns höst.

Problemet som uppstår när han formulerar sig som han gör är ju att hans poänger sågas lika hårt som dumheterna, att det budskap som finns där mellan raderna inte förmår tränga fram och att han faktiskt förstör för oss andra journalister som sliter dagligen med att försvara vår yrkesroll utan att förakta nyhetskonsumenterna.

För ett par saker har Jan Guillou så rätt i. Det är när han säger att ”i Sverige förtigs inga stora frågor av medierna och det förekommer ingen konspiration för att undertrycka sanningen.”

Så är det faktiskt. Det finns tusen olika skäl till att vissa saker hamnar i medieskugga, men som journalist blir man så jäkla trött på konspirationsteorier om att vi skulle ha dolda agendor, vara köpta och gå i någons ledband. Det finns säkert enstaka journalister också i det här landet som inte har rent mjöl i påsen, men de är försvinnande få och dom har definitivt inte makt över vad de etablerade medierna rapporterar om.

Det som är så bra med bloggvärlden och det sätt gammelmedia börjat ta bloggosfären på allvar är just att liknande konspirationsteorier kan elimineras, eller i varje fall bli färre.
Medierna ska tåla granskning. Så är det bara.
Jag vänder mig emot Guillous slutord där han hävdar att gammelmedia förlorar makten om vi tar bloggosfären på för stort allvar. Visst gör vi det – men det borde inte ligga i en journalists intresse att ha makt. Däremot borde det ligga i en journalists intresse att ta fram och berätta sanningen. Om det sedan görs med hjälp av medborgarna via bloggosfären, om man väljer att belysa de ämnen som allmänheten undrar över även när de kanske inte uppfyller traditionella kriterier för nyhetsvärdering, då har också gammelmedia chansen att återerövra vårt förlorade förtroende hos medborgarna.

Guillou förnekar inte heller att FRA-exemplet är ett bra exempel på en bloggbävning som fått resultat. Att han i nästa andetag inte skräder orden när det gäller Marklund-drevet blir lite genomskinligt och visar att han här talar i egen sak, eller i Marklunds sak.

Det är tråkigt att han gör så. Det är tråkigt att en man som Guillou som trots allt har en del respekt med sig – även om det inte märks just nu i bloggosfären – sjunker till en så låg nivå när han har så mycket vettigt att säga.

Slutligen – vad gäller Helin och den kritik han mött efter intervjun i Dagens Media där han säger att det är skillnad på ”riktiga journalister” och bloggosfären – den har jag redan kommenterat helt kort allra sist i den här postningen..

Läs även andra bloggares åsikter om Guillou, Liza Marklund, Gömda, Bloggdrev

bloggat annorstädes

Jag är fortfarande rätt låg. Känner att jag inte har så mycket att komma med för tillfället, men jag har lyckats få ihop ett par bloggposter på andra ställen.

Här finns SSBD:s årskrönika.
Och här har jag gjort en Spotifyspellista baserad på de låtar jag spelade mest under fjolåret, enligt LastFM.

Musikutmaningen pågår också för fullt, fortfarande. Har du inte hakat på – gör det! Jag planerar att göra någon form av sammanställning av alla listor så småningom.

För övrigt så har Rick Falkvinge nu öppnat en Wiki för tävlingen om Stora Gammelmediapriset.

Och hos Björn Wadström pågår en omröstning om Årets Blogg alla Kategorier. Där kan man rösta på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Gammelmediapriset, SSBD, Dagens Spotifylista, Musikutmaning

gammal kärlek rostar inte

Hos Mia hittar jag det här fina inlägget.

Och jag blir glad.
Också för Kristinas kommentar.
Jag tycker att omdömet om mig som konsekvent var en riktigt stor komplimang.
Att personer som ”levt” med mig på nätet i typ tolv år vet vad jag går för.

Jag, Mia och Kristina lärde känna varandra på Passagen. I debatten (som då kallades konferens) 35+. Jag var inte ens 25 år fyllda men 35+ var då det enda forum jag hittade som var så pass öppet och icke-ämnesorienterat. Man kunde skriva om vad som helst, från det dåliga vädret till världspolitiken till djupt personliga saker. Precis som alla andra platser på nätet fick också 35+ sina stammisar. Vi var tre av dem, som fanns där år ut och år in, men perioder av frånvaro men förr eller senare hittade man alltid tillbaks dit. Ända fram till 2005 var jag i perioder aktiv på 35+ och flera av mina vänner idag lärde jag känna där.

Och faktum är att jag har Passagen och 35+ att tacka för väldigt mycket. Jag har lärt mig saker om mig själv, om andra, om världen. Jag har fått vänner och fiender.
Framförallt var det min väg in till resten av internet, till bloggosfären och allt det andra.

Man skulle kunna säga att det vi gjorde på 35+ var att blogga. Kanske inte alla, men några av oss. Vi skrev dagligen, rapporter om våra liv, åsikter om saker som hände och vi länkade till artiklar på Aftonbladet och kommenterade dem och diskuterade. Och jag kan helt klart säga att min blogg har tagit över den roll som 35+ hade i mitt liv. En plats att skriva av sig, en plats att bli läst på, en plats att få kommentarer och input på sådant jag funderar på och en plats att diskutera saker.

Det händer då och då att någon kommer in och kommenterar min blogg och säger hej, jag läste dig på 35+. Det händer att jag får mail. Det händer att det kommer troll och kommenterar och vet saker om mig som de inte skulle vetat om det inte vore för 35+, för där lärde jag mig också allt om gränsdragningar. Om hur sårbar man gör sig när man blir för privat, om att man faktiskt måste äta upp det man sagt, för sagt är sagt, skrivet är skrivet.
Jag raderar inte.
Jag gjorde det inte då heller, när den funktionen kom.
Jag står för det jag säger även om jag råkar ha fel ibland. (fast det kan ta lite tid för mig att erkänna det)
Jag lärde mig att vara emot censur för att diskussioner haltar om delar av dem plockas bort.
Jag tog alltid diskussionen och försöker att göra det nu också, även om jag också lärt mig att inte slösa onödig energi på dem som inte är intresserade av att mötas.
Men jag är ändå alltid tillgänglig för den som visar intresse av att lyssna och faktiskt mötas även då man är av olika uppfattningar.

Jag har varit registrerad på diverse slutna forum och communitys. Jag kan inte räkna dem alla. Och jag förstår nu vad som tilltalade mig med just 35+. Det var öppenheten. Att vem som helst kunde läsa och kommentera, att man inte behövde vara registrerad eller logga in. Att det strömmade nytt blod genom debatterna dagligen, och att det var förhållandevis högt i tak.

Den typen av öppenhet som jag gillar, och predikar för att också massmedia ska börja använda sig av. Man kan säga att utan mina erfarenheter från Passagen skulle jag inte idag föreläsa om hur gammelmedia ska förstå och hantera nätet och dess möjligheter.

Häromdagen var jag in för att kolla läget på 35+. Det var ett tag sen sist kan jag säga. Upptäckte att den debatten är bortplockad. Väldigt synd, för det kunde vara en riktig nostalgitripp att söka bland gamla inlägg där. Invånarna av vilka jag fortfarande känner igen flera, har flyttat till 45+ istället. När jag äntligen hade åldern inne!
Jag sa hej.

Som avslutning tänkte jag dela ut lite kärlekslänkar. Till vänner och ovänner från 35+, som bloggar.

Det är såklart Mia och Kristina (Mata Hari). Det är Lärarinnan (Stina) , Angelin och Tomas (Fantomen). Det är Mamman (Stumpan) och så är det Liljeros (fast han kallade sig något annat på 35+). Det är Heaven, Nina och Räkan såklart, Vindra och jj.n. Whip, Uffe, Daniel och T. Fnul, Kaffelattepappan och Nemi såklart.

Har jag glömt någon? Det har jag säkert. Säg till i så fall. Det kan ju hända att det finns gamla trettifemmor som bloggar fast jag inte vet det också, meddela er gärna så jag får se hur ni har det nu för tiden…

Och eftersom arkivet inte är kvar vad jag kan se, och eftersom vi är många som säkert minns olika, uppmanar jag härmed alla gamla trettiofemmor att skriva ihop era bästa minen från 35+. Skulle kunna bli kul, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Passagen 35+, Gammal kärlek rostar inte, Länkkärlek

den politiskt korrekta pressen

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om jämställdhet i medierna.

Jag ställde en massa frågor och fick en hel del engagerade svar.

Ylva skrev så här: Jag bryr mig om att det är flest män i tidningen för att jag fått lära mig att jag ska bry mig.
Egentligen så spelar det mig ingen roll, jag känner ändå att jag skulle få plats om jag faktiskt hade något av vikt att säga/nåt intresse av att höras.

Intressant tycker jag. Hon bryr sig för att hon fått lära sig att göra det. Och hon känner inte att hon inte skulle få utrymme om hon verkligen hade något att säga.

Och nu kommer jag in på det jag tänkt. Nämligen om pressens politiska korrekthet, och benägenhet att ha en egen agenda utifrån det politiskt korrekta. (Här kan sägas att jag starkt ogillar uttrycket politiskt korrekt men hittar inget bättre just nu som jag tror att alla förstår vad det betyder.) Och jag tror att det blir tydligare och mer vanligt förekommande för varje år, och det är ganska sällan det reflekteras över det. Det är helt enkelt självklart för svenska journalister att exempelvis försöka skildra kvinnor för att de är kvinnor och kan. Som Drottningen skrev i en kommentar: Jag har inte heller några svar, däremot är jag mer än lovligt trött på den här “kvinnor kan”-andan som det alltid fokuseras på när det inte skrivs om skönhetstips och barn.

Den politiskt korrekta agendan genomskådas. Och i och med människors utökade möjligheter att själva ta reda på saker, och sjävla uttrycka sina åsikter tappar pressen i förtroende, tror jag.

Ett exempel på detta är hordebatten. Horstigmat. I svensk press skildras horor som offer och torskar som svin, som utnyttjar de stackars offren. Utan nyans, utan att tala med berörda parter utom i sällsynta undantagsfall, och utan att faktiskt reflektera över om det verkligen är så. ”Vi har fått lära oss att det är så. Vi har fått lära oss att man ska vara upprörd och tycka synd om horor.”
Men i bloggosfären, i den nya medievärlden, tas detta upp ur andra perspektiv, och har faktiskt på senate tiden även lyckats påverka den offentliga debatten om än i liten skala.
(Här måste jag också flika in att kritiken mot pressen/journalister i det här fallet riktar sig minst lika mycket mot mig själv som mot alla andra i kåren. Det är alltför ofta jag skriver saker och vinklar på ett sätt för att ”det är så vi gör” utan att reflektera eller tänka efter särskilt mycket på varför.)

Jag tror att problemet växer i och med den förändrade journalistkåren också. Från att ha bestått av till stor del självlärda murvlar inte sällan med rötterna i arbetarklassen till karriärinriktade akademikerbarn som går direkt från gymnasiet till journalisthögskolan och inte sällan har sina rötter i den övre medelklassen.

Ett annat exempel på där pressen har en agenda och väljer att skildra saker ur ett pk perspektiv är invandrare. Från invandrarpolitik till kulturella mönster och kriminalitet bland invandrare. Man väljer att skildra fina och bra saker. Man skriver hellre om hur muslimerna firar Ramadan än man skriver att invandrare är överrepresenterade när det gäller vissa brottsrubriceringar. För att man inte ska spä på rasismen och främlingsfientligheten i samhället. Det kan ju tyckas vara en god sak, men är medias uppgift att sortera nyheter efter vad som kan vara en god sak? Självklart har varje enskild reporter någon slags egen agenda, och vill göra skillnad på ett eller annat sätt. Gärna genom att göra goda saker. Men för den skull får vi inte glömma att vårt uppdrag är att skildra verkligheten som den är och ge våra läsare en möjlighet att skapa egna uppfattningar.

Så har vi ett problem till. Hur ska vi dela in människor? Ska vi överhuvudtaget göra det? Saken är väl den att vi gör det oavsett. Vi behöver framförallt i halvanonyma tidningstexter få lagom mycket information, som om den berörde är en man eller kvinna, vilken ålder ungefär och gärna något mer, som kan ge oss en möjlighet till igenkänning. Frågan är som sagt hur indelningen ska se ut. Är det okej att dela upp i kön men inte in etnicitet? Är det okej att pekat ut tonåringar men inte pensionärer? Är det bättre att skriva att den misstänkte var från Somalia än att skriva att han var mörkhyad med väldigt lockigt hår? Ett allt vanligare uttryck särskilt när det gäller kriminaljournalistik är ”svensk medborgare”. Det betyder underförstått att personen ursprungligen är ickesvensk men har fått svenskt medborgarskap. Det är å andra sidan otroligt ovanligt att man skriver ”svensk medborgare” om en person som är född i Sverige av svenska föräldrar.

Vad jag också saknar när det gäller både hordebatt och invandrardiskussionen är ett bredare perspektiv, och internationella jämförelser. Det är alldeles för ofta vi fastnar i den svenska ankdammen och sår oss för bröstet för att vi är så bra och duktiga. För att kunna ge en bra bild av svensk invandringspolitik krävs faktiskt jämförelser med hur det ser ut i övriga världen, då kanske främst i övriga Europa. Och jag kan erkänna att jag själv är pinsamt okunnig, men gärna vill veta mer om omvärlden innan jag börjar tycka för mycket om den svenska modellen.

Men det är såklart väldigt farligt för oss i lilla Sverige att börja jämföra våra normer internationellt utifrån fakta och argumentation, för då kanske det visar sig att de inte var så hållbara…

Och om vi nu anser att rasism är ett problem så bör vi inom pressen kanske istället för att lägga locket på faktiskt offentliggöra statistik om exempelvis invandrares kriminalitet, (som ju de fakto visar att invandrare är överrepresenterade vid vissa brott, men långt ifrån alla) men inte stanna där, utan försöka svara på frågorna om hur och varför. Och prata med dom berörda. Det är också en märklig sak – vi ska så långt det är möjligt tala med berörda, för att få in mänsklighet och låta folk komma till tals. Men i vissa fall, som när det gäller horstigma eller blattar som snattar är det mycket sällan de berörda får uttala sig. Det kan bero på svårigheten att hitta de som är villiga att tala med pressen, men vill man så kan man. Annars får vi aldrig en vettig diskussion om invandring. Dessutom är det viktigt att vi lär oss skilja på invandrarfientlighet och rasism, för det är två olika saker.

Jerry skrev så här: Om det är något pressen bidrar till så är det att befästa könsroller. Enda jag läst som bröt mönstret var om kvinnliga “stalkers”.

Robert skriver: Att ha fel personer på fel ställe bara för att väga upp en skev könsbild leder tyvärr ofta till makabert resultat, se t. ex. de kvinnor som tagit plats i TVs morgonsoffor i sportsammanhang.

Och jo. Det är ju så det riskerar att bli om medierna ska utgå ifrån en norm som säger att någonting är eller borde vara på ett visst sätt. Men att sätta normer eller befästa dem är inte – återigen – pressens uppgift. Däremot kanske att skildra dem.

Det är inte pressens uppgift att sprida en bild av ett politiskt korrekt samhälle om det inte existerar i verkligheten. Inte heller att försöka skapa normer utifrån en egen agenda. Om nu övervägande delen av alla chefer är män, varför ska pressen då ge en bild av att det inte är så genom att fiska efter och försöka kvotera in kvinnliga chefer i intervjuer och på bild? Istället borde vi lägga fakta på bordet (det görs väl iofs) och få igång debatten om varför. Varför är det så många manliga chefer. Och – är de ett problem och i så fall varför är det ett problem? Det känns som ett mycket viktigare uppdrag än att visa kvinnor på bild i tidningen.

Och saken är den, att om inte medierna själva börjar lägga korten på bordet och slutar vara så politiskt korrekta och väljer att skildra verkligheten utifrån en agenda att skapa ett politiskt korrekt samhällsklimat, så kommer de att tappa sin publik i allt snabbare takt, för folk kommer att hitta andra kanaler för information, och de kommer inte att nöja sig med de traditionella mediernas sätt att skildra världen genom ett filter av önskvärda normer.

Eftersom klockan är fem på morgonen och jag inte lyckats somna och istället steg upp och slog på datorn är det mycket möjligt att det här inlägget är fullständigt obegripligt. Den risken tar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk korrekthet, pressen, media, jämställdhet, invandrarpolitik, främlingsfientlighet, rasism, horstigma, demokrati, normer

interneträdsla

Många av mina kollegor verkar så jävla rädda för Internet.

Senast igår hamnade jag i en diskussion (eller ett par) om tidningarnas framtid. Och det är kanske inte så konstigt om vissa saker går dåligt när så många journalister är så fientliga mot internet som de är. Som om deras texter vore mindre viktiga om de publiceras på internet än trycks på papper.

Jag förstår inte riktigt tänket. Tyvärr. Eftersom det blir svårt att hitta argument när jag inte ens förstår problemet.

Men som en herre som jag i övrigt tycker mycket om och respekterar sa: ”Men det är ju roligare att skriva för papperstidningen. ”

Men va? Jag blir fan svarslös sådana gånger.

En som har lite bättre svar ibland är Martin Jönsson. Sista stycket i den här texten gillar jag, och jag hoppas verkligen att mina skeptiska kollegor läser honom.

Dom borde förresten läsa deepedition också.

Andra bloggar om: internet, rädsla, martin jönsson, tidningar, gammelmedia, framtid

det går bra nu

Martin Jönsson har skrivit långt och intressant och fullt av länkar. Och ganska spretigt.

En del är självklarheter.

Som det här:

Slutsatsen är dyster: ”Vi ser en övergång från en form (papperstidningen) till en annan (nätet), som visar sig svårare att finansiera. Mindre pengar brukar betyda färre journalister vilket, allt annat lika, betyder sämre journalistik”.

Kanske, men inte nödvändigtvis. Om tidningsföretagen enbart möter de sämre tiderna och det sviktande läsarintresset med sparpaket av osthyvelskaraktär går det oftast ut över kvaliteten. Men det dagstidningarnas utsatta situation kräver är snarare något annat: en insikt om varför publiken lägger mer tid på nätet och en verklig förnyelse av det man erbjuder i olika mediekanaler, för att återigen bli mer angelägen. Och det måste inte alltid sluka mer resurser, däremot kräver det tydliga val och insikter. Som att en dagstidning inte längre kan räkna med att vara läsarnas primära nyhetskälla i det allmänna händelseflödet, utan att den måste gå länge än så, både när det gäller fördjupning och att sätta samtalsagendan.

Till detta har jag en kommentar. Jag tror förresten det var Martin Jönsson som satte fingret på det vid förra årsskiftet. Han konstaterade att de fina siffrorna för dagstidningarna till större delen berodde på nedskärningar.

I kombination med en fin annonskonjunktur har tidningarna gått bra i ett par år.

Vinstkraven från ägarna höjs. För de nya ägarna vill tjäna pengar.

Så vad händer nu? Flera tidningar som gjort rekordresultat svarar med – att satsa? Att nyanställa? Utveckla det journalistiska innehållet? Fundera över innehållet i alla nya kanaler som it-tekniken förser dem med?

Nej. Inte särskilt mycket.

Dom skär ner. För att kunna visa samma eller bättre siffror nästa år.

Alltså: Tidningarnas vinstsiffror beror på en kombination av nedskärningar och bra annonskonjunktur.

Need I say more?

Andra bloggar om: tidningar, framtid, martin jönsson, teknik, nedskärningar, spara, satsa, annonser