med svegfors till bordet

Igår var jag på TU:s vårmiddag. TU står alltså för Tidningsutgivarna som är tidningarnas branschorganisation.
Jag gillar Anna Serner, TU:s vd. Jag må inte hålla med henne om allt, men hon är ändå en frisk fläkt bland alla kostymer. För kostymer vimlade det av. Tror att det gick minst fyra män på varje kvinna på den där tillställningen…

Men Anna försökte ändå poppa till det hela, genom att som exempel bjuda in bloggare som mig och Richard Gatarski. Mycket intressant utifrån den senaste tidens debatt, där inte minst Svegfors figurerat som en av bloggvärldens fiender nummer ett.

Nån med humor måste ha gjort bordsplaceringen för jag blev hans bordsdam.
Och jag vore kanske ingen riktig bloggare om jag inte skvallrade åtminstone litegrann. Svegfors var mycket trevlig, skålade ofta och konverserade flitigt. Om bloggar och internet.
Han avslöjade bland annat att han läser väldigt mycket bloggar och att han sällan läser papperstidning – han läser nyheterna på nätet. Jag noterade i och för sig redan då när jag konfronterades med honom i radio att han hade rätt bra koll på läget, och det är väl kanske det som är det konstigaste med Mats Svegfors. Att han är så påläst och anammar den nya tekniken men samtidigt agerar med så starkt motstånd till dess användning.
Han var litegrann nyfiken och kanske också orolig över mitt twittrande under kvällen – även om jag mest kollade och inte sa så mycket själv.

Det fanns faktiskt inget smaskigt eller skandalartat att skvallra om, inte så länge jag var kvar. När jag lämnade lokalen var partydrottningen Serner i full fart på dansgolvet, så pass att hon bangade Medieruset idag. (sist jag såg henne på ett dansgolv hoppade hon på kryckor dagen efter…)
På min andra sida hade jag Kalle Jungkvist – än så länge chef över Aftonbladet.se.

Bland övriga gäster fanns Peter Danowsky och förre rikspolischefen numera landshövdingen Björn Eriksson, liksom Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin och såklart folket från Medievärlden, Jocke Jardenberg, nån snubbe från Kulturdepartementet som sade sig känna igen mig från skoltiden, Lena K Samuelsson och en hel hoper andra mediachefer som sig bör när branschen smörjer kråset utan att nämna ett ord om Dawit Isaak.

skvaller i natten

Inatt skvallrades det på Twitter. Det var Sigge Eklund och Fredrik Virtanen, två kända journalister, som skvallrade om att två andra kända journalister skulle ha en romans.

En av de utpekade, Amelia Adamo, har nu skrivit en artikel på Newsmill där man kan säga att hon rasar mot Virtanen och Eklund, men inte bara det, hon rasar mot hela twitterkulturen, och börjar blanda in motsättningarna mellan gammelmedia och nätkulturen i det hela.

Hon påstår att händelsen skulle visa att journalister inte tar något ansvar.
Utan att försvara nattens tilltag vill jag ställa några frågor.

För det första: om två journalister klantar till det borde väl Adamo med sin mångåriga erfarenhet i branschen inte vara så snabb att använda dem som representanter för en hel yrkesgrupp? Är inte journalistföraktet nog utbrett som det är?

För det andra: varifrån kommer de långsökta referenserna till gammelmedia in i bilden?

Föraktet för oss inom gammelmedia står mig upp i halsen. Vi har i alla fall en värdegrund att stå på. Jag köper inte ett försvar byggt på tesen ”du förstår inte, det här är nytt och du är för gammal”.

Jag föraktar inte gammelmedia. Jag är själv en gammelmediajournalist. Men jag begriper det nya, och rätt använda är de sociala medierna så som bloggar och Twitter fantastiska verktyg för såväl seriösa som oseriösa journalister.

Skvaller och rykten har alltid förekommit, inte minst bland journalister. Ibland på hemliga mejlinglistor, andra gånger har de tryckts i tidningar. I gammelmedia. Men oftast över kaffeborden på redaktionerna. Nu har kaffesnacket flyttat ut i offentligheten och ut på nätet. Det kan givetvis ställa till det när omdömeslösa personer får idéer. Det skulle också kunna skilja agnarna från vetet.

Nattens skvaller har ingenting att göra med de motsättningar som finns mellan det nya och det gamla. Det är same old story, i en annan kanal. Eklund och Virtanen finns på Twitter som privatpersoner, de representerar såvitt jag vet inga mediaföretag eller utövar journalistik där. Dessutom är väl inte Virtanen känd för att vara särskilt försiktig eller genomtänkt alla gånger, inte heller när han har ett större medieföretag som plattform och kanal för sina tankar och infall.

Jag vill att Amelia Adamo ska veta att det på Twitter (och i andra mikrobloggar och bloggar) finns långt fler seriösa journalister än oseriösa, precis som gammelmedia där det också finns båda sorter. Många är de som använder Twitter som journalistiskt verktyg och gör det på ett bra sätt och som inte vill riskera sin egen trovärdighet och integritet genom att sprida lösa rykten.

Andra – som Eklund och Virtanen – använder den för just skvaller och trams, och ska jag vara ärlig så tror jag inte att så värst många tar tramset på allvar, det har långt ifrån samma genomslagskraft som gammelmedia och förmodligen kommer Newsmillartikeln att få betydligt större spridning än de stackars (numera raderade) tweets om 140 tecken vardera som skrevs inatt.

Amelia skriver:

I praktiken handlar det om brist på regler som får erfarna journalister som Fredrik Virtanen och Sigge Eklund att köra i diket.

Men Amelia. Samma regler gäller för journalister nu som förr. De är kanaloberoende. Eller vill Amelia på något sätt sätta upp regler för vad man får eller inte får tala om på just Twitter?
En klantig journalist är en klantig journalist, oavsett om klantigheten syns i en tryckt tidning eller på Twitter.

Uppdaterat: Virtanen gör en pudel.

Uppdaterat II: Jan Helin ger sin syn på saken. Mycket bra.

giertta om guillou

Jag har redan kommenterat Jan Guillous krönika i Aftonbladet där han avfärdar bloggvärlden som en plats för pladder och skvaller i motsats till de ”riktiga medierna”.

Som sagt, han hade en del poänger. Men det finns olika sätt att framföra ett budskap.
Nog om det.

Idag skriver Helena Giertta i Journalisten :

I bloggosfären och kommentarsfälten på nätet går det ofta hett till. Ordet är fritt, och det är ju bra. Men där på nätet tillåter många sig ett helt annat språkbruk än det man använder öga mot öga. Ofta förekommer såväl hot som hat. Grupperingar slåss mot varandra och ibland går det som en mobb genom hela sfären för att trakassera den ena eller andra personen.

Det är elakt och hårt. Då är det viktigt att påminna sig om att bloggare inte är allmänheten, de är inte journalister med press-etik (förutom de journalister som bloggar), de symboliserar inte majoriteten eller ens ”den tysta majoriteten”.

Bloggarna är förstås först och främst enskilda människor, som ibland skriver både klokt och förståndigt, men alltför ofta sprids det lögner och förtal. En del ser sig som modiga när de ”avslöjar” namn på den ena eller andra misstänkta personen, andra skryter när de missbrukar offentlighetsprincipen och slår sig för bröstet när de säger det ”ingen annan vågar”. Ofta står journalister i skottgluggen, som särskilt fega och korrupta.

Konstigt. Jag känner inte alls igen mig. Visst. Det finns en massa skit i bloggvärlden. Precis som på alla andra ställen i samhället. Men generellt så upplever inte jag tonen som ”elak och hård”. Inte heller tycker jag jag stöter på ”lögner och förtal” särskilt ofta. Jag vet inte vilka bloggar Helena Giertta läser, knappast samma som de jag brukar förkovra mig i, och då har jag ändå rätt bra koll på de flesta av de största bloggarna i Sverige, och de som står för större delen av den opinionsbildning som är den som är intressant i diskussionen kring Guillous krönika.

Det finns några få som ”missbrukar offentlighetsprincipen”, men jag skulle nog säga att de allra flesta faktiskt håller en rätt så hög nivå. Lögner och förtal förekommer såklart. Grejen i bloggvärlden är att den som blir ljugen och förtalad genast kan replikera och försvara och förklara, och slutsatserna är alltid upp till läsaren att dra. Så funkar det tyvärr inte alltid i de ”riktiga medierna”, även om jag är väl medveten om det regelverk en journalist har att hålla sig till jämfört med en ”vanlig bloggare”, och att det ska garantera trovärdighet i medierna. Det är något bra, att det finns ett val. Som läsare kan jag välja om jag vill läsa vad en kommunist eller libertarian tycker i en fråga, fullt medveten om personens politiska uppfattning, eller om jag vill titta på Uppdrag Granskning som ju är hundra procent objektivt och opartiskt… eller?

Sen kan man ju fråga sig vad som egentligen är skillnaden mellan de debattartiklar som publiceras på DN Debatt eller Newsmill som ju DN har samarbete med, och de blogginlägg som folk skriver i sina bloggar. Det handlar om åsikter, inte om objektivitet. Och en bloggare får lika lite som en journalist bryta mot lagen om exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp.

Jag tycker att det är tråkigt när chefredaktören för journalisternas husorgan späder på den skepticism mot bloggvärlden som redan är alldeles för utbredd i kåren, istället för att peka på alla fantastiska fördelar och försöka hitta sätt för de ”riktiga medierna” att faktiskt dra nytta av och samspela med bloggarna.
Dessutom ökar den här typen av texter bara på det journalistförakt och den syn på journalister som fega och korrupta som finns bland folk i allmänhet.
För handen på hjärtat Giertta, även om bloggosfären kanske inte representerar ”allmänheten” så är det mer regel än undantag att man som journalist får stå till svars i alla möjliga och omöjliga sammanhang, för oetisk och dålig journalistik och okunskap om områden och ämnen som bevakas.

Däremot gillar jag slutklämmen:

Ett av alla de påståenden som valsat runt och som i bloggosfären ofta betraktats som sanning är att journalister ”mörkar sanningen om invandrarna”- att journalister alltså skulle förtiga ”negativa aspekter av invandringen”. Den enkät vi gjort med Quick Response är en tydlig indikation på att det är just en myt. Hur många fler myter seglar omkring som sanningar på nätet?

Vi journalister har en väldigt viktig uppgift när det gäller att plocka upp påståenden och ”sanningar” som valsar runt, ta reda på fakta och granska och presentera det som vettig kvalitativ journalistik, snarare än att bara avfärda det som pladder och skvaller. Många ”sanningar” kommer att visa sig vara myter, medan andra kommer att kunna ledas i bevis.

Om inte vi lyssnar på våra läsare kommer de att sluta lyssna på oss också.

På fredag ska jag träffa Guillou och prata mer om detta. Kan bli kul. Och inte bara vi, PM Nilsson från Newsmill ska också vara med. Resultatet kan ni se i Babel nästa vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

guillou my hero – den här gången siktade du fel

Jag är sen den här och tillräckligt många personer har redan sågat Jan Guillou för den krönika han skrev i Aftonbladet i söndags.

Självklart gör han bort sig när han använder uttryck som ”riktiga medier”.
Han uttrycker sig i vanlig ordning arrogant och nedlåtande mot de människor han skriver för, och det är så väldigt synd. Han kallas för självgod hycklare och det med all rätt.
Det är synd för att han en del riktigt viktiga poänger i sin text. Poänger som kanske skulle nått fram om han uttryckt sig något mer nyanserat.
Nu är ju inte nyanser Guillous starkaste sida, men det skulle inte skada om han också blev lite religiös så här på ålderns höst.

Problemet som uppstår när han formulerar sig som han gör är ju att hans poänger sågas lika hårt som dumheterna, att det budskap som finns där mellan raderna inte förmår tränga fram och att han faktiskt förstör för oss andra journalister som sliter dagligen med att försvara vår yrkesroll utan att förakta nyhetskonsumenterna.

För ett par saker har Jan Guillou så rätt i. Det är när han säger att ”i Sverige förtigs inga stora frågor av medierna och det förekommer ingen konspiration för att undertrycka sanningen.”

Så är det faktiskt. Det finns tusen olika skäl till att vissa saker hamnar i medieskugga, men som journalist blir man så jäkla trött på konspirationsteorier om att vi skulle ha dolda agendor, vara köpta och gå i någons ledband. Det finns säkert enstaka journalister också i det här landet som inte har rent mjöl i påsen, men de är försvinnande få och dom har definitivt inte makt över vad de etablerade medierna rapporterar om.

Det som är så bra med bloggvärlden och det sätt gammelmedia börjat ta bloggosfären på allvar är just att liknande konspirationsteorier kan elimineras, eller i varje fall bli färre.
Medierna ska tåla granskning. Så är det bara.
Jag vänder mig emot Guillous slutord där han hävdar att gammelmedia förlorar makten om vi tar bloggosfären på för stort allvar. Visst gör vi det – men det borde inte ligga i en journalists intresse att ha makt. Däremot borde det ligga i en journalists intresse att ta fram och berätta sanningen. Om det sedan görs med hjälp av medborgarna via bloggosfären, om man väljer att belysa de ämnen som allmänheten undrar över även när de kanske inte uppfyller traditionella kriterier för nyhetsvärdering, då har också gammelmedia chansen att återerövra vårt förlorade förtroende hos medborgarna.

Guillou förnekar inte heller att FRA-exemplet är ett bra exempel på en bloggbävning som fått resultat. Att han i nästa andetag inte skräder orden när det gäller Marklund-drevet blir lite genomskinligt och visar att han här talar i egen sak, eller i Marklunds sak.

Det är tråkigt att han gör så. Det är tråkigt att en man som Guillou som trots allt har en del respekt med sig – även om det inte märks just nu i bloggosfären – sjunker till en så låg nivå när han har så mycket vettigt att säga.

Slutligen – vad gäller Helin och den kritik han mött efter intervjun i Dagens Media där han säger att det är skillnad på ”riktiga journalister” och bloggosfären – den har jag redan kommenterat helt kort allra sist i den här postningen..

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,