instagramupproret handlar inte om internet, det handlar om sexism

När jag var barn och tonåring på åttiotalet var det vanligt med sexistiska budskap klottrade på skolans väggar. Inte sällan pekades enskilda tjejer ut som horor eller luder, deras utseenden kommenterades till allas beskådan.
Jag minns inte att någon vuxen någon gång kommenterade dessa öppna budskap på skolans väggar. Inget minne av att någon lärare tog upp innehållet i klottret och diskuterade människovärde eller hur vi behandlar varandra.
Däremot kunde det muttras om klottret som sådant. Att pennstrecken i sig var skadegörelse och ej var acceptabla, detta oavsett om det var elaka tillmälen om annan elev eller någon som ritat ett hjärta och ristat in namnet på någon kär person.

Därför tycker jag att det är intressant att läsa att kommunalrådet Robert Hammarstrand vill granska skolan i Göteborg där Instagramupproret bröt ut utifrån hur de pratar om värdegrunder med eleverna.

För det som händer i Göteborg handlar inte om Instagram. Det handlar inte om internet. Det handlar om hur vi människor ser på varandra. Det handlar om urgamla strukturer och om att vissa försöker göra sig populära genom att sparka på andra. Det handlar om mobbning som funnits betydligt längre än internet har funnits.

Självklart är det så att internet påverkar. Självklart är det så att upploppen och sättet att hänga ut och sprida rykten om enskilda växer sig stort och får som i det aktuella fallet orimliga proportioner med hjälp av internet. Men internet är ett verktyg. Internet speglar samhället i övrigt och tack vare internet är det nu lättare att sätta fingret på och ta itu med många problem som tidigare inte uppmärksammades särskilt, som ansågs höra till. Som tjej på 80-talet hade jag inte en tanke på att protestera eller ifrågasätta det faktum att någon skrivit stort över matsalsdörren att jag var en av tre som ansågs ha ”skolans största pattar”, även om jag fick en klump i magen varje gång jag passerade och gjorde allt för att gömma både mig själv och mina bröst.

Upploppen i Göteborg är egentligen uttryck för något ganska sunt – nämligen oviljan att acceptera att enskilda hängs ut och baktalas. Metoden att protestera kan självklart ifrågasättas, men protesterna i sig är bra och förhoppningsvis startskottet för en förändring till det bättre. Men för att det ska bli det och inte bara ännu en orsak för vuxenvärlden att ifrågasätta och känna rädsla för internet krävs att vi tar tag i grundproblemet – människovärde – istället för att skylla allt på internet och göra det hela till ett internetproblem. Det krävs att vi vuxna i högre utsträckning engagerar oss i våra unga och ser över hur vi själva talar om andra, vilka signaler vi skickar till våra barn om hur det är okej att behandla varandra. Och det gör vi knappast genom att skrika högt att internet är farligt, däremot genom att försöka förstå och engagera oss i vad våra unga gör, både på nätet och i köttvärlden.

Att endast peka med fingret åt unga tjejer och uppmana dem att inte lägga upp ”utmanande” bilder på sig själva då dessa kan komma att användas på oönskat sätt är ungefär som att säga åt henne att aldrig ha kort kjol för då får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Lösningen på problemet är inte att stänga in och begränsa och tvinga unga att anpassa sig efter de dumma, lösningen är att ta itu med värderingarna som styr dem som är dumma.

#sj min vän

Jag har alltid gillat SJ.
Gillat – och gillar fortfarande att åka tåg. Så många fördelar jämfört med flyget om man inte ska resa väldigt långt.
För ett par år sedan insåg jag genom Twitter att jag var ganska ensam om detta. Att gilla SJ alltså. Jag hade länge svårt att förstå vad alla pratade om när de gnällde, skällde och nästan hatade SJ.
Det ska sägas att jag åker tåg ofta. Har i flera år pendlat Sundsvall-Stockholm nästan varje vecka, ibland flera gånger på en vecka, och jag åker nästan alltid X2000.

Så med tiden har jag börjat förstå varför jag i motsats till de flesta andra gillar SJ, säger mig få bra service och ställa mig helt oförstående till alla som gnäller, skäller och hatar.

Det är sträckan det beror på!

X2000 mellan Sundsvall och Stockholm är nästan alltid i tid. Ofta några minuter före tidtabell faktiskt. Vad detta beror på vet jag inte, bara att det är så. Vid ett par tillfällen under de här åren har jag drabbats av förseningar, men då har det funnits riktigt acceptabla orsaker till det, och personalen har dessutom hanterat det otroligt bra.

Servicen är bra. Personalen är alltid trevlig, serviceinriktad och hjälpsam. De löser problem och jag kan inte föreställa mig att någon av de tågmästare eller servicepersonal som brukar jobba ombord skulle kunna kasta av ett barn.

Dessutom är det lugnt, trevligt och bra stämning på tågen mellan Stockholm och Sundsvall.

Den senaste tiden har jag av olika skäl åkt tåg även andra sträckor. Så som Stockholm-Göteborg, eller Stockholm-Linköping. Samt Stockholm-Örebro.

Och det börjar gå upp för mig att det är som att resa med ett helt annat företag.
För det första är X2000 tydligen inte standard på de sträckorna, vanligtvis får man åka ett sketet så kallat ”regionaltåg”, som ofta är överfullt. Det är trångt om plats för bagage, krångliga trappor, och allmänt jävligt. Och otrevlig personal samt otrevliga medpassagerare. Det känns som att åka boskapsvagn.
Jag har säkert träffat på tio gånger så många otrevliga personer och varit utsatt för fler tråkiga incidenter på tre resor söderut från Stockholm än på trettio resor på min vanliga sträcka.

Och igår, när jag fick för mig att jag skulle ta upp detta på Twitter, fick jag inte en enda som sa emot eller hade invändningar om min teori om att X2000 till Sundsvall är trevligare (och billigare) än det till Göteborg, däremot massor av medhåll från personer som har exakt samma upplevelse.

Varför är det så här?
Varför är både passagerare och personal så mycket otrevligare och mer högljudda på de tågen?
Eller vad är det som gör personalen på Norrlandstågen så mycket trevligare och på gott humör nästan vad som än händer?
Varför kommer de tågen i tid oftare?

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag vill be alla om ursäkt, er som jag skadeglatt flinat åt när mitt tåg alltid kommit i tid, er som jag oförstående förklarat för att jag älskar att åka tåg. Er som jag nästan inte trott på när ni berättat om konstigt folk och orimliga förseningar stup i kvarten.

Och om någon har svar på ovanstående frågeställningar så ge mig dom, tack!

nej jag gömmer mig inte bakom min dator

För ett par veckor sedan publicerades denna krönika i tidningen Medievärlden, där jag kritiserar Publicistklubben i allmänhet och Inger Jalakas i synnerhet för det spektakel till intervju jag utsattes för i Göteborg på Publicistklubbens möte i slutet av april.

Nu har Jalakas svarat.

För det första: Jag kan inte hur jag än vänder och vrider på min text se den som ett enda långt personligt påhopp. Jag kritiserar Jalakas i egenskap av representant för Publicistklubben, och jag ifrågasätter hennes intervjuteknik. Dessutom påpekar jag att intervjun inte motsvarade det jag i förväg fått veta att den skulle handla om.
Att Jalakas använder begreppet personligt påhopp blir särskilt intressant i ljuset av de personliga frågor hon ställde till mig när jag trodde att jag var på PK för att förklara bloggvärlden och inte svara på frågor om min egen tanketid.

För det andra: Varför jag inte sa där och då hur jag upplevde det hela har jag redan förklarat. Jag blev överrumplad. De flesta har nog varit med om det, att man blir så häpen att man tappar talförmågan och först långt senare kommer på vad man borde ha sagt. Jag kanske borde ha tagit ordet av Jalakas när hon avrundade, och sagt där inför publiken att ”detta var ju bara tio minuter, jag skulle få en halvtimme, ska inte publiken få ställa frågor?”
Jag är dock alldeles för väluppfostrad för att ta kommandot på det sättet när jag är intervjuobjektet.

För det tredje: Jag tycker absolut inte att jag ”gömmer mig” bakom datorn. Detta har jag två argument för. Den ena är att jag föredrar kommunikation via skrift, av många skäl. Jag ogillar telefoner. Inte för att jag är feg, jag är inte det minsta rädd för att möta Jalakas öga mot öga och diskutera, men det är lite för långt till Göteborg.
Det andra argumentet är att jag inte ser detta som en fråga mellan mig och Inger Jalakas. Inger intervjuade mig offentligt, som representant för PK, och hur det hela gick till angår hela Publicistklubben och åhörarna på plats. Inte minst kanske på grund av mitt eget behov av att förklara mig eftersom jag upplevde att jag framstod som en väldigt fånig person på den där scenen.
Dessutom är detta kanske en lektion för Jalakas om det farliga internet, och ett skolexempel på den rädsla för offentlig diskussion och kritik som verkar finnas i branschen…

Mitt framträdande på Publicistklubben och Jalakas frågor diskuterades på Twitter långt innan min krönika publicerades. Offentligt, för vem som ville att läsa. Jalakas hade också kunnat läsa där.
Jag har även bloggat om PK och andra PK-medlemmar har både kommenterat i min blogg och mejlat mig, medan Inger Jalakas inte varit intresserad av att följa med i den diskussionen. Först när det hela tas upp i ett gammelmediaorgan som Medievärlden reagerar hon. (å andra sidan kan man följa just min twitterfeed på Medievärldens sajt…)
Bästa sättet att lära sig hur bloggvärlden fungerar är att kasta sig ut i den.
Jag har inte gömt mig, jag finns här, jag konverserar och bemöter kritik och frågor både i min blogg och på andra ställen på nätet, där jag är lätt att få tag i snabbt för den som vill.

För det fjärde: Jag blev uppringd av Inger Jalakas när krönikan publicerats, så vi har talat om detta. Hon sa då precis som hon skriver i krönikan att hon inte menade att vara insinuant, utan att hennes frågor var ärligt ställda. Jag förklarade då samma sak som jag skrev i min krönika, att det inte kändes som om vi talade om vad vi kommit överens om innan.

Jag är journalist. Jag kan en del om intervjuteknik, och jag har lärt mig att man kommer längst om man ställer öppna frågor. Helst ska man undvika att vara för ledande och ställa frågor där svarsalternativen i princip är ja eller nej. Sådana frågor fick jag ganska många. Om Inger Jalakas personligen hade velat veta mer om bloggande hade hon kunnat höra av sig till mig personligen och ställa de frågorna, så hade jag svarat. Nu anlitades jag för att ge inte bara henne utan ganska många besökare på Publicistklubben lite mer kunskap om bloggar, och jag vet att många i publiken var besvikna.

Sist: Avslutningen på Jalakas bemötande av min krönika talar nog bäst för sig själv;

Ett stort problem är bristen på etiska regler, vilket även nätets egna aktörer har börjat uppmärksamma. Snabbheten, i kombination med okunskap och hänsynslöshet, orsakar övertramp och lidande för dem som hängs ut. Den nyfikna massan kan frossa i frigivna pedofiler och misstänkta gärningsmän, bilder på mördade barn och filmer med tonåriga massmördare.
”Gammelmedia” tvår sina händer och undrar vad det är för mening med att vara försiktig med namnpublicering när den som vill kan få fram alla uppgifter med några knapptryck. Många frågar sig om det över huvud taget går att tillämpa de etiska spelreglerna i dagens medielandskap.
Jag menar att det går. Men ett förändrat medielandskap kräver kanske förändrade regler. Framför allt kräver det en öppen och förutsättningslös diskussion, i gamla såväl som nya medier. Alla som vill föra den debatten är mer än välkomna till Publicistklubben.

Jag skulle inte kalla den intervjun Inger Jalakas gjorde med mig för ”öppen och förutsättningslös”.
Jag hade gärna haft en öppen och förutsättningslös diskussion om etik i bloggvärlden och hur gammelmedia ska hantera det, men vi kom aldrig så långt, det handlade mest om mig hur jag personligen agerar, vilket faktiskt inte är så jätteintressant i det stora sammanhanget.

Liten uppdatering: Jalakas antyder i sin text att jag skulle ha känt mig kränkt. Ytterst märkligt med tanke på att jag under vårt telefonsamtal var tydlig med att jag inte kände mig det minsta kränkt, däremot väldigt häpen. I min värld är det stor skillnad…

träffa mig i göteborg (eller föralldel i sundsvall)

På måndag ska jag vara med när Publicistklubben Västra har debattkväll i Göteborg.
Jag ska dock inte delta i själva debatten utan kommer ensam att utsättas för ett gäng frågor om huruvida bloggar är journalistik. Typ nåt sånt.
Måndag den 27 april alltså, från klockan 17.00 på jazzklubben Nefertiti i Göteborg.
I panelen senare finns Tomas Brunegård, Martin Jönsson, Margareta Kylberg, och Stefan Melesko.

Redan påSedan på onsdag nästa vecka håller publicistklubben Södra Norrland årsmöte och då ska jag vara med i en panel och diskutera hur medierna ska överleva krisen.
Detta evenemang går av stapeln på Pipeline i Sundsvall klockan 19.00.

what have i done?

Jag har ändrat designen här igen. Det syns i och för sig men inte för alla er som läser genom RSS.
Överst kan man nu skriva under namninsamligen för Dawit Isaak, gör det om du inte redan gjort det.
Han ska ut nu, så är det bara.

Jag har också lagt in min twitterfeed i högermenyn så ni kan se vad jag har för mig där ifall det är tyst här.

Annars har jag jobbat och jobbat och jobbat. Förra helgen var jag i Örebro på GRÄV-09, där jag höll två föreläsningar och satt med i en paneldebatt om bloggbävningar och sådant. Den kom visserligen mer att handlar om bloggars trovärdighet och jag lyckades kläcka ur mig en fras som sedan orsakade viss debatt på Twitter om huruvida bloggare behöver ett gemensamt regelverk eller ej, en debatt som senare spred sig till ett antal bloggar.

I tisdags var jag i Göteborg och föreläste för journaliststudenter och lärare på JMG. Det var fantastiskt kul och jag hann med att ta en fika med några av studenterna sedan. Vi diskuterade utbildningen och dess avsaknad i undervisning om webb i allmänhet och sociala medier i synnerhet. En pikant diskussion och inte helt enkel med tanke på hur snabb utvecklingen är och hur det fungerar i forskarmiljöer…

På onsdagen höll jag en föreläsning i Sundsvall, för kvinnliga företagare och entreprenörer, om hur man kan bygga sitt personliga varumärke och nätverka på internet. Där dök Helena Palena upp, verkligt överraskande då det var samtidigt som diskussionen mellan henne och Carina Rydberg pågick här.

Sedan har jag försökt komma ikapp i min RSS-läsare, svara på mejl, planera för kommande uppdrag och betala räkningar. Och bloggat på Bloggvärldsbloggen, där jag igår och idag på riktigt tvingats moderera kommentarer.

Jag har också hunnit med att intervjuas ett par gånger, dels av Helena Giertta på Journalisten, efter att hon först kritiserat min föreläsning på GRÄV. Men efter att ha ätit middag ihop och dansat halva natten verkar hon ha svängt litegrann. Sen vill jag bara tipsa Helena om att det finns åtminstone en blogg som skrivs att fattiga på riktigt, nämligen Hemlös.

Intervjuad har jag också blivit av Robert på Pusha, och av Jonna som jag träffade när jag var på JMG.
Förut ikväll ringde en reporter från DN också, och gjorde en intervju om hur bloggarna har reagerat på kampanjen för Dawit Isaak. Vet inte när den kommer att publiceras dock.
(Uppdaterat: Här finns artikeln om bloggarna och Dawit.)

Sen gjorde jag och Björk en galet god mozarellasallad med serranoskinka och kollade på halva Maria full of grace och hela Jalla Jalla.
Sen har jag diskuterat Moleskine på Twitter. Viktiga grejer. Jag är petig med mina anteckningsböcker, de ska ha rätt radavstånd och lagom tjocklek på papperet, rätt storlek och kännas bläddervänliga. Papperskvaliteten ska vara sådan att man kan skriva med blyertspenna på utan att det känns som om färgen liksom glider av papperet när man skriver.

Nu lyssnar jag på nya Bob Hund, tack för tipset, Beta Alfa!

Fast egentligen borde jag nog sova, så jag inte går miste om dagen i morgon. Fast vackertväder.se säger att det ska bli snö och en plusgrad = slask, så det kanske inte gör nåt om man sover bort åtminstone förmiddagen. Det är ju så mycket skönare att sova på dagarna.