saker jag har svårt att göra mig av med

Jag gillar inte saker. Det har jag nog skrivit om förr, om min dröm om friheten från tingen, om det seriöst minimalistiska hemmet där det inte ska finnas en pryl som stör ögat, inte en pryl som inte fyller någon viktig funktion.

Men så är det de där sakerna, några få, som jag trots att jag är rätt duktig på att rensa och kasta och göra mig av med gamla grejer inte riktigt kan slita mig ifrån.

Bild 34

Som den gamla drickabacken med vinylskivor. Dels är det backen i sig, som ett minne från en förfluten tid. Snart känns den lika antik som en gammal sockerlåda.

Men också skivorna. Jag har gjort mig av med större delen av min skivsamling från 80-talet, den jag drog på mig innan cd-skivan tog över. Det är åratal sedan jag hade en skivspelare och det känns inte som om det ligger särskilt högt på priolistan heller, det skulle bara vara en kul nostalgigrej, även om det såklart är något alldeles särskilt med knastret från en riktig vinylskiva och skrapet från nålen när man ska försöka byta låt mitt i…
Men några skivor har jag kvar och kan inte slita mig ifrån.
Nu kan man i och för sig använda dem till olika saker. Mina Smiths-omslag pryder exempelvis väggen i min hall. Själva skivorna kan säkert användas till nåt finurligt, exempelvis är de bra brickor för sakerna halkar inte omkring på spåren…
Men ändå. Den bara står där, och samlar damm. Backen med skivor. Som jag kanske bläddrar i någon enstaka gång om året. En gång om året som jag knappast skulle fara illa av att avstå.

Det är inte ens särskilt bra skivor. De bästa skivorna var de man fick betalt för om man skulle sälja. Det är en obskyr blandning av skivor med kristna artister från min barndom, några barnskivor och så en del Led Zeppelin, Simon & Garfunkel och lite svenskt 80-tal som Di Leva och Jakob Hellman. Skivor jag skulle klara mig utan, helt klart.

Men än så länge får den stå där i hörnet under bokhyllan och samla damm. Som för att hålla kvar ungdomen, åttiotalet och den ljusnande framtiden.

den ultimata skämsmusiklistan

Mackan Andersson har tagit min musikutmaning ett steg längre, och skapat den ”Ultimata skämsmusiklistan”.

Alltså låtar man skäms för att man gillar.
Jag skäms egentligen inte för nån musik, men har ändå satt ihop fem låtar som det känns som om jag borde skämmas för.

Här är min lista.

Sailing med Rod Stewart. Fan vet varför jag gillar den. Men jag gör det. Jag gillar Rod.

Tainted love med Soft Cell. Den bör man väl kanske inte skämmas för, men kolla videon så förstår ni.

Forever Young, Alphaville. Say no more.

Gyllene Tider. Det är per automatik pinsamt att gilla nånting som Per Gessle medverkat till. Men Flickorna på TV 2 gör mig på bra humör.

En artist som inte går att finna annat än i ett taskigt klipp från Allsång på Skansen är lika självklart pinsam som Per Gessle. Men jag har träffat henne, och jag blev fan kär.

Och den här gången utmanar jag er alla som hakat på min utmaning – turen är kommen till skämslåtarna!

Kom igen; Jonk, Pelle, Silverbakk, Nollpunkt, dabitch, Anna, Bim, Pixiekids, Aggeman, tangerine trees and marmalade skies, steffanie, Niklas, Kamferdroppar, Leva, lära, dö, MK, LouiseP, Lennart, catya, Erik Laakso , MJV, Daniel, liten och etttrig, Patrik, Ia, Rosemari, Mangla, Anohito, Piece of mind, Henke, Bea, emma, Stationsvakt, Peter, nihonshu, Rehbinder, Alexandra, Doktor Spinn, Ullah, Maria, Blogge, Josh, Schmut, deeped, Lärarinnan, Nemo, Ola, Monika, och slutligen Jenny.

Och självklart alla andra som känner sig sugna. Fem låtar är färre än tolv.
Inspiration kanske kan fås här.

Läs även andra bloggares åsikter om ,