Jag gillar inte saker. Det har jag nog skrivit om förr, om min dröm om friheten från tingen, om det seriöst minimalistiska hemmet där det inte ska finnas en pryl som stör ögat, inte en pryl som inte fyller någon viktig funktion.
Men så är det de där sakerna, några få, som jag trots att jag är rätt duktig på att rensa och kasta och göra mig av med gamla grejer inte riktigt kan slita mig ifrån.
Som den gamla drickabacken med vinylskivor. Dels är det backen i sig, som ett minne från en förfluten tid. Snart känns den lika antik som en gammal sockerlåda.
Men också skivorna. Jag har gjort mig av med större delen av min skivsamling från 80-talet, den jag drog på mig innan cd-skivan tog över. Det är åratal sedan jag hade en skivspelare och det känns inte som om det ligger särskilt högt på priolistan heller, det skulle bara vara en kul nostalgigrej, även om det såklart är något alldeles särskilt med knastret från en riktig vinylskiva och skrapet från nålen när man ska försöka byta låt mitt i…
Men några skivor har jag kvar och kan inte slita mig ifrån.
Nu kan man i och för sig använda dem till olika saker. Mina Smiths-omslag pryder exempelvis väggen i min hall. Själva skivorna kan säkert användas till nåt finurligt, exempelvis är de bra brickor för sakerna halkar inte omkring på spåren…
Men ändå. Den bara står där, och samlar damm. Backen med skivor. Som jag kanske bläddrar i någon enstaka gång om året. En gång om året som jag knappast skulle fara illa av att avstå.
Det är inte ens särskilt bra skivor. De bästa skivorna var de man fick betalt för om man skulle sälja. Det är en obskyr blandning av skivor med kristna artister från min barndom, några barnskivor och så en del Led Zeppelin, Simon & Garfunkel och lite svenskt 80-tal som Di Leva och Jakob Hellman. Skivor jag skulle klara mig utan, helt klart.
Men än så länge får den stå där i hörnet under bokhyllan och samla damm. Som för att hålla kvar ungdomen, åttiotalet och den ljusnande framtiden.
