dagens twitterdiskussion – om kreativitet

Det har mest pratats väder på Twitter, idag igen. Väder och tåg, SJ, SL och snö. Och kyla.
Men det känns lite enahanda att blogga om om SJ idag igen så jag väljer att fokusera på den lilla diskussion som uppstod på förmiddagen när @grovtinitiativ, @elingrelsson och @annalindberg reagerade på en bloggpost skriven av Navid Modiri. (@navidmodiri på Twitter)

Navid skriver utifrån Tina Browns teori om gigonomics, som i korthet går ut på att allt fler saknar fasta jobb och ägnar sig åt ett flertal olika sysslor, som ett smörgåsbord av olika gigs, som man förhoppningsvis också får betalt för. Som bekant behöver alla försörja sig, även de som saknar anställning.

Jag håller med dem som tycker att Navid uttryckte sig klumpigt och elitistiskt, men ogillar att fastna i metadiskussionen om retorik, och uppskattar Navids grepp att ta diskussionen vidare genom att senare utmana oss att skriva om kreativitet.
Jag antar utmaningen utan att göra anspråk på några sanningar, och jag tror det kommer att behövas fler än en postning eftersom vi egentligen talar om många olika saker. Kreativitet är en sak, gigonomics en annan, att samarbeta på smarta sätt för att synka sina verktyg nåt annat. Och så har vi det här med anställningsförhållanden, som de ser ut rent traditionellt…

I sammanhanget, där kreativitet nämns som en av förutsättningarna för gigonomics, känns det extra viktigt att stryka under det som Navid säger om att det inte finns några likhetstecken mellan kreativitet och kultur. (å andra sidan tycker jag att kulturbegreppet är jävligt snävt också)
Dessutom tror jag att det går att skapa kreativa arbetsplatser, också där folk är fast anställda. Framförallt tror jag på att låta rätt person göra rätt jobb. Det vill säga, den som är bra på ord får vara arbetsplatsens språkrör, den som är bra på siffror får sköta bokföringen och den som är full av idéer får fungera som inspiration åt dem som är duktiga på handfast praktiskt genomförande.
En förutsättning för att detta ska fungera i praktiken utan att somliga går under är att vi förändrar de hirerarkiska systemen. De som bestämmer att vissa arbetsuppgifter är finare eller viktigare än andra. De som bestämmer att den som jobbar på golvet är lite mindre viktig än den som sitter och tänker, eller att den som syns mest är bäst.
Vi måste helt enkelt börja värdera arbete efter individens egentliga insats, oavsett tidigare statusstämpel.
(ett välkänt exempel på hur detta skapar problem är i mediabranschen, där det är ganska vanligt att duktiga journalister blir dåliga chefer, bara för att det är enda sättet att klättra på karriärsstegen…)

Jag tror att många möten är kreativitetsdödande. Men jag tror också att man kan skapa kreativa möten, om man försöker bryta mönster och kasta om roller.

Gigonomics är tanken om ett nytt ekonomiskt system som bygger på alla är mer eller mindre frilansare. Jag tror att det behövs ramar.
Framförallt tror jag på att vi alla är individer, med olika förutsättningar, behov och också viljor. Medan somliga släpper lös sin kreativitet när de får fria händer blir andra handlingsförlamade. Där somliga älskar att få omtalat för sig vad de ska göra känner sig andra instängda.
Och om vi ska få ut det maximala av den inneboende kreativiteten som Navid talar om krävs att vi ser individen. Att vi ger individen frihet och utrymme, men också anpassar arbetsuppgifter och organisation efter vilka individer som finns i gruppen.

Ett problem som jag ser med gigonomicsteorin är just att alla inte kan allting. Det har jag själv erfarit som egen företagare. Jag är bra på det jag gör, jag vet vad jag kan, men som företagare måste jag dessutom kunna en massa ekonomi och byråkrati, och jag måste kunna sälja in idéer. Jag måste kunna sälja mig själv. De där sistnämnda är jag inte riktigt duktig på, inte än. Jag har massvis med idéer men känner mig inte kreativ eftersom jag inte har verktygen för att sprida dem, alternativt tid att genomföra dem.
Jag tror på en värld av crowdsourcing, den sorten som formas av sig självt, och inte för att någon står och pekar med hela handen.
Någon som kan något kopplas ihop med andra som har kompletterande talanger, då kan det bli åka av.

Jag tror inte att ensam är stark.
Jag tror att hur kreativ man än är, hur många idéer man än har, hur mycket praktiskt kunnande man än besitter, så blir det mesta bäst när människor jobbar tillsammans. Det behöver inte alltid vara ett gemensamt mål, även om det såklart underlättar styrningen, det kan lika gärna vara att man gör något bara för att man måste och låter resultatet bli därefter.

Vad beträffar det här med anställningar så kan jag mycket väl tänka mig att de kommer att vara omoderna om en inte allt för avlägsen framtid. Men jag är inte helt säker på att det ena eller det andra är bättre. Jag tror på valfrihet, också när det gäller anställningsformer.

Slutligen – den här bloggposten gör inte anspråk på att vara vare sig särskilt smart eller genomtänkt. Den är bara ett försök att sammanställa en del av de tankar som väcktes i diskussionen på Twitter.
Och jag måste bara älska Navids underrubrik i bloggen, som så på pricken överensstämmer med min egen programförklaring:
”Vissa människor tänker genom att tänka. Jag tänker genom att skriva. Det här är mitt sätt att ta reda på vad jag gör och hur jag ska göra det. Och du får vara med på resan.”