att ramla mellan stolarna

I hela livet har jag haft en känsla av att ramla mellan stolarna. Att vara på rätt plats vid fel tillfällen, att vara i ofas med omvärlden och aldrig riktigt vara fullt ut någonting som det går att sätta ord på.

Jag läser vad Elin Grelsson skriver i Expressen om Madonna och den unga generationen kvinnor som lärt sig självständighet, att inte nöja sig med vem som helst och att det är okej att ha sex av lust enbart och utan att vilja kärlek. Jag känner igen mig och jag känner inte igen mig. Inte så konstigt kanske. Jag är äldre än Elin, men Madonna slog igenom när jag var tonåring och inte för att jag tror att det var Madonna men jag har aldrig velat ha någon second best. I tonåren var jag alltid den som gjorde slut för att det inte var perfekt, för att jag saknade det lilla extra, den där känslan av fullkomlighet.

Ändå är jag galet romantisk. Som tolvåring läste jag Mitt Livs Novell och tantsnusk och jag vill fortfarande ha det där. Kärlek. Den romantiska villkorslösa kärleken.

Jag har aldrig haft några moraliska betänkligheter kring ett one night stand, men efter varje one night stand blir hålet större och större. Det där hålet i mig som jag vill fylla med något. Kärlek. Tvåsamhet. Tillit.
Sex är överskattat. Något alldeles grymt. Jag vill inte att någon ska ta i mig eller se mig naken, som inte älskar mig. Som inte älskar hela mig för att jag är jag och är redo att ta mig i handen och hoppa. Som alltid vill finnas där och som inte bangar för lite trassel, någon som liksom jag är hundra procent. Som vill satsa på mig. För att jag är jag och inte på grund av några illusioner om att jag är bättre eller snyggare eller något mer än någon annan. Någon som passar mig som hand i handske.

Jag har gjort mig själv till en asexuell och ganska asocial varelse. Jag och omständigheterna i mitt liv. För jag är hellre, mycket hellre, ensam än jag nöjer mig med second best. Och jag är ganska desillusionerad. Jag vet att det inte finns, det där som jag helst vill ha. Och jag vill inte ens drömma om det för drömmen i sig skapar besvikelse. Besvikelse över att inse att det inte finns.

Men det är sommar nu, och då blir jag kärlekskrank, och tänker ändå. Och det där hoppet vaknar till liv, jag vaknar till liv, och jag hatar det.