min blogg för tre år sedan

Jag började med att rota i Bloggvärldsbloggens arkiv, och blev så inspirerad att jag fortsatte med min gamla ”mymlans blogg”, eftersom den här bloggen inte fanns för tre år sedan.

Det har hänt en del i mitt liv faktiskt, samtidigt som mycket annat är sig likt. Nu brukar jag inte sitta i klippskrevor och jobba. Inte heller behöver jag ta emot arga samtal från folk vi skriver om i tidningen.
Jag firar definitivt inga årsdagar längre.
Jag pratade politik med barnen.
Jag lade ut en bild på mig själv för första gången.
Jag åt visst middag i Furuvik, dit jag är bjuden på middag på fredag igen…
Jag kollade på fotboll. Och jag tyckte om att sova
Däremot är det väldigt längesen jag råkade ut för den här typen av elaka troll
Jag bloggade en hel del om musik och kan inte nog tacka Spotify för att det blivit så enkelt att länka till musiken man nämner…

Vad skrev du i din blogg för tre år sedan?

lördagsgodis från mymlans rss-feed

Okej. Lite hopplock rekommenderad läsning:

Veckans skilsmässa: Julia Skott berättar om huset hon växte upp i. Historien om när huset köptes. Nu är det sålt. Hör inte till henne längre. Jag förstår hur det känns. Jag reser varje år upp till min mammas föräldrahem, det närmaste ett eget föräldrahem jag har. Det såldes ur släkten för flera år sedan och den nuvarande ägaren har övergivit huset, gården, allt. För varje år det alltmer igenvuxet, förfallet. Jag borde kanske inte åka dit, men jag gör det ändå, det är som ett tvång. Jag tar med mig barnen och smyger omkring på gården, letar desperat efter den där nyckeln som ska ligga någonstans men aldrig gör det. Jag vill gå in i huset, upp för trappan. Kika in i skrubbarna, känna efter om något av doften från förr finns kvar. Det lär den inte göra, för det är mest doften av nymanglade lakan som hängt ute på tork jag minns. Varje gång jag är där tänker jag att jag borde köpa skiten. Kan inte kosta många kronor. Sen kommer myggen och jag ångrar mig genast. Inte kan jag använda en lie heller, och ska man köpa den gården måste man slå.

Veckans ärligaste: Kurry berättar om hur arg hon blir. Om hur omoget hon beter sig då. En sån där bekännelse som är jobbig att göra. Man kan fråga sig varför, eftersom jag är säker på att vi alla har sådana där saker som är jobbiga att erkänna, för vi lever i någon slags villfarelse att alla andra är så perfekta och alltid uppför sig ordentligt också innanför sina egna fyra väggar.

Veckans stjärna: Om man gillar Ola Salo är den här artikeln läsvärd, men lite märklig.

Han påpekar att hans ambition att vara djupsinnig inte alltid får plats i media.
– Ibland kan den djupsinniga och melankoliska sidan av mig göra att jag känner mig malplacerad. Samtidigt har jag en personlighet som gillar att leka, klä ut mig och larva mig och som gärna spelar med på musik- och medievärldens villkor.
Han betonar vikten av att skapa sig utrymme, att få vara djupsinnig och melankolisk mellan varven.

Jag har aldrig sett Ola Salo som något annat än just djupsinnig och melankolisk känns som en underdrift.

Veckans mest oväntade:
Jag känner ju inte Maja Aase men jag har träffat henne och nej, jag hade inte föreställt mig att hon skulle moona i direktsändning, även om det bara var i radio…

Veckans profetia: Framtiden för 40 år sedan. Mycket slog in. Annat inte. Själv tycker jag att det här låter mycket bra och förstår nog inte varför det egentligen inte funkar, åtminstone i vissa branscher:

9. Fyra timmars arbetsdag
”Den genomsnittliga arbetsdagen är ungefär fyra timmar. Men extratiden är inte bara fritid.. En del av den övriga tiden spenderas av den anställde att hålla sig uppdaterad med utvecklingen – i genomsnitt med två timmars hemmastudier varje dag.”

Själv så jobbar jag åtta timmar och ägnar väl en sådär minst fyra timmar om dagen åt ”hemstudier”… Tänk om man hade fyra timmar extra att ägna sig åt dem, eller kanske göra något annat skoj.

Veckans bagarbarn: Det är inte så förvånande att ingen journalist skrev om rånet utanför journalistprisfesten. Bagarens barn har inga egna bullar, och journalister har ibland svårt att inse nyhetsvärdet i sådant som händer mitt framför näsan på en. Eller så är det som det står i artikeln: Personrån är ganska vanliga i Stockholm.

Veckans utmaning: Rumptroll (snälla Ann, måste jag säga det? Rumptroll?) har utmanat oss alla i att ta hand om varandra lite extra. Göra små enkla saker för att göra någon glad. Och visst, om alla följde hennes uppmaning skulle vi ha det lite bättre, vara lite gladare, känna oss mer älskade kanske.

Veckans FRA: Eller kanske inte. Men sånt här är läskigt tycker jag. Fy fan.

Veckans självmord: Varför ska man ta livet av sig om man ändå inte får höra snacket efteråt?

Veckans rättsskandalsavslöjande: Thomas Quick har äntligen insett att han inte är en seriemördare. Alla vi som aldrig trott på dumheterna jublar. Frågan är hur det känns för alla dem vars anhörigas mördare går fria eftersom Quick oskyldigt dömts för morden på dem.

Veckans intervju: Jimmie Åkesson. Jag lyssnade på ett tal av honom en gång. Det fanns faktiskt bara en politisk fråga han talade om utan att slå ner på invandrarna, och det var just migrationspolitiken.

Veckans historielektion: Se till att ha tid på dig om du ska klicka på den här länken. Det är tidningen Life som lagt ut sitt bildarkiv, 150 år tillbaks i tiden. Need I say more?

Veckans osannolikaste: Eller kanske inte. Men jag har också verkligen undrat vilka det är som går på Nigeriabreven.

Veckans bloggpyssel: För er som kör wordpress, och som gillar plugins och annat sånt där tekniskt pyssel som jag inte fattar ett skit av finns säkert en hel del godis att hitta hos Jardenberg.

Veckans storfamilj: Jag har nog aldrig tvivlat på att kärleken inte skulle räcka åt åtta barn, eller sexton för den delen. Men allt det andra? Tiden, pengarna, orken, energin, platsen, öronen, armarna…?

Veckans dilemma: Ja alltså. Artikeln bygger på ekonomiska beräkningar. Men jag kan ta ner det hela på jorden och säga att dålig dagisservice inte bara sabbar för företagen utan för familjerna, barnen och hela samhället. I ett samhälle som är på dygnet runt måste väl också barnomsorgen fungera dygnet runt. Jag har alltid undrat hur alla andra gör, själv kom jag ofta sist av alla med andan i halsen för att hitta mina barn påklädda ute på dagisgården med en förskollärare som ville hem. Dagis stängde sex. Jag jobbade till kvart över och sen skulle jag ta mig till dagis för att hämta. Rent samhällsekonomiskt kan jag inte tänka mig att någon hade tackat mig om jag tackat nej till jobbet och istället levt på a-kassa.

Veckans sanning: Vem fan känner sig inte lurad?

Veckans reklam: Lite apropå diskussionen om rosa och blått, om att cementera fördomar och hur man bryter dom, med eller utan tvingande medel…

Veckans tevetips: Idag är det Filip och Fredrik. Imorgon kanske Erik och Mackan?

Veckans webbtjejer: What’s Next och Lilla Gumman skriver om tjejer i it-sammanhang. Jag är visst med i uppräkningen, otroligt smickrande och fint sällskap även om jag ärligt kan erkänna att jag känner mig ganska utanför, eftersom jag på riktigt inte alls känner mig som en webbnörd, och ännu mindre som någon tekniknörd. Teknik i sig är fullständigt ointressant, det är endast och då menar jag endast vad den kan användas till som är av intresse, och då helst så enkelt så att man inte behöver anstränga sig för att förstå den…

Veckans perspektiv:
Är det bara jag eller är det så att det rapporteras allt mindre från tredje världen? När jag var liten såg man svält och elände på teve mest hela tiden. Har det med vårt mediebeteende att göra? I konkurrensens tideålder kanske inte uppsvullna magar och elände är vad vi vill ha i våra vardagsrum? Det kanske produceras men jag missar det? Eller har vi blivit blasé? För jag tror ju inte att lidandet i världen är mindre nu än på sjuttiotalet.

Veckans sjukdom: Nätmissbruk. Känns ju inte så himla nytt. Och siffrorna var väl väntade, enligt en rapport jag läste om WoW för några veckor sedan är det 18 procent av dem som spelar som känner att de ”får problem” av spelandet, och då talar vi olika grader av problem. 82 procent mår alltså utmärkt trots WoW-spelande.

Veckans besvikelse: Lasse Kronér. Eftersom något i mig fortfarande drömmer mig tillbaks till barndomen och till Astrid Lindgren-berättelser om Madicken och Barnen i Bullerbyn känner jag mig inte ok med att han ska vara julvärd i Svt. Jag vill ha Arne. Jag börjar bli gammal.

Slutligen Veckans egokick: Alla fantastiskt fina kommentarer, mail och länkar om ”Min pappa”. Den här var särskilt fin.

Läs även andra bloggares åsikter om

Reblog this post [with Zemanta]