länkar som jag samlat på 20 november

Ulf Bjereld har med anledning av debatten kring SD och om de ska ges något epitet jämfört hur det pratas om ras och rasism i amerikansk och svensk politik. På samma tema är det här läsvärt, om hur Niklas Orrenius tänker kring om SD ska ges något epitet eller inte. Det är en gammal text men fortfarande aktuell. Eric Rosén på Politism har helt andra tankar om detta, inte desto mindre viktiga att fundera över.
Den som är intresserad av hur medierna benämner SD och hur det förändrats under partiets tid i riksdagen kan med fördel klicka på den här länken. Jag vill också varmt rekommendera denna text av Daniel Sandström, som utgår ifrån den konflikt mellan Sverige och Norge som uppstått i Skavlan, men bottnar betydligt djupare än så.

Debattvågorna har varit höga också i den kristna världen på senare tid, inte minst i samband med utnämningen av ny ärkebiskop. Jag tycker att Kent Wisti har en väldigt viktig poäng i det här inlägget.

Det här är en återkommande ”nyhet”, som ändå är lika välkommen varje gång forskare kommit fram till ungefär samma resultat.

Det här är godis för alla sociala medie-nördar. Den årliga undersökningen Svenskarna och internet släpptes idag. Undersökningen i sin helhet finns här.

En mindre diskussion uppstod på Twitter utifrån den här artikeln som visar att många journalister är Facebookvänner med sina intervjuobjekt. Att utgå ifrån att vänner på Facebook är detsamma som vänner AFK är naturligtvis olyckligt. Sedan går det naturligtvis ändå att fundera över hur nära och mycket kontakt en journalist ska ha med personer de är satta att granska. På temat journalistik ska jag inte vara den som skrattar högst åt denna fadäs, då det kanske lika gärna hade kunnat vara jag även om jag känt till just de högintelligenta aporna ganska länge. Men i journalistikens uppdrag ligger ju att faktiskt kolla upp dylika uppgifter…
Förra veckan länkade jag till en text där Björn af Kleen skrev om hur internet påverkar kulturdebatten med anledning av att radioprogrammet Obs läggs ner. Idag har Martin Jönsson på Sveriges Radio skrivit, inte en direkt replik, men andra bra tankar om hur sociala medier utvecklar, inte urvattnar journalistiken. Personligen håller jag naturligtvis med Martin Jönsson även om af Kleens text också hade en del viktiga poänger, och jag ser ingen direkt motsättning mellan att klickjakt i vissa fall urvattnar, och det faktum att internet och de möjligheter som ges för journalister i arbetet med sociala medier faktiskt är bland det största som har hänt journalistiken när det gäller bättre förutsättningar för research, nyhetsjakt, kommunikation med publik och spridning av vettigt innehåll.

Apropå det jag skrev förra veckan om att välja bort föräldraskapet tycker jag att det här är väldigt intressant läsning, om att föräldrar inte är lyckligare än personer utan barn, och att par utan barn ofta känner sig mer nöjda med sina äktenskap.

Utvecklingen i Ryssland bekymrar mig. Mycket.

Igår spelade Svenska herrlandslaget i fotboll landskamp. Samtidigt twittrade Lina Thomsgård en del tweets om genus och jämställdhet, och bland annat nämnde hon forskning som visar att vi tar en text mer på allvar och betraktar den som bättre om en man skrivit den än om en kvinna är undertecknare. Något som Agneta Berge skrivit om på politism. En tydlig påminnelse om att jämställdhet inte kommer av sig själv, det krävs att vi i princip ständigt gör oss själva medvetna om våra egna fördomar och beteenden.

det var inte bättre förr

För det allra mesta när jag föreläser om sociala medier och internet är det någon eller ett par stycken i publiken som är starkt kritiska till det jag säger, som uppvisar en blandning av rädsla och irritation över internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. En gång var det en kvinna som stod upp skakade och nästan skrek, eftersom hon vägrade acceptera att internet är en sådan stor del som det är av så många människors liv. Hon vägrade acceptera att en relation eller ett samtal som förs på internet kan vara lika verklig och bra som det som händer AFK. Jag tror inte att jag lyckades få henne att ändra inställning.

Ofta anklagas personer som jobbar med sociala medier för att vara missionärer, onyanserade, och sekteristiska i sina hyllningar av internet. Ofta tycker folk att man är alltför positiv, glömmer ”baksidorna” och inte pratar tillräckligt mycket om dem. Jag kan förstå den kritiken, då jag själv brukar känna mig skeptisk till allt som låter för bra. Utifrån detta är frågan jag fick av Josef Eriksson väldigt intressant, och jag ska försöka svara på den så gott det går:

”Jag har en liten fråga som rör argumentationen kring riskerna med internet och sociala medier. I mitt fält som är Kulturskolan så dyker internet, sociala medier och kommersialisering av konsten upp som en förklaring till att ungdomar idag inte vill syssla med viss musik, vissa instrument osv. Detta är jag så innerligt trött på då denna harang sällan leder till att man funderar fram strategier för att komma vidare utan att man fastnar i någon sorts bitteljuv nostalgi över musikskolans glansdagar.
Då jag hörde dig i filosofiska rummet så kände jag att du hela tiden nyanserade debatten på just det sätt som jag ofta försöker och göra och kanske framförallt önskar att jag kunde göra. Jag vill ofta bara ryta tillbaka att ni kanske borde granska era egna förutsättningar och er egen barndoms medieklimat och fråga sig om det var bättre, mer demokratiskt och vilka som whinade om kommersialisering då Beatles slog igenom precis som ni gör nu.
Det är som att alla som ger sig in i den här leken har glömt att det överhuvudtaget fanns ett medieklimat förr och att det var en oerhört stark kraft i samhället nu som då.
Du kanske har skrivit dig less om detta, men jag undrar bara hur du pallar att gå in i debatter som vilar på en så ytlig förståelse och en sådan historielöshet? Vilka argument väljer du och varför?
Jag fattar ju att detta handlar om makt. Att det är mindre smärtsamt att se Lady Gagas klädstil som ett uttryck för patriarkala strukturer än att se att Kammarorkesterns vårprogram har 98% vita män i upphovskategorierna dirigerade av 100% vita män i en högborgerlig miljö som en exkluderande maktstruktur då det är just denna miljö som man önskar inviga eleverna i. (Samma sak kan sägas om mitt fält, nämligen jazzen, där skäggigheten är minst sagt besvärande)
För att sammanfatta det hela, hur förhåller du dig till denna historielöshet och dessa argument som låter som en gammal trasig vinyl som hakat upp sig?
Mvh
Josef Eriksson vid Sundsvalls Kulturskola”

Josef ber alltså om någon form av argument att använda mot personer som är rädda för det nya, om jag inte helt missförstår. Jag ska försöka lista några olika svar/argument som jag brukar använda:

1. Okunskap gör oss rädda. När vi saknar kunskap känner vi oss otrygga. Därför är det helt naturligt att internet ter sig skrämmande när vi inte har tillräcklig kunskap om det. Därför är mitt tips att skaffa mer kunskap, och kunskap om internet får man bäst och snabbast genom att använda det.

2. Föräldragenerationen har i tusentals år dömt ut den yngre generationens påhitt. Det kan handla om språkbruk, äldre brukar ofta visa oro och bestörtning över en yngre generations användning av språket. Det kan handla om musik, som den farliga jazzen, hårdrocken eller varför inte det fullständigt obegripliga med Swedish House Mafia? Det kan handla om ny teknik, som grammofonen eller teven eller huvaligen – videon! Dessa prylar som skulle leda till mänsklighetens förfall. Att påminna om detta och med lite perspektiv konstatera att dessa prylar och företeelser faktiskt inte lett till mänsklighetens undergång kan i vissa fall ta bort en del av rädslan för internet.

3. Självklart finns det sådant som kan ifrågasättas, även med internet. Framförallt finns frågor som är svåra att svara på eftersom nätet varit en del av vår vardag alldeles för kort tid för att vi ska veta vilka konsekvenser saker har på sikt. Det kan vara sådant som vad som händer när vi läser färre böcker, hur hjärnan påverkas av att sitta framför en skärm väldigt länge, vad som händer när Google ger svar på allt så att vi slipper memorera och komma ihåg saker. Det jag kan säga är att det intressanta är kanske inte om detta är bra eller dåligt, det intressanta är att titta på verkligheten och förstå att det inte går att stoppa eller backa den tekniska utvecklingen. I det läget är det bättre att lära sig så mycket man kan om den nya tekniken för att kunna förhålla sig till den och använda den till bra saker istället för dåliga.

4. Specifikt för föräldrar eller skolpersonal; att inte använda nätet, att inte finnas där ungarna finns, är ett svek från vuxenvärlden som eventuellt kan komma att påverka en hel generation som kastas ut i en helt ny värld utan vuxennärvaro eller vägledning. Det kan bli lite Flugornas herre över det hela, och det undviks inte genom att förbjuda eller begränsa nätet, utan genom att som vuxen finnas där.

5. Det var inte bättre förr. Nostalgi kan vara fint och så, men vi får inte låta oss styras av nostalgiska känslor och tankar på tiden utan teve.

Behöver du hjälp med dessa frågor på din arbetsplats? Hjälp att ändra attityder i din organisation? Hör av dig!

så vad vill jag?

Igår skrev jag om att jag är tillgänglig för nya uppdrag, en slags jobbannons skulle man kan kunna säga. Jag skrev om vad jag kan, och har jobbat med på slutet. Men jag skrev egentligen inte vad jag helst vill göra. Så här kommer en del två.

Vad jag vill:
Jag vill väldigt gärna föreläsa på skolor. Både för personal och elever, om internet.
Personalen behöver lära sig att inte vara rädda för nätet, och få förståelse för hur eleverna kommunicerar och använder internet. Jag skulle vilja prata med dem om hur de kan använda internet i undervisningen, och hur de kan finnas till hands för och förstå eleverna på nätet.
Med eleverna skulle jag vilja prata om sådant som många idag måste lära sig alldeles utan vägledning från vuxna, annat än en del skrämselpropaganda. Jag vill prata om vad som gäller på nätet, om vad man kan/bör publicera, hur man ska tänka när man tar del av information på nätet och vad man kan tänka på när man själv publicerar sig. Jag vill prata med dem om upphovsrätt, källkritik men också om yttrandefrihet och om hur vi behandlar varandra. Och såklart om internet som demokratiskt verktyg, om man använder det rätt.
Tidigare har jag även föreläst för föräldrar och det vill jag gärna göra mer. Om skärmtid, vad som görs på nätet, och om hur de kan visa intresse för den verklighet som deras ungar befinner sig i när de är uppkopplade, mer eller mindre ständigt.

Jag vill också skriva. Jag vill skriva mer. Och det jag skriver behöver inte ha någonting med internet att göra. Jag vill göra intervjuer. Jag vill prata med intressanta personer och berätta deras historier.
En annan sak som jag gjort i mindre skala men gärna gör mer av är moderatorsuppdrag. Det är en bra kombo av att stå på scen, träffa roliga och intressanta människor och få sätta mig in i spännande ämnen.

Radio har jag också blivit sugen på att göra, men det är mer diffust vilken typ av radio, så här är jag öppen för förslag.

Är det så att du har en idé eller ett uppdrag som du tror kan intressera mig, tveka inte att ta kontakt!

instagramupproret handlar inte om internet, det handlar om sexism

När jag var barn och tonåring på åttiotalet var det vanligt med sexistiska budskap klottrade på skolans väggar. Inte sällan pekades enskilda tjejer ut som horor eller luder, deras utseenden kommenterades till allas beskådan.
Jag minns inte att någon vuxen någon gång kommenterade dessa öppna budskap på skolans väggar. Inget minne av att någon lärare tog upp innehållet i klottret och diskuterade människovärde eller hur vi behandlar varandra.
Däremot kunde det muttras om klottret som sådant. Att pennstrecken i sig var skadegörelse och ej var acceptabla, detta oavsett om det var elaka tillmälen om annan elev eller någon som ritat ett hjärta och ristat in namnet på någon kär person.

Därför tycker jag att det är intressant att läsa att kommunalrådet Robert Hammarstrand vill granska skolan i Göteborg där Instagramupproret bröt ut utifrån hur de pratar om värdegrunder med eleverna.

För det som händer i Göteborg handlar inte om Instagram. Det handlar inte om internet. Det handlar om hur vi människor ser på varandra. Det handlar om urgamla strukturer och om att vissa försöker göra sig populära genom att sparka på andra. Det handlar om mobbning som funnits betydligt längre än internet har funnits.

Självklart är det så att internet påverkar. Självklart är det så att upploppen och sättet att hänga ut och sprida rykten om enskilda växer sig stort och får som i det aktuella fallet orimliga proportioner med hjälp av internet. Men internet är ett verktyg. Internet speglar samhället i övrigt och tack vare internet är det nu lättare att sätta fingret på och ta itu med många problem som tidigare inte uppmärksammades särskilt, som ansågs höra till. Som tjej på 80-talet hade jag inte en tanke på att protestera eller ifrågasätta det faktum att någon skrivit stort över matsalsdörren att jag var en av tre som ansågs ha ”skolans största pattar”, även om jag fick en klump i magen varje gång jag passerade och gjorde allt för att gömma både mig själv och mina bröst.

Upploppen i Göteborg är egentligen uttryck för något ganska sunt – nämligen oviljan att acceptera att enskilda hängs ut och baktalas. Metoden att protestera kan självklart ifrågasättas, men protesterna i sig är bra och förhoppningsvis startskottet för en förändring till det bättre. Men för att det ska bli det och inte bara ännu en orsak för vuxenvärlden att ifrågasätta och känna rädsla för internet krävs att vi tar tag i grundproblemet – människovärde – istället för att skylla allt på internet och göra det hela till ett internetproblem. Det krävs att vi vuxna i högre utsträckning engagerar oss i våra unga och ser över hur vi själva talar om andra, vilka signaler vi skickar till våra barn om hur det är okej att behandla varandra. Och det gör vi knappast genom att skrika högt att internet är farligt, däremot genom att försöka förstå och engagera oss i vad våra unga gör, både på nätet och i köttvärlden.

Att endast peka med fingret åt unga tjejer och uppmana dem att inte lägga upp ”utmanande” bilder på sig själva då dessa kan komma att användas på oönskat sätt är ungefär som att säga åt henne att aldrig ha kort kjol för då får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Lösningen på problemet är inte att stänga in och begränsa och tvinga unga att anpassa sig efter de dumma, lösningen är att ta itu med värderingarna som styr dem som är dumma.

svenskarna och internet 2012

Idag publiceras undersökningen Svenskarna och internet 2012.
Det är en årlig undersökning som görs av Stiftelsen för internetinfrastruktur (.SE), och för internetnördar är det riktigt statistikgodis. Hela undersökningen om 69 sidor kan laddas ner här.

De största nyheterna i år jämfört med förra årets undersökning är mobilexplosionen. Antalet personer som använder internet via mobilen har nästan dubblats på ett år, om jag tolkar rätt. (Det ska erkännas att jag ej hunnit lusläsa rapporten.) Framförallt bland ungdomar har surfandet i mobil ökat enormt.
I övrigt verkar det som om internetspridning stagnerat. Sverige har ungefär lika många internetanvändare i år som förra året, medan de som använder nätet lägger något mer tid på det i år än förra året. En ökning som troligen har med ökad tillgång via mobilen att göra.

Fortfarande är det ganska många svenskar som inte alls har tillgång till nätet. De flesta säger sig vara ointresserade, och de allra flesta hör också till de äldsta i befolkningen. Ganska många tycker också att det är för krångligt att lära sig, men några tycker att det är för dyrt.

Liksom förra året berättar undersökningen att varannan treåring använder internet regelbundet, och två femtedelar av tvååringarna gör det. Den om tvååringarna är ny för i år. Det verkar som om småbarnen använder internet i surfplatta (iPad), och den är visst populärast just hos småbarnsfamiljer.

Användningen av sociala nätverk så som Facebook har också planat ut. 64 procent av nätanvändarna brukar besöka sociala nätverk mot 62 procent förra året. En tredjedel av Facebookanvändarna gör aldrig några statusuppdateringar. Unga och kvinnor är mer aktiva i sociala nätverk, medan unga välutbildade män är de som använder internet mest, om än till andra saker.
I rapporten framgår också att allt fler tror på internet som demokratiskt verktyg, och sett till utvecklingen de senaste tio åren är det en dramatisk skillnad i hur vi uppfattar internets demokratiseringseffekter.

Urvalet i undersökningen är begränsat av olika orsaker. Exempelvis ingår inte personer som av någon anledning inte har telefon, eller som inte talar svenska. Detta betyder troligtvis att användningen av internet är något överdriven.

”innebandypappan” bevisar att sociala medier förbättrar journalistiken

Måste skriva ner denna lilla reflektion innan jag glömmer bort den:

Ni vet historien om innebandypappan, han som lämnade sonen ute i minusgrader och åkte ifrån honom, från Uppsala hem till Stockholm, för att han spelat dåligt? Ni vet också att det visade sig inte vara sant?

I diskussionen kring rapporteringen av denna händelse har nätet och sociala medier nämnts som orsaker till hur det kan gå så fel. De har inte på något vis fått skulden, men liksom fladdrat förbi i samtalen som förts. Och jag vill hävda att det är precis tvärtom. Berättelsen om innebandypappan bevisar snarare att internet och sociala medier förbättrar journalistiken.

Utan internet skulle den första artikeln – som skrevs i en traditionell tidning – inte ha fått samma spridning. Folk med papperstidningen skulle ha upprörts, pratat om det och spridit myten, muntillmunmetoden, ganska långsamt, och historien skulle ha förvrängts på vägen och blivit en modern myt.
Genom spridningen i sociala medier spreds den felaktiga nyheten extremt snabbt. Många blev upprörda. Många tyckte till. Och några började ifrågasätta. Varför har ingen pratat med pappan? Vad säger polisen? Vilket lag spelade killen i? Och så vidare.

Innan internet skulle dessa frågor troligen ha pyrt hos någon ensam läsare av tidningen men de skulle kanske inte ha framförts till någon på redaktionen. Nu tvingades medierna, både tidningen som först skrev och alla som senare hakade på, att dubbelkolla storyn och kolla igen. Enskilda läsare på internet gjorde sina egna små efterforskningar. Och ganska snabbt fick vi alltså en helt annan version av denna story.

Sociala medier förbättrar journalistiken. När läsare granskar medierna och ställer frågor offentligt tvingas journalisterna att kolla grejer som för några år sedan skulle ha stannat vid en notis eller liten artikel, en tryckt sanning som sällan reviderades. För jag är helt övertygad om att liknande osanna nyheter publicerats i alla tider, men innan internet fick de förbli sanningar. Nu ifrågasätts och granskas de.

Det är visserligen sant att rykten och lögner sprids i orkanhastighet på internet. Men lika snabbt som ett rykte uppstår – lika snabbt går det faktiskt att ta död på det, på ett sätt som var betydligt svårare innan internet.

om källskydd och anonymitet på nätet

Ett betydligt större problem än anonymitet på internet är svårigheten att garantera människor just anonymitet, och källskydd.

Jqg har skrivit en debattartikel på SvD Kultur, lite som svar på denna artikel av Anette Novak, men mer som ett allmänt inlägg i debatten om anonymitet på internet efter att fler och fler röster höjs som vill förbjuda anonymitet.
Rätten till anonymitet på nätet i stort ska dock ej förväxlas med rätten att anonymt skriva kommentarer på nyhetssajter eller i bloggar – där jag tycker att det är upp till varje sajtägare att bestämma huruvida det ska vara tillåtet eller ej.


Flattr this