personlig integritet

Jag har fått en del frågor om min syn på personlig integritet och tänkte försöka svara här.
Det är inte så lätt dock, eftersom jag inte är helt klar över vad jag egentligen tycker. Ibland brukar det hjälpa att försöka formulera tankar i skrift, kanske funkar nu också.

Jag anser att det är viktigt med personlig integritet. Men inte till vilket pris som helst.

Om den personliga integriteten endast kan garanteras genom minskad öppenhet i samhället, genom begränsade möjligheter för polis och åklagare att utreda brott, och med begränsade möjligheter för medierna att granska makten, då måste integriteten ibland stryka på foten.

Jag är emot FRA och Ipred. Jag är helt emot att myndigheter regelmässigt ska snoka i vad vanliga människor gör på sin fritid, om de inte är föremål för starka misstankar om brott. Jag är helt emot att företag, organisationer och privatpersoner ska ges lagliga möjligheter att snoka i sina grannars eller andras förfaranden på internet. Jag vill inte ha vare sig storebror eller lillebror i mitt sovrum.

Men när en människa på goda grunder misstänks för ett allvarligt brott (läs: våldsbrott, brott där enskild drabbas hårt) så måste det finnas möjlighet till insyn.
Och medier måste ges största möjliga utrymme att granska makthavare.

I dessa förfaranden, polisutredningar och mediegranskningar, blir ibland enskilda oskyldiga personer lidande. Det är väldigt tråkigt, men kanske priset som måste betalas i en demokrati? Det perfekta samhället där ingen kommer i kläm någonsin finns inte, någon måste ta smällen, andra måste skyddas i högre utsträckning än andra.
Var ska de gränserna dras?
Jag vet inte det. Jag är glad att jag slipper stifta lagar.

Jag tror på individens ansvar, för sina handlingar. Demokrati innebär inte endast en rad rättigheter åt individen, utan också skyldigheter. Jag ogillar starkt argumentet att ”den som inte har något att dölja inte behöver vara rädd”, eftersom det finns saker av privat karaktär som måste få behållas privata utan att det har med rädsla att göra. Alla har saker att dölja.
Det privata måste skyddas.
Men vilket pris är jag beredd att betala för det?
Vilket pris är du beredd att betala?

Något relaterat är detta inlägg av Unni Drougge, om brottet att berätta. För det känner jag också igen. Att berättandet, avslöjandet om en annans brott, blir värre än brottet i sig. Att hon som anmäler blir mer misstänkliggjord än den faktiskt misstänkte. Att hon däreigenom kränker hans personliga integritet, vilket verkar vara det värsta brottet av alla. Det är ett pris jag inte är beredd att betala. Det finns sådant som står över den personliga integriteten, det bara är så. Det var det jag försökte säga med min postning igår, men Unni säger det bättre.


Flattr this

sång till friheten

I samband med FRA-bloggbävningen i somras utmanade jag bloggosfären och ville sprida kärlek. Det lyckades över förväntan, låtarna om kärlek fyllde bloggvärlden under ett par veckor, och många hakade på.

Nu tycker jag att det är dags igen.

IPred ligger som en våt filt över hela internet, samtidigt som vi demokrati-och yttrandefrihetsälskande svenskar försöker förmå en annan regering att gå emot sina principer och släppa ut Dawit Isaak ur fängelset. Någon som ser en motsättning där, kanske?

Hur som helst, ska vi ta och sprida lite frihet? Eller i varje fall kanske lite hopp om den?
Ni som inte redan öppnat era nätverkgör det!
Och sedan väljer du den bästa låt du kommer på som handlar om frihet och lägger ut den i din blogg. Gärna en Spotifylänk också om du har tillgång till Spotify.

Behöver du inspiration kan du spana in den här listan för Dawit, eller denna.

Här är mitt bidrag:

Och på den här Spotifylistan fyller jag på med låtar eftersom de droppar in.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

var och en står sig själv närmast

Så är det ju.

Vi relaterar enklast till personer och företeelser som vi kan identifiera oss med.
Vi i Sverige blev otroligt berörda av Tsunamin till exempel, för att den drabbade ett turistland som många av oss besökt, för att den drabbade svenskar och människor vi kände och kunde identifiera oss med. Rapporteringen i Sverige kretsade nästan enbart kring Thailand fast tsunamin orsakade långt allvarligare skador och många fler dödsoffer i Indonesien. Men där fanns knappast några svenskar, och dit brukar vi inte åka på semester.

Många har kommenterat ”Sveriges största bloggbråk” med just ordet i-landsproblem. Men det är okej att diskutera och tjafsa om ilandsproblem. Ingen orkar engagera sig i stora och svåra frågor hela tiden. Och just när man är i legobitskladdet och inte sovit ordentligt på tre år så är diskussionen om småbarnsstress viktig och stor. Det går inte att jämföra det med hur det är att sitta i Eritreanskt fängelse i över sju år. Det är två helt olika saker.

Samtidigt som det är lite skrämmande, att så många som ids kommentera den så kallade catfighten just med orden ”orka bry sig” eller ”i couldn’t care less” inte med ett ord berör eller kommenterar eller bloggar om Davit Isaak.

Livet måste kunna rymma båda delarna. Både trams och trivialiteter och engagemang för större frågor som demokrati och yttrandefrihet. Det ena utesluter inte det andra.

Så varför är det så få som bryr sig om Davit Isaak? Varför blir det ingen bloggbävning kring Davit Isaak? Varför är det ingen som fixar färdiga mail att skicka till alla i riksdagen för att kräva åtgärder för att han ska frias?

Jo för att vi står oss själva närmast. Och hur svensk medborgare han än är så är han mörk i skinnet och född i Eritrea och därför tror jag att många har svårt att identifiera sig med honom. Han känns inte som en svensk. Hade det varit en ”riktig” svensk, som kanske Andreas Ekström, trebarnsmamman Linda Skugge eller varför inte mästerbloggaren Oscar Swartz som hamnat i fängelse utan rättegång på grund av att denne verkat för demokrati och yttrandefrihet, då skulle det ha protesterats.

Så kom igen nu! Davit Isaak är en medmänniska. Han är journalist, han är svensk medborgare som verkat för demokrati och yttrandefrihet i ett annat land, och han har fängslats för det. Han är svårt sjuk och har suttit inlåst i över sju år. Han är en make och en pappa. (kanske hör jag till dem som lättare identifierar mig för att han är journalist, å andra sidan så är ju Linda Skugge också journalist…)

Kom igen nu alla arga som bävar om FRA och Ipred. Vad gör vi för Davit Isaak, vad gör vi för att markera att vi inte accepterar att människor fänglas utan rättegång, vad gör vi för att stå upp för yttrandefriheten?

Men det är klart. Bristen på demokrati och yttrandefrihet i Eritrea drabbar ju inte oss, och Davit Isaak räknas ju inte. Eller gör han det? I så fall – skriv under nu, och se till att fler gör det. Ett klick och en signatur, det är fan det minsta vi kan göra för en medmänniska.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördagsgodis on the run

Det var ett tag sedan. Och jag hinner inte göra någon lång lista.
Men några tips har jag vaskat fram ur flödet:

Veckans Ipred: STIM argumenterar för lagen. Bra argumenterat, och Andreas Ekström har efterlyst motargument. Kolla gärna kommentarerna där, och fortsätt diskussionen. Också Opassande har kommenterat STIMs inlaga och berömmer dem för saklig argumentation.

Veckans pryl: Mikroprintern, som Erik skriver om.

Veckans mysterium: Varför printa ut en text och skicka med snigelpost istället för att maila? Nån?

Veckans musikutmaning: Denna har jag tyvärr inte haft tid att haka på, men kommer att göra i sinom tid. Nån annan kan ju ta stafettpinnen så länge? Gör en Spotifylista av ditt gamla blandband.

Veckans Emanuel: Den kristna dagstidningen Dagen hamnar rätt högt upp om man googlar på sex.

Veckans bästa annons: No, we can’t. Sitter på väggen i vårt rum på jobbet.

Veckans pausfågel: Jimmy Asklund har skrivit ner sina tankar kring Gunnar Ekelöfs självbiografi. Om du behöver ett avbrott från bruset.

Veckans egoboost: Självklart nomineringen till Stora Bloggpriset. (rösta här) Men också att hitta den här texten i Fokus.

Veckans mymlanigammelmedia: Jag har uttalat mig om Twitter/mikrobloggar i UNT och så i söndags pratade jag Gömdabävning i Svenskan.

Veckans krönikörer: Nya krönikörer på Resumé. Som fattat grejen och värvar skribenter från bloggosfären. Själv så har jag fått ett liknande uppdrag åt tidningen Medievärlden.

Veckans president: Obama. For the world. Tyskungen tänkte litegrann som jag själv. På en vecka har Mr President lyckats både med bra och mindre bra saker.

Veckans bloggtips: Topptusen bjuder på femitopplistor varannan dag. Av varierande kvalitet ska sägas.

Veckans knarkchock: Kokainförfattaren talar ut med Nyheter24. Sedan får vi veta att droger är mer eller mindre ett nödvändigt arbetsverktyg för svenska författare. Oh my.

Veckans läxläsningstips: Gustav delar med sig av vettiga tips för den som har det lite jobbigt att komma igång eller koncentrera sig på läxläsningen.

Veckans livetärfaktisktvärtattleva: Ludmilla skriver, läs själva. Kolla hennes länkar också.

Veckans plattnacke: Josh bjuder på underhållning.

Det var allt jag hade att komma med denna lördag i slutet av februari januari. Ha en fortsatt trevlig helg, alla. Och den som inte har något bättre för sig kan ju svara på min lilla ovetenskapliga undersökning här.

Läs även andra bloggares åsikter om