personlig integritet

Jag har fått en del frågor om min syn på personlig integritet och tänkte försöka svara här.
Det är inte så lätt dock, eftersom jag inte är helt klar över vad jag egentligen tycker. Ibland brukar det hjälpa att försöka formulera tankar i skrift, kanske funkar nu också.

Jag anser att det är viktigt med personlig integritet. Men inte till vilket pris som helst.

Om den personliga integriteten endast kan garanteras genom minskad öppenhet i samhället, genom begränsade möjligheter för polis och åklagare att utreda brott, och med begränsade möjligheter för medierna att granska makten, då måste integriteten ibland stryka på foten.

Jag är emot FRA och Ipred. Jag är helt emot att myndigheter regelmässigt ska snoka i vad vanliga människor gör på sin fritid, om de inte är föremål för starka misstankar om brott. Jag är helt emot att företag, organisationer och privatpersoner ska ges lagliga möjligheter att snoka i sina grannars eller andras förfaranden på internet. Jag vill inte ha vare sig storebror eller lillebror i mitt sovrum.

Men när en människa på goda grunder misstänks för ett allvarligt brott (läs: våldsbrott, brott där enskild drabbas hårt) så måste det finnas möjlighet till insyn.
Och medier måste ges största möjliga utrymme att granska makthavare.

I dessa förfaranden, polisutredningar och mediegranskningar, blir ibland enskilda oskyldiga personer lidande. Det är väldigt tråkigt, men kanske priset som måste betalas i en demokrati? Det perfekta samhället där ingen kommer i kläm någonsin finns inte, någon måste ta smällen, andra måste skyddas i högre utsträckning än andra.
Var ska de gränserna dras?
Jag vet inte det. Jag är glad att jag slipper stifta lagar.

Jag tror på individens ansvar, för sina handlingar. Demokrati innebär inte endast en rad rättigheter åt individen, utan också skyldigheter. Jag ogillar starkt argumentet att ”den som inte har något att dölja inte behöver vara rädd”, eftersom det finns saker av privat karaktär som måste få behållas privata utan att det har med rädsla att göra. Alla har saker att dölja.
Det privata måste skyddas.
Men vilket pris är jag beredd att betala för det?
Vilket pris är du beredd att betala?

Något relaterat är detta inlägg av Unni Drougge, om brottet att berätta. För det känner jag också igen. Att berättandet, avslöjandet om en annans brott, blir värre än brottet i sig. Att hon som anmäler blir mer misstänkliggjord än den faktiskt misstänkte. Att hon däreigenom kränker hans personliga integritet, vilket verkar vara det värsta brottet av alla. Det är ett pris jag inte är beredd att betala. Det finns sådant som står över den personliga integriteten, det bara är så. Det var det jag försökte säga med min postning igår, men Unni säger det bättre.


Flattr this

sång till friheten

I samband med FRA-bloggbävningen i somras utmanade jag bloggosfären och ville sprida kärlek. Det lyckades över förväntan, låtarna om kärlek fyllde bloggvärlden under ett par veckor, och många hakade på.

Nu tycker jag att det är dags igen.

IPred ligger som en våt filt över hela internet, samtidigt som vi demokrati-och yttrandefrihetsälskande svenskar försöker förmå en annan regering att gå emot sina principer och släppa ut Dawit Isaak ur fängelset. Någon som ser en motsättning där, kanske?

Hur som helst, ska vi ta och sprida lite frihet? Eller i varje fall kanske lite hopp om den?
Ni som inte redan öppnat era nätverkgör det!
Och sedan väljer du den bästa låt du kommer på som handlar om frihet och lägger ut den i din blogg. Gärna en Spotifylänk också om du har tillgång till Spotify.

Behöver du inspiration kan du spana in den här listan för Dawit, eller denna.

Här är mitt bidrag:

Och på den här Spotifylistan fyller jag på med låtar eftersom de droppar in.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

var och en står sig själv närmast

Så är det ju.

Vi relaterar enklast till personer och företeelser som vi kan identifiera oss med.
Vi i Sverige blev otroligt berörda av Tsunamin till exempel, för att den drabbade ett turistland som många av oss besökt, för att den drabbade svenskar och människor vi kände och kunde identifiera oss med. Rapporteringen i Sverige kretsade nästan enbart kring Thailand fast tsunamin orsakade långt allvarligare skador och många fler dödsoffer i Indonesien. Men där fanns knappast några svenskar, och dit brukar vi inte åka på semester.

Många har kommenterat ”Sveriges största bloggbråk” med just ordet i-landsproblem. Men det är okej att diskutera och tjafsa om ilandsproblem. Ingen orkar engagera sig i stora och svåra frågor hela tiden. Och just när man är i legobitskladdet och inte sovit ordentligt på tre år så är diskussionen om småbarnsstress viktig och stor. Det går inte att jämföra det med hur det är att sitta i Eritreanskt fängelse i över sju år. Det är två helt olika saker.

Samtidigt som det är lite skrämmande, att så många som ids kommentera den så kallade catfighten just med orden ”orka bry sig” eller ”i couldn’t care less” inte med ett ord berör eller kommenterar eller bloggar om Davit Isaak.

Livet måste kunna rymma båda delarna. Både trams och trivialiteter och engagemang för större frågor som demokrati och yttrandefrihet. Det ena utesluter inte det andra.

Så varför är det så få som bryr sig om Davit Isaak? Varför blir det ingen bloggbävning kring Davit Isaak? Varför är det ingen som fixar färdiga mail att skicka till alla i riksdagen för att kräva åtgärder för att han ska frias?

Jo för att vi står oss själva närmast. Och hur svensk medborgare han än är så är han mörk i skinnet och född i Eritrea och därför tror jag att många har svårt att identifiera sig med honom. Han känns inte som en svensk. Hade det varit en ”riktig” svensk, som kanske Andreas Ekström, trebarnsmamman Linda Skugge eller varför inte mästerbloggaren Oscar Swartz som hamnat i fängelse utan rättegång på grund av att denne verkat för demokrati och yttrandefrihet, då skulle det ha protesterats.

Så kom igen nu! Davit Isaak är en medmänniska. Han är journalist, han är svensk medborgare som verkat för demokrati och yttrandefrihet i ett annat land, och han har fängslats för det. Han är svårt sjuk och har suttit inlåst i över sju år. Han är en make och en pappa. (kanske hör jag till dem som lättare identifierar mig för att han är journalist, å andra sidan så är ju Linda Skugge också journalist…)

Kom igen nu alla arga som bävar om FRA och Ipred. Vad gör vi för Davit Isaak, vad gör vi för att markera att vi inte accepterar att människor fänglas utan rättegång, vad gör vi för att stå upp för yttrandefriheten?

Men det är klart. Bristen på demokrati och yttrandefrihet i Eritrea drabbar ju inte oss, och Davit Isaak räknas ju inte. Eller gör han det? I så fall – skriv under nu, och se till att fler gör det. Ett klick och en signatur, det är fan det minsta vi kan göra för en medmänniska.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördagsgodis on the run

Det var ett tag sedan. Och jag hinner inte göra någon lång lista.
Men några tips har jag vaskat fram ur flödet:

Veckans Ipred: STIM argumenterar för lagen. Bra argumenterat, och Andreas Ekström har efterlyst motargument. Kolla gärna kommentarerna där, och fortsätt diskussionen. Också Opassande har kommenterat STIMs inlaga och berömmer dem för saklig argumentation.

Veckans pryl: Mikroprintern, som Erik skriver om.

Veckans mysterium: Varför printa ut en text och skicka med snigelpost istället för att maila? Nån?

Veckans musikutmaning: Denna har jag tyvärr inte haft tid att haka på, men kommer att göra i sinom tid. Nån annan kan ju ta stafettpinnen så länge? Gör en Spotifylista av ditt gamla blandband.

Veckans Emanuel: Den kristna dagstidningen Dagen hamnar rätt högt upp om man googlar på sex.

Veckans bästa annons: No, we can’t. Sitter på väggen i vårt rum på jobbet.

Veckans pausfågel: Jimmy Asklund har skrivit ner sina tankar kring Gunnar Ekelöfs självbiografi. Om du behöver ett avbrott från bruset.

Veckans egoboost: Självklart nomineringen till Stora Bloggpriset. (rösta här) Men också att hitta den här texten i Fokus.

Veckans mymlanigammelmedia: Jag har uttalat mig om Twitter/mikrobloggar i UNT och så i söndags pratade jag Gömdabävning i Svenskan.

Veckans krönikörer: Nya krönikörer på Resumé. Som fattat grejen och värvar skribenter från bloggosfären. Själv så har jag fått ett liknande uppdrag åt tidningen Medievärlden.

Veckans president: Obama. For the world. Tyskungen tänkte litegrann som jag själv. På en vecka har Mr President lyckats både med bra och mindre bra saker.

Veckans bloggtips: Topptusen bjuder på femitopplistor varannan dag. Av varierande kvalitet ska sägas.

Veckans knarkchock: Kokainförfattaren talar ut med Nyheter24. Sedan får vi veta att droger är mer eller mindre ett nödvändigt arbetsverktyg för svenska författare. Oh my.

Veckans läxläsningstips: Gustav delar med sig av vettiga tips för den som har det lite jobbigt att komma igång eller koncentrera sig på läxläsningen.

Veckans livetärfaktisktvärtattleva: Ludmilla skriver, läs själva. Kolla hennes länkar också.

Veckans plattnacke: Josh bjuder på underhållning.

Det var allt jag hade att komma med denna lördag i slutet av februari januari. Ha en fortsatt trevlig helg, alla. Och den som inte har något bättre för sig kan ju svara på min lilla ovetenskapliga undersökning här.

Läs även andra bloggares åsikter om

politik, utbildning och ordklyveri

Kurry är en frågvis en. Fyra frågor fick hon till:
”Vilket eller vilka partier ligger dig närmast resp. längst bort för dig att rösta på?
Behövs altruism för ett rättvist samhälle?
Har du journalistutbildning också eller är du helt upplärd from scratch?
Är vetskap om ålder något som begränsar dig från att lära känna nya människor?”


På fråga A svarar jag;
det finns ju en del obskyra partier som exempelvis Sverigedemokraterna som jag inte skulle rösta på. Men jag antar att du menar de etablerade partierna, och där ligger sossarna längst bort för mig att rösta på. (fast Sd börjar ju fan bli etablerat…hmm) Jag har aldrig känt något positivt inför sossarna, jag tycker att de flesta sossar på hög nivå verkar vara mer eller mindre korkade, med några få undantag. Sedan känns de som kappvändare och för mig personifierar de dessutom likriktning och den svenska missunnsamheten. Det är svårare att svara på vilket parti som ligger mig närmast, jag brukar bestämma mig ganska nära valet och röstar dessutom olika i riksdag/kommun/landstingsval. I förra valet röstade jag på ett av allianspartierna i varje fall, men efter årets som jag ser det politiska skandaler med inte minst FRA och nu IPred vete fan. Hela det politiska systemet känns föråldrat.

På fråga B svarar jag; oj. Svår fråga. Eller märklig. Jag tror ju inte på altruism för det första. Så om mitt svar på din fråga vore ja skulle det betyda att jag inte tror på ett rättvist samhälle heller. (Vilket jag i och för sig inte gör). Svaret kanske är ja? Men eftersom altruism inte finns och eftersom livet inte är rättvist är den extremt hypotetisk. Jag tycker att man ska sträva efter rättvisa, men ordet rättvisa kan tolkas på väldigt många sätt. För mig är inte rättvisa den rättvisa jag upplever att ovanstående socialdemokrater värnar. Lika för alla. Det är inte rättvisa för mig. Fan kurry, det här behöver nog ett helt eget inlägg. Eller så tar vi diskussionen nu, ett ordklyveri helt enkelt:

Rättvisa. Vad betyder det för dig? Vad menar du med ett rättvist samhälle? Går det att uppnå rättvisa? (frågeställningen vänder sig till alla, inte bara till kurry.)

På fråga C svarar jag; Jag har ingen utbildning. (däremot har jag vid några tillfällen föreläst för journaliststudenter vid Mittuniversitetet) Har inte ens gått gymnasiet även om jag tappert skaffat mig gymnasiekompetens/behörighet att söka till högskola senare. Har läst 20 poäng sociologi och 20 poäng historia på högskola och gått några fackliga kurser. That’s about it. Jag är dålig på att plugga, min studieteknik är under all kritik och tro det eller ej men jag klarar inte av att skriva akademiska uppsatser, kriterierna får mig att svettas och vilja gråta. Däremot fick jag redan som fjortonåring betalt för att skriva artiklar åt Sundsvalls tidning, min nuvarande arbetsgivare. Och jag jobbade där ett helt år när jag var 15-16 år. Istället för att gå gymnasiet typ. Min bästa journalistutbildning fick jag under de tre år jag var springvikarie på MittNytt, Public Service är grejen. Dessutom blev ett program jag gjorde anmält till granskningsnämnden på flera punkter och den granskningen lärde mig väldigt många saker som jag är mycket tacksam för.

På fråga D säger jag; Nej. Inte det minsta. Jag har aldrig varit åldersfixerad så. Eller i varje fall aldrig dömt ut människor efter ålder. Tack för att jag fick åtminstone en fråga som var lätt att svara på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

om du inte är för oss är du emot oss

Igår skrev jag en kommentar till Andreas Ekströms inlägg i Journalisten om Piratpartiet. Med risk för viss upprepning vill jag ändå följa upp de reaktioner jag fått.

Det var en i mitt eget tycke inte särskilt kontroversiell kommentar. Jag rekommenderade läsning av Ekströms artikel, jag var tydlig med att jag inte höll med honom i allt, jag berömde Piratpartiet för deras engagemang i FRA och Ipred-diskussionerna och uppmanade till nyanserad diskussion.

Jag är inte Piratpartist.

Att säga det är uppenbarligen som att släppa en bomb i vissa delar av bloggosfären. Jag har själv skrivit en hel del om både Ipred och FRA, dock mest länkat till andra som gör det så mycket bättre. De flesta har varit piratpartister. Jag är för fildelning, men jag är mot lagbrott. Jag är för personlig integritet och mot statlig övervakning in absurdum.

Jag är inte Piratpartist.

Jag gillar upphovsrätten. Jag anser att den bör skyddas och tas omhand. Men jag ser också behovet av en diskussion om hur upphovsrättsintrång ska dels motverkas och dels beivras. Jag brukar försöka plocka fram exempel på sådana som hittar vägar att tjäna pengar och ha en viss kontroll över sitt material också i det nya medielandskapet.

Jag är inte Piratpartist.

I Ipreddiskussionerna har Upphovsrättsfrågan mest handlat om pengar. Det finns något som i min mening är viktigare, och det är den ideella upphovsrätten och kontrollen över sitt material och hur det används. Samtidigt som det på internet är omöjligt att ha kontroll. Och det är i praktiken också omöjligt att försöka tjäna stora pengar på vissa saker som tidigare gett betalt, eftersom i samma ögonblick som något publiceras på nätet är det också allmän egendom. Därför behöver vi ett nytt förhållningssätt till Upphovsrätten, som inte är att ge privatpersoner rätt till myndighetsutövning. Detta har jag skrivit om mer här.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag tycker att det är fascinerande att vi som inte är det av vissa anses vara utskickad av etablissemanget och medierna för att dissa Piratpartiet.
Jag är för fasen en av dem i det här landet som jobbar hårdast för att skapa en förståelse mellan etablissemanget och den nya folkrörelsen på nätet. Jag skriver tillsammans med Niclas en hel blogg som går ut på att bygga förståelse och fatta att vi lever i en revolution som kommer att få konsekvenser, för medierna, demokratin och politiken.

Jag är inte Piratpartist.

Jag använder enligt vissa”svepande formuleringar”. Jag kommenterade Andreas Ekströms krönika. Den var mindre svepande kanske, och bara för att jag inte höll med honom, och inte heller tog klar ställning emot honom, får jag plötsligt inte vara med i något av lagen. ”Är du inte för oss är du emot oss”. Så känns det.

Jag som brukar anses svartvit upplever att så fort man försöker lägga sig i mitten, för att man ser att båda sidor har sina poänger, räknas man ut.
Och därmed bekräftas också det jag försökte säga. Det är som två lag som står på varsin sida i ett rum och skriker, utan att lyssna på varandra, utan någon som helst självkritik.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag uppskattar att Piratpartiet finns. Jag är nämligen för demokrati. Jag är för yttrandefrihet och jag tycker det är viktigt att det finns folk som sätter fingret på viktiga frågor och engagerar sig. Men jag ger mig själv rätten att ändå komma fram till att Piratpartiet inte är något för mig.
Och det känns märkligt att vissa blir ledsna.
Samtidigt som det är intressant det Klara skriver:

Efter Anders Ekströms krönika har mymlan skrivit ett inlägg som går rakt in i min stackars Piratsjäl och som tog mig timmar att sätta ord på. Vad var det som berörde mig så djupt? Varför blev jag så fruktansvärt sårad?
För det första handlade det om att någon återigen gjort Piratpartiet till ett parti som ser fildelning som den viktigaste frågan, när så många av oss finner den ointressant. För det andra om en märklig uppfattning att vi alla skulle vara proselyter. (Undertecknad har varit politiskt aktiv hela sitt liv. Men mer om detta i ett senare inlägg.) Men det var ju mymlan som slog an något hos mig, något annat…
Det var i en intern chat med andra Pirater som jag plötsligt hörde mig säga att det ligger något i det hon säger. Och det var då jag förstod att det inte handlar om vår politik. Det handlar om vår “grabbighet”, om vårt hårda språk och om något som jag nästan uppfattar som ett förakt för svaghet. Det går igen i vår retorik och det går igen i vår interna debatt. Och när mymlans inlägg idag skapade en vild intern debatt föreslogs det att vi i stället skulle föra den öppet på våra bloggar. So here I am.

Jag är inte Piratpartist.

Men nu måste jag faktiskt få ge en stor hög med credd åt Piratpartiet.
Oavsett var de står i sakfrågor, oavsett politik, populism eller estetiska brister, så är det väldigt bra på något som fler politiska partier borde lära av: De vet hur man använder nätet. De kan det här med bloggar, opinionsbildning och transparens på nätet. Att besluta att ta diskussionen och navelskådningen av det egna partiet i det offentliga rummet är ett utomordentligt bra initiativ.

Mattias Bjärnemalm har skrivit ett inlägg där han bemöter Andreas Ekströms punkter. Christian Engström svarar på frågor här. Rick Falkvinge har hittills inte uttalat sig alls om Ekströms krönika. Jag väntar med spänning.

Rekommenderad läsning är också kommentarerna i Andreas Ekströms egen blogg. Och jag måste få påpeka för er som av någon anledning anser mitt inlägg intressantare än hans för att ni ”känner mig”, att han är fan ingen bloggrookie från ingenstans. Han är Andreas Ekström, en bloggpionjär bland journalister som begåvats med både hjärna och förmåga att sätta ord på saker han tänker. Han har också skrivit ett uppföljande inlägg till gårdagens krönika:

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.
Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.
Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Här tycker jag att Andreas också visar att han inte hör till dem som står i ena änden av rummet och skriker. Och jag rekommenderar den som är intresserad att gå in och läsa Engströms kommentar (och de övriga) på Journalisten.

Till sist, det som allt detta kanske egentligen handlar om, myntat en gång i tiden av Voltaire: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”
Låt oss inte glömma det, ok?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,