tips till helgen 15 november

Jag tycker att den här bloggen är mycket intressant, en mamma som skriver om hur jobbigt det är att vara mamma. Utifrån den och den pågående diskussionen om frivillig barnlöshet har jag skrivit en text här.

Biltema och Ikea skänker pengar till de drabbade av katastrofen i Filippinerna. Jag tror att den här typen av PR kommer att bli allt vanligare, i företagens jakt på Goodwill i en värld av kritiska konsumenter.

Gullig nyhet tycker jag.

Jack Werner återkommer hela tiden i mina små länksamlingar. Förmodligen för att han är så himla bra. Den här gången har han skrivit om det idiotiska i att skivbolag vill stänga ner låttextsajter.

Svenska Filminstitutets vd Anna Serner om A-märkningen av film och hur den tagits emot internationellt. Jag tycker så mycket om Anna, vi behöver fler som hon på maktpositioner.

Det finns ingen demokratisk rasism.

Jag har länge ställt mig frågande till diskussionen om god ton eller inte i debatten. Tycker att Sanna Rayman har en viktig poäng i det här inlägget.

Björn af Kleen har skrivit ett långt och viktigt inlägg i kulturdebatten, angående nedläggningen av radioprogrammet Obs. Naturligtvis är detta ingen enkel fråga, det finns inte bara ett svar. Jag är alldeles för oinsatt i turerna kring beslutet att lägga ned programmet för att uttala mig specifikt om det, men som lyssnare kan jag kanske sakna, inte att programmet inte tar upp de mest twittrade debattämnena, däremot synlighet på nätet. Programmet skulle kunna kännas mer relevant för mig och säkert flera andra om det hade en närvaro i sociala medier och ämnena som tas upp i programmet på något sätt kunde ha ett fortsatt liv på nätet vid sidan av sändningstiderna.

helgläsning 2 november

Minns ni den mystiska Veronika Larsson som hängt på nätet och diskuterat allt mellan himmel och jord, med falsk identitet och stulna bilder? Nu har Jack Werner hittat henne. Tror han. I mer eller mindre avsomnade virtuella världen Second Life.

”De kommer alltid att ha Genua.
Från början var det främst sidlinjen som skiljde dem åt. Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov var två fotbollskillar i samma ålder som växte upp med samma klubb. Båda levde de sina liv för Röda Stjärnan från Belgrad, den ena nere på planen och den andra uppe på läktaren.
Men sedan… Sedan hände det en del grejer.”

Så börjar en fantastiskt välberättad historia av Erik Niva. Läs!

Oavsett politisk färg och åsikter i övrigt – Sanna Rayman har en viktig poäng här, om vad ordet ”jämförelse” egentligen betyder, och hur samhällsdebatten i vissa delar spårat ur totalt när folk väljer att missförstå istället för att mötas och enas om att tycka olika.

Jack Werner igen – här om folklore och vandringssägner som lever och sprids på nätet.

Arbetarbladets nöjesredaktion tar tydlig ställning och förklarar här varför de väljer att inte bevaka evenemanget Ladies Night. Personligen tänker jag att en riktigt bra Ladies Night skulle vara om kvinnor arrangerade och det uteslutande var kvinnor på scenen.

Pengar eller luft? Kommer Twitter att överleva en börsnotering? Är Spotify en bubbla? Intressant läsning om tjänster som värderas till mångmiljon-och miljardbelopp, utan att visa upp någon vinst.

Vår utrikesminister har än en gång gjort någon form av statement på Twitter, den här gången gällande NSA och övervakningsfrågan. Något som polisen på Södermalm i Stockholm reagerade på:

Skärmavbild 2013-11-02 kl. 13.06.47

38 svenskar har de senaste veckorna bytt namn till Klaus-Heidi. Allt för att vinna ett års vistelse i Berlin. Lufthansa förkortar nu tävlingstiden för att det inte ska bli för många Klaus-Heidii Sverige. Jag undrar hur många som fortfarande bär namnet om vi kollar om ett år?

ajour sätter punkt

Vi var sju personer som grundade Ajour under hösten 2011. Sju personer, som på olika vägar kom i kontakt med varandra och bestämde oss för att genomföra en idé. Två år senare stänger vi butiken. Precis som när vi lanserade sajten möts vi idag av en hel del hårda ord, andra mindre hårda, många är raljerande. Och precis som då är min känsla påtaglig att det är relativt fruktlöst att på Twitter försöka förklara, eller försvara något. Dessutom – vi är sju individer. Sannolikt är att vi alla hade olika syn på vad Ajour skulle vara, och olika syn på vad det blev. Därför tar jag mig friheten att ge mitt personliga perspektiv på de frågeställningar som nu dyker upp i samband med att vi säger tack och hej.

Den huvudsakliga kritiken riktas idag precis som för två år sedan mot den enorma hajp som uppstod i samband med lanseringen av sajten. Jag är den förste att erkänna att jag har full förståelse för alla som nyfiket gick in på ajour.se den första dagen och tänkte att ”Var det inte mer än så här?” Och jag tar på mig att vi som grundade sajten hade underskattat vår egen genomslagskraft, vi hade underskattat de förväntningar som kom att ställas på oss när vi själva tisslade och tasslade och steg för steg avslöjade vad det var vi hade på gång.

Vi borde kanske ha förstått. Men vi var uppriktigt väldigt förvånade över all uppmärksamhet vi fick. Efter att i många år ha varit engagerade i nätet och medieutveckling, och mer eller mindre kämpat som underdogs i motvind, hade vi inte hängt med, inte märkt riktigt när det svängde. Vi använde våra kanaler och jag tror inte att jag var ensam om att tänka att vi ville få spridning i våra egna nätverk, väcka nyfikenhet och självklart driva trafik till sajten, men vi hade nog inte räknat med att det redan innan sajten lanserades skulle skrivas hoppfulla artiklar som fick det att kännas som om vi skulle presentera en lösning för hela mediebranschen och journalistikens framtid. Det var aldrig syftet. Jag förstår besvikelsen, och jag kan inte heller förneka att jag troligen – om jag inte varit en av medgrundarna – utifrån de förväntningar som fanns, skulle ha deltagit i raljerandet.

Så vad var syftet med Ajour? Det var – enligt mig – att skapa en experimentverkstad för journalistik. Testa nya idéer, nya arbetssätt och även nya finansieringslösningar. Vi hade ingen långsiktig plan eller strategi, vi fick en idé och vi körde. Vi var sju olika viljor och vår organisation var platt och demokratisk. Alla hade vetorätt. Vi tvingades alla kompromissa. Jag har lärt mig otroligt mycket av inte minst den delen av arbetet med Ajour.

Till en början var det Malin Crona som engagerade sig i finansieringsbiten. Hon brann för den, brann för att testa nya grejer. Så fick hon ett jobb som chefredaktör på 8sidor och ingen av oss andra hade något större intresse av ekonomin, varför den delen kom att bli sista prioritet. Något som givetvis påverkat utvecklingen, det förstår ju ett barn att vi hade gjort andra saker, och utvecklat sajten både tekniskt och innehållsmässigt på andra sätt om vi hade dragit in pengar på den.

Även Thord Daniel Hedengren som byggde sajten lämnade och Jack Werner fick jobb på Sveriges Radio, varför han inte heller hade möjlighet att fortsätta att skriva på Ajour. Sajten påverkades av dessa förändringar. För flera av oss andra kom livet och andra jobb emellan, mer eller mindre och under olika långa perioder, men vi lyckades dra ihop ett bra gäng av externa skribenter, som har varit med på resan och hjälpt till att göra Ajour till vad det var – en nyhetssajt som lyfte ämnen och nyheter som inte lyftes någon annanstans, en sajt som hade en stadig trafik fullt jämförbar med många lokaltidningssajter, en sajt som jag vet inspirerat andra och som traditionella mediehus plockat nyheter (och medarbetare) från.

Vi har inte revolutionerat journalistiken. Jag är ledsen om någon trodde att vi skulle göra det och är besviken. Jag är stolt över vad vi faktiskt gjorde, vågade testa, och även om sajten kanske inte motsvarade någons förväntningar så känns det bättre att ha vågat och nu sätta punkt, än att aldrig ha vågat av rädsla för misslyckanden eller twitterstormar.

Dagens Media skriver om nedläggningen, liksom Dagens Nyheter.
Jack Werner ger sin version.
Här är Ajours egen avskedstext, och här skriver Axel Andén på Medievärlden.
Emma som var med i vår redaktionsgrupp skriver här.

läsvärt

Det känns som om jag har blivit allmänt dålig på att tipsa och länka, så jag tänkte skärpa till mig på den fronten.
Här kommer därför en summering av vad jag läst, lärt, uppskattat, upprörts och roats av under den gångna veckan.

Lisa Bjurwald upprörs lite över att Dagens Nyheter inte riktigt har koll på genren chick lit. Det är ganska roligt tycker jag. När Bjurwald själv skrev för DN lyckades hon utnämna Hillary Clinton till USAs första kvinnliga utrikesminister.

Realtid.se har väl aldrig varit ett ställe man sökt sig till för att läsa smarta och initierade texter. Så man kanske kan säga att den här texten om en överklassunge som diskuterar skoputs på middag med sin far passar bra in på sajten.

I veckan utsattes ett gäng viktiga sajter i Sverige för överbelastningsattacker. I vanlig ordning skrev många tidningar riktiga skrämselartiklar och det är bra att det finns folk som reder ut begreppen. Som Jack Werner, Anna Troberg och Marcin de Kaminski.

Johannes Forssberg har skrivit en artikel där han kritiserar Amnesty för hanteringen av Julian Assange. Noteras ska kanske att svenska Amnesty inte ställer sig bakom internationella Amnesty i den här frågan.

Att Marcus Birro verkar ha spårat fullständigt är väl ingen nyhet, men Daniel Swedins sågning är ändå läsvärd.

Knappast någon kan ha missat att Ikeakatalogen i Saudiarabien inte visar några kvinnor på bild. Någon kanske har missat Soran Ismails kommentar till händelsen.

För er som läser min blogg är det knappast någon hemlighet att jag gillar ordet hen, även om jag inte använder det särskilt ofta. Framförallt tycker jag att det är vansinnigt intressant att studera ilskan och upprördheten hos hen-motståndarna, som inte sällan själva använder ord som är betydligt mer kontroversiella av olika skäl.

Jag förmår inte bli upprörd över den här bilden. Jag förmår inte tycka om den, men jag tycker inte illa om den heller. Det är ju bara en bild?

Redan i måndags tipsade jag om den här texten av Isobel Hadley-Kamptz. Har du inte läst den – gör det. Sedan kan du föralldel kolla in min kommentar till inlägget.

Vill du bli varm i hjärtat och magen? Återfå hoppet om mänskligheten som dippar då och då? Läs den här texten av Martin Schibbye. Utan kärlek är vi maskiner.

Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund har inte börjat twittra.

Har du missat bloggen Journalisttips? Den är fantastiskt bra, både för yrkesverksamma journalister, studenter och lekmän i en värld där alla är journalister. Den bjuder på många tips och trix som är användbara för precis vem som helst.
Och apropå journalistik, avgående radiochefen Mats Svegfors, tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet, ligger inte på latsidan. I Aftonbladet skriver han denna mycket läsvärda drapa där han kritiserar Schibsted för slakten av SvD.
Och så ännu mer journalistik: Jan Gradvall har gjort sin Tintin-research.
Jag vet att Jan Gradvall är intresserad av typsnitt, men jag vet också att han inte är elitist. Därför skulle det vara intressant att höra hans tankar om det här radioprogrammet om Comic Sans.

Det här är så dumt så klockorna stannar. Av så många orsaker. Personal i skolmatsal får inte lyxa till maten även om det inte kostar mer för kommunen, eftersom det ska vara lika för alla. Dåligt för eleverna, dåligt och demoraliserande för personalen som inte uppmuntras att göra sitt bästa.

Behöver du förresten blogginspiration? Sonja har några tips.

Slutligen: Jag tänker på Kristian nästan hela tiden.

det började med brevvänner

Jag var ett ganska ensamt barn. Inte överdrivet alls, jag hade enstaka, framförallt tillfälliga vänner i perioder. Vänner som jag kände mig trygg med, och kunde vara mig själv tillsammans med. Men jag kände mig ofta annorlunda och missförstådd. Inte minst kände jag att jag inte riktigt förstod andra jämnåriga.
Jag var det där barnet som oftast gick direkt hem från skolan, och ägnade mig åt mina böcker, mina ritböcker och mina skrivböcker.

Människor intresserade mig. Men jag tror att jag hellre hörde deras historier än lekte med dem. Jag föredrog alltid att prata, framför att göra saker. Än idag har jag svårt att föreställa mig vad som kan slå en helkväll med riktigt bra snack med smarta och intressanta människor.

För att stilla min nyfikenhet och få tillgång till fler människor att utforska än dem i min närmaste omgivning satte jag in en brevvänsannons i en tidning, och jag svarade också på mängder av sådana, och lärde mig därmed snabbt att jag var tvungen att skriva minst tio brev till olika personer för att få svar av åtminstone en av dem.

Jag började skriva brev. När jag var i tioårsåldern var dagens höjdpunkt att komma hem från skolan och vittja brevlådan, för att se vilka som svarat. Bäst var naturligtvis de långa breven, de som hade ett verkligt innehåll och inte endast innehöll artighetsfraser på vackert brevpapper. Jag läste brev, och jag skrev. Redan där någonstans började jag älska att skriva för en mottagare. Skriva för att bli läst, om så bara av en enda människa – mottagaren av mitt brev.

Jag skaffade brevvänner i alla åldrar, och olika sorters människor. Särskilt minns jag Åke, en äldre herre till vilken jag skrev och berättade om mitt liv, mina katter, min syster och skolan. Han i sin tur berättade om sitt liv, om att vara gammal, och han skickade presenter. Plötsligt en dag kom ett brev där han kort meddelande att vi måste avbryta vår brevväxling. Jag förstod aldrig riktigt varför.
En annan person som stack ut var Kristina. Hon var missionär i Bolivia, och hennes berättelser var som på riktigt. De handlade om riktiga saker, och jag lärde mig massor av henne. Jag började också engagera mig i hennes jobb och eftersom min egen dröm var att bli missionär planerade jag också att resa till henne, för att praktisera. Eller hälsa på. Resan dit var dyr, jag fick aldrig ihop tillräckligt mycket pengar. En dag, när en översvämning drabbat området där hon bodde, skickade jag alla pengar jag fått ihop till henne, till hjälp åt en familj som blivit hemlös.
Vi tappade kontakten efter en tid, sådär som man gör när saker rinner ut i sanden. När jag födde mitt första barn och efteråt fick en lapp med uppgifter om längd, vikt och klockslag tyckte jag att jag kände igen handstilen – och visst var det hon, Kristina, som varit min barnmorska.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Kristina var inte den enda missionären jag brevväxlade med. Jag lockades av utomlands. Andra länder. Jag var nyfiken och vetgirig och hade en tid flera brevvänner som var missionärsbarn. Då föddes min tanke att dessa barn behövde en plattform för kontakt med varandra. Internet fanns ju inte, men jag fanns. Och min pappas tryckeri. Så jag gjorde en tidning, bildade en ”klubb”, och bjöd in mina brevvänner. Inte endast missionärsbarnen. Alla fick vara med och bidra. Skicka texter och bilder, berätta om sina liv, länderna de bodde i och vardagen. Jag redigerade ihop och tryckte upp en tidning som sedan skickades till brevvänner i fyra världsdelar. Kopplade ihop dem med varandra. Såklart rann även det projektet ut i sanden, av orsaker som vanligtvis får projekt att rinna ut i sanden. Jag var något mer engagerad än de flesta andra, och tröttnade så småningom på att tjata om material, och göra allt själv. Kanske minns jag fel, men det är så jag minns det.

Jag fortsatte att skriva. Och att berätta andra människors berättelser. Som journalist på Sundsvalls Tidning älskade jag mitt jobb som redaktör för en avdelning som hette Insikten bäst. Det var en avdelning som behandlade livsåskådningsfrågor, relationer och andra ämnen som kanske inte var den hårdaste skjutjärnsjournalistiken, men jag hade mycket plats i tidningen och jag fick låta andra människor berätta sina historier, och tala till punkt. Jag fick bidra till ökad förståelse för människor som inte är som andra, eller för samhällsyttringar som skiljer sig från normen. Den avdelningen lades ner och ända sedan dess har jag längtat efter att få berätta, och låta andra berätta.

Jag har använt min blogg som plattform för att öka förståelse. För att krossa tabun och ifrågasätta normer. Jag har använt den för att lära mig mer om omvärlden. Mest har jag nog lärt mig om mig själv, men det kanske ska vara så. Jag har älskat att jag i bloggen till skillnad från i de flesta redaktionella sammanhang har kunnat vara personlig. Mig själv. Att jag inte haft några formkrav. Och att jag har fått direkt respons på nästan allt jag skriver. Att jag blivit tillrättavisad, uppmuntrad, ifrågasatt och att mina läsare lärt mig något nytt i samband med nästan varje enskild bloggpost.

Genom min blogg har jag också lärt känna andra människor som vill ungefär samma fast lite annorlunda. Och via dem har jag hamnat på först Jaiku och senare Twitter, och nu har jag äntligen träffat några människor som vill gå ett steg längre, och tillsammans försöka bygga en plattform där människor tillsammans skapar relevans. Berättar sina historier, sätter dem i sammanhang, och delar med sig av sin kunskap.
Enligt exakt samma princip som jag skapade min första tidning när jag var tolv år, fast på internet, och för en större publik, vilket också ger extremt mycket större möjligheter att med hjälp av den skapa innehåll.

Redan i tisdags berättade jag om min medverkan på sajten Ajour.
En sajt som jag är med och startar tillsammans med Emanuel, Jack, Johan, Thord Daniel, Damon och Malin.
Det innebär att jag flyttar större delen av mitt bloggande dit. Fortfarande kommer vissa väldigt privata saker att hamna här, men om du vill fortsätta följa mig och mina skriverier rekommenderar jag dig att hålla koll på Ajour som kommer att vara min huvudsakliga hemvist på nätet från och med måndag.