mediedagbok

Sandra Wåger har skrivit mediedagbok, om sin mediekonsumtion en dag. Intressant tycker jag, och snor idén rakt av.

Min dag: Inleder med att kolla Twitter, Facebook och min Greader, där jag framförallt läser Jardenbergs kommentarer.
Konstaterar att Abbe fyller fem år idag och får en liten tår i ögat när jag tittar på Abbes pappas film.

Efter diverse annat med lite Anna Hamilton i bakgrunden äter jag lunch och läser Fokus från i fredags. På papper.

Sedan producerar jag lite media genom att skriva den här bloggposten som tydligen rörde om ordentligt, av kommentarer, tweets och några mejl att döma. Texten publicerades senare både i Journalisten och i Medievärlden.

Sedan fortsätter jag att hålla ett öga på Twitter, och i min RSS-läsare. Fastnar för Mitt eget jävla Narnias text om Alliansens logga och läser några fler artiklar om den.

Sonen kommer hem och från hans rum hörs blandade ljud, jag kan urskilja Lily Allen.

Jag åker till radiohuset för att medverka i ett aktualitetsprogram och prata om sociala medier i valrörelsen. Kommer hem och kollar och följer upp reaktionerna på min text om Journalistförbundet, och läser lite mer bloggar och nyhetsartiklar, bland annat den här som Kjell Häglund tipsade om.

Sedan läser jag ett gäng facktidningar som förberedelse till en föreläsning jag ska hålla på torsdag på Fackförbundspressens Dag.

Ser på Åh Herre Gud och sen blir jag intervjuad av dottern inför ett teveprogram hon ska medverka i. Och tydligen jag också.

Nu sitter jag här och gör ungefär samma saker som tidigare under dagen. Håller koll på Twitter, Facebook och Greader. Fick mig nyss ett gott skratt av den här insändaren som Oscar Swartz länkade till.
Teven står på i bakgrunden, från yngre sonen hörs en märklig blandning av Radiohead, Eminem och Gorillaz

Hur har din mediekonsumtion sett ut idag?

what have i done?

Jag har ändrat designen här igen. Det syns i och för sig men inte för alla er som läser genom RSS.
Överst kan man nu skriva under namninsamligen för Dawit Isaak, gör det om du inte redan gjort det.
Han ska ut nu, så är det bara.

Jag har också lagt in min twitterfeed i högermenyn så ni kan se vad jag har för mig där ifall det är tyst här.

Annars har jag jobbat och jobbat och jobbat. Förra helgen var jag i Örebro på GRÄV-09, där jag höll två föreläsningar och satt med i en paneldebatt om bloggbävningar och sådant. Den kom visserligen mer att handlar om bloggars trovärdighet och jag lyckades kläcka ur mig en fras som sedan orsakade viss debatt på Twitter om huruvida bloggare behöver ett gemensamt regelverk eller ej, en debatt som senare spred sig till ett antal bloggar.

I tisdags var jag i Göteborg och föreläste för journaliststudenter och lärare på JMG. Det var fantastiskt kul och jag hann med att ta en fika med några av studenterna sedan. Vi diskuterade utbildningen och dess avsaknad i undervisning om webb i allmänhet och sociala medier i synnerhet. En pikant diskussion och inte helt enkel med tanke på hur snabb utvecklingen är och hur det fungerar i forskarmiljöer…

På onsdagen höll jag en föreläsning i Sundsvall, för kvinnliga företagare och entreprenörer, om hur man kan bygga sitt personliga varumärke och nätverka på internet. Där dök Helena Palena upp, verkligt överraskande då det var samtidigt som diskussionen mellan henne och Carina Rydberg pågick här.

Sedan har jag försökt komma ikapp i min RSS-läsare, svara på mejl, planera för kommande uppdrag och betala räkningar. Och bloggat på Bloggvärldsbloggen, där jag igår och idag på riktigt tvingats moderera kommentarer.

Jag har också hunnit med att intervjuas ett par gånger, dels av Helena Giertta på Journalisten, efter att hon först kritiserat min föreläsning på GRÄV. Men efter att ha ätit middag ihop och dansat halva natten verkar hon ha svängt litegrann. Sen vill jag bara tipsa Helena om att det finns åtminstone en blogg som skrivs att fattiga på riktigt, nämligen Hemlös.

Intervjuad har jag också blivit av Robert på Pusha, och av Jonna som jag träffade när jag var på JMG.
Förut ikväll ringde en reporter från DN också, och gjorde en intervju om hur bloggarna har reagerat på kampanjen för Dawit Isaak. Vet inte när den kommer att publiceras dock.
(Uppdaterat: Här finns artikeln om bloggarna och Dawit.)

Sen gjorde jag och Björk en galet god mozarellasallad med serranoskinka och kollade på halva Maria full of grace och hela Jalla Jalla.
Sen har jag diskuterat Moleskine på Twitter. Viktiga grejer. Jag är petig med mina anteckningsböcker, de ska ha rätt radavstånd och lagom tjocklek på papperet, rätt storlek och kännas bläddervänliga. Papperskvaliteten ska vara sådan att man kan skriva med blyertspenna på utan att det känns som om färgen liksom glider av papperet när man skriver.

Nu lyssnar jag på nya Bob Hund, tack för tipset, Beta Alfa!

Fast egentligen borde jag nog sova, så jag inte går miste om dagen i morgon. Fast vackertväder.se säger att det ska bli snö och en plusgrad = slask, så det kanske inte gör nåt om man sover bort åtminstone förmiddagen. Det är ju så mycket skönare att sova på dagarna.

giertta om guillou

Jag har redan kommenterat Jan Guillous krönika i Aftonbladet där han avfärdar bloggvärlden som en plats för pladder och skvaller i motsats till de ”riktiga medierna”.

Som sagt, han hade en del poänger. Men det finns olika sätt att framföra ett budskap.
Nog om det.

Idag skriver Helena Giertta i Journalisten :

I bloggosfären och kommentarsfälten på nätet går det ofta hett till. Ordet är fritt, och det är ju bra. Men där på nätet tillåter många sig ett helt annat språkbruk än det man använder öga mot öga. Ofta förekommer såväl hot som hat. Grupperingar slåss mot varandra och ibland går det som en mobb genom hela sfären för att trakassera den ena eller andra personen.

Det är elakt och hårt. Då är det viktigt att påminna sig om att bloggare inte är allmänheten, de är inte journalister med press-etik (förutom de journalister som bloggar), de symboliserar inte majoriteten eller ens ”den tysta majoriteten”.

Bloggarna är förstås först och främst enskilda människor, som ibland skriver både klokt och förståndigt, men alltför ofta sprids det lögner och förtal. En del ser sig som modiga när de ”avslöjar” namn på den ena eller andra misstänkta personen, andra skryter när de missbrukar offentlighetsprincipen och slår sig för bröstet när de säger det ”ingen annan vågar”. Ofta står journalister i skottgluggen, som särskilt fega och korrupta.

Konstigt. Jag känner inte alls igen mig. Visst. Det finns en massa skit i bloggvärlden. Precis som på alla andra ställen i samhället. Men generellt så upplever inte jag tonen som ”elak och hård”. Inte heller tycker jag jag stöter på ”lögner och förtal” särskilt ofta. Jag vet inte vilka bloggar Helena Giertta läser, knappast samma som de jag brukar förkovra mig i, och då har jag ändå rätt bra koll på de flesta av de största bloggarna i Sverige, och de som står för större delen av den opinionsbildning som är den som är intressant i diskussionen kring Guillous krönika.

Det finns några få som ”missbrukar offentlighetsprincipen”, men jag skulle nog säga att de allra flesta faktiskt håller en rätt så hög nivå. Lögner och förtal förekommer såklart. Grejen i bloggvärlden är att den som blir ljugen och förtalad genast kan replikera och försvara och förklara, och slutsatserna är alltid upp till läsaren att dra. Så funkar det tyvärr inte alltid i de ”riktiga medierna”, även om jag är väl medveten om det regelverk en journalist har att hålla sig till jämfört med en ”vanlig bloggare”, och att det ska garantera trovärdighet i medierna. Det är något bra, att det finns ett val. Som läsare kan jag välja om jag vill läsa vad en kommunist eller libertarian tycker i en fråga, fullt medveten om personens politiska uppfattning, eller om jag vill titta på Uppdrag Granskning som ju är hundra procent objektivt och opartiskt… eller?

Sen kan man ju fråga sig vad som egentligen är skillnaden mellan de debattartiklar som publiceras på DN Debatt eller Newsmill som ju DN har samarbete med, och de blogginlägg som folk skriver i sina bloggar. Det handlar om åsikter, inte om objektivitet. Och en bloggare får lika lite som en journalist bryta mot lagen om exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp.

Jag tycker att det är tråkigt när chefredaktören för journalisternas husorgan späder på den skepticism mot bloggvärlden som redan är alldeles för utbredd i kåren, istället för att peka på alla fantastiska fördelar och försöka hitta sätt för de ”riktiga medierna” att faktiskt dra nytta av och samspela med bloggarna.
Dessutom ökar den här typen av texter bara på det journalistförakt och den syn på journalister som fega och korrupta som finns bland folk i allmänhet.
För handen på hjärtat Giertta, även om bloggosfären kanske inte representerar ”allmänheten” så är det mer regel än undantag att man som journalist får stå till svars i alla möjliga och omöjliga sammanhang, för oetisk och dålig journalistik och okunskap om områden och ämnen som bevakas.

Däremot gillar jag slutklämmen:

Ett av alla de påståenden som valsat runt och som i bloggosfären ofta betraktats som sanning är att journalister ”mörkar sanningen om invandrarna”- att journalister alltså skulle förtiga ”negativa aspekter av invandringen”. Den enkät vi gjort med Quick Response är en tydlig indikation på att det är just en myt. Hur många fler myter seglar omkring som sanningar på nätet?

Vi journalister har en väldigt viktig uppgift när det gäller att plocka upp påståenden och ”sanningar” som valsar runt, ta reda på fakta och granska och presentera det som vettig kvalitativ journalistik, snarare än att bara avfärda det som pladder och skvaller. Många ”sanningar” kommer att visa sig vara myter, medan andra kommer att kunna ledas i bevis.

Om inte vi lyssnar på våra läsare kommer de att sluta lyssna på oss också.

På fredag ska jag träffa Guillou och prata mer om detta. Kan bli kul. Och inte bara vi, PM Nilsson från Newsmill ska också vara med. Resultatet kan ni se i Babel nästa vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

knark, petting och fildelning

Idag har Paul Frigyes på Journalister skrivit en mycket bra och nyanserad krönika om vad det hela handlar om:

Målet är intressant för att två positiva demokratiska värden står i konflikt med varandra. Att förtiga detta är antingen hyckleri eller enfald.

En av Internets storheter är att det gör det möjligt att sprida kunskap, åsikter och diskussioner mellan människor och över gränser. Ju mer delande, desto större gemenskap. Och det är möjligt att finna en gemenskap för snart sagt varje specialintresse. Det offentliga ordet, som tidigare var i prästers och sen i medieklassens makt, är nu tillgängligt för envar. Folk bloggar, twittrar, mejlar och fildelar powerpointfiler (dock handlar det oftast om bilder av pinsamma amerikaner som kissat på sig och somnat i en rabatt eller visar arslet på någon fest.)

Å andra sidan bör frukterna av intellektuellt arbete respekteras lika mycket som arbete med fysiska produkter. Det bör finnas ett system som gör att skapare av musikstycken, filmer och dataspel kan få rimligt betalt för sitt arbete. Det måste finnas ett system som gör att inte bara de ärliga betalar och resten åker snålskjuts.

Piratpartister och fildelare ifrågasätter ibland, men inte alltid, upphovsrätten i sig. Åtminstone är det självklart för de flesta att den IDEELLA upphovsrätten tillhör skaparen. Man har rätt att ha sitt namn under sina verk och ens alster ska inte behöva figurera i kommersiella, politiskt extrema eller kränkande sammanhang.

Även den ekonomiska upphovsrätten får – ibland – stöd av piratlägret, åtminstone i princip. Praktiken är dock en annan, eftersom pirater ofta menar att icke-kommersiell fildelning bör vara fri, gratis och ska uppmuntras. Företag och upphovsmän uppmanas att anpassa sig efter den fildelning som många unga ser som självklar. Branscherna får själva nya affärsmodeller där man tar betalt där det GÅR att ta betalt.

Visserligen tycker jag att Frigyes svajar lite när han börjar orera om ungdomars omoral, men som helhet är texten ändå klart nyanserad och lyckas peka på ”båda sidor av problemet” utan att riktigt slå över i det svartvita tänk som annars är vanligt förekommande i debatten om fildelning och upphovsrätt.

Gå in här och läs hela krönikan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

om du inte är för oss är du emot oss

Igår skrev jag en kommentar till Andreas Ekströms inlägg i Journalisten om Piratpartiet. Med risk för viss upprepning vill jag ändå följa upp de reaktioner jag fått.

Det var en i mitt eget tycke inte särskilt kontroversiell kommentar. Jag rekommenderade läsning av Ekströms artikel, jag var tydlig med att jag inte höll med honom i allt, jag berömde Piratpartiet för deras engagemang i FRA och Ipred-diskussionerna och uppmanade till nyanserad diskussion.

Jag är inte Piratpartist.

Att säga det är uppenbarligen som att släppa en bomb i vissa delar av bloggosfären. Jag har själv skrivit en hel del om både Ipred och FRA, dock mest länkat till andra som gör det så mycket bättre. De flesta har varit piratpartister. Jag är för fildelning, men jag är mot lagbrott. Jag är för personlig integritet och mot statlig övervakning in absurdum.

Jag är inte Piratpartist.

Jag gillar upphovsrätten. Jag anser att den bör skyddas och tas omhand. Men jag ser också behovet av en diskussion om hur upphovsrättsintrång ska dels motverkas och dels beivras. Jag brukar försöka plocka fram exempel på sådana som hittar vägar att tjäna pengar och ha en viss kontroll över sitt material också i det nya medielandskapet.

Jag är inte Piratpartist.

I Ipreddiskussionerna har Upphovsrättsfrågan mest handlat om pengar. Det finns något som i min mening är viktigare, och det är den ideella upphovsrätten och kontrollen över sitt material och hur det används. Samtidigt som det på internet är omöjligt att ha kontroll. Och det är i praktiken också omöjligt att försöka tjäna stora pengar på vissa saker som tidigare gett betalt, eftersom i samma ögonblick som något publiceras på nätet är det också allmän egendom. Därför behöver vi ett nytt förhållningssätt till Upphovsrätten, som inte är att ge privatpersoner rätt till myndighetsutövning. Detta har jag skrivit om mer här.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag tycker att det är fascinerande att vi som inte är det av vissa anses vara utskickad av etablissemanget och medierna för att dissa Piratpartiet.
Jag är för fasen en av dem i det här landet som jobbar hårdast för att skapa en förståelse mellan etablissemanget och den nya folkrörelsen på nätet. Jag skriver tillsammans med Niclas en hel blogg som går ut på att bygga förståelse och fatta att vi lever i en revolution som kommer att få konsekvenser, för medierna, demokratin och politiken.

Jag är inte Piratpartist.

Jag använder enligt vissa”svepande formuleringar”. Jag kommenterade Andreas Ekströms krönika. Den var mindre svepande kanske, och bara för att jag inte höll med honom, och inte heller tog klar ställning emot honom, får jag plötsligt inte vara med i något av lagen. ”Är du inte för oss är du emot oss”. Så känns det.

Jag som brukar anses svartvit upplever att så fort man försöker lägga sig i mitten, för att man ser att båda sidor har sina poänger, räknas man ut.
Och därmed bekräftas också det jag försökte säga. Det är som två lag som står på varsin sida i ett rum och skriker, utan att lyssna på varandra, utan någon som helst självkritik.

Jag är inte Piratpartist.

Men jag uppskattar att Piratpartiet finns. Jag är nämligen för demokrati. Jag är för yttrandefrihet och jag tycker det är viktigt att det finns folk som sätter fingret på viktiga frågor och engagerar sig. Men jag ger mig själv rätten att ändå komma fram till att Piratpartiet inte är något för mig.
Och det känns märkligt att vissa blir ledsna.
Samtidigt som det är intressant det Klara skriver:

Efter Anders Ekströms krönika har mymlan skrivit ett inlägg som går rakt in i min stackars Piratsjäl och som tog mig timmar att sätta ord på. Vad var det som berörde mig så djupt? Varför blev jag så fruktansvärt sårad?
För det första handlade det om att någon återigen gjort Piratpartiet till ett parti som ser fildelning som den viktigaste frågan, när så många av oss finner den ointressant. För det andra om en märklig uppfattning att vi alla skulle vara proselyter. (Undertecknad har varit politiskt aktiv hela sitt liv. Men mer om detta i ett senare inlägg.) Men det var ju mymlan som slog an något hos mig, något annat…
Det var i en intern chat med andra Pirater som jag plötsligt hörde mig säga att det ligger något i det hon säger. Och det var då jag förstod att det inte handlar om vår politik. Det handlar om vår “grabbighet”, om vårt hårda språk och om något som jag nästan uppfattar som ett förakt för svaghet. Det går igen i vår retorik och det går igen i vår interna debatt. Och när mymlans inlägg idag skapade en vild intern debatt föreslogs det att vi i stället skulle föra den öppet på våra bloggar. So here I am.

Jag är inte Piratpartist.

Men nu måste jag faktiskt få ge en stor hög med credd åt Piratpartiet.
Oavsett var de står i sakfrågor, oavsett politik, populism eller estetiska brister, så är det väldigt bra på något som fler politiska partier borde lära av: De vet hur man använder nätet. De kan det här med bloggar, opinionsbildning och transparens på nätet. Att besluta att ta diskussionen och navelskådningen av det egna partiet i det offentliga rummet är ett utomordentligt bra initiativ.

Mattias Bjärnemalm har skrivit ett inlägg där han bemöter Andreas Ekströms punkter. Christian Engström svarar på frågor här. Rick Falkvinge har hittills inte uttalat sig alls om Ekströms krönika. Jag väntar med spänning.

Rekommenderad läsning är också kommentarerna i Andreas Ekströms egen blogg. Och jag måste få påpeka för er som av någon anledning anser mitt inlägg intressantare än hans för att ni ”känner mig”, att han är fan ingen bloggrookie från ingenstans. Han är Andreas Ekström, en bloggpionjär bland journalister som begåvats med både hjärna och förmåga att sätta ord på saker han tänker. Han har också skrivit ett uppföljande inlägg till gårdagens krönika:

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.
Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.
Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Här tycker jag att Andreas också visar att han inte hör till dem som står i ena änden av rummet och skriker. Och jag rekommenderar den som är intresserad att gå in och läsa Engströms kommentar (och de övriga) på Journalisten.

Till sist, det som allt detta kanske egentligen handlar om, myntat en gång i tiden av Voltaire: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”
Låt oss inte glömma det, ok?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

ian falkvinge och bert engström

Jag har ju tidigare uttryckt viss skepticism inför Piratpartiet.
Dels för att det är ett enfrågaparti och även om jag ser poängen i att lyfta upp viktiga frågor på bordet genom att bilda dylika partier (Miljöpartiet lyckades ju få andra partier att ta miljöfrågorna på ett annat allvar) så är det inget för mig. Fan vet vilken enskild fråga som skulle kunna få mig att rösta på ett parti som inte har annat på sin agenda.
Men också för att jag tycker att Piratpartisterna ofta är mycket onyanserade i sin argumentation. Jag har den största respekt för Emma Opassande, som ändå verkar ha andra intressen än fildelning, men i längden är det tröttande att följa Rick Falkvinge eller Christian Engström, även om jag beundrar deras engagemang och är tacksam för att det finns folk som orkar driva frågor som FRA och Ipred.
Men ibland (som jag ju också antytt tidigare) blir jag trött på det onyanserade. Det är inte antingen eller. Det är inte så svartvitt. Jag tror på personlig integritet. Jag tror på individens frihet. Jag tror på internet och jag tror inte att fildelning stoppas genom lagar som inkräktar på personlig integritet.
Jag tror på demokrati och jag tror på kärlek. Kärlek genom länkar, kärlek genom delning. Men det finns gråzoner.
Och det är dom jag tycker att Piratpartisterna glömmer, och det är då jag känner att det stora engagemanget och propagandan från dem motverkar sitt eget syfte.

Andreas Ekström har skrivit en krönika på Journalisten.se som måste läsas:

Det är helt enkelt dags att lugnt och sansat, med vanliga journalistiska verktyg, granska internets svar på Ian och Bert, Christian Engström och Rick Falkvinge. Likheterna mellan Piratpartiet och Ny demokrati är slående. Det är bara att stämma av på checklistan:
* Folklighetselitismen. Anspråket att se och förstå saker som andra ännu inte förstår.
* Den gränslösa populismen.
* Hån och förakt som metod för att möta motstånd.
* Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.
* Vulgärestetiken.
* Den konsekvensfria politiken. Förändringar ska drivas igenom utan analys av effekterna.
* Företrädarna. Två tveksamma frifräsargrabbar av besserwissertyp, lite olika på ytan men i själva verket mycket lika.
* Deras following, som såvitt jag kan bedöma huvudsakligen är proselyter (slå upp, gärna i en ordbok som skyddas av upphovsrätten!) som för första gången besjälas av en politisk fråga, och därför agerar med samma enögdhet och samma besatta enfrågeperspektiv på tillvaron som sina företrädare.

Jag håller inte med Andreas på alla punkter, men jag tycker att det han skriver tål att tänkas på några varv.

Ingen tjänar på ställningskrig, där fildelarna står på en sida och skriker att allt ska vara gratis, och kreatörerna står på den andra och skriker att de vill ha betalt.
Det vore oändligt mycket intressantare med vettiga rundabordssamtal där man satte sig ner och på riktigt diskuterade hur fildelning kan användas på rätt sätt, hur man begränsar skadeverkningar för enskilda, hur man utnyttjar fördelarna och hur upphovsrätten ska skyddas i den nya verkligheten på nätet.

Vi lever i en revolution. Det är skrämmande och spännande. Ingen vet vad som kommer ur detta i slutändan. Ingen vet hur världen kommer att se ut om tio år. Jag hoppas verkligen att Sverige inte blir ett 1984, jag hoppas verkligen att det fantastiska demokratifrämjande internetet inte ska vara upphov till ett kontrollsamhälle.
Måns Adler, Bambusers grundare, sa något väldigt bra igår under livesändningen av What’s Next. Det var utifrån frågan om skillnaden mellan övervakningskameror och statlig kontroll och den utvikning av sina liv och förehavanden som många övervakningsmotståndare ägnar sig åt helt frivilligt genom bloggar och filmer och grejer på nätet.
Han sa att Bambuser, där vem som helst kan filma vad som helst när som helst, skapar demokratisk övervakning. Till skillnad från när staten väljer ut en liten grupp som under sekretess har möjlighet att kontrollera och bedöma vem som ska kontrolleras och hur.

PS. Mina egna tankar kring upphovsrätt som inte handlar så mycket om fildelning men dock upphovsrätt har jag utvecklat på SSBD.

Uppdatering: Läs gärna Andreas Ekströms svar på kommentarerna (bland annat de som påpekar att han kunde gjort research innan han skrev krönikan) i hans egen blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

pressgrodor

Längst bak i tidningen Journalisten har så länge jag kan minnas funnits en avdelning för pressgrodor. Korrekturfel och dumheter i största allmänhet, och det är inte sällan den sida man läser först när man får tidningen.

Nu har tidningens webb gjort en redesign och börjat lägga ut grodorna.

Fler tidningsmissar hittar du här.

Läs även andra bloggares åsikter om ,