träffa mig i göteborg (eller föralldel i sundsvall)

På måndag ska jag vara med när Publicistklubben Västra har debattkväll i Göteborg.
Jag ska dock inte delta i själva debatten utan kommer ensam att utsättas för ett gäng frågor om huruvida bloggar är journalistik. Typ nåt sånt.
Måndag den 27 april alltså, från klockan 17.00 på jazzklubben Nefertiti i Göteborg.
I panelen senare finns Tomas Brunegård, Martin Jönsson, Margareta Kylberg, och Stefan Melesko.

Redan påSedan på onsdag nästa vecka håller publicistklubben Södra Norrland årsmöte och då ska jag vara med i en panel och diskutera hur medierna ska överleva krisen.
Detta evenemang går av stapeln på Pipeline i Sundsvall klockan 19.00.

smörja i riktiga medier

Vissa saker talar för sig själva. Som konversationen (eller vad man ska kalla det) i kommentarsfältet till den här recensionen. (uppdaterat: den är nu bortplockad, troligtvis med anledning av uppståndelsen kring den. illa)

bild-7

bild-8

För er som inte vet kan det vara bra att ha i bakhuvudet att Margret Atladottir som skrivit recensionen och senare i kommentarerna kallar sina läsare för saker som ”tönt” ”kvinnohatare” och dessutom påstår att den som stavar ett namn fel är ”ointelligent”, är Nöjesguidens chefredaktör.

bild-22

bild-31

bild-4

bild-6

Jag gillar inte att dissa andra kvinnor.
Särskilt inte smarta unga kvinnor som vet att ta för sig.
Jag har hittills verkligen gillat Atladottir, men jag blir minst sagt häpen över att se hur hon hanterar läsarreaktioner. Det känns inte smart någonstans, ärligt talat. Jag blir dessutom besviken och jävligt frustrerad eftersom jag själv ofta försöker få redaktionell personal i gammelmedia att förstå de sociala medierna och hantera dem på ett bra sätt.

Just vad gäller artikelkommentarer och hur man eventuellt ska bemöta dem finns många fördomar och rädslor. Inte minst finns en uppfattning om att det mesta är skit, att om man släpper kommentarer fria så kommer sajten att lusas ner av rasister, troll och näthat.
Jag försöker få dem att förstå att om man själv deltar och sätter nivån så är det inte så stor risk, (även om jag är helt medveten om problemet, särskilt gällande vissa ämnen).
Mitt råd brukar vara att gå in och bemöta trollen, och att tydligt tala om på vilken nivå man vill ha diskussionen.

Så när Margret Atladottir som är chefredaktör sätter nivån betydligt mycket lägre än läsarna som kommenterar, då blir det svårt.

Men eftersom jag gillar att se möjligheter istället för problem gör jag helt enkelt så att jag lyfter fram henne som ett skolexempel på hur man inte ska göra om man vill bygga relationer till sina läsare och behålla någon slags trovärdighet och relevans.

Jag hoppas också att Margret Atladottir tar kritiken på allvar och kanske förklarar sig. Alla kan göra misstag, konsekvenserna av dem beror ganska mycket på hur man väljer att följa upp.

Men det är ganska komiskt att några av de grövsta exemplensmörjan som härjar på nätet kommer från just gammelmedia.
Är det därför en del gamla murvlar är så rädda? För att de själva inte kan hantera den frihet under ansvar som uppstår på nätet när inga mellanhänder kollar det skrivna innan det publiceras?

Som tur är kan de flesta.
Jag skulle kunna skriva en lång lista på journalister och redaktörer som har koll på läget, men nöjer mig med att länka till journaliststudenten Per-Ola Mjömark som också reagerat på Atladottirs attityd till sina läsare.

Uppdaterat: Tydligen skrev Margret något i sin blogg om ”drevet”, men det är borttaget. Vilket inte precis ökar hennes trovärdiget i det här fallet…
Tipstack: Ulrika Good.

Uppdaterat: Så här ska det ha stått i Atladottirs borttagna bloggpost:

bild-15

Men den plockade hon alltså bort till förmån för denna kommentar i den urspårade tråden:

bild-16

Förutom det faktum att det faktiskt finns ett läge där man kan ge sig in i diskussioner i kommentarerna utan att vara så oproffsig som Margret var här, så talar de båda texterna emot varandra.
Det känns som om någon försökt styra upp detta, men det funkade inte så bra, det heller. En gång på nätet, alltid på nätet.

Däremot tycker jag att hennes kommentar med ursäkten var bra, även om den i ljuset av bloggposten som (om jag inte helt missförstått) skrevs ett par timmar innan tappar lite trovärdighet.
Men ok. Jag köper den. Misstag gör vi alla. Atladottir lär inte göra om just detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

what have i done?

Jag har ändrat designen här igen. Det syns i och för sig men inte för alla er som läser genom RSS.
Överst kan man nu skriva under namninsamligen för Dawit Isaak, gör det om du inte redan gjort det.
Han ska ut nu, så är det bara.

Jag har också lagt in min twitterfeed i högermenyn så ni kan se vad jag har för mig där ifall det är tyst här.

Annars har jag jobbat och jobbat och jobbat. Förra helgen var jag i Örebro på GRÄV-09, där jag höll två föreläsningar och satt med i en paneldebatt om bloggbävningar och sådant. Den kom visserligen mer att handlar om bloggars trovärdighet och jag lyckades kläcka ur mig en fras som sedan orsakade viss debatt på Twitter om huruvida bloggare behöver ett gemensamt regelverk eller ej, en debatt som senare spred sig till ett antal bloggar.

I tisdags var jag i Göteborg och föreläste för journaliststudenter och lärare på JMG. Det var fantastiskt kul och jag hann med att ta en fika med några av studenterna sedan. Vi diskuterade utbildningen och dess avsaknad i undervisning om webb i allmänhet och sociala medier i synnerhet. En pikant diskussion och inte helt enkel med tanke på hur snabb utvecklingen är och hur det fungerar i forskarmiljöer…

På onsdagen höll jag en föreläsning i Sundsvall, för kvinnliga företagare och entreprenörer, om hur man kan bygga sitt personliga varumärke och nätverka på internet. Där dök Helena Palena upp, verkligt överraskande då det var samtidigt som diskussionen mellan henne och Carina Rydberg pågick här.

Sedan har jag försökt komma ikapp i min RSS-läsare, svara på mejl, planera för kommande uppdrag och betala räkningar. Och bloggat på Bloggvärldsbloggen, där jag igår och idag på riktigt tvingats moderera kommentarer.

Jag har också hunnit med att intervjuas ett par gånger, dels av Helena Giertta på Journalisten, efter att hon först kritiserat min föreläsning på GRÄV. Men efter att ha ätit middag ihop och dansat halva natten verkar hon ha svängt litegrann. Sen vill jag bara tipsa Helena om att det finns åtminstone en blogg som skrivs att fattiga på riktigt, nämligen Hemlös.

Intervjuad har jag också blivit av Robert på Pusha, och av Jonna som jag träffade när jag var på JMG.
Förut ikväll ringde en reporter från DN också, och gjorde en intervju om hur bloggarna har reagerat på kampanjen för Dawit Isaak. Vet inte när den kommer att publiceras dock.
(Uppdaterat: Här finns artikeln om bloggarna och Dawit.)

Sen gjorde jag och Björk en galet god mozarellasallad med serranoskinka och kollade på halva Maria full of grace och hela Jalla Jalla.
Sen har jag diskuterat Moleskine på Twitter. Viktiga grejer. Jag är petig med mina anteckningsböcker, de ska ha rätt radavstånd och lagom tjocklek på papperet, rätt storlek och kännas bläddervänliga. Papperskvaliteten ska vara sådan att man kan skriva med blyertspenna på utan att det känns som om färgen liksom glider av papperet när man skriver.

Nu lyssnar jag på nya Bob Hund, tack för tipset, Beta Alfa!

Fast egentligen borde jag nog sova, så jag inte går miste om dagen i morgon. Fast vackertväder.se säger att det ska bli snö och en plusgrad = slask, så det kanske inte gör nåt om man sover bort åtminstone förmiddagen. Det är ju så mycket skönare att sova på dagarna.

en gång på nätet – alltid på nätet

Ibland får den här bloggen alldeles eget liv och det händer saker utan min inblandning.
Så har hänt i kommentarfältet till min postning ”skvaller i natten”.
Min postning handlade ju inte om själva skvallret som Virtanen kläckt ur sig på Twitter och sedemera raderat, utan om att Amelia fick det hela att handla om de nya kanalerna och inkompetenta journalister.

Skvallret var hur som helst inte nytt, vilket också påpekades i mitt kommentarsfält, med länk till den här postningen.
Några dagar senare äntrade författarinnan Carina Rydberg scenen och länkade till samma postning på bloggen Kinky Afro. En blogg som skrivs av journalisten David Djuphammar. Något som Carina Rydberg också påpekade och drog upp elitlistan och menar att Djuphammar fått skvallret om Amelia därifrån. (inte långt efter att Cans artikel om elitlistan publicerats i DN)

Strax efter att Rydberg påpekat att David Djuphammar var den som ursprungligen skvallrade om Amelia och också länkat till Kinky Afro plockades postningen bort. Den har legat uppe, varit offentlig för vem som helst att ta del av, sedan den 29 mars 2006, men helt plötsligt plockar han alltså bort den, vilket bara gör den än mer intressant. Och naturligtvis är den inte borta. Internet minns. Den går att finna om än i inte på den ursprungliga adressen. Något som Djuphammar borde ha vetat om.

Det är här, om inte förr, som David Djuphammar tappar trovärdighet big time. Han gör ingen hemlighet i övrigt av att det är han som ligger bakom Kinky Afro. Där finns en tydlig länk till D.D på Twitter.
Det är också här man kanske kan ge Amelia viss förståelse för hennes ifrågasättande av journalister.

Jag hör inte till dem som anser att journalister ska bakbindas och förses med munkavle vad gäller egna åsikter. Jag hör till dem som tycker att enstaka misstag och dumheter också kan förlåtas.
Men att göra ett misstag och tro att det ska glömmas om man raderar en bloggpost är i mina ögon det sämsta sättet att hantera den uppkomna situationen. Frågorna hopas.
Har någon på DN uppmanat Djuphammar att radera bloggposten? I så fall varför nu och inte tidigare?
Jag tycker personligen att Virtanen var feg som så utan vidare raderade sina tweets.
Be om ursäkt är en sak, försöka – såklart verkningslöst – att radera bevisen, är bara dumt.

I transparensens tidevarv är det betydligt mer rätt att stå för sina misstag, ta diskussionen och förklara för dem som undrar hur det egentligen ligger till.

Inte minst mot bakgrund av debatten kring Gömda om att Mediaeliten håller varandra om ryggen är det märkligt att Kinky Afros tre år gamla bloggpost behandlas på det här sättet.

Sedan är det såklart lite humoristiskt att det är Carina Rydberg av alla som går i täten för dissningen av Djuphammar. Å andra sidan håller jag med henne i det hon skriver här:

Det går bra att säga vad fan som helst, så länge man inte blir ertappad – så länge ingen avslöjar identiteten bakom ens alias. Jag kommer aldrig att lämna ett enda inlägg, på en enda blogg, under alias. För mig är det bra att internet innebär yttrandefrihet. Men jag anser också att det medför ett ansvar: Att man helt enkelt vågar stå för det man säger. Annars urartar den här yttrandefriheten i mobbning och pöbelmentalitet. Vilket för mig är lika med feghet.

Naturligtvis undantaget människor som behöver vara anonyma för att inte själva skadas eller drabbas av repressalier. Rätten att vara anonym måste få finnas, men användas med försiktighet.
Framförallt är det fegt att vara anonym när man endast är ute efter att häckla, jävlas och sprida rykten, oavsett sanningshalten i dem.

Saken är bara den att Djuphammar inte är anonym. På Kinky Afro är han visserligen något kamouflerad men det är inte svårt att koppla ihop bloggen med honom, han har inte uttryckligen försökt dölja kopplingen mellan sin person och bloggen.

Frågan är hur historier som denna kommer att påverka oss människor i framtiden?
Kommer vi att skvallra på samma sätt, kommer vi att i skydd av anonymiteten på nätet fortsätta att skriva elaka saker, eller kommer vi någon gång att lära oss av våra (eller andras) misstag och en gång för alla inse att sanningen alltid kommer ikapp?
Att anonymiteten aldrig är hundraprocentigt garanterad, att vi någon gång förr eller senare kommer att konfronteras med de dumheter vi vräker ur oss?
Kommer vi att bli försiktigare, eller kommer kanske toleransen att öka, när det blir uppenbart att alla har lik i sina garderober, och de allt oftare ramlar ut i ljuset?
Jag vet inte. Jag bara vet att den revolution som internet innebär för hur vi kommunicerar och gör oss genomskinliga kommer att förändra våra beteenden, och i förlängningen oss som mänskliga varelser. Jag vet bara inte hur.

nu gör jag blogge besviken

Jag och Henrik Alexandersson pratar om hur man kan använda bloggen i det journalistiska arbetet.
Spelades in i lördags eftermiddag när jag stått på scen i sisådär 220 minuter och var rätt trött på att höra min egen röst, helt oförberedd på att intervjuas och lätt speedad.

finns det längre några publicister?

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.

bild-52

Läs även andra bloggares åsikter om ,

riktig journalistik

förekommen anledning är det verkligen dags att ställa sig frågan vad som är riktig journalistik. Eller vilka kriterier som krävs för att man ska kunna kalla sig för en riktig journalist.

Jag hör till dem som ofta säger, tydligt och klart, att kvalitativ journalistik kommer att behövas och efterfrågas också i framtiden.
Att medieföretagen har en framtid även om de kommer att måsta ställa om en hel del, både i teori och praktik, om de ska ha något existensberättigande också om några år.
Idag talade jag en stund med Mats Svegfors, i programmet Brunchrapporten. Han hävdade med bestämdhet att det som produceras i bloggar inte är riktig journalistik, att man inte kan lita på uppgifterna i det som skrivs, och han vidhöll sitt påstående att det mesta i bloggvärlden är smörja, okvalificerat tyckande i nivå med insändarsidor.

Men de riktiga medierna då? De som enligt Svegfors, och Guillou, har filter i form av redaktörer som kollar texterna i flera led, de som fortfarande har makten och genomslagskraften, de som är trovärdiga utifrån det faktum att de som skriver i de riktiga medierna har integritet och kontrollerar uppgifter innan de publiceras.

Det visar sig om och igen att så inte alltid är fallet.
Och om och om igen visar det sig att det inte krävs så väldigt ansträngande källkritik för att faktiskt ta hål på saker som skrivs i de riktiga medierna av riktiga journalister.
Om och om igen lyckas bloggare, ensamma men oftare i slumpmässigt samarbete, ta fram uppgifter som faktiskt är mer kollade och med sanningen överensstämmande än de som publiceras i de riktiga medierna.

Jag tror på kvalitativ granskande journalistik. Jag tror också att de stora avslöjandena kräver en del i form av pengar, och kunskaper som utbildade journalister besitter. Jag tror att vissa tips aldrig skulle varit om det inte vore för meddelarfriheten och anonymitetsskyddet, eller för den delen – pengar som gjort det möjligt att gräva under lång tid utan fastlagd deadline.
Men handen på hjärtat, Guillou och Svegfors – hur mycket av medieföretagens pengar satsas på den typen av riktig journalistik? Hur vanligt är det att journalisterna faktiskt får göra de där riktiga journalistiska jobben där de får använda hela sin kompetens, lust och kanske leva sitt kall?

Väldigt sällan skulle jag säga. En väldigt liten del av medieföretagens pengar går till det vi kallar grävande journalistik. Det här är inte ett problem för journalistiken som sådan. Den kommer som jag sa från början att finnas kvar och behövas och efterfrågas. Men jag är tveksam till om journalisterna i framtiden kommer att vara anställda och avlönade av stora medieföretag. Jag är tveksam till varför någon som växer upp idag överhuvudtaget ska välja att få sin information och nyheter från en nyhetssajt.

Varför ska man läsa halvtaskiga rewrites eller hastigt skvaller, nyheter som publiceras timmar efter att de inträffat eller debattartiklar som någon sur gammal debattredaktör valt ut för publicering, varför ska jag läsa featurereportagen om det där paret som förlorade sitt barn eller den vuxna kvinnan med ADHD eller modereportaget eller recepten, när bloggarna fullkomligt svämmar över av välskrivna historier från det dagliga livet, berättelser om sorg skrivna utan mellanhänder, roliga och fyndiga recept som dessutom ofta är provade och recenserade, debattinlägg skrivna med glöd och ur flera olika perspektiv, varför ska man läsa en recension i en tidning om det inte är för att man verkligen älskar en viss skribent?

Det finns journalister som ägnar sina arbetsdagar åt att mer eller mindre skriva referat av vad en enskild polisman läser upp för dem ur en polisanmälan som en annan polis formulerat. Det finns andra som ägnar sina dagar åt att läsa pressmeddelanden och skriva rewrites på dem, och möjligen ringa upp en kontaktperson som finns angiven i meddelandet för att få en okritisk kommentar.

Det här beror inte på att journalisterna är inkompetenta, lata eller inte vill mer.
Det handlar om att medieföretagens resurser läggs på att fylla tidningen.
Fylla fylla fylla, skapa gärna rubriker som säljer, fixa gärna ett scoop, men lägg inte för mycket tid på det för vi måste fylla tidningen.
Leverera.

Å andra sidan – om folk vill ha snabba ytliga nyheter så är det väl vad dom ska få.
Men vill dom verkligen det? Vill dom verkligen betala?
Eller kan tidningskrisen och de sjunkande upplagorna ha någonting att göra med att kvaliteten på innehållet i tidningarna blivit sämre?
Kanske?

Varför är det så viktigt med riktig journalistik? För att folk ska få en tidning levererad i brevlådan på lördagsmorgonen? För att vi ska få underhållning? Eller finns det något högre syfte, som låt oss säga demokrati? Och i så fall, vad är det som är så demokratiskt med att människor lägger flera års utbildning på att sedan rewrita andras texter?

Det finns goda exempel. Tidningen Filter firar ettårsubileum i dagarna. Ett magasin späckat med riktigt bra genomlysande journalistik av hög kvalitet. Kvalitet som folk betalar för. Journalistik som aldrig skulle kunna åstadkommas om de som skrev hade tvingats skita ur sig och fylla ett tidningsuppslag varje dag. Det funkar nämligen inte så.

Förr, när det fanns mer pengar, och de satsades på annat, då var det ofta slagsmål på tidningarna om vem som skulle få sin grej publicerad. Det fanns ett överflöd av material som inte fick plats, för att det fanns så många duktiga medarbetare att man utan vidare kunde välja bort sådant som inte höll måttet. Vilket också taggade reportarna att faktiskt göra de bästa grejerna.
De marginalerna finns inte riktigt idag. Idag finns inte heller något korrektur (utom i några få undantagsfall) och det är nästan skrattretande att höra talas om alla dessa redaktörer som kontrollerar en text innan den går i tryck.
De är ganska sällsynta kan jag säga. Det är ofta en stressad nattredigerare som kollar texterna, och många gånger räddar upp sådant som kunde ha blivit katastrofer om de gått i tryck. När jag skriver ”räddar upp” så menar jag just det. Det blir inget högkvalitativt av det som en stressad reporter snott ihop på en eftermiddag och en än mer stressad redigerare snabbrättat i sista minuten. Många journalister vågar inte ens kolla upp lite osäkra tips för om det skulle visa sig inte hålla har de lagt för mycket tid på något som inte gav konkret resultat.

Det är idag bara de allra största tidningarna som satsar någorlunda på grävande journalistik, även om DN drar in på sin grävredaktör. Även om de hävdar att det inte kommer att gå ut över fördjupningarna och det grävande innehållet.
Den har vi hört förr. ”Jo vi skär ner fem journalisttjänster men det kommer inte att gå ut över innehållet i tidningen”. Men hur tänkte ni då?

Idag fick jag frågan av Helena Giertta, Journalistens chefredaktör, om varför jag litade på Sunde i fallet Liza Marklund. Någon ställde motfrågan till henne – varför skulle man lita på Marklund? För att hon är en riktig journalist? För att hon skriver för ett riktigt media?
Det handlar om så enkla saker som att kontrollera uppgifter, och jag tror att varken Peter Sunde eller Roger Åberg som jag hänvisade till är så dumma att de skulle såga Lizas faktakontroll, redovisa nya uppgifter och dessutom tala om varifrån de fått dem om de var det minsta tveksamma eller inte kunde stå för dem. De är helt enkelt måna om sin trovärdighet.

Det trodde jag att Liza Marklund också var.

Mikael Zackrisson på Veckans Affärer skriver en väldigt provocerande text idag, åtminstone avslutningen på den.

Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.

En annan provokation kommer från Kristofer Björkman, när han beskriver hur han åkt på bjudresor och att det inte är ett trovärdighetsproblem alls så länge han är öppen om att det är en bjudresa han varit på.

It’s a revolution. Vad är det som säger att journalistiken alltid kommer att se ut som det vi idag anser vara riktig journalistik? Hela världen förändras, krymper och växer på samma gång, gamla sanningar gäller inte och vi kommunicerar på helt andra premisser idag än för några få år sedan.
Det vore väldigt naivt att tro att det inte också skulle påverka dem som jobbar med kommunikation, som exempelvis journalister.

Jag avslutar med att rekommendera er att lyssna på några några spännande tankar från Anders Mildner, om nyheter som sociala objekt. Tankar som kräver radikala omställningar för att anammas. Tankar som jag gillar. Om journalistiken blir ett samtal tror jag att det kan komma väldigt mycket bra ur den, både i form av spännande berättelser och avslöjande fördjupningar.

bild-52

Läs även andra bloggares åsikter om , ,