om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

de fattiga i Łódź

Inatt läste jag äntligen ut boken De fattiga i Łódź, av Steve Sem-Sandberg. Boken har belönats med Augustpriset vilket brukar vara en garanti för läsvärdhet. Dessutom är ämnet – andra världskriget och dess judeutrotning – ett som aldrig slutar fascinera, och som känns ständigt aktuellt.

Ändå var jag flera gånger under de första 200 sidorna nära att lägga ner. Kanske var jag för trött när jag läste, kanske har jag vant mig av från läsning av litteratur som inte är lättsmält, men för mig fungerade den som ett effektivt sömnpiller.
Men de följande 450 sidorna visade sig vara värda plågan att ta sig igenom de första 200. Eller kanske ”plåga” är orättvist uttryckt, men för att försöka sätta fingret på vad som gjorde boken svår att komma in i och svårtillgänglig så upplevde jag början som en gammal journalfilm. Lite suddig, filmad på avstånd, utan möjlighet att identifiera personerna som flimrar förbi. Jag fick ingen relation till någon av dem. Det fanns ingen möjlighet till identifikation, någonstans.
Men som sagt – det lossnade och när jag senare kunde bekanta mig och få ta del av tankar och känslor hos Adam, Vera och flera andra av invånarna i det polska gettot förvandlades boken från sömnpiller till motsatsen, och jag har legat vaken lite för länge de senaste nätterna för att läsa boken till slut.

Den handlar alltså om ett polsk getto under andra världskriget, och framförallt om judeäldsten i gettot, en komplicerad man som under bokens gång förvandlas från fruktad och delvis beundrad diktator över gettot, till ett skämt som inte förstår sin egen roll förrän – om ens då – han blir inföst i den boskapsvagn som ska ta honom till Auschwitz.
Boken bygger på mängder av arkivmaterial från gettot och är därmed en gedigen historielektion som i romanform ger liv åt historien. Liv utan ljuspunkter, liv som är grått, dammigt, fuktigt, illaluktande och illasmakande.
Boken skildrar tiden och livet i gettot utan någon som helst romantisering. Där finns ingenting som är vackert. Jag gissar att den bilden är väldigt väl överensstämmande med hur det faktiskt var.
Jag har läst en hel del skildringar och sett massor av filmer från andra världskriget och framförallt från utrotningsläger och koncentrationsläger, men aldrig tidigare någon som så tydligt skildrar bilden av ett getto, av hur judarna hade det innan de deporterades, om det som kanske var det närmaste ett ”normalt vardagsliv” en jude kunde komma under tysk ockupation.

Recensioner av boken:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter