den fria viljan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 22 september 2013:

På senare tid har det ramlat in allt fler rapporter om att kvinnor som bär hijab blivit trakasserade och i vissa fall även misshandlade, av ingen annan orsak än att de bär hijab. I protest mot detta startades hijabuppropet, en aktion till stöd för kvinnors rätt att bära slöja. Samtidigt uppstod debatt om kvinnors rätt att slippa bära slöja, och frågan om det någonsin är ett fritt val att göra det. Det är såklart enkelt att säga att många väljer själva. Många känner någon som själv gjort valet att börja bära hijab, och de flesta har hört talas om andra som tvingats göra det, medan andra faktiskt haft valet att ta av slöjan, eller aldrig ens börja bära den även om de kommer från en kultur och tradition där det hör till normen att göra det.

För mig stod hijabuppropet för något större än slöjans vara eller inte. Den stod för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill. Och detta oavsett om de vill bära burka eller om de vill gå i kortkort, eller om de föredrar baggy jeans och sneakers framför tight och högklackat. För även om vi lever i ett fritt land där vi har rätt att klä oss och se ut precis hur vi vill så påverkas vår vilja av omgivningen och rådande normer. Den som väljer att kliva utanför normen drabbas ofta på ett eller annat sätt av omgivningens fördomar och tyckande, vare sig det handlar om att bära hijab eller låta håret växa under armarna.

Jag kan inte låta bli att undra om alla kvinnor som känner att de måste måla ansiktet innan de går utanför dörren verkligen gör det av fri vilja, eller om det handlar om att det är norm, om att kvinnor förväntas göra det? Jag undrar hur många som verkligen trivs i lite för trånga skor, och hur många som står ut med skavsår och blåsor på fötterna för att de förväntas göra det? För att de förväntas vara snygga. För att de förväntas vilja vara snygga? Varför är det så många som svälter sig? Är det för att de egentligen inte vill äta eller är det för att normen säger åt dem att smal = snygg = bra? Går det då att tala om fria val?

De fria valen påverkas mer än vi är medvetna om av våra egna fördomar och samhällsnormer. Och särskilt kvinnor får oavsett i vilket samhälle de lever ofta höra från omgivningen hur de bör se ut, vare sig de lever i mellanöstern där slöjan är norm eller i västvärlden där smalhetsidealet är det. Kvinnor får höra att de får skylla sig själva om de blir våldtagna om de har för utamanade kläder, eller om de blir trakasserade på grund av hijab. Det skulle vara oerhört spännande att se vad som skulle hända om alla kvinnor bara för en dag tog på sig just precis det de själva ville ha på sig, utan att behöva anpassa sig efter omgivningen eller rådande ideal. Jag är ytterst tveksam till om högklackat skulle vara förstahandsvalet i ett sådant läge.

är du med och förändrar världen eller ifrågasätter du dem som gör det?

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 23 juni:

Det finns alltid någon som har det värre.
Det finns alltid någonting som är viktigare att kämpa för.
Det finns alltid någonstans någon som bättre behöver din hjälp, än den personen du ändå väljer att göra något för.
Det finns alltid större problem någon annanstans.

Jag tror att du känner igen dem. Kanske är du själv en av alla dessa människor, som ständigt kritiserar andras insatser och engagemang med ovanstående argument. Som ifrågasätter varför någon så fanatiskt hänger sig åt exempelvis djurrätt när det finns människor som behöver hjälpen bättre, som ifrågasätter varför en ska hjälpa svenska barn att få åka på sommarkollo när det finns barn i andra delar av världen som bokstavligen svälter ihjäl. Kanske är du en av dem som liksom jag blir trött och tänker att det är meningslöst att sortera soporna när din egen sopsortering inte gör någon skillnad för klimatet.

Men nu ska jag berätta en sak för dig.
Problemet är inte alla människor som kämpar för och engagerar sig i fel saker. Problemet är alla som inte gör något alls, och som istället ägnar sig åt att gnälla på andras insatser.

Det är alltid bättre att göra något än att inte göra något alls. Och alla initiativ som handlar om att göra världen till en bättre plats bör uppmuntras, inte slås ner på för att det faktiskt finns viktigare, mer angelägna eller akuta världsproblem. Ingen kan ensam lösa alla problem, men om alla började fundera och vänta med att skrida till handling tills det vore fastställt var den egna insatsen gör störst nytta skulle ingen göra någonting.

Så även om det är så att flera hundra barn svälter ihjäl varje timme betyder inte det att den som gör en insats för ett barn som kanske inte lider brist på mat, men på andra saker som gör livet bättre, slösar energi på fel saker.

Om du hör till dem som irriterar dig över andras felriktade insatser, den som när en fråga kommer upp på bordet börjar prata om världsläget och hur många andra behövande det finns – nästa gång du har det på tungan, håll tyst, och fundera istället på vad du själv kan göra för insats på det område du själv tycker är viktigare.

Det finns människor som dedikerar sina liv åt att försöka stoppa världssvält eller krig. Och så finns det andra som kanske gör insatser i det lilla, sträcker ut händer åt människor i den omedelbara omgivningen. Lika lite som det går att jämföra lidande går det att värdera dessa insatser på en skala – allt som gör tillvaron lite bättre för en enda människa leder i längden till en bättre värld.

Alla kan förändra världen.

folkvandring, utvandring, invandring

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 5 maj 2013:

För ett par veckor sedan såg jag filmerna Utvandrarna och Nybyggarna. Filmer där vi får följa Karl-Oskar och Kristina genom svält och elände i Småland, en helvetisk båtresa över Atlanten som inte alla medresenärer överlevde, vägen från kusten till Minnesota och Ki-Chi-Saga där de slutligen bosätter sig och bygger ett liv.
Jag skrattade en del, som man gör åt ålderdomliga uttryck och underfundiga repliker. Men slogs även av att det som skildras i filmen inte är något som hör forna tider till. Filmen berättar om vad som är verklighet för många människor än i dag. Även om de flesta är mer upplysta och har bättre kartor år 2013 än de hade i mitten av 1800-talet, så är situationen densamma eller till och med betydligt svårare för många av de människor som flyr idag. De flyr inte bara undan svält, de flyr också från krig, terror, diktatur och förtryck.

Det är märkligt att det på sätt och vis är enklare att identifiera sig med Karl-Oskar och Kristina än det är att identifiera sig med människor som flyr från Afrika eller Mellanöstern idag. Ändå tror jag att jag har mer gemensamt med en journalist från Syrien eller en lärare från Iran än vad jag har med Karl-Oskar och Kristina.
Jag leker med tanken att någon skulle ha stoppat smålänningarna vid gränsen. Satt dem i förvar i månader, år, för att utreda hur stor svälten egentligen var där hemma i Sverige. Jag föreställer mig att de senare blir hemskickade till Småland, kanske dör på resan hem. Det är med facit i hand en orimlig tanke. Istället välkomnades de, var fria att slå sig ner där det fanns plats.

Så har människor gjort i alla tider. Tagit sitt pick och pack och flytt från svält och konflikter. Alla har inte blivit så väl mottagna som Karl-Oskar och Kristina blev, men nu är det 2013 och i Sverige kallar vi oss civiliserade.
Därför är det för mig en gåta att vi beter oss som vi gör mot människor som söker skydd.
Flyktingar som kommer till Sverige gör det inte för att de vill göra en trevlig resa.
De kommer för att de söker skydd. De har lämnat allt de har, precis som Karl-Oskar och Kristina gjorde. Utan att veta om de någonsin kommer att kunna resa hem.

De flyr från förföljelse, krig och hot om fängelse och tortyr. De kommer till oss, ofta med tomma händer, och ber om hjälp.

Det är för mig ofattbart att någon ens kan tänka tanken att någon då ska stå vid gränsen och säga åt personen som söker skydd att hen inte är välkommen, att hen inte får komma in här.
Flyktingar är inte en homogen, isolerad grupp i samhället. I samma stund som en flykting sätter sin fot på svensk mark har vi ett ansvar för att skydda den personen.
Detta har vi i ärlighetens namn inte gjort så bra på senare tid, och det är vad debatten måste handla om.
Hur tar vi bäst hand om de människor som söker sig till oss för att få skydd?

staden mellan bergen

Dagens krönika i Sundsvalls Tidning som av outgrundlig anledning inte publicerar dem på sin egen sajt:

Jag föddes i Sundsvall, och jag har bott här i hela mitt liv förutom en mycket kort avstickare till Sveg när jag var 18 år. Jag har inte lämnat stan för studier eller jobb. Det har bara inte blivit så. Men det har heller aldrig varit min uttalade ambition att flytta härifrån.
Sedan några år är jag frilans, och har en hel del uppdrag i andra städer. Oftast i Stockholm. Därmed förutsätter många att jag flyttat härifrån. Ofta möter jag ytligt bekanta som blir förvånade när de får veta att jag bor kvar. Det är lite märkligt, tycker ni inte? Jag har aldrig annonserat en flytt, aldrig pratat om det, aldrig ens antytt att jag varit på väg härifrån.

Mina vänner i Stockholm förstår inte varför jag bor kvar.
“När ska du flytta hit?” är en standardfråga som jag börjar bli trött på.
Men tydligen är det så, att Stockholm är normen. Har man inte ett fast jobb i Sundsvall verkar det inte finnas någon som helst anledning att bo kvar här, enligt de attityder jag möter. Däremot verkar det vara mer eller mindre en självklarhet att vilja byta mitt trygga boende här mot overkligt dyra, trånga andrahandslägenheter i Stockholm.
Det verkar vara helt normalt att vilja pendla till och från ett jobb i Stockholms rusningstrafik i en timme eller mer om dagen, i sega bilköer eller stressig kollektivtrafik, istället för att som jag kan nu, promenera precis överallt dit jag behöver ta mig.

Jag måste ofta försvara mitt val att bo kvar här, fastän jag tycker att det vore väldigt mycket svårare att argumentera för en eventuell flytt.
I Stockholm är allt dyrare, avstånden längre, utrymmet mindre både i bostäder och utanför dem. Att hitta en plats i naturen där man får vara ifred kräver planering och logistik och inte sällan en god kassa.
Visst. Där finns bättre shopping. Mer att välja på. Större utbud av nöje och kultur. Saker som det är fullt möjligt att ta del av även utan att behöva bo där.

Framförallt finns, åtminstone för mig, större möjligheter till jobb. Fler uppdragsgivare, och betydligt fler erbjudanden. Och ja, det skulle kunna vara ett bra skäl att flytta, faktiskt. Samtidigt lever vi i ett digitalt samhälle där det är möjligt att arbeta var man än befinner sig, och delta i möten via internet utan att behöva röra sig en millimeter.
Men jag vill ju inte! Jag tycker inte att det är värt det. Jag pendlar hellre varje vecka trygg i vetskapen att jag får komma hem när jag är klar. Hem till min stad, mina omgivningar, till lugnet och till människor och platser som jag känner igen.
Och inte minst, eftersom jag är i mediebranschen, hem till verkligheten. Jag tror att en flytt till Stockholm alldeles för snabbt skulle omprogrammera mig och göra mig Stockholmsfixerad, insyltad i mediemedelklassen och även krympa mina perspektiv. Kanske göra mig tunnelseende. Och det är kanske det allra bästa argumentet för att stanna kvar här, eftersom min bransch redan är alldeles för homogen och Stockholmscentrerad.

söndagskrönikan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 10 februari 2013:

I min förra krönika skrev jag om hat. Hat mot kvinnor som uttrycker åsikter, däribland jag själv. Frågan är aktuell i allra högsta grad, inte minst genom onsdagens Uppdrag granskning som handlade om just näthat mot kvinnor.
Jag har de senaste veckorna fått många frågor om näthat, och en av de ständigt återkommande som inte är helt lätt att svara på är: Vad kan vi göra åt detta? Hur får vi ett slut på näthatet? Olika lösningar diskuteras, så som stiftande av nya lagar eller förbjudande av anonymitet på nätet.

Att stifta nya lagar skulle som jag ser det vara i stort sett verkningslöst. Dels för att hatet inte försvinner, dels för att vi redan har lagar som förbjuder hot och förtal. Dessa lagar gäller på internet också. Problemet är att polisen inte tycks ha resurser att utreda alla hot som sprids på nätet, och den som hotar löper minimal risk att åka fast. Så nej, nya lagar är inte vad som behövs, däremot vore det på sin plats att lagen börjar upprätthållas, att polisen tar itu med dessa brott. Men det löser inte problemet. Att något är förbjudet betyder inte att människor slutar göra det förbjudna, vare sig det handlar om stölder, våldsbrott eller olaga hot.

Att förbjuda anonymitet på nätet hjälper också föga. Kanske de obehagliga hotfulla kommentarerna på nyhetssajter skulle minska i antal, men faktum är att många grova påhopp, sexistiska tillmälen och inlindade hot uttalas av personer som inte skäms, personer som står för sina ord med namn och bild.
Dessutom skulle ingen tjäna på ett mindre öppet internet. Mer övervakning av privata förehavanden skulle inte heller hjälpa, ingen vill väl ha ett storebrorssamhälle à la 1984?

Samma dag som Uppdrag granskning sändes togs ett initiativ till att sprida nätkärlek. Man uppmanades att skicka kärlek till personer på Twitter, att mejla till någon man gillar och berätta varför. Uppmaningen fick stort genomslag och detta tror jag på. Kanske inte på att någon dag om året på grund av uppmaning från någon säga något snällt till en annan, men jag tror på att sprida kärlek. Jag tror på att visa att det finns mer kärlek än hat, också på internet. Jag tror på att visa att kramarna är fler än hatarna. Och jag tror på att visa civilkurage, varje dag, inte bara när frågan aktualiseras i media.

För det är inte bara hatarna som bär skulden, det är också den tigande massan som inte reagerar. Nästa gång du ser någon säga något elakt, hotfullt eller sexistiskt på nätet – ta dig en minut i tid och svara! Säg emot, försvara den som är utsatt. Och när du läser något, på en nyhetssajt, i en blogg eller på Facebook som du tycker är bra – säg det! Berätta för personen att du gillar det hen gör, och varför!
Och framförallt – fundera på vilket samhälle du vill att dina och andras barn ska växa upp i, och medverka till att forma det samhället.