folkvandring, utvandring, invandring

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 5 maj 2013:

För ett par veckor sedan såg jag filmerna Utvandrarna och Nybyggarna. Filmer där vi får följa Karl-Oskar och Kristina genom svält och elände i Småland, en helvetisk båtresa över Atlanten som inte alla medresenärer överlevde, vägen från kusten till Minnesota och Ki-Chi-Saga där de slutligen bosätter sig och bygger ett liv.
Jag skrattade en del, som man gör åt ålderdomliga uttryck och underfundiga repliker. Men slogs även av att det som skildras i filmen inte är något som hör forna tider till. Filmen berättar om vad som är verklighet för många människor än i dag. Även om de flesta är mer upplysta och har bättre kartor år 2013 än de hade i mitten av 1800-talet, så är situationen densamma eller till och med betydligt svårare för många av de människor som flyr idag. De flyr inte bara undan svält, de flyr också från krig, terror, diktatur och förtryck.

Det är märkligt att det på sätt och vis är enklare att identifiera sig med Karl-Oskar och Kristina än det är att identifiera sig med människor som flyr från Afrika eller Mellanöstern idag. Ändå tror jag att jag har mer gemensamt med en journalist från Syrien eller en lärare från Iran än vad jag har med Karl-Oskar och Kristina.
Jag leker med tanken att någon skulle ha stoppat smålänningarna vid gränsen. Satt dem i förvar i månader, år, för att utreda hur stor svälten egentligen var där hemma i Sverige. Jag föreställer mig att de senare blir hemskickade till Småland, kanske dör på resan hem. Det är med facit i hand en orimlig tanke. Istället välkomnades de, var fria att slå sig ner där det fanns plats.

Så har människor gjort i alla tider. Tagit sitt pick och pack och flytt från svält och konflikter. Alla har inte blivit så väl mottagna som Karl-Oskar och Kristina blev, men nu är det 2013 och i Sverige kallar vi oss civiliserade.
Därför är det för mig en gåta att vi beter oss som vi gör mot människor som söker skydd.
Flyktingar som kommer till Sverige gör det inte för att de vill göra en trevlig resa.
De kommer för att de söker skydd. De har lämnat allt de har, precis som Karl-Oskar och Kristina gjorde. Utan att veta om de någonsin kommer att kunna resa hem.

De flyr från förföljelse, krig och hot om fängelse och tortyr. De kommer till oss, ofta med tomma händer, och ber om hjälp.

Det är för mig ofattbart att någon ens kan tänka tanken att någon då ska stå vid gränsen och säga åt personen som söker skydd att hen inte är välkommen, att hen inte får komma in här.
Flyktingar är inte en homogen, isolerad grupp i samhället. I samma stund som en flykting sätter sin fot på svensk mark har vi ett ansvar för att skydda den personen.
Detta har vi i ärlighetens namn inte gjort så bra på senare tid, och det är vad debatten måste handla om.
Hur tar vi bäst hand om de människor som söker sig till oss för att få skydd?

staden mellan bergen

Dagens krönika i Sundsvalls Tidning som av outgrundlig anledning inte publicerar dem på sin egen sajt:

Jag föddes i Sundsvall, och jag har bott här i hela mitt liv förutom en mycket kort avstickare till Sveg när jag var 18 år. Jag har inte lämnat stan för studier eller jobb. Det har bara inte blivit så. Men det har heller aldrig varit min uttalade ambition att flytta härifrån.
Sedan några år är jag frilans, och har en hel del uppdrag i andra städer. Oftast i Stockholm. Därmed förutsätter många att jag flyttat härifrån. Ofta möter jag ytligt bekanta som blir förvånade när de får veta att jag bor kvar. Det är lite märkligt, tycker ni inte? Jag har aldrig annonserat en flytt, aldrig pratat om det, aldrig ens antytt att jag varit på väg härifrån.

Mina vänner i Stockholm förstår inte varför jag bor kvar.
“När ska du flytta hit?” är en standardfråga som jag börjar bli trött på.
Men tydligen är det så, att Stockholm är normen. Har man inte ett fast jobb i Sundsvall verkar det inte finnas någon som helst anledning att bo kvar här, enligt de attityder jag möter. Däremot verkar det vara mer eller mindre en självklarhet att vilja byta mitt trygga boende här mot overkligt dyra, trånga andrahandslägenheter i Stockholm.
Det verkar vara helt normalt att vilja pendla till och från ett jobb i Stockholms rusningstrafik i en timme eller mer om dagen, i sega bilköer eller stressig kollektivtrafik, istället för att som jag kan nu, promenera precis överallt dit jag behöver ta mig.

Jag måste ofta försvara mitt val att bo kvar här, fastän jag tycker att det vore väldigt mycket svårare att argumentera för en eventuell flytt.
I Stockholm är allt dyrare, avstånden längre, utrymmet mindre både i bostäder och utanför dem. Att hitta en plats i naturen där man får vara ifred kräver planering och logistik och inte sällan en god kassa.
Visst. Där finns bättre shopping. Mer att välja på. Större utbud av nöje och kultur. Saker som det är fullt möjligt att ta del av även utan att behöva bo där.

Framförallt finns, åtminstone för mig, större möjligheter till jobb. Fler uppdragsgivare, och betydligt fler erbjudanden. Och ja, det skulle kunna vara ett bra skäl att flytta, faktiskt. Samtidigt lever vi i ett digitalt samhälle där det är möjligt att arbeta var man än befinner sig, och delta i möten via internet utan att behöva röra sig en millimeter.
Men jag vill ju inte! Jag tycker inte att det är värt det. Jag pendlar hellre varje vecka trygg i vetskapen att jag får komma hem när jag är klar. Hem till min stad, mina omgivningar, till lugnet och till människor och platser som jag känner igen.
Och inte minst, eftersom jag är i mediebranschen, hem till verkligheten. Jag tror att en flytt till Stockholm alldeles för snabbt skulle omprogrammera mig och göra mig Stockholmsfixerad, insyltad i mediemedelklassen och även krympa mina perspektiv. Kanske göra mig tunnelseende. Och det är kanske det allra bästa argumentet för att stanna kvar här, eftersom min bransch redan är alldeles för homogen och Stockholmscentrerad.

söndagskrönikan

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 10 februari 2013:

I min förra krönika skrev jag om hat. Hat mot kvinnor som uttrycker åsikter, däribland jag själv. Frågan är aktuell i allra högsta grad, inte minst genom onsdagens Uppdrag granskning som handlade om just näthat mot kvinnor.
Jag har de senaste veckorna fått många frågor om näthat, och en av de ständigt återkommande som inte är helt lätt att svara på är: Vad kan vi göra åt detta? Hur får vi ett slut på näthatet? Olika lösningar diskuteras, så som stiftande av nya lagar eller förbjudande av anonymitet på nätet.

Att stifta nya lagar skulle som jag ser det vara i stort sett verkningslöst. Dels för att hatet inte försvinner, dels för att vi redan har lagar som förbjuder hot och förtal. Dessa lagar gäller på internet också. Problemet är att polisen inte tycks ha resurser att utreda alla hot som sprids på nätet, och den som hotar löper minimal risk att åka fast. Så nej, nya lagar är inte vad som behövs, däremot vore det på sin plats att lagen börjar upprätthållas, att polisen tar itu med dessa brott. Men det löser inte problemet. Att något är förbjudet betyder inte att människor slutar göra det förbjudna, vare sig det handlar om stölder, våldsbrott eller olaga hot.

Att förbjuda anonymitet på nätet hjälper också föga. Kanske de obehagliga hotfulla kommentarerna på nyhetssajter skulle minska i antal, men faktum är att många grova påhopp, sexistiska tillmälen och inlindade hot uttalas av personer som inte skäms, personer som står för sina ord med namn och bild.
Dessutom skulle ingen tjäna på ett mindre öppet internet. Mer övervakning av privata förehavanden skulle inte heller hjälpa, ingen vill väl ha ett storebrorssamhälle à la 1984?

Samma dag som Uppdrag granskning sändes togs ett initiativ till att sprida nätkärlek. Man uppmanades att skicka kärlek till personer på Twitter, att mejla till någon man gillar och berätta varför. Uppmaningen fick stort genomslag och detta tror jag på. Kanske inte på att någon dag om året på grund av uppmaning från någon säga något snällt till en annan, men jag tror på att sprida kärlek. Jag tror på att visa att det finns mer kärlek än hat, också på internet. Jag tror på att visa att kramarna är fler än hatarna. Och jag tror på att visa civilkurage, varje dag, inte bara när frågan aktualiseras i media.

För det är inte bara hatarna som bär skulden, det är också den tigande massan som inte reagerar. Nästa gång du ser någon säga något elakt, hotfullt eller sexistiskt på nätet – ta dig en minut i tid och svara! Säg emot, försvara den som är utsatt. Och när du läser något, på en nyhetssajt, i en blogg eller på Facebook som du tycker är bra – säg det! Berätta för personen att du gillar det hen gör, och varför!
Och framförallt – fundera på vilket samhälle du vill att dina och andras barn ska växa upp i, och medverka till att forma det samhället.

barn gör som vi gör, inte som vi säger

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 13/1 2013:

Häromdagen kom min son hem från skolan och deklarerade att han läst om mig på nätet. En klasskompis hade gjort honom uppmärksam på en debatt i forumet Flashback, där det stod att läsa om mig att jag är en psykiskt störd manshatare.
På Flashback finns en grupp kvinnohatare, jag kan inte komma på något bättre ord för dem, som ägnar väldigt mycket tid åt att skapa olika listor över kvinnor som enligt dem borde förpassas till i bästa fall köket, i värsta fall till andra, eldfyllda platser.
Jag förekommer på några få av dessa listor. Bland annat en som listar de hundra farligaste kvinnorna i Sverige. Jag återfinns även på en lista som handlar om “mentalsjuka mediefeminister”, en som listar de “största fienderna till yttrandefriheten i Sverige” och en där “Sveriges galnaste feminist” utsetts.
Personerna bakom dylika listor är ungefär samma personer som skriver hatiska kommentarer på olika nyhetssajter, och som skickar hotfulla mejl och ringer till sådana som Aftonbladets Åsa Linderborg, i sådan omfattning att hon tvingas skaffa skottsäkra fönster i sin bostad.

Ofta riktas varningens ord till unga människor, det där nätet är en hemsk plats. Och ungar är så elaka mot varandra.
Personerna som skriver till Linderborg eller listar farliga kvinnor på nätet är inte snorungar. De är inte sällan medelålders familjefäder, som lever utåt sett helt normala liv. Det förekommer inte sällan att vuxna människor, dina grannar, mina släktingar, deltar i dylika hatkampanjer mot kvinnor, helt öppet med egna namn, på Facebook.
Visst, barn är också elaka mot varandra. Även ungar skapar mobbningsidor och skriver hatiska kommentarer till varandra på internet.
För några veckor sedan uppstod vad som kallades Instagramupproret, då hundratals unga gav sig ut på gatorna och protesterade vilt mot en person som hängt ut och skrivit elaka saker om tonåringar på Instagram.
Nya liknande konton skapades i rask takt, mobbningssidor skapas dagligen på nätet, där enskilda unga personer hängs ut och baktalas.

Men barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.
Så länge vuxna män kan sitta dag ut och dag in och diskutera vilken feminist som egentligen är fulast, farligast eller mest sinnessjuk, utan några nämnvärda reaktioner eller protester, är det knappast konstigt om ungarna gör detsamma.
Så länge vuxna personer sprider hot och hat till enskilda personer bara för att de råkar vara kvinnor är det inte konstigt att deras barn tar efter beteendet.
Vilken värld vill du att dina barn ska växa upp i? En där hat och elakheter frodas och sprids, eller en där vi bryr oss om och tar hand om varandra, och reagerar när vi ser någon annan behandlas illa?
Jag kan inte svara åt dig, men jag kan uppmana dig att vilken värld du än föredrar, vara ett föredöme för dina egna och andras ungar.

om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

jag har slutat skämmas

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under hela min uppväxt och långt upp i åren skämdes jag för min pappa.
Det var faktiskt inte förrän han dog för sju år sedan som jag slutade skämmas. Det var inte förrän han var död som jag kunde hantera att han var den har var. Att han var sjuk.

Så länge han levde var jag arg på honom. Jag kände mig sviken och tyckte att han levde dåligt upp till papparollen.
Först när han dog började jag se honom som den människa han var. Förstå att det fanns en tid, innan jag föddes, då han var ett barn, senare en ung människa, med drömmar som alla andra. En människa som precis som alla andra formades av sin omgivning och sina erfarenheter. En kreativ person som inte kunde hantera sig själv, än mindre sina barn.
Min pappa var alkoholist. Inte den sortens alkoholist som dricker lite för ofta och lite för mycket på fester, utan den sorten som söp sig själv medvetslös så fort han fick chansen. När jag var liten innebar det att mamma var bortrest.

Senare, när mina föräldrar hade skilt sig, blev det allt oftare. Hans firma gick i konkurs, man kan säga att han söp bort allt han hade. De sista åren överlevde han tack vare socialtjänstens försorg, flyttade runt i lägenheter de tilldelade honom mellan perioder i behandling och tillfällig nykterhet. Då och då hamnade han på akuten med alldeles för hög promillehalt i blodet. För oss vanliga – dödliga promillehalter. För en grav alkoholist – inget särskilt. Åtminstone inte enligt min pappa som mer eller mindre ända till sin död förnekade sin alkoholism.

Och jag skämdes. Var rädd för att möta honom på stan när jag var i sällskap med mina bekanta. Ville inte att de skulle se hur ovårdad han var. Ville inte att de skulle förstå att den nedpissade mannen med sårigt ansikte var min pappa.
Nu, några år efter hans död, skäms jag inte längre. Den där ovårdade mannen som lunkade omkring med krum rygg och var så onykter att han knappt kunde stå upp, han var en sjuk människa. En alkoholist, som i hela sitt liv gjort så gott han kunde. Men han kunde inte bättre. Han hade en svår sjukdom, och den var inte mitt fel, eller någon annans. Inte ens hans eget, även om bara han var den som skulle ha kunnat ta tag i sitt liv.

Jag vågar påstå att alla har en alkoholist i sin närhet. Kanske ingen som är så illa däran som min pappa var, men ändå en alkoholist. Jag vill uppmana er att sluta tassa på tå, att sluta lägga locket på, att sluta släta över och undvika att tala om det, även om det är jobbigt och svårt. Jag vill uppmana er att sluta tänka att det är en privatsak, något för den närmaste familjen.
Alkoholism är inte en privatsak, det är en sjukdom som vilken sjukdom som helst, och det blir inte det minsta lättare vare sig för den sjuke eller för dens anhöriga om det fortsätter vara ett ämne som man inte pratar om. Första steget mot att slippa skammen är att prata om det svåra. Jag är inte min pappa, och jag har slutat skämmas för att han var den han var.

Relaterat:
Blotta strupen i det offentliga
En livscykel
En lycklig man

om man inte gråter rostar själen

Idag har jag en krönika i Sundsvalls Tidning, som handlar om Kristian. Jag skrev om honom för att den dagen när jag skulle skriva kändes precis allt annat jävligt oviktigt. Så känner jag ganska ofta nu för tiden.

Hur som helst, så fick jag ett läsarmejl från en man som ville tacka. Han avslutade med orden ”Om man inte gråter rostar själen”. Jag vet inte om det är ett känt uttryck eller om han kom på det i stunden, oavsett så tycker jag att det var väldigt bra. Det är okej att känna, och att gråta.

Här är krönikan:

Jag har en vän som heter Kristian. På fredag fyller han 29 år, och han är en alldeles underbar människa. Han är varm, klok och bryr sig mycket om människor i sin närhet. Han ser en i ögonen och man känner sig sedd av honom. Han är en fantastisk skribent och trummis i ett popband. Han är också väldigt rak och ärlig och inte det minsta konflikträdd. Ett drag som jag uppskattar mycket. Allra särskilt nu.
För några veckor sedan fick jag veta att Kristian har cancer igen.
Vi kom i kontakt med varandra förra året, när jag läste hans blogg. Han skrev om sin svåra sjukdom. Om cancern. Jag kan fortfarande känna känslan jag fick när jag läste det sista inlägget där han berättade att han besegrat cancern.
Den jäveln kom tillbaka.
Och den här gången blir det inget lyckligt slut. Det finns ingenting att göra. Kristian kommer att dö. Han räknar inte med att hinna fylla 30.
Jag kan inte tänka på annat. Jag är så ledsen, och jag är fruktansvärt arg, utan att riktigt veta mot vem jag ska rikta min ilska. Det finns ingenting som är rättvist när det gäller cancer. Det finns ingenting förmildrande.
Häromdagen träffade jag Kristian. Jag var rädd. Rädd för att han skulle vara annorlunda. Rädd för mig själv, för att jag skulle säga något dumt, göra fel, börja gråta. Naturligtvis började jag gråta. Hur kan man inte gråta när en sprudlande vacker människa full av liv sitter och talar om hur ledsen han är för allt han inte kommer att hinna göra? Hur kan man inte gråta när samma fantastiska människa lägger sin hand på min och förklarar att han inte är rädd för döden? Hur kan man inte gråta när någon tackar för att man finns och man inser att kanske, kanske är det här den sista gången vi ses? Hur kan man inte gråta när en ung, levnadsglad person förklarar att han levt ett bra liv? Hur kan man inte gråta när en småleende vän säger att det här kan vara sista gången han är tillräckligt stark för att orka ta sig in till stan? Hur kan man inte gråta när en person som snart ska dö berättar hur rädd han är för falla i glömska?
Men. Det är inte farligt att gråta. Det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att vara rädd, ledsen och arg. Det är också okej att skratta. Till och med tillsammans med någon som vet att han ska dö. För vi skrattade också, åt planerna han har på vad han ska göra efter döden. Där, dit han ska resa. Vi var här och nu, i den stunden som kanske var vår allra sista tillsammans på tu man hand.
Cancer är en jävla skitsjukdom. Döden är definitiv, omöjlig att ta in.
Det enda vi har är tiden som är nu. Inte sen, inte i morgon, inte nästa vecka eller nästa år. För vi vet inte om vi lever då. Det enda vi vet är vad vi har idag.
Jag är tacksam för att jag har fått lära känna Kristian, för att han finns i mitt liv. Och för att han till och med nu när han vet att han snart ska dö fortsätter att lära mig nya saker. Får mig att ifrågasätta mina prioriteringar och mitt sätt att leva.
Det är därför jag skriver den här krönikan om honom. För just nu, idag, är han det enda viktiga. Jag kanske är patetisk och mina ord är klyschor. Men det finns klyschor som tål att upprepas. Som bör upprepas, för att livet är så kort.

Jag har bloggat om Kristian förut.
Här är hans egen blogg. Den måste du läsa.

dagens krönika

På begäran publicerar jag dagens krönika i Sundsvalls Tidning här i min blogg. Den handlar om regler som skapar problem istället för att lösa dem, om idiotiska fyrkantiga insnöade lärare och andra vuxna som har svårt att acceptera att även barn är individer:

Jag tror att det är närmare tio år sedan jag i denna tidning skrev en krönika om det idiotiska att i olika sammanhang förbjuda huvudbonader. Utgångspunkten var den obegripliga regeln som många skolor anammat att förbjuda mössa i klassrummet. Jag trodde att vi tio år senare hade kommit lite längre än så, men häromdagen hörde jag en berättelse som mer eller mindre tvingar mig att ta upp ämnet igen.

En vän till mig berättade att hennes son portats från sin skolavslutning eftersom han vägrade ta av sig tröjhuvan.

Vi pratar 2012. Vi pratar om Sundsvall, om en skola och en kyrka nära dig.
En skola som i flera års tid verkar har ansett att denna tröjhuva är ett av de största problem de någonsin haft, eftersom eleven av olika orsaker inte velat ta av den vare sig i klassrummet eller i matsalen eller i kyrkan på skolavslutningen.

Det hade ju varit fantastiskt om det varit just så, att det inte fanns större eller viktigare problem att ta tag i. Men jag råkar veta att det inte stämmer. Jag råkar veta att denna skola precis som alla andra har betydligt viktigare problem att ta tag i, än en elev som vill ha på sig en huva. Det finns elever som mobbas, som har svårigheter att klara undervisning, som behöver konkret stöd och hjälp med en rad saker. Att skolan få väljer att fokusera på ett sådant ickeproblem som en huvudbonad gör att jag tappar litegrann tron på hela systemet.

Kan vi inte bara en gång för alla bestämma oss för att låta människor vara som de är? Klä sig hur de vill, och lämnas ifred om de vill, så länge de inte gör någon annan illa? Kan vi inte enas om att utseende och kläder är en ickefråga som skolan inte ska lägga sig i överhuvudtaget? Kan vi vara överens om att sluta sanktionera mobbning på grund av utseende och kläder genom att som vuxna göra exempelvis en tröjhuva till ett stort problem?

Jag har hittills inte hört ett enda rimligt argument till varför en elev inte ska få ha en huvtröja på sig, och faktiskt dra upp huvan över huvudet om det känns bra. Däremot har jag hört många vuxna som jobbar med barn prata sig varma mot mobbning och faktiskt försöka lära ut allas lika värde och rätt att vara sig själva. Men det är ord som inte betyder ett skit om den som yppar dem inte lever som den lär. Att ena stunden säga att man har rätt att vara sig själv för att i nästa problematisera och tala om för den som inte följer normen att den bör ändra sig är att helt ta udden av orden man säger.

Nu var det en präst och inte en lärare som portade eleven från skolavslutningen. Det är precis lika orimligt, eftersom alla bör vara välkomna i Guds hus, Jesus accepterar alla som vill komma till honom. Det är i min värld riktigt okristet att stänga ute en elev från kyrkan på grund av klädsel. Och skolan borde skämmas för att den inte stod upp för sin elev mot den människofientlige prästen.

Låt mig slippa skriva denna krönika igen om tio år, okej?

vad en hårig armhåla kan ställa till

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under finalen i Melodifestivalen jublade en inte ont anande tjej och sträckte armarna i luften. Hon syntes i teve, och därmed också hennes armhåla, som kvällen till ära var orakad. Personligen skulle jag knappast ha noterat detta, men det fanns det andra som gjorde. De inte bara noterade, de spridde bilden av henne på Facebook, och en enad front av framförallt män hånade henne öppet, med tillmälen så grova att jag inte vill citera dem här. Men det var fler än en som önskade livet ur henne.

Förutom att detta avslöjar en sjuk syn på kroppen i allmänhet och kvinnokroppen i synnerhet, så avslöjar det också den rätt många tar sig att öppet racka ner på, mobba och behandla andra illa. Det mest anmärkningsvärda var att många av dessa män var helt vanliga medelålders fäder, personer som i min värld borde vara föredömen, personer som inte borde tycka att det är okej att vara flera tusen mot en, att överhuvudtaget göra ner en annan människa på grund av utseende. Frågan är hur dessa män skulle ha reagerat om mobbningen riktats mot deras egna döttrar? Och frågan är hur vi någonsin ska lösa problemet med mobbning så länge vuxna till synes normalbegåvade personer deltar i den.

En person reagerade. Hanna Fridén heter hon, och hon började mejla och kommentera och ifrågasätta personerna bakom mobbningen. Då drabbades hon av samma typer av hot och tillmälen som tjejen med armhåret. Men hon gav sig inte. Hon samlade massorna och snart fanns en motvåg. Personer som ifrågasatte mobbarna och som lade upp bilder på sina egna håriga armhålor för att visa sitt stöd. Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte handlade om en hårig armhåla, utan om hur vi behandlar varandra.

Efter att ha lyckats vända trenden på Facebook gav sig Hanna och hennes vänner på nästa forum, en riktigt vidrig sajt där bland annat bilder på unga tjejer läggs upp och det sedan är fritt fram för besökarna att håna, bespotta, sprida rykten och vara allmänt jävliga. Hanna Fridén skapade “Vardagshjältar mot nätmobbning”, och flera hundra personer gick in på emochan, ifrågasatte elakheterna, publicerade egna bilder på kattungar och annat fint. De tog kort sagt över forumet, som efter ett par dagar stängdes ner. Forumet är nu öppet igen med tonen har skärpts rejält, och vardagshjältarna håller ett vakande öga över det.

Vi borde alla vara vardagshjältar mot nätmobbning. Vi borde alla reagera, inte låta en mobbare stå oemotsagd, vare sig det är en Facebookvän som gör sig löjlig över någon de sett på teve eller ett forum som sprider ont förtal om enskilda personer. För så länge vi låter mobbarna stå oemotsagda i slutna rum skapar de egna sanningar, och till slut tror de att de har rätt att trycka ner andra. Vi kan sätta stopp för det, tillsammans.

krönika

Igår var det premiär för mig som krönikör i Sundsvalls Tidning. Eftersom krönikan inte publicerats på nätet lägger jag ut den här för den som är intresserad:

Jag har i många år använt ordet hen när jag av olika skäl inte vetat om den jag skriver om är en han eller hon, eller om det funnits anledning att försöka skydda en identitet. Jag har inget minne av att någon ifrågasatt eller inte förstått vad jag menat. Därför är det med viss förvåning jag följer den just nu heta debatten om ordets vara eller icke vara. Eller – det är två parallella debatter om ordet hen. Den ena gäller själva ordet, om det ens ska få finnas. Den är ganska ointressant, eftersom ordet redan finns, och används.

Den andra diskussionen handlar om huruvida det är rätt eller fel att använda ordet hen som könsneutralt pronomen för att inte dyvla på barn och dess omgivning förutfattade meningar utifrån de könsnormer som omger oss. Vissa vill gå hela vägen, och aldrig tala om för vare sig sitt barn eller bekanta vilket kön barnet har. De förespråkar en genuspedagogik som utgår ifrån att alla är en hen, det vill säga könlös. Jag är inte så radikal av mig och tycker att detta är något överdrivet. Jag tror till och med att det kan skapa viss förvirring hos barnen, något jag även fått bekräftat från personer som fostrats så. Å andra sidan har ord stor betydelse när det gäller våra attityder, och ordval kan påverka i hög utsträckning, vare sig det gäller jämställdhet, rasism eller andra värdeladdade frågor i samhället.

Därför förstår jag helt och hållet syftet med användandet av ordet hen. Vuxna har olika röster redan då de talar med spädbarn, beroende på om barnet är en pojke eller flicka. Olikabehandlingen fortsätter resten av livet och cementerar könsroller på ett sätt som försvårar strävan mot ett jämställt samhälle.

Jag har en son. Han – för jo han är en han – gillar nagellack och smink. När han ska vara fin tar han ofta på sig kjol eller en klänning. I många år var hans favoritfärg rosa, och en gång önskade han sig en Barbie i födelsedagspresent. Inga konstigheter. Om det inte vore för de könsnormer som säger att det inte är okej – och han har ofta ifrågasatts. Själva hans kön har ifrågasatts, på grund av detta. I hans fall hade det kanske varit bra om ingen vore uttalat vare sig han eller hon, då hade han kunnat bära sina klänningar utan att få gliringar, och det är precis vad hen-förespråkarna eftersträvar.

Problemet är alltså inte orden, han eller hon, utan de egenskaper vi klistrar på människor utifrån begreppen. Jag längtar efter den dagen när ingens klädval eller andra val ska ifrågasättas på grund av kön. Om lösningen är att alla under en övergångstid presenteras könsneutralt med ordet hen, då är jag på. Även om jag önskar att vi kunde tänka längre och vara mindre fördomsfulla oavsett ordval.