elefantjägarna

Jag noterar att Resumé intervjuat Leo Lagercrantz om den kommande boken Elefantjägarna.
I somras intervjuade jag honom och hans kollega Jens Christian Brandt för Miss World Magazine. Eftersom magasinets hemsida inte finns längre lägger jag upp texten här, för eftervärlden.

Elefantjägarna

Vilket ansvar har Carl Bildt för folkmordet som pågick i Sudan under tiden som han var styrelseledamot i Lundin Oil? Vilket ansvar har Lundin Petrolium idag? Vad är det egentligen som pågår i Afrika där västvärlden hämtar sin olja? Vilken betydelse har ditt aktiesparande? I boken Elefantjägarna som släpps i slutet av oktober försöker Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt ge svar.

På förlagets hemsida kan man läsa att Elefantjägarna är en berättelse om ”snabba klipp och smattrande champagnekorkar, men också om märkliga allianser mellan krigsherrar och oljebaroner i ett av världens fattigaste och mest utsatta länder”.
När jag träffar Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt för att tala om arbetet med boken säger Jens att det också är en bok om Sverige.
– Vi har länge haft en speciell bild av Sverige, bilden av det här lyckliga fyrkantiga sosselandet där solidaritet är viktigt. Vi har försökt hitta en tredje ståndpunkt mellan kommunism och extrem marknadsliberalism, men på sätt och vis är det en myt för det har hela tiden funnits andra krafter. Vi har flirtat med de mest extrema formerna av marknadsliberalismen och anpassat vår moral efter affärsmöjligheterna.
– Det blir ju också schizofrent, för det finns ett konsensus att Putin inte är demokrat och han ska bort, samtidigt som vi hjärntvättas dagligen att vi ska placera våra PPM-pengar på den ryska marknaden för att de kommer att ge bra avkastning. Svenskar är inga onda cyniker, vi är schizofrena. Vi gillar demokrati men hemma vid datorn när vi flyttar våra PPM-besparingar kan vi tänka oss att ingå i alla möjliga djävulspakter.

Leo Lagercrantz skjuter in att de i boken också har försökt fördjupa sig i vad som hänt när aktieägandet i Sverige flyttats från att vara en perifer företeelse bland överklassen till att vara något som var och varannan småsparare ägnar sig åt.
– Vi tror att den förändringen har stor betydelse och påverkar den enskildes och därigenom även kollektivets moral.
– När tretton ministrar och hundratusentals fondsparare äger fondandelar i ett bolag som Lundin tänker man att det nog inte kan vara så farligt.

Folksam och AMF Pension beslutade sig för att sälja sina innehav i Lundin Petrolium när bolaget i vårades vägrade tillsätta en oberoende granskning av förehavandena i södra Sudan, på flera av aktieägarnas begäran. En symbolisk handling som hade större moralisk än ekonomisk betydelse för Lundin.
– Lundin står väldigt starkt finansiellt men däremot så är det till skillnad från vad många påstår naturligtvis inte bra att stora institutioner drar sig undan. Det är väldigt illa, säger Leo Lagercrantz.

Jag undrar om boken kommer att bjuda på några avslöjanden som inte är kända i dagsläget. Jens svarar, något kryptiskt:
– Ja. Det är inte vår drivkraft att göra något sensationellt. Samtidigt så har vi hittat sensationella saker. Det här är som en episk roman. Vår bok börjar på 30-talet i Äppelviken och sträcker sig till Sydsudan år 2012. När man vänder på de här stenarna dyker det upp väldigt mycket.

Historien om Lundin Oil och deras affärer i Afrika är inte ny. Redan år 2001 avslöjades misstankarna om inblandning i folkmordet och krav ställdes på Carl Bildt att avgå.
– Diskussionen om vad som händer i nuvarande Sydsudan exploderade när BBC sände en dokumentär om händelserna. Sverige vaknade och en kommission skulle tillsättas, alla vara överens om att det var fruktansvärt att ett svenskt bolag var inblandat. Men så kom 11 september och världen ritades om. Nu säger folk att det där var så länge sen, och att vi inte kan hålla på och prata om det, säger Jens.

I juni 2010 inledde åklagaren en förundersökning gällande brott mot folkrätten. En förundersökning som fortfarande pågår. Lundin Oil finns inte längre som bolag, det har uppgått i Lundin Petrolium och rör sig i oljeindustrins finrum, bland annat utvinns olja i Norge. Men Lundingruppen har ett paraply av andra enligt Lagercrantz och Brandt mer tveksamma bolag, så som Africa Oil som verkar i Ogaden där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades förra sommaren. Det var då första fröet till Elefantjägarna föddes, när Leo och Jens talade i telefon om vad om hände i oljebolagens spår.

Är vi i Sverige naiva när det kommer till tron på vad svenskar och svenska företag kan ställa till med ute i världen?
– Vi är snarare onyanserade än naiva. Vi är hysteriska och det blir lätt väldigt svartvitt, säger Jens. Vi är generellt dåliga på att hantera den svenska historien, som nazismen i Sverige. Vi tänker att vi är väldigt fyrkantiga och fantasilösa ingenjörstyper. Egentligen är vi någon slags katolska hysteriker som ropar liv eller död. När vi är internationellt inblandade är vi så bra, vi räddade judar eller vann kriget. Eller så är vi hemska. Till exempel Palme, han är inte en vanlig svensk politiker, han är antingen störst eller sämst. Så är det med Carl Bildt också, och det försvårar objektiva granskningar något enormt.

Vad är det konkret som Lundin Oil och därmed Carl Bildt nu anklagas för?
– Vad man anser och som går att bevisa är att 12000 människor dog på deras område under den här tiden, 1997 till 2002. Bildt kom in i styrelsen medan det pågick, och utsågs till ansvarig för etikfrågor.
– Det handlar om delar av ett större krig som ibland kallas för oljekriget, där sammanlagt över två miljoner människor dödades. Ibland försöker Lundin försvara sig och menar att de anklagas för att själva ha mejat ner de här människorna, men det är det ingen som påstår. Detta var en av världens allra farligaste platser och Lundin var ett av få internationella bolag som var där och såg till att dra nytta av situationen. Men detta ska åklagaren utreda.

Vad innebär det att vara på plats?
– De hade lokalanställda, pakter med lokala krigsherrar som skulle skydda oljefälten, och det som åklagaren tittar på är om Lundin upplåtit sina landningsbanor åt den sudanesiska armén och därmed bidragit till bombanfall mot lokalbefolkningen. Det finns bevis för att lokala krigsherrar fått i uppdrag av armén att röja områden, och armén hävdar att de fått pengar från oljebolagen för att göra detta. Men det stannar troligen vid indicier då det är svårt att bevisa.

Hur kommer det sig att Carl Bildt tycks vara immun mot alla anklagelser och alltid lyckas slingra sig undan i intervjuer?
– I intervjuer så räknar han kallt med att han är bättre påläst än journalisten och han säger saker på ett sätt som kan kopplas till uttrycket att bara man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Så är Bildt. Han hävdar saker som inte har något med verkligheten att göra, man blir väldigt paff på något vis och det blir svårt att fortsätta, svarar Leo Lagercrantz.
– När jag intervjuade honom så hävdade han att det inte råder krig, och det är helt enastående. Sedan säger han att det inte bodde några människor längs den aktuella vägen. Svaren känns som god dag yxskaft, och är helt förnuftsvidriga. Men det handlar om hans egen självklarhet när han säger de här sakerna.
– Men det är litegrann en myt att han är så immun. Fler och fler ifrågasätter honom och allt färre tar honom på allvar, det har vi märkt i arbetet med den här boken.

Kan det vara enklare att komma undan just för att det händer i Afrika, där korruptionen är så utbredd samtidigt som det i väst råder ganska stor okunskap om i stort sett hela kontinenten?
– Ja det är det, säger Leo. Jens och jag är båda för marknadsekonomi, ingen av oss är emot oljeletandet som så. Men vad man ser väldigt tydligt är att efter kolonialtiden så har Afrika blivit rånat av västvärlden och senare även av Kina, inte minst franska bolag har lagt beslag på tillgångar och de enda som fått ut något av det är jättekorrupta eliter. Sedan finns det länder som har väldigt bra tillväxt men på det stora hela är det ett gigantiskt rån.
– Tidigare har Afrika legat så långt borta. Men nu händer det grejer som faktiskt kan bli sådana som Carl Bildts fall. Det har funnits en så romantisk bild av Afrika och kolonialismen, tänk kolonialhjälm och Karin Blixen. Här blir gåtan Bildt väldigt intressant. Å ena sidan är han en bildad aristokrat, samtidigt som han blev den här moderna mannen ute i världen, fredshjälte på Balkan, och den förste statschefen som någonsin skickat ett mejl. Bildt är så duktig på att använda internet, samtidigt som just sociala medier gör att Afrika kommer närmare. Det går inte längre att komma hem därifrån och säga att det inte pågår ett krig.
– På Facebook och Twitter kan folk berätta sanningen, och det som händer gör att den här korruptionen inte kan pågå på samma sätt, och Lundin och politiker och lobbyister kan inte längre hävda att allt är jättebra. Paradoxalt nog slår det väldigt hårt mot politiker som Bildt, men det är väldigt positivt för världsutvecklingen.

Jens Christian och Leo är båda övertygade om västvärldens och oljebolagens skuld i det krig som tagit livet av miljoner människor. Skuld byggd på oljepengar och mutor.
– Sudan är ett av världens oljerikaste länder, och det var först på 70-talet som man började utvinna den. Eliten är diktatorer som är nära hopkopplade med militären. De kan inte ta upp oljan själva, det är för komplicerat och de har inte tekniken. De tar hit utländska bolag, stoppar mutpengar i egna fickor och investerar i militären. Det sudanesiska flygvapnet är ett av det rikaste i världen, de har hightechhelikoptrar som för tio år sedan kostade i runda slängar 28 miljoner dollar per styck, helikoptrar köpta för oljepengar och som används i kriget.

En viktig fråga som tas upp i boken är den om förändrade attityder gentemot diktaturer, en förskjutning som enligt Leo Lagercrantz syns på både på ledarsidor och hörs från politiker.
– Under 1900-talet glorifierades motståndet mot totalitära regimer, det nya nu är att vi reser till sådana platser och följer deras lagar istället för att politiskt ifrågasätta dem. Lite av att ta seden dit man kommer utan att tänka på att lagarna är skrivna av förbrytare. I dag säger både regering och näringsliv att det är normalt, men det påverkar distinktionen av begreppen diktatur och demokrati. Det märks inte minst när en minister inte vill säga att Saudiarabien är en diktatur.
– En del som vi pratat med när vi skrivit boken, personer som är lojala med Lundin Oil, hävdar att det är vi som journalister som åker till Sudan som är koloniala och dikterar villkoren när vi försöker främja demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man kan se inslag där Ian Lundin gå omkring med barnsoldater omkring sig och det anses helt normalt.
– Just nu pågår det också i media en motrörelse, där det pratas om att det sker så fantastiska saker i Afrika, och vi ska inte gnälla på Afrika nu. Sedan pekar man på att en del länder har en väldigt bra tillväxt. Som att vi inte borde uppmärksamma problemen bara för att det också händer bra grejer. Så säger vi ju inte om Ungern eller förra östblocket, att bara för att de har bra tillväxt så är det okej om de diskriminerar romer.
– Vad som har slagit oss och gör oss bedrövade är att i Afrika pågår de här vidriga sakerna, människor tvångsförflyttas och lever under presenningar under fruktansvärda omständigheter men vi ska inte berätta om det. Om motsvarande händer i Baltikum eller på Balkan så är det oförlåtligt och brott mot mänskligheten. Men om det händer i Afrika och det är ett svenskt bolag så heter det plötsligt att det gör man i Sverige också, LKAB ska flytta hela Kiruna och 12000 döda är inte något större problem.

Både Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt definierar sig som liberaler och tror på marknadskrafterna, men i arbetet med boken har de också tvingats ifrågasätta sina egna politiska värderingar. Boken är på ett plan också en uppgörelse med den svenska liberalismen som enligt Lagercrantz ”går på steroider”.
– Jag betecknar mig fortfarande som liberal och borgerlig, men har blivit mycket mer medveten och övertygad om att marknaden behöver strama tyglar. Jag tycker att det finns en naivitet och ansvarslöshet bland många liberaler, både politiker och skribenter, i synen på marknaden.

ibland måste man göra fel för att göra rätt

Under dagens presskonferens med Johan Persson och Martin Schibbye kommenterades det såklart en hel del på Twitter. Somliga tycker att det var dumt av dem att åka dit till att börja med, andra hävdar att de ju bröt mot lagen och får skylla sig själva. En del raljerar om självgoda journalister som kräver specialbehandling för att de är journalister.

Jag kan förstå att bortskämda svenskar (bortskämda med demokrati och yttrandefrihet) som inte ägnar så mycket tid åt nyhetskonsumtion har en skev bild av vad en journalist är. Därför vill jag påminna om något som kallas pressfrihet, som anses vara något extremt viktigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom journalisters arbete handlar om att avslöja oegentligheter och missförhållanden, att granska makthavare och stå på medborgarens sida gentemot makten. Och förhoppningsvis lyckas göra skillnad.

I en diktatur är det tvärtom, där styrs pressen av regimen, och medborgarna blir lurade då de läser tidningar eller tittar på teve. Journalister i diktaturer lever inte sällan i ständig livsfara. Därför är pressfrihet viktigt. Därför bör journalister ibland ”särbehandlas”, inte för att de är journalister i största allmänhet, men för att de är ute på uppdrag som syftar till att granska makten.

Det var precis det Martin Schibbye och Johan Persson gjorde i Ogaden.

Var det dumt av dem?
Ur ett strikt privat perspektiv kanske det var dumt att ta de risker de gjorde när de tog sig in där, men framförallt var det modigt. Mod och dumhet gränsar ofta till varandra.
Oavsett så åkte de till ett område som ingen journalist hittills rapporterat ifrån. De tänkte berätta något som ingen annan har berättat. Det är journalistik.

Bröt de mot lagen?
Ja. De tog sig in i Ogaden utan tillstånd. Men. Ibland måste man göra fel för att göra rätt.
Det skulle ha varit omöjligt för en journalist att ta sig in i Ogaden lagligt. Så de övervägde att ta den här risken, att göra det här lagbrottet, för att ändå kunna berätta sin historia.
När man bryter mot lagen kanske man måste vara beredd att ta konsekvenserna. Och nu kan det väl ändå sägas att Martin Schibbye och Johan Persson gjort just det.

Så varför detta engagemang för att få hem dem i förtid?
Därför att det inte är rimligt att acceptera lagar som bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Därför att journalister måste kunna verka fritt, var som helst på jorden, utan att riskera sina liv. Tyvärr är det alldeles för många journalister som varje år dödas i tjänsten, i strider eller i fängelser. Därför måste Sverige och andra demokratiska länder agera kraftfullt internationellt för att stå upp för press- och yttrandefrihet, och göra allt som är möjligt för att skydda dem som vågar granska.
Dessutom har det visat sig att bevisen mot Martin och Johan var manipulerade och jag tror att de flesta håller med om att den sortens rättsröta är betydligt allvarligare än att olagligt ta sig över en gräns.

I nazityskland var det förbjudet att hjälpa judar. Det fanns de som trotsade det förbudet och tog stora personliga risker. Ni som tycker att Martin och Johan får skylla sig själva, tycker ni det om dom som avrättades i utrotningsläger för att ha satt sig upp mot nazisterna också?
(Och nej, jag jämför inte Schibbye/Persson med judarna. Jag jämför en totalitär stat och dess förtryck av människor med en annan. Vem skulle idag döma den journalist som då hade försökt avslöja vad som hände i tyskarnas läger?)

Detta är vad Amnesty International jobbar med varenda dag, året om. Att uppmärksamma och försöka hjälpa personer som brutit mot eller påstås ha brutit mot ett lands lagar, genom att uttrycka en åsikt, kritisera makten eller kanske bara göra ett konstverk, ett musikstycke eller en bok. Yttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är precis vad det här handlar om. Ni som tror att yttrandefrihet handlar om vem som får säga vad i Aftonbladets kommentarsfält är ganska så världsfrånvända.

Med det sagt – välkomna hem, Johan och Martin! Ni är årets hjältar i min värld. Kan inte riktigt med ord uttrycka min beundran för er, så jag lånar några av Johan Hilton:

Jag kan också rekommendera läsning av Axel Andén som sammanfattat presskonferensen med Martin och Johan, med betoning på delarna om pressfriheten.
Här skriver Johan Ripås om hur avslöjandet om det fejkade bevismaterialet kom till.

Uppdaterat: Naturligtvis tycker jag också att ni ska se hela presskonferensen med Johan och Martin, där de själva förklarar det jag försöker göra i det här inlägget. Bland annat säger Martin att det faktum att UD avrått från att resa till det aktuella området snarare är ett incitament att åka dit. Och Johan säger att det är hans uppgift som journalist att bryta mot lagar som strider mot mänskliga rättigheter.
Anders Lindberg skriver också bra i Aftonbladet. ”Johan Persson och Martin Schibbye har suttit 14 månader i etiopiskt fängelse för att de gjorde sitt jobb. Att en diktatur som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter inte vill bli granskad är inget som ska respekteras.”

välkomna hem, martin och johan!

Idag läser vi Carl Bildt om turerna i fallet Johan och Martin.

Men framförallt läser vi Martin och Johan-bloggen. Välkomna hem!

Martin Jönsson har också skrivit en angelägen text. Och Martin Edström, som bevakat händelserna inklusive rättegången mot Johan och Martin i Etiopien påminner om reaktionerna de första månaderna.

tio år idag

Vad gjorde du idag för tio år sedan?
Jag minns inte. Jag har ärligt talat inte en aning om vad jag gjorde just idag för tio år sedan. Vad jag vet är att det känns som ett helt liv sedan. Så mycket har hänt. Mina barn har gått från att vara små barn till att vara nästan vuxna självständiga människor. Min vardag idag påminner inte mycket om min vardag för tio år sedan.
Jag har bytt jobb, liv, matvanor och en hel del annat. Jag har massor av nya vänner, nya sammanhang, jag har varit med om så mycket de senaste tio åren att det räcker för ett helt liv, nästan.

Dawit Isaak minns. Om han lever. Vi vet faktiskt inte alls hur han har det idag.
Det var den här dagen, för exakt tio år sedan, som han togs tillfånga och kastades i fängelse, för sitt engagemang för demokrati och pressfrihet i Eritrea. Han har ännu inte, tio år senare, fått en rättegång.

Inte mycket görs för att få honom fri.

Inte ens vårt lands utrikesminister Carl Bildt, tillika en av världens mer framträdande diplomater det senaste decenniet, har lyckats komma ett steg närmare en lösning.
Och i dagsläget är det högst tvivelaktigt om han någonsin kommer att lyfta ett finger för Isaak, i ljuset av den mycket pinsamma situationen kring de båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, vars situation mest liknar ett Moment 22.

Vad har jag gjort?
Det lilla jag kan. Skrivit under så många listor och upprop att jag tappat räkningen.
Här kan du också skriva under.
Jag har försökt uppmärksamma Dawit Isaaks situation genom att blogga, berätta och även delta i en manifestation som hölls i Kulturhuset i Stockholm, för mer än två år sedan.
Jag brukar delta i fredagsdemonstrationerna som hålls varje vecka på Twitter.

Men efter så många år, så lång tid, så många namnunderskrifter och blogginlägg är det lätt att känna sig fruktansvärt uppgiven, då inget händer. När ingenting tyder på att någon som verkligen kan gör något för att få ut Dawit Isaak, eller Schibbye och Persson.

Jag erkänner. Jag bryr mig inte mindre. Men jag känner mig maktlös. Därför har jag tappat stinget.

Även detta: Jag är personligen så in i helvete besviken på Sverige. På Carl Bildt. På vår regering.
Kom igår hem från Sydafrika där många människor fortfarande minns vårt lands engagemang mot Apartheid. Men stoltheten jag önskat att jag känt fastnade i halsen när jag tänker på hur vårt engagemang i omvärlden, för demokrati och pressfrihet, ser ut i realiteten idag.

Jag är inte konservativ, jag tänker inte att allt var bättre förr. Men en sak vill jag ha tillbaks – och det är de värderingar och den handlingskraft mot orättvisor, för demokrati, som jag upplever en gång fanns. Det Sverige jag var så stolt över att bo och leva i.
Jag vill ha politiker med handlingskraft.
Demokrati är inte en självklarhet. Man måste slåss för den varje dag, i hela världen.


(bilden är tagen av Axel Andén när vi demonstrerade mot The Secrecy Bill i Kapstaden i lördags)

Det är bara det är att jag ensam är så liten och kan inte göra mycket.
Mer än att än en gång länka till sajten för Dawit Isaak, och hoppas att om några fler blir medvetna om hans utsatthet, så kanske vi kan sätta lite större press på dem som har verklig makt att göra något.