mediedagbok

Sandra Wåger har skrivit mediedagbok, om sin mediekonsumtion en dag. Intressant tycker jag, och snor idén rakt av.

Min dag: Inleder med att kolla Twitter, Facebook och min Greader, där jag framförallt läser Jardenbergs kommentarer.
Konstaterar att Abbe fyller fem år idag och får en liten tår i ögat när jag tittar på Abbes pappas film.

Efter diverse annat med lite Anna Hamilton i bakgrunden äter jag lunch och läser Fokus från i fredags. På papper.

Sedan producerar jag lite media genom att skriva den här bloggposten som tydligen rörde om ordentligt, av kommentarer, tweets och några mejl att döma. Texten publicerades senare både i Journalisten och i Medievärlden.

Sedan fortsätter jag att hålla ett öga på Twitter, och i min RSS-läsare. Fastnar för Mitt eget jävla Narnias text om Alliansens logga och läser några fler artiklar om den.

Sonen kommer hem och från hans rum hörs blandade ljud, jag kan urskilja Lily Allen.

Jag åker till radiohuset för att medverka i ett aktualitetsprogram och prata om sociala medier i valrörelsen. Kommer hem och kollar och följer upp reaktionerna på min text om Journalistförbundet, och läser lite mer bloggar och nyhetsartiklar, bland annat den här som Kjell Häglund tipsade om.

Sedan läser jag ett gäng facktidningar som förberedelse till en föreläsning jag ska hålla på torsdag på Fackförbundspressens Dag.

Ser på Åh Herre Gud och sen blir jag intervjuad av dottern inför ett teveprogram hon ska medverka i. Och tydligen jag också.

Nu sitter jag här och gör ungefär samma saker som tidigare under dagen. Håller koll på Twitter, Facebook och Greader. Fick mig nyss ett gott skratt av den här insändaren som Oscar Swartz länkade till.
Teven står på i bakgrunden, från yngre sonen hörs en märklig blandning av Radiohead, Eminem och Gorillaz

Hur har din mediekonsumtion sett ut idag?

tältmöte = kärlek

Hur börjar jag?
Var slutar jag?
Hur kan man beskriva något som var bland det bästa man varit om, utan att bli patetisk, sentimental och låta sekteristiskt nyfrälst?
Går det alls?

Bild 18

Jag har varit på Sweden Social Web Camp. Ett campingläger för webbnördar på Tjärö i Blekinges skärgård. Där fanns massor av fästingar, något färre får, desto mer fårbajs, mördarsniglar, lera, tält, sovsäckar, datorer, stickers, alkohol i mängder, mobiltelefoner varar övervägande del iPhone (ge mig en!), papperstidningar, mygg, en lada, ett vandrarhem och en charmig bastuflotte som lutade betänkligt när vi reste därifrån.
Men framför allt fanns där 286 helt fantastiska människor. Bra folk. Smarta, snygga, roliga, snälla, hjälpsamma, trevliga och alldeles alldeles underbara.

Bild 15

Så många har redan skrivit och nätet översvämmas just nu av bilder från eventet, så jag ska försöka att inte bli långrandig. Jag skriver under Jocke som säger att det var ännu ett fantastiskt möte och jämför med 24hourbusinesscamp som jag tyvärr missade, och jag vet hur jag kände då och förstår hur stackars Karin och Nikke känner som inte kunde komma till Tjärö på grund av sjukdom. Ni var saknade!
Fredrik Stenbeck var inte heller där men han har skrivit en lysande post med statistik över aktiviteten på nätet i samband med lägret.
Walter Naeslund postar bilder som säger det mesta om hur fantastiskt det var på Tjärö.
Emanuel bloggade under tiden och han fångade mig på bild också. Jag ser ut som draken med de röda ögonen ungefär, den som vågar kan kika.
Simon Sundén har skrivit och sätter fingret på det: 286 personer som gör en överlycklig. Right back to you – Simon! (för er som inte var där kan jag berätta att han var bäst hålligång på dansgolvet)
Jonk har också lagt upp en massa bilder i sin blogg. Thomas Mårtensson blir hellre jagad av vargar än missar nästa år. Jag skriver under också på den.
Fredrik Wass har skrivit en upplysande artikel för Internet World, Sydsvenskan har skrivit, och intervjuat mig till och med.

3849108990_8de73f4b48

Jag passade nämligen på att lansera mitt nya projekt som jag driver ihop med Måns Adler (känd som grundare av Bambuser). Projektet heter Daßlog Papier, och är en papperstidning med innehållet uteslutande hämtat från den svenska bloggosfären. En väldigt snygg tidning, om jag får säga det själv, designad av Linus Nyström.
Bild 17
Medievärlden har skrivit några rader om den, och jag kommer att berätta mer men inte just nu.

Bild 20
Däremot kan ni om ni vill spana in Whats Nexts fulsändning som gjordes efter midnatt och där jag pratar lite om tidningen, och se hur glad jag är (och Emanuel också) när jag visar honom tidningen där han medverkar med denna text.

Bild 16

Men hur kul det än var att lansera tidning, och hur fantastiskt det än var att sitta på en klippa i solen och prata framtidens journalistik med en massa superhjärnor, så var de bästa ögonblicken kanske inte de man förväntat sig. Som att ro ut i till bastuflotten med fyra nästan nakna män mitt i natten när det är så svart så man knappt ser flotten. Eller att sitta och röka vattenpipa till klockan tre på morgonen och prata om allt. Att värma sig vid en lägereld tills solen går upp och skratta sådär som man bara gör om man är gräsligt trött i trevligt sällskap.

Tack alla ni som gjorde detta möjligt, tack alla ni som var där, och naturligtvis extra stort tack till Tomas Wennström och Kristin Heinonen som drog igång allt, genomförde det och städade upp efter oss.

Här finns massor av bilder för den som är nyfiken och vill bli ännu mer avundsjuk. (alternativt längta tillbaks)

Uppdaterat: Här finns en Jaikutråd för diskussion om SSWC. För Twitter i all ära – det är något alldeles speciellt med Jaiku.

nej jag gömmer mig inte bakom min dator

För ett par veckor sedan publicerades denna krönika i tidningen Medievärlden, där jag kritiserar Publicistklubben i allmänhet och Inger Jalakas i synnerhet för det spektakel till intervju jag utsattes för i Göteborg på Publicistklubbens möte i slutet av april.

Nu har Jalakas svarat.

För det första: Jag kan inte hur jag än vänder och vrider på min text se den som ett enda långt personligt påhopp. Jag kritiserar Jalakas i egenskap av representant för Publicistklubben, och jag ifrågasätter hennes intervjuteknik. Dessutom påpekar jag att intervjun inte motsvarade det jag i förväg fått veta att den skulle handla om.
Att Jalakas använder begreppet personligt påhopp blir särskilt intressant i ljuset av de personliga frågor hon ställde till mig när jag trodde att jag var på PK för att förklara bloggvärlden och inte svara på frågor om min egen tanketid.

För det andra: Varför jag inte sa där och då hur jag upplevde det hela har jag redan förklarat. Jag blev överrumplad. De flesta har nog varit med om det, att man blir så häpen att man tappar talförmågan och först långt senare kommer på vad man borde ha sagt. Jag kanske borde ha tagit ordet av Jalakas när hon avrundade, och sagt där inför publiken att ”detta var ju bara tio minuter, jag skulle få en halvtimme, ska inte publiken få ställa frågor?”
Jag är dock alldeles för väluppfostrad för att ta kommandot på det sättet när jag är intervjuobjektet.

För det tredje: Jag tycker absolut inte att jag ”gömmer mig” bakom datorn. Detta har jag två argument för. Den ena är att jag föredrar kommunikation via skrift, av många skäl. Jag ogillar telefoner. Inte för att jag är feg, jag är inte det minsta rädd för att möta Jalakas öga mot öga och diskutera, men det är lite för långt till Göteborg.
Det andra argumentet är att jag inte ser detta som en fråga mellan mig och Inger Jalakas. Inger intervjuade mig offentligt, som representant för PK, och hur det hela gick till angår hela Publicistklubben och åhörarna på plats. Inte minst kanske på grund av mitt eget behov av att förklara mig eftersom jag upplevde att jag framstod som en väldigt fånig person på den där scenen.
Dessutom är detta kanske en lektion för Jalakas om det farliga internet, och ett skolexempel på den rädsla för offentlig diskussion och kritik som verkar finnas i branschen…

Mitt framträdande på Publicistklubben och Jalakas frågor diskuterades på Twitter långt innan min krönika publicerades. Offentligt, för vem som ville att läsa. Jalakas hade också kunnat läsa där.
Jag har även bloggat om PK och andra PK-medlemmar har både kommenterat i min blogg och mejlat mig, medan Inger Jalakas inte varit intresserad av att följa med i den diskussionen. Först när det hela tas upp i ett gammelmediaorgan som Medievärlden reagerar hon. (å andra sidan kan man följa just min twitterfeed på Medievärldens sajt…)
Bästa sättet att lära sig hur bloggvärlden fungerar är att kasta sig ut i den.
Jag har inte gömt mig, jag finns här, jag konverserar och bemöter kritik och frågor både i min blogg och på andra ställen på nätet, där jag är lätt att få tag i snabbt för den som vill.

För det fjärde: Jag blev uppringd av Inger Jalakas när krönikan publicerats, så vi har talat om detta. Hon sa då precis som hon skriver i krönikan att hon inte menade att vara insinuant, utan att hennes frågor var ärligt ställda. Jag förklarade då samma sak som jag skrev i min krönika, att det inte kändes som om vi talade om vad vi kommit överens om innan.

Jag är journalist. Jag kan en del om intervjuteknik, och jag har lärt mig att man kommer längst om man ställer öppna frågor. Helst ska man undvika att vara för ledande och ställa frågor där svarsalternativen i princip är ja eller nej. Sådana frågor fick jag ganska många. Om Inger Jalakas personligen hade velat veta mer om bloggande hade hon kunnat höra av sig till mig personligen och ställa de frågorna, så hade jag svarat. Nu anlitades jag för att ge inte bara henne utan ganska många besökare på Publicistklubben lite mer kunskap om bloggar, och jag vet att många i publiken var besvikna.

Sist: Avslutningen på Jalakas bemötande av min krönika talar nog bäst för sig själv;

Ett stort problem är bristen på etiska regler, vilket även nätets egna aktörer har börjat uppmärksamma. Snabbheten, i kombination med okunskap och hänsynslöshet, orsakar övertramp och lidande för dem som hängs ut. Den nyfikna massan kan frossa i frigivna pedofiler och misstänkta gärningsmän, bilder på mördade barn och filmer med tonåriga massmördare.
”Gammelmedia” tvår sina händer och undrar vad det är för mening med att vara försiktig med namnpublicering när den som vill kan få fram alla uppgifter med några knapptryck. Många frågar sig om det över huvud taget går att tillämpa de etiska spelreglerna i dagens medielandskap.
Jag menar att det går. Men ett förändrat medielandskap kräver kanske förändrade regler. Framför allt kräver det en öppen och förutsättningslös diskussion, i gamla såväl som nya medier. Alla som vill föra den debatten är mer än välkomna till Publicistklubben.

Jag skulle inte kalla den intervjun Inger Jalakas gjorde med mig för ”öppen och förutsättningslös”.
Jag hade gärna haft en öppen och förutsättningslös diskussion om etik i bloggvärlden och hur gammelmedia ska hantera det, men vi kom aldrig så långt, det handlade mest om mig hur jag personligen agerar, vilket faktiskt inte är så jätteintressant i det stora sammanhanget.

Liten uppdatering: Jalakas antyder i sin text att jag skulle ha känt mig kränkt. Ytterst märkligt med tanke på att jag under vårt telefonsamtal var tydlig med att jag inte kände mig det minsta kränkt, däremot väldigt häpen. I min värld är det stor skillnad…

dawit sitter fortfarande inne

Men vi blir fler och fler i kampen för att få honom fri!

bild-40

Senaste nytt är att både Skånskan och Norra Skåne ansluter till SMS-kampanjen.
Tidningen Medievärlden har skapat en temasajt för Dawit. Där samlas bland annat #Dawitflödet från Twitter.

I slutet av den här artikeln berättar Jan Helin litegrann om samarbetet med Expressen och de andra.
Och Thomas Mattsson bloggar såklart.

bild-41

Den här bilden är tagen av Kalle Ahlsén och får fritt användas av alla som deltar i kampen för Dawit:

Expressens kampanjsajt finns nu en diger samling artiklar och intervjuer med riksdagmän om deras engagemang för Dawit.

Detta kan DU göra:

  • SMS:a DAWIT till något av följande nummer: 72411, 72044 eller 72580. Det sms du får i retur skickar du vidare till alla dina kontakter.
  • Blogga om Dawit Isaak. (om du gör det – skicka gärna en länk till mig så jag kan göra en sammanställning över det som skrivs) Tagga inlägget ”Free Dawit Isaak”.
  • Om du finns på Twitter: använd taggen #Dawit när du twittrar om Dawit.

Läs även andra bloggares åsikter om

lite försenat lördagsgodis

Jag är som jag redan nämnt tokförkyld. Hade en massa stora planer för den här dagen men blev inte mycket av dem, har mest bara ynkat i soffan och knappt orkat läsa i min Google Reader för huvet är tjockt av snor och liksom instängt i bomull. Men jag har bokmärkt några länkar som jag ändå tänkte tipsa om, ni får ha överseende med skrivfel och slarv här, känns som om jag har noll koll ikväll…

Veckans loss: Alla låtar som tagits bort från Spotify. Själv saknar jag The Smiths, och sonen sörjer alla låtar med Boards of Canada. Dessutom är det lite irriterande att man inte ser vilka låtar som är borta. Spellistorna är kortare, men om man inte har ett järnminne måste man ibland tänka länge innan man kommer på vilka låtar som fattas.

Veckans Spotifyglädje: Det är ju inte riktigt så att saker bara försvinnit från Spotify. Samtidigt som en hel massa musik försvinner kommer ny till. Denna vecka stora glädejämne var detta – en massa nytt Tom Waits. På Jaiku uppstod en diskussion kring Waits och det ledde till att Dagens Spotifylista fick en ny listmakare – Jonas gjorde den fantastiska Tom Waits for Dummies. Lyssna på den här.

Veckans Spotifysågning: 10 anledningar att hata Spotify.

Veckans fotoblogg: Jag har läst den länge och tipsat om den förut, men kan inte låta bli att göra det igen. Spana in Tomas grindhål.

Veckans födelsedagsbarn: Lilla Gumman fyller år! Om du inte redan upptäckt den fantastiska fina humoristiska och pedagogiska bloggen om teknik och webb som skrivs av Johanna och Karin, så gör det nu. Om inte annat kan du passa på att delta i deras lilla poll om vem du helst skulle vilja följa på Twitter.

Veckans video: Den hittar jag hos Frk F. Den talar för sig själv. Och om man är lite torsk på nostagligrejer så är den fantastisk att se på, damptant eller ej.

Veckans TPB: Ja alltså, det har skrivits spaltmeter på spaltmeter om The pirate bay denna vecka, och inte lär strömmen krympa kommande vecka när rättegången drar igång. Jag utgår ifrån att den som är intresserad själv hittar det som är intressant. Du som är mindre intresserad kan i varje fall läsa detta, om antalet användare från Mongoliet. Fantastiskt.

Veckans mediasågning: Relaterat till det förra men ändå något helt annat.

Veckans igenkänning: Kurry skriver som jag ser det rätt modigt om sin rädsla för kritik. Eller kanske inte rädsla, men svårighet att hantera den. Och jag känner igen mig, Gud så jag känner igen mig.

Veckans igenkänning två: Kajen skriver om irritation. Om svårigheten att dölja den, att spela teater:

Men jag sa som det var. Sedan skrev jag att jag hade en dålig dag i min statusrad på Facebook, varpå ännu fler i gruppen började fråga. Det är så fint på något sätt. Och jag var ärlig. Och jag sa som det var, fast ändå inte på riktigt som det var. För sånt säger man inte. Man säger inte vad det var. Man säger hur man mår.

Och jag undrar igen och igen varför folk har så många hemligheter för varandra, varför människor inte bara säger som det är, lite oftare. När vi ändå är hos Kajen kan vi läsa lite mer. För att han gör det så bra så att jag blir avundsjuk.

Veckans hoppsan: Ibland blir det väldigt tydligt. Att saker förändras.

Veckans goddag yxskaft: Johanna skriver om att köpa stora dildosar. Och hur kränkta män med små snoppar kan bli. Eller nåt. Jag har läst hennes lilla text flera gånger utan att förstå vad det är hon vill säga. Kanske är det febern.

Veckans tevereferat: Älskade dumburk. Varje vecka. Men detta var lite extra kul. Eller varför inte denna…

Veckans mikrobloggfenomen: Nikke frågade efter filmtips. Resultatet blev överväldigande. Och så fattar inte folk varför man ska mikroblogga. Hmpf.

Veckans utblick: Dagens utrikesblogg. Lägg till den i din reader.

Veckans ordochingavisor: Julia skriver om kondomer. Och hur självklara de är för henne. Jag säger ingenting så har jag inget sagt, det är för övrigt en fråga som är så fullständigt inaktuell i min värld så att en på ett sätt blir ointressant, men jag har en känsla av att det finns delade meningar om det hon skriver.

Veckans barnamun: Kjellberg citerar sin dotter.

Veckans kreativa tips: Återanvänd dina udda strumpor. Min dotter har använt i princip nästan bara udda strumpor de senaste tre åren. Grön strumpa på ena foten, orange på den andra. Randig på den ena, rutig på den andra.

Veckans årskrönika: Emanuel Karlsten har gjort det igen. Jag blev förresten uppringd av två reportrar från Medievärlden häromdagen, som ville intervjua mig om Emanuel, som om jag vore nån slags Emanuelexpert. Kändes fint.

Veckans varför: Frågan om hur i helvete sopåkare kan ha så bra betalt. Mycket mycket mer än jag till exempel. Än en undersköterska, eller lärare. Här finns en möjlig förklaring.

Veckans begravning: Den när det togs farväl av Ingo. Nisse var där.

Veckans kärleksförklaring: Men alltså. Jag skiter väl i om Littorin skriver söta meddelanden till sin flickvän på Facebook. Däremot skulle det knappast pirra i magen på mig om någon formulerade sig på det sättet han ska ha gjort till henne. ”Löv u!! Du är sååå söt”. Jamen jaha liksom? Hur gammal är han? 12?
Mildner är lite vuxnare i sina formuleringar, även om jag i och för sig inte vet hur han formulerar sig när han skriver lappar till sin vackra fru.

Veckans egotripp: Att vinna YABA var såklart en kick. Att därefter läsa bloggposter som denna är fan större.

Veckans ord om kärlek: Dom får Blogge stå för.

Veckans fel: Lisa har ofta fel. Faktiskt. Även om hon när hon har rätt är fullkomligt briljant. Men att påstå att ingen gillar ärtor, vad är det för jävla snack? Har Lisa aldrig stått i ett grönsaksland och repat ärtskidor direkt från stjälkarna, öppnat dem och pillat ut de färska ljusgröna ärtorna? Vad har Lisa ätit för ärtor? När jag för en massa år sedan var i Macau i flera veckor och maten var under all kritik blev mina barn sjukt glada när dom fick varsin skål med gröna ärtor, i kontrast till alla nudlar och McDonaldsmat de tvingades äta under större delen av vistelsen.

Veckans skiva: Inser att jag är citerad på omslaget. Alltså borde jag få ett ex gratis.

Veckans vidriga: Via Kurry hittar jag den här bloggen. Skriven av en pedofil. Jag är för yttrandefrihet utan undantag. Jag tycker att också en sjuk person eller en pedofil ska ha möjlighet att uttrycka vad han eller hon tänker och känner. Men jag blir illamående när jag läser. Och jag liksom Kurry får en massa frågor i huvudet. Är detta bra eller dåligt? Legitimerar detta pedofili? Det är ju inte förbjudet att tänka eller känna, det är bara handlingen som är fel, men om pedofilerna uppmuntrar varandra som i nämnda blogg – legitimerar och stöttar och peppar de varandra till att våga då? Eller får de ur sig så att deras behov av att leva ut blir mindre? Kan det kanske vara så att de först när de går ut öppet och pratar som de faktiskt möts av vettiga argument emot? Läs gärna diskussionen i kommentarsfältet hos Kurry. Och i Alex blogg, om du orkar.

Läs även andra bloggares åsikter om