barn gör som vi gör, inte som vi säger

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 13/1 2013:

Häromdagen kom min son hem från skolan och deklarerade att han läst om mig på nätet. En klasskompis hade gjort honom uppmärksam på en debatt i forumet Flashback, där det stod att läsa om mig att jag är en psykiskt störd manshatare.
På Flashback finns en grupp kvinnohatare, jag kan inte komma på något bättre ord för dem, som ägnar väldigt mycket tid åt att skapa olika listor över kvinnor som enligt dem borde förpassas till i bästa fall köket, i värsta fall till andra, eldfyllda platser.
Jag förekommer på några få av dessa listor. Bland annat en som listar de hundra farligaste kvinnorna i Sverige. Jag återfinns även på en lista som handlar om “mentalsjuka mediefeminister”, en som listar de “största fienderna till yttrandefriheten i Sverige” och en där “Sveriges galnaste feminist” utsetts.
Personerna bakom dylika listor är ungefär samma personer som skriver hatiska kommentarer på olika nyhetssajter, och som skickar hotfulla mejl och ringer till sådana som Aftonbladets Åsa Linderborg, i sådan omfattning att hon tvingas skaffa skottsäkra fönster i sin bostad.

Ofta riktas varningens ord till unga människor, det där nätet är en hemsk plats. Och ungar är så elaka mot varandra.
Personerna som skriver till Linderborg eller listar farliga kvinnor på nätet är inte snorungar. De är inte sällan medelålders familjefäder, som lever utåt sett helt normala liv. Det förekommer inte sällan att vuxna människor, dina grannar, mina släktingar, deltar i dylika hatkampanjer mot kvinnor, helt öppet med egna namn, på Facebook.
Visst, barn är också elaka mot varandra. Även ungar skapar mobbningsidor och skriver hatiska kommentarer till varandra på internet.
För några veckor sedan uppstod vad som kallades Instagramupproret, då hundratals unga gav sig ut på gatorna och protesterade vilt mot en person som hängt ut och skrivit elaka saker om tonåringar på Instagram.
Nya liknande konton skapades i rask takt, mobbningssidor skapas dagligen på nätet, där enskilda unga personer hängs ut och baktalas.

Men barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.
Så länge vuxna män kan sitta dag ut och dag in och diskutera vilken feminist som egentligen är fulast, farligast eller mest sinnessjuk, utan några nämnvärda reaktioner eller protester, är det knappast konstigt om ungarna gör detsamma.
Så länge vuxna personer sprider hot och hat till enskilda personer bara för att de råkar vara kvinnor är det inte konstigt att deras barn tar efter beteendet.
Vilken värld vill du att dina barn ska växa upp i? En där hat och elakheter frodas och sprids, eller en där vi bryr oss om och tar hand om varandra, och reagerar när vi ser någon annan behandlas illa?
Jag kan inte svara åt dig, men jag kan uppmana dig att vilken värld du än föredrar, vara ett föredöme för dina egna och andras ungar.

instagramupproret handlar inte om internet, det handlar om sexism

När jag var barn och tonåring på åttiotalet var det vanligt med sexistiska budskap klottrade på skolans väggar. Inte sällan pekades enskilda tjejer ut som horor eller luder, deras utseenden kommenterades till allas beskådan.
Jag minns inte att någon vuxen någon gång kommenterade dessa öppna budskap på skolans väggar. Inget minne av att någon lärare tog upp innehållet i klottret och diskuterade människovärde eller hur vi behandlar varandra.
Däremot kunde det muttras om klottret som sådant. Att pennstrecken i sig var skadegörelse och ej var acceptabla, detta oavsett om det var elaka tillmälen om annan elev eller någon som ritat ett hjärta och ristat in namnet på någon kär person.

Därför tycker jag att det är intressant att läsa att kommunalrådet Robert Hammarstrand vill granska skolan i Göteborg där Instagramupproret bröt ut utifrån hur de pratar om värdegrunder med eleverna.

För det som händer i Göteborg handlar inte om Instagram. Det handlar inte om internet. Det handlar om hur vi människor ser på varandra. Det handlar om urgamla strukturer och om att vissa försöker göra sig populära genom att sparka på andra. Det handlar om mobbning som funnits betydligt längre än internet har funnits.

Självklart är det så att internet påverkar. Självklart är det så att upploppen och sättet att hänga ut och sprida rykten om enskilda växer sig stort och får som i det aktuella fallet orimliga proportioner med hjälp av internet. Men internet är ett verktyg. Internet speglar samhället i övrigt och tack vare internet är det nu lättare att sätta fingret på och ta itu med många problem som tidigare inte uppmärksammades särskilt, som ansågs höra till. Som tjej på 80-talet hade jag inte en tanke på att protestera eller ifrågasätta det faktum att någon skrivit stort över matsalsdörren att jag var en av tre som ansågs ha ”skolans största pattar”, även om jag fick en klump i magen varje gång jag passerade och gjorde allt för att gömma både mig själv och mina bröst.

Upploppen i Göteborg är egentligen uttryck för något ganska sunt – nämligen oviljan att acceptera att enskilda hängs ut och baktalas. Metoden att protestera kan självklart ifrågasättas, men protesterna i sig är bra och förhoppningsvis startskottet för en förändring till det bättre. Men för att det ska bli det och inte bara ännu en orsak för vuxenvärlden att ifrågasätta och känna rädsla för internet krävs att vi tar tag i grundproblemet – människovärde – istället för att skylla allt på internet och göra det hela till ett internetproblem. Det krävs att vi vuxna i högre utsträckning engagerar oss i våra unga och ser över hur vi själva talar om andra, vilka signaler vi skickar till våra barn om hur det är okej att behandla varandra. Och det gör vi knappast genom att skrika högt att internet är farligt, däremot genom att försöka förstå och engagera oss i vad våra unga gör, både på nätet och i köttvärlden.

Att endast peka med fingret åt unga tjejer och uppmana dem att inte lägga upp ”utmanande” bilder på sig själva då dessa kan komma att användas på oönskat sätt är ungefär som att säga åt henne att aldrig ha kort kjol för då får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Lösningen på problemet är inte att stänga in och begränsa och tvinga unga att anpassa sig efter de dumma, lösningen är att ta itu med värderingarna som styr dem som är dumma.

mobbningssimulatorn

Idag har mobbningssimulatorn spridits som en löpeld på Facebook. Det är en app som gör att ens facebookvägg förvandlas till en plats där ens vänner skriver elaka saker om en, kommenterar bilder och lägger upp videos, bland annat en där man får se ens kompisar elda upp en bild föreställande en själv, och samtidigt säger en massa elaka saker.

Det är Friends som ligger bakom kampanjen som syftar till att man ska få förståelse och sätta sig in i hur det är att vara mobbad på nätet.

Simulatorn väcker såklart många tankar och känslor. Jag har sett många som delat och blivit väldigt illa berörda när de testat och fått ett gäng fula tillmälen kastade på sig. Tyvärr är det inte så jag känner. Tyvärr skrattar jag högt när jag testar simulatorn, eftersom de elakheter som postas är så osannolika och bisarra. Och jag har sett fler som reagerat på liknande sätt. Risken är att appen förlöjligar och tar fokus från det verkliga problemet och får stå för dagens flatgarv snarare än fungera som ögonöppnare.

Några exempel, och det är alltså helt slumpade grejer, ingen av personerna på skärmdumparna är inblandade, de har inte skrivit dessa saker själva:

Förmodligen är inte appen tänkt att användas av fyrtioåriga kvinnor, för det är då det blir så här märkligt. Eftersom appen använder slumpade bilder kan kombinationen av bild och kommentarer bli högst absurd, så att det är omöjligt att inte skratta. Dessutom går det fort. Det postas en stor mängd statusar, bilder och kommentarer på bara några minuter, och den överväldigande mängden gör det hela ännu mer absurt och skrattretande. Kanske fungerar den bättre på ungdomar, men även då är jag ytterst tveksam.
Och så måste jag ställa frågan: varför är man facebookvän med personer som är så elaka mot en? Är det verklighetstroget? Det är en uppriktig undran alltså.

Kanske är det bara jag som är cynisk och har rå humor. Jag skulle självklart inte skratta om jag såg autentiska exempel på nätmobbning. De gånger jag ramlar över sådant, vilket händer då och då, blir jag otroligt illa berörd.

Uppdatering: Jag menar alltså inte att uttalandena i sig är osannolika, jag är väl medveten om hur grymma unga kan vara mot varandra. Jag menar att det blir osannolikt att just de av mina vänner som slumpas fram skulle säga just det de säger som kommentarer till de slumpade bilderna.

dagens krönika

På begäran publicerar jag dagens krönika i Sundsvalls Tidning här i min blogg. Den handlar om regler som skapar problem istället för att lösa dem, om idiotiska fyrkantiga insnöade lärare och andra vuxna som har svårt att acceptera att även barn är individer:

Jag tror att det är närmare tio år sedan jag i denna tidning skrev en krönika om det idiotiska att i olika sammanhang förbjuda huvudbonader. Utgångspunkten var den obegripliga regeln som många skolor anammat att förbjuda mössa i klassrummet. Jag trodde att vi tio år senare hade kommit lite längre än så, men häromdagen hörde jag en berättelse som mer eller mindre tvingar mig att ta upp ämnet igen.

En vän till mig berättade att hennes son portats från sin skolavslutning eftersom han vägrade ta av sig tröjhuvan.

Vi pratar 2012. Vi pratar om Sundsvall, om en skola och en kyrka nära dig.
En skola som i flera års tid verkar har ansett att denna tröjhuva är ett av de största problem de någonsin haft, eftersom eleven av olika orsaker inte velat ta av den vare sig i klassrummet eller i matsalen eller i kyrkan på skolavslutningen.

Det hade ju varit fantastiskt om det varit just så, att det inte fanns större eller viktigare problem att ta tag i. Men jag råkar veta att det inte stämmer. Jag råkar veta att denna skola precis som alla andra har betydligt viktigare problem att ta tag i, än en elev som vill ha på sig en huva. Det finns elever som mobbas, som har svårigheter att klara undervisning, som behöver konkret stöd och hjälp med en rad saker. Att skolan få väljer att fokusera på ett sådant ickeproblem som en huvudbonad gör att jag tappar litegrann tron på hela systemet.

Kan vi inte bara en gång för alla bestämma oss för att låta människor vara som de är? Klä sig hur de vill, och lämnas ifred om de vill, så länge de inte gör någon annan illa? Kan vi inte enas om att utseende och kläder är en ickefråga som skolan inte ska lägga sig i överhuvudtaget? Kan vi vara överens om att sluta sanktionera mobbning på grund av utseende och kläder genom att som vuxna göra exempelvis en tröjhuva till ett stort problem?

Jag har hittills inte hört ett enda rimligt argument till varför en elev inte ska få ha en huvtröja på sig, och faktiskt dra upp huvan över huvudet om det känns bra. Däremot har jag hört många vuxna som jobbar med barn prata sig varma mot mobbning och faktiskt försöka lära ut allas lika värde och rätt att vara sig själva. Men det är ord som inte betyder ett skit om den som yppar dem inte lever som den lär. Att ena stunden säga att man har rätt att vara sig själv för att i nästa problematisera och tala om för den som inte följer normen att den bör ändra sig är att helt ta udden av orden man säger.

Nu var det en präst och inte en lärare som portade eleven från skolavslutningen. Det är precis lika orimligt, eftersom alla bör vara välkomna i Guds hus, Jesus accepterar alla som vill komma till honom. Det är i min värld riktigt okristet att stänga ute en elev från kyrkan på grund av klädsel. Och skolan borde skämmas för att den inte stod upp för sin elev mot den människofientlige prästen.

Låt mig slippa skriva denna krönika igen om tio år, okej?

vad en hårig armhåla kan ställa till

Gårdagens krönika i Sundsvalls Tidning:

Under finalen i Melodifestivalen jublade en inte ont anande tjej och sträckte armarna i luften. Hon syntes i teve, och därmed också hennes armhåla, som kvällen till ära var orakad. Personligen skulle jag knappast ha noterat detta, men det fanns det andra som gjorde. De inte bara noterade, de spridde bilden av henne på Facebook, och en enad front av framförallt män hånade henne öppet, med tillmälen så grova att jag inte vill citera dem här. Men det var fler än en som önskade livet ur henne.

Förutom att detta avslöjar en sjuk syn på kroppen i allmänhet och kvinnokroppen i synnerhet, så avslöjar det också den rätt många tar sig att öppet racka ner på, mobba och behandla andra illa. Det mest anmärkningsvärda var att många av dessa män var helt vanliga medelålders fäder, personer som i min värld borde vara föredömen, personer som inte borde tycka att det är okej att vara flera tusen mot en, att överhuvudtaget göra ner en annan människa på grund av utseende. Frågan är hur dessa män skulle ha reagerat om mobbningen riktats mot deras egna döttrar? Och frågan är hur vi någonsin ska lösa problemet med mobbning så länge vuxna till synes normalbegåvade personer deltar i den.

En person reagerade. Hanna Fridén heter hon, och hon började mejla och kommentera och ifrågasätta personerna bakom mobbningen. Då drabbades hon av samma typer av hot och tillmälen som tjejen med armhåret. Men hon gav sig inte. Hon samlade massorna och snart fanns en motvåg. Personer som ifrågasatte mobbarna och som lade upp bilder på sina egna håriga armhålor för att visa sitt stöd. Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte handlade om en hårig armhåla, utan om hur vi behandlar varandra.

Efter att ha lyckats vända trenden på Facebook gav sig Hanna och hennes vänner på nästa forum, en riktigt vidrig sajt där bland annat bilder på unga tjejer läggs upp och det sedan är fritt fram för besökarna att håna, bespotta, sprida rykten och vara allmänt jävliga. Hanna Fridén skapade “Vardagshjältar mot nätmobbning”, och flera hundra personer gick in på emochan, ifrågasatte elakheterna, publicerade egna bilder på kattungar och annat fint. De tog kort sagt över forumet, som efter ett par dagar stängdes ner. Forumet är nu öppet igen med tonen har skärpts rejält, och vardagshjältarna håller ett vakande öga över det.

Vi borde alla vara vardagshjältar mot nätmobbning. Vi borde alla reagera, inte låta en mobbare stå oemotsagd, vare sig det är en Facebookvän som gör sig löjlig över någon de sett på teve eller ett forum som sprider ont förtal om enskilda personer. För så länge vi låter mobbarna stå oemotsagda i slutna rum skapar de egna sanningar, och till slut tror de att de har rätt att trycka ner andra. Vi kan sätta stopp för det, tillsammans.

#hairriot

Jag skrev några rader på Ajour, om #hairriot, debatten kring kvinnan som visade upp sin håriga armhåla på Melodifestivalen. Om du hör till dem som tror eller tycker att debatten är larvig, onödig och navelskådande – läs här.
Det handlar inte om en hårig armhåla, nämligen.

vi är alla mobbare

Dagens krönika på allehanda.se.

två lästips

Läs om att vara döv och bli mobbad av ett kommunalråd med Facebookvänner.

Och så något helt annat – ett fantastiskt inlägg om Sighsten Herrgård.

det handlar inte om bjästa

Jag förvånas inte över att folk förvånas.
Jag förvånas tyvärr inte över att de som upprörs går med i motgrupper på Facebook, minst lika aggressiva och hatande och lynchstämningsfulla som de som vände sig mot flickan.
Det säger det mesta.

Lite grann förvånas jag ändå över att det har kommit att handla om Bjästa. Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom?
Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?
Och varför sitter människor ena dagen och tycker att det är förskräckligt med Bjästa och stackars flicka och åh vilket civilkurage hon har den där Amanda, för att nästa dag trilla i samma grop och falla in i samma gamla mönster, eftersom det är så väldigt mycket enklare att haka på, istället för att stå upp för det som är riktigt.

Vi människor är ena sorgliga figurer va?
Som är så rädda och små och ensamma, att vi gör nästan vad som helst för att passa in, för att få vara med i gemenskapen.

Som är så rädda att vi inte ens när vi försöker lyckas se oss själva i spegeln, för att det skulle förstöra vår världsbild och vi skulle inte orka leva med oss själva om vi såg att vi inte är ett dugg bättre än dom.

Har du missat hela storyn?
Uppdrag Granskning kan ses på SVTPlay, liksom Debatt.

Läs också:
DN om responsen på Uppdrag Granskning
Skolministern om fallet
Om hat på nätet och eventuellt åtal
SvD.se om att hatet nu vänds mot Bjästa
Detta har hänt
Daniel Swedin
Coffe

Och så ett äldre inlägg jag har skrivit på samma tema.

dom andra

Jag skulle kunna skriva ihop en efterkonstruktion.
Något om att jag var ett mobbat barn, att jag var utfryst och att dom andra barnen var elaka mot mig eller nåt.
Men det skulle inte vara helt sant.
Jag var inte ett mobbat barn. Jag var visserligen ett sådant barn som kunde ha varit mobbat, på en annan plats, i en annan omgivning, med andra barn omkring mig och om jag haft en sämre självkänsla i grunden, men nej, jag blev inte mobbad.

Jag var delvis ett ensamt barn. Jag kände mig aldrig som en i gänget. Jag var aldrig en i gänget. Jag förstod inte de andra barnen, kände inte att jag passade in, visste inte riktigt hur jag skulle uppföra mig eller vad som förväntades av mig. Så jag gjorde fel. Ständigt fel. Sade fel saker, tog fel sorts initiativ vid alldeles fel tillfällen. Andra tyckte att jag var konstigt. Men nej – mobbad var jag inte.

Utanförskap behöver inte bero på en elak omgivning. Utanförskap kan sitta inuti en själv. Vissa – ganska många tror jag – anpassar sig. Tittar på andra och tar efter. Lyssnar på andra och tycker som dom. Och lär sig passa in. Som när kvinnor tar på sig felformade skor som är trånga och gör ont för att de är snygga och man i vissa sammanhang förväntas ha höga klackar. Det skulle jag aldrig göra. Aldrig att jag skulle plåga mig själv med elaka skor bara för att se rätt ut.
Lika lite som jag skulle omforma mig och tycka saker för att passa in i ett sammanhang.

Jag gjorde det inte när jag var barn. Det kan ju bero på någon form av oförmåga hos mig, eller också som jag själv vill tro, på en i grunden väldigt stark självkänsla. Jag kompromissar inte med mig själv för att passa in, hur gärna jag än vill det. Passa in alltså.

Så när jag var barn var jag utanför. Men inte mobbad. Stundvis var jag till och med ganska populär. Särskilt i mellanstadiet. Då ville ”alla” leka med mig på rasterna för att jag hade så roliga idéer, för att jag hittade på skojiga lekar och hoppade rep med samma entusiasm som jag orerade om min tro på Gud. Jag själv förstod kanske inte att jag var en pajas, jag var bara mig själv och ibland funkade det, andra gånger inte.
Men jag stod utanför. Jag tittade in. Jag var med men sällan på samma villkor. Jag hade ingen bästis. Ibland fick jag vara reservbästis, när något bästispar hade problem så kunde jag få ta över den ena bästisen under en period.
Perioderna var mer eller mindre långa och som jag minns det var det ofta väldigt skönt när de var över, för jag var inte riktigt skapt för att höra ihop med en person och tycka lika och förväntas finnas till hands alltid och berätta spännande hemlisar.
Jag blev bjuden på kalas. Men ville inte gå. Jag tyckte det kändes jobbigt, att komma till ett kalas och inte förstå tågordningen, etiketten för ett simpelt barnkalas. Jag ringde mig sjuk och stannade hemma med mina böcker.

Jag var inte mobbad. Jag valde ensamhet. Hellre ensam själv än ensam i grupp.

Jag fick gliringar. Massor. Var det inte för att jag var kristen så var det för mina konstiga kläder, eller något annat. Men jag var inte mobbad. Jag svarade på tal. Jag stod för det jag trodde på och mina kläder, för jag gillade dom. Det kanske är en efterkonstruktion. Jag minns så väl hur nöjd jag kände mig när jag fick en Bagheeraoverall och seglarskor som alla andra hade, att jag kände mig som om jag passade in. Hur gärna jag ville vara som dom andra, men aldrig klarade av det, inte utan att göra våld på mig själv.

Vuxna säger så ofta till barn och tonåringar att ”var bara dig själv” så ordnar det sig. Det gör det fan inte. De stackars barn som verkligen är sig själva hamnar ofta utanför. De som inte anpassar sig, följer mönster eller rådande normer. Har de inte stark självkänsla i grunden blir de kanske mobbade också. Utfrysta eller så.
Man måste vara väldigt stark för att klara av att vara sig själv, i en värld där så mycket handlar om tillhörighet.

Det är inte konstigt. Människan är ett flockdjur. Men år 2009 är vi väl ändå så pass upplysta och pålästa att vi ska kunna omfamna även dom som är annorlunda oss själva?

På måndag sänder P3 Brunchrapporten special. Sex timmars direktsändning om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, klockan 10.02-16.00.
Dom uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken ”Då var jag en av Dom andra”.
Har du någonsin känt dig utanför? Varit en av dom andra? Följ uppmaningen och blogga om det! Vi är nog alla en av dom där andra, någon gång ibland om inte alltid och i alla sammanhang.

Jag skrev för några veckor sedan en annan text på temat. Underdog. Läs gärna den också.

Läs även andra bloggares åsikter om Dom andra