veckans bästa

Eftersom jag själv varit så tyst och inte heller nu särskilt taggad att skriva något, på grund av en dödstråkig förkylning, tänkte jag tipsa om några andras läsvärda texter jag snubblat över i veckan. (Jag har redan ägnat några timmar åt att skriva veckosammanfattningen åt SSBD)

Soran Ismail: Vi män förstår inte varför kvinnor pratar om förtryck.

UD-bloggen: Hemligt uppdrag. Jag hade ingen aning om att det gick till på det här sättet. Visste du?

Filmmusiken lever och mår bra. Finfina musiktips och här en bonuslista från Pelle Sten.

Opassande: Konsten att inte ta åt sig. Läs!

Slutligen har min vän Karin Adelsköld skrivit en text som skulle ha kunnat vara skriven av mig, mes skillnaden att jag inte är standupkomiker, och jag ska inte vara med i Parlamentet ikväll: Ett kärleksbrev till Bubblan.

min drömregering II

Min drömregering föll inte alla i smaken. Exempelvis tackade Anders Mildner nej till kulturministerposten. Alltså måste jag ha en ny kulturminister.

Smulgubbe erbjöd sig själv att ta posten som handikappminister, och inte mig emot. Jag fick också önskemål om en integritetsminister och en sexminister, samt frihetsminister.
Det där med frihetsminister tror jag att jag hoppar.

Men en integritetsminister kanske vore nåt. Personer som kan vara lämpliga för den posten är exempelvis Emma-Marie Andersson, aka Opassande eller Marcin de Kaminski.

Det här med sexminister tycker jag är svårt. Vad ska en sån göra? Det första namnet som dök upp i mitt huvud vad Oscar Swartz, men på Twitter rekommenderades Carinism som jag dock vet lite för lite om. Vad säger ni?

Som kulturminister istället för Anders Mildner är Rasmus Fleischer min personliga favorit.

Joakim Jardenberg funderade på vilka ministerposter vi egentligen behöver i framtiden, och visst har han en poäng i att det behövs viss förnyelse. Vad sägs om en mediaminister exempelvis, i tätt samarbete med kulturminister och internetminister?

Vilka nya ministrar behövs i en svensk regering, förutom internetminister, sexminister och integritetsminister? Vilka personer vill ni se på de nya posterna?

wordness

Via Opassande hittar jag till Olof Bjarnason som tillsammans med Thomas Tvivlaren dragit igång en kampanj för att lyfta kommentarer. Han kallar den för wordness.

För er som följt mig ett tag är det knappast en hemlighet att jag älskar kommentarer. Att jag ofta lyfter upp kommentarer, och att jag anser kommentarerna vara den här bloggens syre.

Just idag till exempel, skrev jag ett inlägg om twitterhandles och fick massor av kommentarer och en diskussion som tog det hela ett steg längre och fick mig att börja fundera. Och det är det absolut bästa jag vet, det är när sådana diskussioner utvecklas som det är som allra roligast att blogga. Det är ju inte så att jag utger mig för att veta mest eller kunna bäst, däremot vill jag gärna lära mig mer, förstå sådant jag inte förstår och det finns knappast ett bättre sätt än att uppmuntra till kommentarer och dialog.
Utan att överdriva kan jag säga att jag är en annan människa idag än jag skulle varit utan den här bloggen. Och det beror inte på det jag själv skrivit, utan på allt jag lärt mig av era kommentarer.

Jag gillar wordnesskampanjen, och skulle vilja lyfta ett par kommentarer från ett inlägg jag skrev i måndags, om kreativitet. Jag har funderat en hel del på det men inte hunnit formulera en uppföljning. Kanske blir det enklare om fler lägger sig i och tar det hela vidare?

Två kommentarer som var extra tänkvärda var dessa, först en från Anna Lindberg:

Hej Mymlan, eftersom jag inte har nån egen blogg att utveckla mina tankar på så snor jag lite plats här (det är väl ok?)

Jag tror att Navid och jag är hyfsat överens, även om jag fortfarande menar att det är lite magstarkt att anse sig ha tolkningsföreträde om vem som är kreativ och vem som inte är det. Men det är nog en bisak, egentligen. För jag antar att Navid ville slå ett slag för vår förmåga att vara kreativa och att ta den förmågan på allvar och låta oss utmanas. Och där har vi nog liknande tankar.

Jag gillade din text också, Mymlan. Och jag tror att du är något viktigt på spåren.

Jag har aldrig frilansat. Jag har alltid varit anställd. Men genom alla mina år i mediebranschen har jag dragit igång nya projekt, satt dom i sjön, blivit lycklig när det funkar, sen gått vidare – ibland inom samma företag, ibland till ett annat. Så har det varit, hela tiden. Därmed anser jag mig vara entreprenör. Initiativet har kommit från mig, sen har jag förankrat, sen genomfört. Och det går inte att hålla på så utan medarbetare som kan allt det andra: bry sig om detaljer, hålla koll på planeringen, se till att allt dokumenteras, göra snygga webbsajter eller tidningssidor eller tv-studios, programmera, fota, filma.

Och det säger sig ju självt att kreativitet ser olika ut för alla olika inblandade. För nån handlar det om att lösa ett studiobygge, för nån om att fota tio rockband på ett nytt sätt, för en annan om att komma på det smartaste sättet att få ner allt i excel-dokument. För mig om att få loss mandat, inspirera medarbetare, genomföra. Se till att fira ordentligt när det har blivit bra. Vara öppen för feedback, även den som gör ont.

Och jag är otroligt tacksam över att ha fått möjlighet att jobba såhär.

Men jag ser direkt problem som dödar den här typen av projekt, som jag påstår är väldigt kreativa. Och det är inte resursbrist. Faktiskt. Visst, resurser är bra. Och det finns lägstanivåer i alla projekt som man inte bör gå under. Men jag har alltid känt att kreativ frihet är viktigare än resurser.

Däremot prestige, hierarki, missunnsamhet, visionslöshet, monotoni, brist på uppskattning, olösta konflikter… Det tar död på kreativiteten. Jag blir helt avtänd bara av att läsa om det.

Men nu, när min bransch är i kris… var är snacket om kreativitet? Stannar den på trevliga kick-offkonferenser? Eller får den vara med när vi jobbar? Jag hör alldeles för lite om kreativitet – eller brist på kreativitet – när jag hör folk analysera min branschs problem.

Och i det här läget har folk som Navid världens chans. Att skapa kreativa lösningar som vi som är anställda inte kommer på bara för att vi är så sjukt upptagna med att vara okreativa. För nånstans tilltalas jag av en framtid där Navids sätt att vara kreativ och mitt kompletterar varandra och får rum.

Och så en skriven av Rapportchefen Morgan Olofsson:

Hej Mymlan, otroligt intressant diskussion. Tycker att det vore spännande att höra dig utveckla tankarna om hur hierarkier och kreativitet hänger samman. Jag tänker på det gamla samhället där chefen bestämde och utövade sin makt genom doktriner, medan vi i dag åtminstone med läpparna bekänner oss till mer av delaktighet för att skapa engagemang och just kreativitet. Den franske filosofen Foucault pratar i sin bok om fängelsets uppkomst om upplysningstiden som upptäckte friheten och uppfann disciplinen. Här är det spännande att analysera hans ordval, men jag hoppar över det och går till det som jag ser som det verkliga problemet: Balansen mellan frihet och disciplin. Det krävs modiga chefer som vågar ge medarbetarna så mycket frihet att de kan vara delaktiga och kreativa. Problemet är att samhället idag allt mer präglas av regler och viljan att ha manualer för allt från hur en läkare räddar eller inte räddar liv till om en kvinna ska få jobba direkt efter förlossningen. Ofta är dessa regler sprungna ur en god vilja, men den riskerar att bli direkt illvillig. Någon sa att lagar har vi bara där moralen inte räcker till, för när lagen väl är skriven finns risken att moralen inte längre behövs. Det krävs mod för att våga ändra på det.
Med förhoppning att jag inte har utmanat ödet alltför mycket kring dina rader om journalister som blir dåliga chefer.

Så, är det någon som har mer input här, någon som vill utveckla de här tankarna, som får några ideér om kreativitet i allmänhet eller om det som Anna och Morgan skriver i synnerhet?
Det vore jättekul.

Och BTW – jag älskar när blogglösa personer använder min blogg för att utveckla sina tankar och idéer i kommentarsfältet – fortsätt gärna med det.
Och du som har en blogg – haka på wordness, lyft kommentarerna i din blogg!

låga odds på mymlan

Hahaha, man kan satsa pengar på vem som ska vinna Stora Bloggpriset.
Tydligen så är jag favorit, med Schulman i hasorna:

bild-61

Här kan du rösta på mig. (om du vill ”krossa Alex Schulman”)

Min favorit i kategorin politik och samhälle är också en lågoddsare, nämligen Opassande. För övrigt så bekräftar ju detta att just den kategorin är galet jämn:

bild-54

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

det kom ett brev…

…eller kanske snarare ett mejl.
Från Emma Opassande. Det är ganska långt och jag har skrivit ett ännu längre svar där jag också bemöter ett inlägg skrivet hos Thomas Tvivlaren. Det är väldigt styltigt skrivet (mitt svar alltså) så om du inte är extremt intresserad av ställningskrig eller min syn på Piratpartiet eller svartvita diskussioner kan du hoppa detta. Inläggen som Emma relaterar till finns här och här.

Då kör vi. Här är Emmas mejl:

Jag tänkte lägga in detta som kommentar — men insåg att det kan finnas visst pedagogiskt värde att skicka detta som ett mail istället. Du gör det nämligen väldigt svårt att bemöta dina kommentarer och din kritik, för du har råkat färga det som att om man säger emot, är man per definition gapig och hetsig. Men jag vill ändå få möjligheten att berätta för dig hur jag upplever det DU har skrivit, i jämförelse med din upplevelse av pirater.

Alltså; du länkar till en kommentar hos mig som jag inte uppfattar anklagar varken dig eller Niclas (inte säker på hur han hamnade i detta) — för någonting alls. En allmänt hållen kommentar du tar åt dig av, och presenterar som ett exempel för hur ”piratpartisterna är”. Kommentaren känns långt mer mångtydig, än att du och andra individuella bloggare var den specifika poängen, om man nu bortser från att han ville dela med sig av ett fredsbudskap.

Om jag säger det riskerar jag samtidigt att göra en ”case in point” för ditt resonemang — eftersom det underförstått innebär att jag är fel ute som bemöter det. Det blir ett cirkelargument av världsklass, och jag vet tammesjutton inte hur det ska hanteras. ”Om du bemöter detta, är du per definition fel ute.” Samma slags problem man kan se i piraters frustration online.

Jag är glad för den självkritiska diskussion som uppstod delvis iom ditt inlägg (trots att du påstår motsatsen först, men rektifierar det senare, så fine). Men jag kan inte låta mig bakbindas argumentationstekniskt heller; att jag inte får reagera för då blir jag per automatik hetsig enligt spelreglerna du ställer upp. Jag tycker det är skittråkigt, rent ut sagt.

Det jag tycker blir jobbigt är att det blir ett auktoritärt sätt att se det — piratpartister behöver tuktas. Direkt börjar moment 22-karusellen — omyndigförklarar man människor och samtidigt säger att det är fel av dem att reagera, hur hade du tänkt dig att man ska bemöta det? Eller är det verkligen så att du tycker att du besitter den enda riktiga sanningen, till skillnad från alla andra som felaktigt upplever sig inneha densamma? (Jag hoppas att det ofrivilligt humoristiska i den sista meningen.)

För det trodde jag diskussionen handlade om egentligen. Att var och en sitter på sin lilla bit av sanning, vilket inte förminskar någon annans uppfattning om sin bit. Respekt alltså, och mittfåra och allt det där. Och kanske hur svårt det är för oss alla att förhålla oss till det.

Jaja, vi är ju alla människor. Faktiskt. De flesta av oss vuxna till och med.

//emma

Så jag tänkte att det är väl kanske bäst att jag försöker svara på det, och eftersom det är en del i en offentlig diskussion gör jag det här istället för via mejl. Och ja, emma har okejat att jag publicerar det hon skrev.

Jag tar det punkt för punkt, för att om möjligt minska eventuell förvirring och inte skapa fler missförstånd.

Du gör det nämligen väldigt svårt att bemöta dina kommentarer och din kritik, för du har råkat färga det som att om man säger emot, är man per definition gapig och hetsig.

Det här känns märkligt att läsa. Förstår inte helt. Eller: med tanke på raderna som följer så gör jag det. Vi talar känslor här. Starka, sådana man känner när man har ett starkt engagemang i något. För jag har inte pekat ut någon – allra minst emma – som gapig eller hetsig. Jag har snarare försökt beskriva det allmänt rådande debattklimatet när det gäller flera av de frågor som Piratpartiet varit engagerade i.
Jag vet inte om emma läst kommentarerna till mina egna inlägg, och hur jag bemöter dem, men jag känner inte att jag per automatik avfärdar alla som säger emot som gapiga. (vissa är ju det, men jag försöker skilja på gaphalsar och andra)

Alltså; du länkar till en kommentar hos mig som jag inte uppfattar anklagar varken dig eller Niclas (inte säker på hur han hamnade i detta) — för någonting alls. En allmänt hållen kommentar du tar åt dig av, och presenterar som ett exempel för hur ”piratpartisterna är”.

Nej emma. Inte som exempel för hur ”piratpartister är”, utan för klimatet i diskussionen överlag. Det finns lika många ”gaphalsar” bland antipiraterna som bland piraterna.
Och faktiskt känner jag att jag nu för att jag inte tagit ställning FÖR piraterna att du emma, som pirat, automatiskt tolkar allt jag säger som att jag är emot pirater och drar dem alla över en kam. (däremot säger väl detta en del om hur svårt det kan vara att skilja på saker i en diskussion. Jag tog åt mig av kommentaren eftersom jag de fakto tillhör de som inte sväljer Piratpartiets hela approach med hull och hår, och jag köper att den säkert inte alls var riktad mot mig)

Så är det inte. Däremot – inte minst talar Andreas krönika för detta – finns det en utbredd syn på Piratpartiet bland etablissemanget som är väldigt onyanserad. Jag försöker sätta fingret lite på varför, utan att lägga in några som helst egna värderingar i det. (jag har sagt att jag känner en viss skepticism inför partiet, och att jag inte tror på partiet som lösningen. Det kan knappast anses vara att starkt kritisera eller vara anti…)
Men jag har varit med om förr och inser återigen att det är svårt att försöka vara nyanserad för beroende på vad läsaren har för inställning från början väljer de ofta att peta in en på en av sidorna och klumpar ihop många personers åsikter. (Som i fallet hur etablissemanget kanske ser på Piratpartiet. Om ett par Piratpartister är gapiga och onyanserade får de helt orättvist representera resten.)

Och här kommer kanske Niclas in i bilden med den kommentar han skrev här. I övrigt har då inte jag dragit in honom eller nämnt honom annat än som bloggkollega på SSBD. (även om jag tror mig kunna säga att vi i den här frågan är ganska överens)

Något som också Thomas Tvivlaren tagit fasta på i den här postningen.
Och jag är förbryllad. Jag gillar verkligen TT. Har den största respekt för honom och tycker att han ofta har koll på läget. Men när han skriver så här:

Efter detta kom Mymlan och DeepEds syn på saken. Deras argument stannade dessvärre vid ickefrågan fildelning (upphovsrätt). Fildelningsdiskussionen är död sedan länge. Ingen lag eller juridisk abrovink kan föra oss tillbaka till dåtid. Lagar kan dock förhala och begränsa möjligheterna som med full kraft leder oss in i den nya tiden. I min kommentar så efterfrågade jag en konkretisering av det som kritiserades.

Här blir jag fundersam. Var har jag hakat upp mig på frågan om fildelning? Jag har väl i allsin dar i båda de postningar jag skrivit lyft fram Piratpartiets kamp för demokrati och personlig integritet, mot överstatlighet och så vidare?
Var menar du TT att jag (eller Niclas för den delen) fastnat i fildelningsträsket?

Sedan lyfter TT fram Anders Gabrielssons förklaring;

Det spelar ingen roll om man håller med den ena mer än den andra, man hamnar ganska snart i Kalla kriget-uttröttning där man sitter mellan två grupper som är tvärtemot varandra och inte lämnar något utrymme för nyanser.

och menar att han reder ut vissa frågetecken. Men precis det han säger hade jag skrivit rätt tydligt i mitt inlägg… Observera också att det här var inget jag lastade Piratpartiet för. Detta var något jag menar gäller för debattklimatet överlag, om än inte alltid hela tiden och av alla. Men det finns många antipirater som är extremt onyanserade och dumma, och det har jag skrivit om vid flera tillfällen också.

Tvivlaren fortsätter:

För det som Anders Gabrielsson, Mymlan och DeepEd indirekt säger är ju faktiskt att de inte förstått piratpartiets kärna och själva existensberättigande. Man förbiser den främsta anledningen till att piratpartiet blivit en kraft att räkna med.

Men TT. Jag tror du har fel. Det är bara det att mina inlägg inte handlat om sakfrågor i Piratpartiets politik. Jag har skrivit om dem i andra sammanhang. Mina inlägg har handlat om hur diskussionen förs och om omvärlden och etablissemangets syn på Piratpartiet. (Och vad gäller den synen har ju Andreas Ekström faktiskt en stor poäng när han menar att ett parti som använder ett namn på partiet som syftar till kriminell verksamhet kanske inte behöver bli så förvånade när de ifrågasätts…)

Jag upprepar: Jag gillar att Piratpartiet finns. Jag uppskattar engagemanget. Men Piratpartiet är ingenting för mig. Bara det. Jag håller med Folkpartiet om vissa saker, Vänsterpartiet om andra och Moderaterna i vissa frågor också. Men jag vill inte tvingas välja ett parti och svälja ett helt program. Det står jag för. När det är dag att rösta så gör jag det, det är min förbannade plikt, men vilket parti jag än väljer betyder inte det att jag fullständigt dissar alla de andra.

Tappade visst tråden. Återgår till Emmas mejl.

Jag är glad för den självkritiska diskussion som uppstod delvis iom ditt inlägg (trots att du påstår motsatsen först, men rektifierar det senare, så fine). Men jag kan inte låta mig bakbindas argumentationstekniskt heller; att jag inte får reagera för då blir jag per automatik hetsig enligt spelreglerna du ställer upp. Jag tycker det är skittråkigt, rent ut sagt.

Ja emma. Det är skittråkigt rent ut sagt. Jag tycker det är skittråkigt att just du av alla känner så här. Eftersom jag aldrig haft anledning att kalla dig för gapig eller hetsig. Eftersom jag faktiskt kan skilja på god argumentation och gapighet.
Vet inte vad mer jag ska säga om det.
(Sen förstår jag inte riktigt vad jag påstått för motsats gällande diskussionen som uppkom ur mitt inlägg. Det finns alltid två sidor av saker, och jag försöker skildra båda vilket kanske uppfattas som motsägelsefullt…)

Det jag tycker blir jobbigt är att det blir ett auktoritärt sätt att se det — piratpartister behöver tuktas. Direkt börjar moment 22-karusellen — omyndigförklarar man människor och samtidigt säger att det är fel av dem att reagera, hur hade du tänkt dig att man ska bemöta det? Eller är det verkligen så att du tycker att du besitter den enda riktiga sanningen, till skillnad från alla andra som felaktigt upplever sig inneha densamma? (Jag hoppas att det ofrivilligt humoristiska i den sista meningen.)

Det här förstår jag uppriktigt sagt inte alls. Och någonstans här tror jag att du faller i det som många gör, inte minst de som kritiserar Piratpartiet och säkert också jag själv, nämligen att man klumpar ihop flera människors åsikter. Jag vill inte klä skott för exempelvis Andreas Ekströms åsikter, vilket jag känner litegrann att jag får göra bara för att jag såg hans artikel som läsvärd. (och om någon skrev liknande om mig eller en organisation jag tillhörde skulle jag definitivt börja navelskåda, vilket ni ju också gör, och som jag creddat er för, och faktiskt också känner mig lite smickrad över när ni hänvisar till mig. Vem vill inte göra skillnad, säga eller sätta fingret på de där sakerna som ger upphov till färndring, utveckling etc…?)

Jag har heller aldrig sagt att inte jag själv ibland hamnar på ena sidan rummet där de båda lagen står och skriker till varandra. Det jag tycker är fascinerande är att jag blir anklagad för att vilja tukta eller tro mig sitta inne med någon sanning i just den här frågan där jag så uttryckligen sagt mig stå i mitten och inte kunna ta ställning, här jag står utanför och tittar på och försöker hitta nyanser och någon slags gyllene medelväg.

För det trodde jag diskussionen handlade om egentligen. Att var och en sitter på sin lilla bit av sanning, vilket inte förminskar någon annans uppfattning om sin bit. Respekt alltså, och mittfåra och allt det där. Och kanske hur svårt det är för oss alla att förhålla oss till det.

Men ja. Det var precis det jag ville säga. Det är precis det jag försöker sätta fingret på. Jag har inte försökt förminska endera parten här, snarare tvärtom. Dessutom är det faktiskt så att man kan ha respekt för och faktiskt försöka lyssna på personer även när man inte alls tycker lika.

Så min fråga kvarstår litegrann – är det okej att inte vara Piratpartist? Är det okej att ifrågasätta delar av Piratpartiets approach utan att anses vara en rabiat person som inte vill eller kan diskutera? Måste man vara med er till hundra procent för att inte ses som en fiende? Är det okej att inte alltid ta ställning, helt enkelt för att man ser poänger på båda sidor av ett staket?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,