1000

Det här är det tusende inlägget i den här bloggen.
Fantastiskt. Jag har skrivit tusen texter som jag knappt minns.
I skrivande stund har jag fått 13.245 kommentarer.
Det är verkligen fascinerande. Tack! Tack för att ni med era kommentarer håller den här bloggen vid liv.

Att gå igenom alla inlägg för att plocka ut de bästa är ett hästjobb som jag inte har tid med.
Att gå igenom kommentarerna är omöjligt.

Men jag ska ändå göra en liten sammanfattning av höjdpunkterna, de jag minns alldeles utan att behöva tänka för länge eller rota i arkivet.

Det mest lästa av alla tusen inlägg är utan konkurrens det som heter erotiska noveller. En medioker postning som föddes en kväll när jag och Olle hade roligt åt det taffliga språket i just de noveller som rubriken refererar till.

Bippo frågar efter vilket inlägg som gett de mest oväntade reaktionerna. Spontant kommer jag att tänka på detta, som också ligger väldigt högt på listan över mest lästa. Det inlägget sårade många. Framförallt var det ett gäng ofrivilligt barnlösa som reagerade. Inte så konstigt kanske.
Ett annat inlägg som orsakade oväntade aggressiva reaktioner var det jag skrev om Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet, där hon sa att hon vill ha ett barn med Downs Syndrom. Om jag förstår att många blev ledsna över inlägget om hur man gör barn så förstår jag däremot fortfarande inte de reaktioner som utlöstes av att jag de fakto tyckte att Annas krönika var bra.

Ett helt annat sorts inlägg som fick helt andra reaktioner var detta. En väldigt ogenomtänkt postning som fick otroliga reaktioner som jag inte alls förutsett. Och dessutom inspirerade Blogge att skapa en egen banner åt mig på sin blogg. Hur som helst, en postning som lärde mig en hel del. De oväntade kommentarerna är ofta de mest lärorika.

Sen var det det där med vilka inlägg jag är mest nöjd med. Det är svårt. De flesta inlägg ångrar jag ju, som jag sa till Resumé.

Men det finns ändå några postningar som jag är nöjd och kanske också stolt över. För att de lyckats beröra människor.
Mymlan är ett bokstavsbarn, där jag outar min adhd, fick fantastiska kommentarer, för att inte tala om de mail jag fick från personer som ville tacka.
Min pappa, en postning som nog är en av de allra personligaste jag någonsin skrivit.
Saker som går sönder handlar om en händelse som utspelades för precis två år sedan, och som kastat skugga över mitt liv sedan dess, även om skuggan blir kortare och kortare.
Idioterna är ett inlägg som jag själv tycker att jag fick till rätt bra, även om det till sitt innehåll är både patetiskt och dumt.

Ett helt annat sorts inlägg som jag ändå tycker att jag fick till är min recension av Tyskungens blogg.

Och i en helt annan kategori skrev jag ”Vi kallar det länkkärlek”, också en postning jag känner att jag kan stå för och faktiskt rekommendera.

Det händer att jag ger mig in i den politiska debatten. Oftast tycker jag att andra säger saker så mycket bättre än jag, och jag länkar gärna till dem. Men ibland känns det som om jag har något att tillföra, som när jag kastade mig in i debatten om horstigmat. Den postningen är jag nöjd med för det känns som om jag lyckades nå fram med det jag ville ha sagt. Det är inte varje dag, om man säger så.

Sen finns ju de där inläggen man skriver och känner sig rätt nöjd med, men där reaktionerna helt uteblir. Som detta, en postning som känns genomtänkt och intressant, men som inte verkade intressera särskilt många. Ibland är mina läsares intressen inte desamma som mina, helt enkelt.

Beatrice funderar på om det finns något inlägg jag skulle skriva om för att jag ändrat uppfattning. Jag tänker, men kommer inte på något på rak arm. Självklart finns det delar där jag ändrat mig kanske på grund av nya fakta eller för att vissa saker förändras utifrån dagsform, men som sagt, inget stort eller konkret som jag minns nu.

Andra saker där det inte är själva inläggen som spelar roll, utan ringarna på vattnet, är de musikutmaningar jag ägnat mig åt. Den första handlade om att sätta ihop de sliskigaste 80talslåtarna, en utmaning som spreds som en löpeld och det blev en rätt bra lista, som nu också finns i Spotify. Den andra är ju fortfarande aktuell, nämligen den om ”tolv låtar som säger något om din person”.
Jag gillar samarbete. Jag gillar kommunikation, jag tycker om att inspirera och engagera andra och som jag så ofta upprepar – jag älskar era kommentarer, framförallt då de utvecklas till diskussioner som jag själv kan kliva av. Även om den här bloggen handlar om mig, så är den lika mycket er, ni som läser och skriver i kommentarsfältet.

Det är rätt svårt att plocka ut best of tusen. Men jag tror att ovanstående är en rätt bra sammanfattning över den här bloggen som helhet. Vad den handlar om och vem jag är. Jag ska inte bli så långrandig nu, däremot tänker jag avsluta med att återigen tacka er som läser. Utan er – ingen blogg. Simple as that. Kom gärna med önskemål om de kommande tusen! Vad tycker ni egentligen om den här bloggen, varför kommer ni tillbaks? Vad vill ni ha mer av, något ni vill ha mindre av? Jag lovar inte att lyda, men eftersom jag skriver för att jag vill bli läst lyssnar jag och tar åt mig. (så länge det inte är troll som kommer med icke konstruktiv kritik…)

Läs även andra bloggares åsikter om 1000, the real mymlan, best of mymlan,

värdelöst vetande

Ibland får man såna dära utmaningar som vill att man ska berätta konstiga saker om sig själv eller räkna upp sina favoritsaker. Jag kommer aldrig på några bra svar då, men nu har jag kommit på att jag har två saker som jag kan få panik om de är försvunna, och då måste de ju vara mina favoritsaker?

Om vi räknar bort de fyra livsnödvändiga, som jag faktiskt otroligt sällan slarvar bort. (datorn, mobilen, plånboken, nycklarna)

Om min nagelsax eller min pincett är borta får jag panik.
På riktigt panik.

Det tog ett tag innan jag lärde mig att man inte ska ha nagelsaxen i handbagaget när man flyger, så jag blev av med några, och då var just nagelsax det första jag såg till att införskaffa när jag kom fram. Pincett samma sak. Jag kan dra mig i en månad för gå till apoteket och köpa Ipren om dom är slut, men om min pincett är borta mer än ett dygn köper jag en ny. (på nåt konstigt sätt hittar jag aldrig den gamla heller, vete fan vem som äter upp dom)

Nagelsaxen måste jag ha för att jag är livrädd för att tappa mina naglar. Jag tror att om en liten liten grej sticker ut på en tånagel så kommer den att fastna i strumpan och slitas av. Hela nageln. Det är ungefär det vidrigaste jag kan tänka mig. Jag tål att se blod och operationer och variga sår, men jag pallar inte att se en nagel som gått av eller slitits loss. Därför måste jag alltid ha en nagelsax för att kunna klippa tånaglarna.

Pincetten måste jag ha för mina ögonbryn, som plötsligt från en dag till en annan kan växa ihop över näsan, eller ner på ögonlocken. Och så har jag ett födelsemärke på kinden där det plötsligt, vilken sekund som helst, kan sticka ut ett långt, grovt och svart hårstrå. Och då måste det bort bums. Om jag inte har en pincett tillhands när detta händer kan jag inte tänka på något annat, inte koncentrera mig, jag får hjärnstillestånd.

Så nu vet ni det. Mymlans favoritsaker är en nagelsax och en pincett från apoteket.

Och så noterar jag att deepedition precis när han meddelat att han inte kan skriva personligt längre skriver ett personligt inlägg om barn och akuten och livet som pappa i Borlänge.

I en kommentar inne hos deep var det någon som skrev att han slutat läsa min blogg för att den är för personlig. Medan flera andra klagar på att jag skriver för mycket om medier och andra bloggar och nyheter och sånt. Det är svårt att göra alla nöjda. Det är svårt att göra nån nöjd överhuvudtaget. Men enligt den här omröstningen som man fortfarande kan delta i gillar de flesta mina personliga inlägg bäst. Och nej jag är inte bitter.

Slutligen passar jag på att säga grattis till Abbes pappa , Tyskungen, DVIJDVS och Bloggfrossa som blivit nominerade till Blogg-SM. TreFyra värdiga kandidater. Jag vet vem jag har nominerat, men inte hört något om den bloggen. Den som lever får se, det ska visst pågå i några veckor.

Läs även andra bloggares åsikter om värdelöst vetande, tånaglar, deepedition, skriva personligt

det handlar inte om bringéus

Hela den här historien om hur Axel Bringéus fick sparken efter att Resumé plockat ut några smaskiga delar från hans blogg ur sitt sammanhang och publicerat i tidningen har lett till spridda skurar av åsikter i bloggvärlden. De handlar om att våga vara privat/personlig på nätet, de handlar litegrann om transparens och så handlar det om lojalitet till sitt företag.

Flera uttrycker en rädsla. En rädsla för att blogga vidare, en rädsla för att våga vara personlig i sitt tyckande.

Jag blir fan mest förbannad och känner att jag inte har råd att vara rädd.

För det här handlar inte om Bringéus. Det handlar inte Procter&Gamble. Det handlar inte om transparens heller.

Det handlar om yttrandefrihet. Det handlar om demokrati.

Det handlar om att enstaka mediala publikationer inte ska lyckas med att styra människors uppfattning om vad som är socialt accepterat eller politiskt korrekt. Det handlar om att människor måste tänka. Bringéus tänker nog. Jag tror alldeles säkert att grabbarna på Resumé tänker en del över konsekvenserna av artikeln. Frågan är hur mycket P&G tänker? Frågan är hur styrda vi människor är av omgivningens normer. Frågan är vilket slags samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet som gäller alla oavsett åsikter eller typ av humor, eller vill vi ha ett samhälle där endast de åsikter som för tillfället anses vara ”fina värderingar” får komma fram?

Det är otroligt märkligt att ett företag som P&G inte vågar stå för att de anställt Axel på grund av hans kompetens och meriter, och vill ha honom kvar, bara för att någon dragit lite höga växlar av hans humor. Det är märkligt att väldigt många faktiskt verkar tycka att det var rätt att säga upp Axel, att han borde ha tänkt sig för.

Men herregud. Om Erik Esbjörnsson istället skrivit en humoristisk text om vilken fantastiskt rolig kille P&G anställt, vad hade hänt då?

Att P&G fattade beslutet att säga upp Axel så snabbt är också oroväckande. Jag skulle verkligen vilja ha deras motivering till beslutet, men den finns i det fördolda, gissningsvis för att den är ogenomtänkt och ganska pinsam och handlar om rädsla. Jag är alldeles säker på att Bringeus har rätt när han säger att han är ”övertygad om att det värde jag i framtiden hade kunnat tillföra företaget vida överstiger den skada som jag har orsakat.” Men så långt vågar inte människor tänka. Av rädsla. Den jävla rädslan. (jag har tidigare hävdat att alla onda eller destruktiva beteenden i grunden handlar om rädsla och jag tror fortfarande att det är så)

Vi behöver modiga människor i världen. Människor som vågar stå upp för det de tror på. Människor som vågar gå emot strömmen av slemmiga fiskar som inte bryr sig om åt vilket håll de simmar så länge de inte sticker ut.

Andra läsvärda postningar om Bringéushistorien hittar ni hos JMW, Researcher och Deepedition.

Uppdatering: Tydligen har P&G försökt förklara varför Axel fick sparken. Men jag blir inte precis mindre upprörd när jag läser det här. 

Andra bloggar om: Bringéus, P&G, Resumé, yttrandefrihet, demokrati, mod, rädsla,

just precis nu…

…vill jag vara någon annanstans.

Någonstans där jag kan skrika högt som fan, sparka och slå.

Där jag kan vända ut och in på mig själv och på något mirakulöst sätt bli någon annan.

Hur gör man för att stå ut när man inte står ut?

När ens tankar äter upp en inifrån och man inte ser något ljus i tunneln?

Jag har för höga krav.

Jag har hjärnspöken.

Jag inbillar mig saker.

Jag vill springa ifrån mina tankar. Jag vill bli som ett barn och tro på människorna. Jag vill vara villkorslöst älskad av någon som vill vara med mig för att jag är jag.

Jag vill vara trygg med någon. Trygg som ett barn. Kunna säga vad jag känner och tänker utan att mötas av hån och anklagelser. Jag vill att någon ska vara trygg med mig. Lita på mig.

Jag vill vara speciell för någon. Jag vill vara någons allt.

Men allt går i repris. Same same but different.

Jag vill inte leva om mitt liv. Men ändå, om det går, vill jag bli ny.

Eller så vill jag att någon tar tag i mig och skakar mig hårt och säger åt mig att sluta drömma, sluta hoppas. Vill att någon ska säga som det är, att kärlek av det slag jag längtar efter inte finns.

Får jag bara reglerna kan jag anpassa mig och spela efter dom.

Men ingen gör så.

”Du kan få det du vill”. Det är vad dom säger.

Pyttsan.

Jag har aldrig fått det jag vill.

Jag har höga krav. Ändå kräver jag inget av någon annan som jag inte själv lever upp till.

Och jag höjer insatserna. Bara för att finna mig ruinerad. Gång på gång.

Jag är en jävla idiot. Som inte slutar. Som aldrig ger upp. Som fortsätter tro på livet, kärleken, sanningen.

Jag som hade tagit på mig rustningen. Varför i helvete behöll jag den inte på? Jag gjorde mig sårbar och nu får jag betala för det. Varför fortsätter jag lura mig själv, igen. Och igen. Och igen.

Andra bloggar om: personligt, sorg, kärlek, svek, sanning, livet

vem kan man lita på?

Jag har slutat tro på det folk säger.

Jag tror på det dom gör.