jag skänker bort min röst

Jag håller verkligen med Jan Helin om att EU-valet är dödstrist. Helt enkelt för att det känns avlägset, lite främmande och framförallt invecklat och krångligt att sätta sig in i. Inte själva valet, men politiken, själva EU.
Jag är galet tacksam för bloggare som skriver och hjälper till att pedagogiskt förklara olika saker, jag tycker att mediernas bevakning är okej, kanske inte helt tillfredsställande men jag tvivlar på att jag skulle sätta mig in mer om det skrevs mer. Man kan och orkar inte engagera sig i allt.

Ändå hör jag till dem som känner att det är min medborgerliga plikt att rösta. För att jag kan. För att jag får. Det är inte alla förunnat nämligen, att få rösta i demokratiska val. Samtidigt är det ju min medborgerliga rätt att låta bli, men det känns fel att låta bli på grund av lathet. Och min okunskap om EU och saknade insikt om vad jag borde rösta på beror inte på något annat än lathet.

Men nu är det såhär, att jag har en son som fyller 18 år mindre än två veckor efter valet. Han snubblar alltså på mållinjen, till det som kunde ha varit hans första val om han varit född ett par veckor för tidigt eller om valet lagts ett par veckor senare.
Han är ganska politiskt engagerad, och frustrerad över detta att han inte får rösta.
Och eftersom han är mindre velig än jag, och jag har en röst till förfogande har jag bestämt mig för att skänka min röst till min son. Han får helt enkelt bestämma vad jag ska rösta på, hans ord är lag.

Därför lägger jag min röst på Piratpartiet.
Jag är också glad över att det inte var ett helt självklart val, sonen pendlade mellan pirat och ett annat parti (som han är medlem i), innan han fattade det slutliga beslutet. Han har vägt för och emot och verkligen tänkt på vilken typ av beslut som fattas i EU och hur hans röst utifrån det kommer att påverka Europa, Sverige och honom själv.
Därför är det dessutom med stolthet jag röstar på Piratpartiet, enfrågepartiet, populistpartiet. Och jag tror att deras framgångar oavsett hur det går i valet bara är början på något helt nytt som kommer att förändra våra politiska strukturer i grunden. Det tackar jag för.

Här finns lite fler intressanta länkar för dig som liksom jag känner dig lite lat men ändå vill använda din demokratiska rättighet att rösta.

om ekström, gardell och guillou

Igår såg jag på Twitter att någon aldrig mer skulle köpa en bok skriven av Jonas Gardell, efter den fascinerande texten han skrivit i Sydsvenskan (som jag kommenterat här).

Jag har sett flera andra liknande reaktioner efter hans utspel. Och jag blir verkligen beklämd. Vad är vissa människors problem, med att skilja på sak och person, det ena och det andra, och var finns förståelsen och överseendet?
Det är ju inte som om Gardell ertappats med att ha våldtagit småbarn eller att han styckat prostituerade…

Jag är så himla trött på all elitism från nätentusiaster, som minsann varit med sedan starten och skrattar halvt hånfullt åt nyfrälstas dumma frågor, eller dödar den glädje som spirar hos sådana som nyss upptäckt det fantastiska internetet.

Å ena sidan idiotförklarar man kritiker och sådana som är skeptiska, å andra sidan dissar man alla som vill och försöker för att de inte hänger med tillräckligt och inte ”vet vad de pratar om” för att de inte varit med från början.

Å ena sidan förespråkar man det fria ordet och kärlek genom fildelning, å andra sidan finns ingen som helst kärlek till människor som bär på okunskap, det finns ingen försoning, ingen förståelse. Och värst av allt verkar det vara att höra till dem som ställer sig mitt emellan. De som inte tar tydlig ställning. De som varken är för eller emot. Jag skrev om det här. Och jag slås av det fortfarande. Vissa tog det tydligen väldigt allvarligt och blev mycket upprörda när jag rekommenderade läsning av Andreas Ekströms krönika där han jämförde Piratpartiet med Ny demokrati.

Jag förstår det inte. Andreas Ekström gör det fler journalister borde göra. Han ställer frågor. Han ger inga svar. Han skriver inte folk saker på näsan.

Måste man välja sida?
Jag är grymt imponerad av Piratpartiet. Jag inser potentialen och tycker definitivt att de bör tas på allvar. Och det är det Andreas Ekström gör också. tidigare än många andra journalister i det här landet såg han att Piratpartiet var på väg uppåt och ville lyfta diskussionen, och uppmuntra till granskning. Vad är problemet? Tål inte Piratpartiet granskning? Så illa vill jag inte tro att det är.

I kommentarerna till det här inlägget där Proteus försöker smula sönder Ekström är det någon som idiotförklarar mig för att jag ”backat upp Ekström”.
Förklaringen till att jag ska ha gjort det är lika dum som den är osann.

Jag vill bara göra klart ett par saker;
Jag känner inte Andreas Ekström personligen, möjligen är vi ytligt bekanta. Jag har stor respekt för honom som journalist, och för hans stilism. Han skriver så att jag blir avundsjuk. Jag håller absolut inte alls alltid med honom. Jag tycker att han i många fall är alldeles för PK och ibland lite halvfeg och alldeles för medelklassig för att jag ska känna någon samhörighet med honom.
Men det tar inte ifrån honom det faktum att han är en lyssnande person som försöker ta reda på sakers tillstånd, som är beredd att ändra sig om han blir motbevisad, att han helt enkelt är en genuin journalist.
Jag tror dessutom att han är ganska trevlig och jag skulle inte ha något emot att ta en öl med honom.

Jag gillar inte Jan Guillou. Jag har stor respekt för mycket han uträttat som journalist, och jag kan inte ta ifrån honom att han lyckats bli stormrik på att skriva själlösa romaner.
Han har sagt ett och annat dumt. Jag säger ibland emot.
Men bara för att han av okunskap om internet säger en del dumheter slutar jag inte älska Ondskan, som jag tycker är en riktigt bra bok.
Bara för att han uppför sig som en mansgris stundom slutar jag inte ta honom som människa på allvar.

Jonas Gardell är en lysande författare och predikant. Att han vid sidan av scenen enligt vissa rykten inte är världens trevligaste människa eller att han igår skrev en dum text i Sydsvenskan tar inte ifrån honom det.

Jag måste få fråga er som är så kategoriska och dömande – är ni lika hårda mot era nära vänner, er familj? Om någon närstående plötsligt visar sig ha ”fel” åsikt eller gör ett stort misstag – slutar ni älska den personen då?

Tvingar ni era bekanta att välja sida? Får man aldrig stå i mitten och se saker från flera håll?

fem

Jag börjar nedräkningen idag.
Från och med måndag bloggar jag på ett annat ställe. Också. Jag ska inte lägga ner den här bloggen eller så, bara blogga ännu lite mer.
Förhoppningsvis ska mina erfarenheter av bloggande och mina kunskaper om nätet göra någon liten nytta, annorstädes.
Det betyder att innehållet här förändras litegrann, men inte mycket.

Fram till dess kommer jag att ha fullt upp, med att avsluta en del grejer på jobbet och planera det nya, som inte består bara av bloggande. Jag ska vara med på en teveinspelning som kräver en del förberedelser och så hinna med allt annat, som att betala räkningar och sätta mat på bordet.

Därför hinner jag tyvärr inte ha så bra koll på rättegången som jag skulle vilja, men som tur är finns det ju andra som har det.

Och även om rättegången kanske är mer underhållande till sin natur – glöm inte Dawit Isaak. Allt i livet är inte underhållning.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

helgar medlen ändamålet?

Jag tänker inte gå närmare in på det.
Uppdaterat: Min kollega Marcus däremot gör en rätt kul liknelse.

Blodgivning är något bra.
Piratpartiet har dragit igång en kampanj för att fler ska ge blod.

På så sätt vill man visa att det är något bra om många tillsammans delar med sig.
Själv tänker jag att kampanjen också bidrar till att visa den kraft som finns i de sociala medierna och bloggvärlden.
Ge blod du också!

Här kan du läsa mer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,