stora journalistpriset

För en vecka sedan fick jag ett telefonsamtal. En herre från Bonnier ringde och frågade om jag kunde tala i ”enrum”. Ja sa jag. Och sedan berättade han att jag och Johanna Koljonen var nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för vårt engagemang i #prataomdet.

Sedan kom ett mejl med rubriken ”En ärofylld hemlighet”. Och jag har varit tvungen att hålla tyst tills idag. Då vi alla nominerade träffades och fick diplom, böcker och lunch. Vi har fotograferats och filmats och telefonen har ringt och gratulationerna har strömmat in och jag måste säga att om en nominering orsaker denna uppståndelse kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att vinna.

Hur som helst. Prata om det är så mycket mer, så mycket större, och så mycket viktigare än jag och Johanna. Johanna började, jag var en av alla dem som hakade på och pratade om det, på Twitter, i bloggar och debattartiklar. Utan alla hundratals människor som twittrade, bloggade och mejlade med sina berättelser, utan alla som pratat hemma vid sina köksbord, i sina sängar, skulle det inte ha blivit vad det blev, och vi skulle inte heller ha nominerats till detta pris. Jag är otroligt stolt över att få vara en del av denna rörelse. Och det är just det. Jag är bara en liten del i ett väldigt mycket större sammanhang som jag vet gjort skillnad för många människor. Och det är om möjligt vad som kan göra att jag ändå känner att det är okej. Det är okej att vara nominerad, det är okej att det är jag och Johanna, för utan någon som började och utan någon som spred det till allmänheten hade samtalet troligen inte blivit så stort, så spritt och så långlivat som det faktiskt blev.

Mitt största tack till alla er som deltog.

Den 24 november får vi veta vem som vinner. Övriga nominerade är Anette Novak, chefredaktör för Norran, en kvinna som jag har den största respekt och beundran för, och så personerna bakom Fas-3-bloggen, varav en är Mikael Pettersson som vikarierade på SVT i Sundsvall samtidigt som jag i mitten av 90-talet.

Mer om nomineringarna: Allehanda.se, Sundsvalls tidning, Medievärlden, Dagens Nyheter, Resumé, Dagens Media och såklart Ajour.

Sist men inte minst vill jag tacka för alla gratulationer, i mejl, telefon, på Twitter och Facebook. Jag hinner inte svara personligt på alla, men varenda ord betyder något.

vad #prataomdet är (och vad det inte är)

#Prataomdet föddes på Twitter en kväll i december när Johanna Koljonen twittrade om sexuella upplevelser i gråzonen mellan övergrepp och dåligt sex. Ur twittrandet föddes tanken på att skriva i tidningar, för att lyfta frågan, för att fler skulle #prataomdet.

Prata om vad?
Prata om sex. Prata om sexuella upplevelser. Sätta ord på sådant vi sällan talar om. Våga berätta, våga säga nej, våga säga ja. Kanske framförallt utforska sina egna gränser. Ställa sig själv frågan ”Vill jag det här? Hur vill jag ha det?” för att kunna kommunicera med sin partner. När man inte ens vet själv är det inte lätt att berätta för andra.

Vi hakade . Jag och många till. Vi skrev artiklar, och vi twittrade. Och hundratals människor började #prataomdet. Många berättade om upplevelser de hade haft många år tillbaka i tiden men aldrig vågat berätta för någon. Många fick ahaupplevelser, såg sig själva och sina beteenden i ett annat ljus. Många började tänka.

Det har sedan pratats i tevesoffor och nyhetsprogram, i radioprogram och i tidningar. Det har pratats på teaterscener och på många platser på internet. Prataomdet blev precis vad vi önskade men så mycket mer. Vi fick en spontan idé som genomfördes omedelbart, och fick ett genomslag vi inte hade kunnat föreställa oss ens i våra vildaste fantasier.

Prataomdet är en rörelse, som lever sitt eget liv. Det finns ingen förening eller organisation bakom, och ingen annan agenda än ovan nämnda. Vem som helst kan prata, och var och en bestämmer själv när, var och hur. Vad som ska berättas. Vad som känns viktigt att prata om. Prataomdet är inte en feministisk eller partipolitisk rörelse. Vi som drog igång prata om det kommer från olika politiska hemvister och har varit olika mycket engagerade i sexualdebatt, och med prataomdet enades vi kring en minsta gemensam nämnare som var ambitionen att sätta ord på sådant vi generellt är dåliga på att prata om.

Prataomdet är för alla, män och kvinnor, vänsterpartister och liberaler. Det är för alla åldrar. Alla får vara med. Det handlar inte om att peka ut förövare eller offer, det handlar inte om att vältra sig i självömkan eller skuld. Jag tror att om man pratar om det så blir man starkare, skulden inte lika tung att bära.

Somliga har kritiserat prataomdet och menar att vi som drog igång det uppmuntrat människor till att berätta om trauman utan att vi sedan tar ansvar för dem. Jag tror att prata är ett första steg mot att bearbeta och må bättre. Det är inte farligt att prata. Det är farligare att förtränga, tror jag. Men vi har inte pushat någon att berätta, och vi förvånades själva över hur många det var som öppet berättade om högst privata upplevelser. Vi gjorde vårt bästa för att erbjuda plats åt dem som ville berätta anonymt, på prataomdet.se.

Andra har försökt sprida villfarelsen att #prataomdet är en kampanj för att smutskasta Julian Assange. Det är det inte. Ingen av berättelserna jag sett inom ramarna för prataomdet har varit nedsättande mot Assange eller dömt honom på förhand, de få gånger han överhuvudtaget nämnts. Berättelserna har varit väldigt personliga, skrivna utifrån dem som berättat, och de har handlat väldigt lite om att peka ut någon, väldigt mycket mer om egna känslor.
Det har pratats om att personer som är med i #prataomdet känner en av målsägarna i fallet Assange. Jag gör det inte. Om någon annan gör det så ser jag inte något problem med det heller, eftersom prataomdet inte startades för att diskutera eller försöka påverka utgången i ett pågående rättsfall.

Sedan finns de som helt enkelt blivit illa berörda av att berättelserna varit väldigt grafiska och högst privata. Till er vill jag bara säga: Man måste inte läsa. Det går att stänga av radion, eller teven.
Man måste inte prata om det.


Flattr this

att vara privat i det offentliga

Idag har jag pratat i radio, om att vara privat i det offentliga. Om att därigenom bli utsatt för påhopp och kritik som inte har att göra med ens åsikter utan med ens person. Om hur det känns, och hur jag tänker kring anonyma hot och påhopp.

Programmet är en del i en serie om #prataomdet, och utgår ifrån den kritik som riktats mot #prataomdet i olika sammanhang. Kritik som varit delvis relevant och konstruktiv, men även i vissa delar hållit en extremt låg nivå, för låg för att kunna kallas kritik. Hårda ord och anklagelser, där andra skribenter drabbats hårdare än jag själv, men där jag fått en skopa jag också.

Det är ju också så, ofrånkomligt, att ju mer privat man är när man skriver, desto mer sårbar blir man.
Kritik mot åsikter kan man hålla ifrån sig eller bemöta så länge åsikterna är välgrundade, men hur fasen hanterar man kritik och påhopp mot sin person? Mot sina upplevelser? För att inte tala om rena lögner som sprids, som fortplantar sig och som vissa gör till sina sanningar, sanningar som de vägrar rucka på.

Om jag sa att jag inte bryr mig skulle jag ljuga. Jag är inte oberörd. Jag har stundvis varit både arg, ledsen och frustrerad. Och hamnat i en skrivsvacka. Det har känts jobbigt att skriva när jag vet att varje ord kommer att läsas av någon som bestämt sig för att jag är på ett visst sätt, tycker på ett visst sätt. Någon som har bestämt sig för vem jag är och vad jag menar, som inte vill förstå, som bara vill hitta något att ifrågasätta och racka ner på. Någon som kommer att försöka sätta dit mig för något, oklart vad.

Jag är inte oberörd. Men jag måste sätta mig över det. Jag får inte låta det tysta mig. Det vore att göra våld på mig, att låta andra döda min lust att berätta. Det kommer inte att hända.
Men ibland behöver jag en paus, och fråga mig, precis som någon frågade när jag skrev #prataomdet-texter – varför berättar jag det här?


Flattr this

vad är det vi måste prata om?

Johan Lundberg skriver om frågar vad det är vi måste prata om. Han ifrågasätter problematiseringen av dåligt sex och menar att inga relationer är perfekta, och så vidare.

Han har självklart en poäng. Men problematisering handlar ju om förändring. Först när man kan identifiera och sätta ord på ett problem går det att förändra. Det är därför vi måste prata om det. I nära relationer gör man varandra illa, sårar och gör då och då fel. Det är mänskligt. Men menar Johan Lundberg att vi aldrig ska kommunicera våra problem, att vi aldrig ska tala om för vår partner om vi blir sårade, aldrig ge varandra chansen att utveckla våra relationer?

Jag vet inte hur Johan tänker, men om jag har en partner som om och om igen gör eller säger saker som på sikt riskerar att trasa sönder något viktigt i vår relation så försöker jag uppmärksamma honom på det. Kommunicera. Hitta en kompromiss. Jag tror att de flesta gör det, men jag tror att många har extra svårt att göra detta just när det gäller sex. Men tabun är sällan till gagn för någon.

Att prata om det och lyssna på varandra och försöka respektera varandras gränser behöver inte betyda att det aldrig någonsin mer blir fel, däremot behöver felen inte sätta spår som på sikt skapar bitterhet, eller bygger murar. Framförallt tror jag att det gagnar båda parter och på sikt fördjupar relationen på många plan, också det sexuella.

Jag tycker att Johan Lundberg ska läsa det här inlägget av Eva och jag undrar om det är det samtalsklimat hon beskriver han tycker ska råda år 2010?

Dessutom är det så att det pratas om långt mycket mer än bara dåligt sex. Det pratas om allvarliga övergrepp och våldtäkter, och jag hoppas att Johan Lundberg inte ifrågasätter varför det skulle vara bra för de utsatta att kunna prata om det bli trodda och därmed få hjälp att gå vidare och leva livet fullt ut.

knäpp upp offerkoftan – #prataomdet

Det pågår väldigt många parallella diskussioner just nu, på temat #prataomdet.
Jag följer många av dem på avstånd, läser bloggar och kollar twitterflödet, men har inte riktigt hunnit med att själv prata.

En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.
Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?
Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?
Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?

Jag tänker att meningen med att #prataomdet inte är att krysta fram en mängd offer och förövare. Inte att utmåla alla kvinnor som potentiella offer och alla män till förövare. Däremot att hjälpa till att knäppa upp offerkoftor, och att få förövare att våga se sin egen roll. Att försöka hitta ett språk för att tala om dessa saker just för att slippa offer och förövare.
Det är nämligen först när man blir medveten om problemen och kan sätta ord på dem som man på allvar kan börja göra något åt dem.

Vi måste också ha klart för oss att alla är olika. Det en upplever som ett grovt övergrepp rycker en annan på axlarna åt. Det någon tycker är vardag är för en annan det värsta av det värsta, allt beroende på vad vi har i våra bagage.
Samma handling kan alltså upplevas kränkande av någon och inte som ett problem alls av en annan. Detta är viktigt. Och ingen, absolut ingen människa, kan läsa en annan människas tankar. Därför måste vi #prataomdet.

Egentligen är det ganska enkelt. En person ska kunna säga till en annan att ”jag vill inte ligga just nu”, utan att den andre blir sårad eller tar åt sig personligt.
Man ska kunna ta ett nej utan att ta på sig försvarsattityden, eller bli sårad och ge den andre dåligt samvete. Man ska kunna berätta att man kände obehag i en specifik situation utan att den andre nödvändigtvis ska behöva känna sig som en lurk.

Ingen blir hjälpt av offermentalitet. Men vi måste skilja på det och på att verkligen vara offer för någon annans felaktiga handlingar och disrespekt. Att börja prata om offermentalitet som en ”dålig egenskap” är en härskarteknik som ofta används mot människor som är verkligt utsatta. Det är alltså inte vad jag är ute efter här.

Men jag tror att bästa sättet att ta av offerkoftan och inte hemfalla åt bitterhet är just att #prataomdet. Och förutsättningen för det är att någon lyssnar och att man blir tagen på allvar. Den som vågar berätta och som möts av ignorans eller skepsism (och anklagelser om att ha offermentalitet) blir dubbelt utsatt, medan den som blir trodd och uppmuntrad att stå på sig blir starkare och på sikt kan ta sig ur offerrollen och även slipper bitterheten.

På samma sätt som den som gjort fel och galet mot en annan måste mötas med respekt när den erkänner. Den som gjort en annan illa måste också ha en chans att gå vidare, och förändras. Att hemfalla åt elaka tillmälen och stämpla någon som skitstövel eller svin för att de någon gång (eller upprepade) gått över gränsen är ickekonstruktivt. Även förövaren behöver uppmuntras att gå vidare, och våga förändring. Dock lämpligast av någon annan än offret.

Det är nämligen minst lika svårt om inte svårare att bekänna att man är en förövare.
Eftersom första steget mot förändring ofta är bekännelsen är det viktigt att vi också ser förövare som människor, som har sina skäl. Sina ryggsäckar, och sin egen taskiga självkänsla att brottas med.
Och för att våga bekänna behövs att någon lyssnar. Tar på allvar utan att döma ut.

Vi måste bli bättre på att #prataomdet. Och minst lika viktigt är att lyssna.

Anna Troberg skriver läsvärt på temat. (vill bara påpeka att nätverket bildades innan det blev stort på Twitter, inte som en följd av diskussionerna som exploderade i torsdags)

Prata om det du också.
Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter.
Prataomdet på Facebook.