om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

turk på burk

Jag har skrattat åt turkhits.
Jag har fascinerats av laserturken.
Jag har säkert någon gång råkat kalla någon för turk som i själva verket är grek, kurd eller kanske iranier, även om jag försöker undvika det. Jag ser inte på folk var de kommer ifrån, så varför ens försöka placera dem på en karta?

Men jag tänker inte ha någon längre utläggning om mina egna vardagsrasistiska uttryck. Jag vet att jag har dem, jag vet att jag följer invanda mönster utan att tänka på det.

Därför är påminnelser som den här skriven av Marcus Priftis otroligt viktiga. Det är viktigt att ibland stanna upp och se på sig själv utifrån. Fråga sig själv varför man gör eller säger saker. Och om svaret inte är något annat än ”för att jag alltid gjort så” eller ”för att alla andra gör så” kan det vara läge att göra annorlunda nästa gång.

vilhelmina – en del av sverige

Det är frustration som får mig att skriva det här, frustration över hur svårt det är för människor att förstå varandra, och frustration över oviljan att förstå. För mig är det ofta lättare att förstå om jag försöker formulera mina egna tankar, så nu gör jag det. Försöker formulera hur jag tänker, om rabaldret kring Twitterkontot @sweden, och Sonja Abrahamsson.

Sonja Abrahamsson har alltså denna vecka fått förtroendet att representera Sverige på Twitter. Kontot @sweden ägs av Visit Sweden. Tanken är att genom olika svenska medborgare ge en bild av Sverige, genom de olika personernas ögon. En ocensurerad, okammad bild. Visit Sweden vet nog vad de gör, vilka risker ett sådant projekt innebär, men lyfter själva tanken om att driva kontot demokratiskt, utan att styra deltagarna och deras twittrande. Den som får förmånen att twittra som @sweden är alltså representant för Sverige, simpelt genom att vara svensk. Det är det kontot vill visa. Mångfald, olikheter och så vidare.

Sonja har fått massiv kritik, både internationellt och av andra svenska twittrare. Framförallt för att hon igår ställde några frågor om judar. Kritiken vänder sig främst mot att hon är ”okunnig och ignorant”.
Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Om Sonja hade twittrat rasistiska tankar, om hon hade varit nedlåtande och elak, om hon inte visat respekt för människor, då hade jag förstått, eftersom jag tror på människors lika värde. Men det hon gjorde var att ställa några naiva frågor om varför vissa inte gillar judar. Frågor som i sina formuleringar var tydliga med Sonjas egen ståndpunkt – nämligen att judar är människor, dom är som vem som helst, så varför hacka på dem?

Ja, det är möjligt att hennes frågor var okunniga. Men snälla. Om man inte frågar får man inget veta. Om man inte kan måste man fråga. Det var vad hon gjorde. Det är inte ignorans att vilja ha svar. Ignorans är det att inte ens försöka förstå varför en människa ställer en fråga. Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig. Hon har till och med jämförts med Ilmar Reepalu, vilket är jävligt irriterande eftersom han är kommunstyrelseordförande i en av Sveriges största städer som dessutom har aktuella problem med just antisemitism. Av honom kan vi kräva väldigt mycket mer kunskap än vi kan av Sonja Abrahamsson, som är en ”helt vanlig obildad tjej” från Vilhelmina. Och observera – obildad är inte detsamma som korkad, dum, puckad.

Ni som kritiserar, har ni någonsin varit i Vilhelmina? Det har jag. Min pappa föddes där. Det är en gudsförgäten liten håla i det vackraste av landskap, Lappland. Där finns skog, berg och sjöar. Och inget mer. Där finns inga universitet, där finns ett knapert kulturutbud, där skattas det högre att kunna köra skoter och fälla en älg än att läsa böcker. Det är en annan del av Sverige, än den stockholmsfixerade eliten på Twitter. Men det är lika mycket Sverige. Och kanske är det för att jag känner igen mig i Sonja som jag skriver det här. För att jag liksom hon är uppvuxen i en släkt från Norrlands inland där studerande och intellektuella diskussioner inte hörde till vardagen, där ”sunt förnuft” vägde tyngre än ”vett och etikett” och där man var tvungen att anstränga sig hårt för att försöka förstå sin omvärld – och ibland ställa dumma frågor – eftersom ingen direkt försökte upplysa en.

Vad som förvånar mig är att några av de främsta kritikerna är personer som ofta höjer röster för att respektera individer, för normbrytande och ökad förståelse för minoriteter. Tänk om just Sonja Abrahamsson är en sådan minoritet, som vi behöver få ökad förståelse för? Eller – o hemska tanke – tänk om hon är i majoritet? Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Sonja Abrahamsson är smart. Måhända obildad, jag vet inte hur många böcker hon läst, men hon är inte dum. Hon ser samband, hon noterar, hon tänker fort, stort och framförallt – Sonja Abrahamsson är en ärlig människa. Hon är sig själv. Hon kanske är naiv, men hon är inte ängslig och rädd för att inte uppfattas som tillräckligt intellektuell eller påläst. Hon gör sin grej. Hon tänker fritt. Och hon uttrycker sig precis så fritt som hon tänker. Hon har jämförts med ett barn i sitt sätt att tänka och uttrycka sig. Det är så intressant tycker jag, att när barn gör eller säger saker liknande dem Sonja uttrycker så utbrister människor ofta i ”Men barn är kloka”, eller ”vi borde lyssna mer på barnen, så oförstörda”. Sonja är en vuxen kvinna som vågar fortsätta tänka fritt. Ibland är hon hysteriskt rolig. Ibland inte. Det är inte poängen här. Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Tack för ordet.

vi lever redan i ett sverigedemokratiskt land

Martin Ezpeleta i Aftonbladet idag.

Jag har inte så mycket att tillägga, mer än det jag skrev i ämnet redan i oktober.

mymlan försöker förstå #6

Kan man förbjuda ett ord?
Och om man gör det, eller försöker, vilka blir konsekvenserna? Glöms det bort? Hur lång tid behöver man räkna att det ska ta för ett ord att falla i glömska?
På senare tid har diskussionen om ordet neger poppat upp några gånger på Twitter, och jag har länge försökt skriva en post utifrån det, för att förklara min ståndpunkt, eller i varje fall sätta ord på mina tankar kring ordet. Det här kan tänkas vara ett första inlägg av två, om ordet neger. Eftersom jag inte har något tydlig ståndpunkt. Däremot ska jag försöka förklara varför, och be om hjälp att finna en.

Micke Kazarnowicz länkade till något han skrev för ganska länge sen, men som jag tycker formulerar en hel del av de tankar jag haft hittills.

Och jag tänker att:
språket är ständigt levande, och utvecklas
inget ord innehåller samma laddning för alla som använder det, det beror på vår respektive bakgrund och våra erfarenheter
jag vill inte använda ord som någon känner sig kränkt av
det är svårt att vara människa utan att någonsin såra eller kränka (kränka är ett ord jag har lite svårt för eftersom det gått inflation i det tycker jag)
om jag ändå skulle såra vill jag vara medveten om att jag gör det och varför
att förbjuda ett ord är att ladda det med extra mycket makt

Vad gäller just ordet neger kan man ju tänka att det ska vara upp till dem som avses – mörkhyade personer med ursprung i Afrika – att bedöma om det är ett bra ord eller ej. Men så i nästa steg tänker jag att det faktiskt är okej att ha en åsikt även om saker man inte har egna erfarenheter av, även om det såklart väger tyngre om en person har egna erfarenheter och dessutom är påläst. Men alla svarta tänker inte lika. Jag har träffat svarta som själva använder ordet, ungefär på samma sätt som bögarna så som det beskrivs i Mickes bloggpost. Och så har jag träffat svarta som går loss fullständigt när någon säger ordet neger och jag har mött vita som ser rött om de hör ordet negerboll.

Så vem har makten över språket? Är orden i sig viktiga, spelar kontexten ingen roll?
Och kanske mest intressant i den här frågan – vad säger ordvalet och språket om personen som talar?

Jag har sedan jag började blogga med jämna mellanrum ägnat mig åt att dissekera ord tillsammans med mina läsare, och många gånger kommit fram till att även fastän vi talar samma språk så talar vi förbi varandra hela tiden, varje dag, för att vi tolkar samma ord så olika. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller ordet neger? Varför skulle användningen av det ordet tyda på rasism, oavsett vilken bakgrund eller tolkning användaren gör av det?

Jag ska ta ett annan väldigt banalt exempel på ett ord som kan låta väldigt olika beroende på vem som säger det. Unge. När jag var yngre var ordet unge för mig ungefär detsamma som ”ungjävel”. Det lät nedsättande, hemskt, den förälder som talade om ”sina ungar” var i mina ögon inte riktigt klok. Utifrån min dåvarande tolkning. Så träffade jag en person som använde ordet, om min son, när han var liten. På ett kärleksfullt sätt. Kallade honom ”gounge” med den mjukaste röst, och jag började också göra det. Idag talar jag om mina ungar nästan varje dag, och det är med kärlek. Orden unge och ungar har fått en rakt igenom positiv laddning.

Jag kan till och med använda ordet idiot på ett kärleksfullt sätt. Det går. Man kan det. Men det krävs att man är på någorlunda samma nivå som mottagaren av ordet för att det inte ska uppstå missförstånd.

Jag reagerar fortfarande när någon säger att den ska ”hem till kärringen”. Fan ta den man som skulle uttrycka sig så om mig, eller kalla mig för kärring.
Ändå är jag övertygad om att det finns kvinnor som är helt okej med att bli kallade för kärring av sin älskade, på ett kärleksfullt sätt. Och jag tror att många män som uttrycker sig så gör det utan någon som helst tanke på att såra eller nedvärdera sin kvinna.

Nu kommer några att tycka att det inte alls är samma sak. Det går inte att jämföra ordet neger med ordet unge, eller kärring. Ordet har en historia och därför är det fel att använda, punkt.
Jag håller inte med. Jag tror på ett levande språk. Jag tror på att gamla ord kan få nya betydelser om man tar makten över dem. Jag försöker förstå varför det är så mycket svårare att ta makten över ordet neger än att ta makten över ordet bög.

Framförallt tror jag inte att lösningen på något enda problem är att skapa tabun, så som gjorts gällande ordet neger, som blivit så otroligt tabu att det uppfattas som ”spännande” att använda för den som vill vara lite olydig.

Jag är uppriktigt intresserad av detta, både för att jag tror på ordets makt och för att jag på alla sätt som går i alla lägen försöker jobba för ökad tolerans i hela vårt samhälle, och mot alla former av diskriminering, vare sig den drabbar bögar, negrer, kvinnor eller pedofiler.

Jag tror att många gör fel på grund av direkt okunskap. Jag tror att många också slutar använda ord som neger för att de får veta att det inte är okej, men utan att ta reda på varför. Jag vill veta varför. Jag vill inte inta en ståndpunkt vare sig för eller emot förrän jag kollat upp alla tänkbara aspekter, och kan argumentera för det beslut jag fattar. Jag kan ärligt säga att jag inte läst på jättemycket. Av allt man kan engagera sig i har jag skippat något fördjupat engagemang i N-ordets vara eller icke vara. Jag erkänner mina kunskapsluckor och nu vill jag ha hjälp att fylla i dem.

Jag är alltså ambivalent i den här frågan. Kanske på grund av okunskap. Kanske för att det inte finns någon skarp linje mellan vad som är rätt och vad som är fel.
Men en sak är jag säker på – användandet av ordet neger, vare sig det används om människor eller bakverk, behöver inte uteslutande vara detsamma som att den som säger det är rasist.

Det skulle såklart kunna vara allra enklast att bara skippa ordet för att det finns dom som säger att det är ett fult ord att använda och att folk kan känna sig sårade av det. Men de enkla lösningarna är inte alltid de riktiga. Jag tror nämligen också på varje individs eget ansvar att inte bara följa med strömmen, utan att själv kunna motivera sina beslut och handlingar.
Det gäller även beslutet att använda ordet negerboll eller inte.

kakka i eget bo

Elin Grelsson har skrivit en mycket bra text utifrån diskussionen om Vellinge.

Och jag tänkte det igår, utan att säga något. Däremot försökte jag (till mitt meninglösa försvar) undvika att klumpa ihop alla Vellinge- eller Hököpingebor till en homogen grupp, av just de skäl Elin anför.

Om jag bestämmer mig för att alla i Vellinge är idioter, eller att ”alla i Skåne är rasister”, så faller jag absolut på eget grepp, om jag nu är emot rasister. Det är ju precis det som är rasism. Att utifrån etnisk tillhörighet, ursprung eller födelseort döma ut människor.

Jag har inget emot människor för att de bor i Vellinge eller Hököpinge. Däremot är jag starkt kritisk till och besviken på folk som dömer andra utifrån hudfärg eller födelseort, oavsett om det är Vellingebor som dissar mörkhyade eller om det är svenskar som dissar skåningar. Jag blir besviken på människor som inte visar solidaritet.

Men jag blir arg och upprörd när jag läser om Vellinge. Som så många andra. Det är nära till hands att skrika saker som att Vellingeborna är ett gäng idioter som borde buntas ihop och fraktas bort.
Att se sig själv i spegeln är nyttigt. Hur illa vi än tycker om rasism och främlingsfientlighet är det tydligt att det är klart mänskliga reaktioner på en omvärld man inte förstår eller känner igen sig i, och det är någonstans där vi måste börja om vi ska kunna föra en konstruktiv diskussion om invandring och segregering, olika former av exkludering och om vi vill försöka minimera tänk i termer av ”vi och dom”.

att hålla tand för tunga

Jag är inte särskilt förvånad över att kvällstidningarna gör en grej av att Camilla Lindberg blivit bestulen på sin plånbok och till polisen ska ha sagt att mannen som tog den gjorde det för att han var muslim.

Frågan är hur pass intressant det är för allmänheten vad Camilla gör på privata fester. Som jag förstod det tog mannen hennes plånbok på en privat fest, och gav sedan tillbaks den genom att kräva vip-biljetter till Pride. Något som jag personligen och andra med mig tycker är väldigt mycket märkligare än det Camilla ska ha sagt i polisförhöret.

Jag har själv suttit i polisförhör, och jag kan berätta så mycket som att det som skrivs i protokollet, i synnerhet efter ett första förhör, är referat av vad man sagt. I de förhörsprotokoll jag läst från förhör som jag själv deltagit i har det stått både fel namn och platser och dessutom är man kanske särskilt vid ett första förhör inte direkt samlad och pratar osammanhängande och det som skrivs i protokollet är som sagt en sammanfattning av vad som sagts, och jag har inte heller varit med om att de bandat några förhör. (ungefär som att journalister refererar då de inte hinner anteckna ordagrant vad en intervjuperson säger…)

Därför tvivlar jag inte en sekund på att Camilla sagt att mannen tog plånboken för att han var muslim. Herregud, de hade enligt uppgift haft en hetsig diskussion om Israel, och här är jag nästan benägen att hålla med Ulf Ekman när han menar att det är okej att kritisera en kristen för att den är kristen men om man råkar nämna att någon är muslim så är man plötsligt rasist. Nu sa hon ju inte att mannen tog plånboken för att ”muslimer är tjuvaktiga” utan av helt andra skäl som jag kan köpa.

Jag är för transparens. Jag är för offentlighetsprincipen när det gäller vårt rättssystem. Men det blir jävligt svårt när folk bestämmer sig för att missuppfatta. Det är väldigt svårt när människor läser förhörsprotokoll som fan läser Bibeln och svårt när människor inte ser helheten utan bara delar ryckta ur sina sammanhang.
Dessutom så är vi alla människor och människor gör inte alltid rätt. Människor gör ofta fel. Men jag kanske är naiv när jag förväntar mig att folk ska ha överseende.
Men jag lever hellre i en värld av offentlighet där man ska våga stå för det man gör även när man varit dum, och kunna bli förlåten, än i en värld av smussel och hemligheter där allmänheten tas ifrån möjligheten att faktiskt få veta vad som händer bakom stängda dörrar i maktens korridorer, och vad gäller privatlivet tänker jag mig en ökad förståelse när man inser att faktiskt ingen är perfekt.

Ett annat aktuellt exempel på detta är Englas mamma som bloggar om hur det känns att sitta i en rättegång och prata. Hon fick chansen att tala direkt till sin dotterns mördare och gjorde det. Efteråt är hon besviken på hur massmedia använt det hon sa. Jag tycker att media ska få vara med vid rättegångar. Jag tycker att de ska rapportera. Ibland blir det fel. Därför är det väldigt bra att det finns sätt för folk att faktiskt korrigera eller lämna mer information än den som journalisterna väljer att berätta.
(fast här ska väl också sägas att media har ett något större ansvar när det gäller privatpersoner som drabbats av en tragedi som den englas mamma varit med om än när det gäller offentliga personer så som folkpartipolitiker)

Men jag har en fråga till Camilla: Sa du verkligen till Aftonbladet att muslimgrejen var ett skämt? Var du upprörd och skämtade med polisen? Det är väl ungefär det enda jag blir litegrann fundersam över här, att det verkar som om du försökt mörka det du sa istället för att förklara det, även om det kanske var lite dumt.

Uppdatering: Förhörsprotokoll brukar förresten inte bli offentliga förrän åtal väcks…

Läs även andra bloggares åsikter om camilla lindberg, polisförhör, englas mamma, muslim, rasism, kvällstidningsjournalistik