länkar som jag samlat på 20 november

Ulf Bjereld har med anledning av debatten kring SD och om de ska ges något epitet jämfört hur det pratas om ras och rasism i amerikansk och svensk politik. På samma tema är det här läsvärt, om hur Niklas Orrenius tänker kring om SD ska ges något epitet eller inte. Det är en gammal text men fortfarande aktuell. Eric Rosén på Politism har helt andra tankar om detta, inte desto mindre viktiga att fundera över.
Den som är intresserad av hur medierna benämner SD och hur det förändrats under partiets tid i riksdagen kan med fördel klicka på den här länken. Jag vill också varmt rekommendera denna text av Daniel Sandström, som utgår ifrån den konflikt mellan Sverige och Norge som uppstått i Skavlan, men bottnar betydligt djupare än så.

Debattvågorna har varit höga också i den kristna världen på senare tid, inte minst i samband med utnämningen av ny ärkebiskop. Jag tycker att Kent Wisti har en väldigt viktig poäng i det här inlägget.

Det här är en återkommande ”nyhet”, som ändå är lika välkommen varje gång forskare kommit fram till ungefär samma resultat.

Det här är godis för alla sociala medie-nördar. Den årliga undersökningen Svenskarna och internet släpptes idag. Undersökningen i sin helhet finns här.

En mindre diskussion uppstod på Twitter utifrån den här artikeln som visar att många journalister är Facebookvänner med sina intervjuobjekt. Att utgå ifrån att vänner på Facebook är detsamma som vänner AFK är naturligtvis olyckligt. Sedan går det naturligtvis ändå att fundera över hur nära och mycket kontakt en journalist ska ha med personer de är satta att granska. På temat journalistik ska jag inte vara den som skrattar högst åt denna fadäs, då det kanske lika gärna hade kunnat vara jag även om jag känt till just de högintelligenta aporna ganska länge. Men i journalistikens uppdrag ligger ju att faktiskt kolla upp dylika uppgifter…
Förra veckan länkade jag till en text där Björn af Kleen skrev om hur internet påverkar kulturdebatten med anledning av att radioprogrammet Obs läggs ner. Idag har Martin Jönsson på Sveriges Radio skrivit, inte en direkt replik, men andra bra tankar om hur sociala medier utvecklar, inte urvattnar journalistiken. Personligen håller jag naturligtvis med Martin Jönsson även om af Kleens text också hade en del viktiga poänger, och jag ser ingen direkt motsättning mellan att klickjakt i vissa fall urvattnar, och det faktum att internet och de möjligheter som ges för journalister i arbetet med sociala medier faktiskt är bland det största som har hänt journalistiken när det gäller bättre förutsättningar för research, nyhetsjakt, kommunikation med publik och spridning av vettigt innehåll.

Apropå det jag skrev förra veckan om att välja bort föräldraskapet tycker jag att det här är väldigt intressant läsning, om att föräldrar inte är lyckligare än personer utan barn, och att par utan barn ofta känner sig mer nöjda med sina äktenskap.

Utvecklingen i Ryssland bekymrar mig. Mycket.

Igår spelade Svenska herrlandslaget i fotboll landskamp. Samtidigt twittrade Lina Thomsgård en del tweets om genus och jämställdhet, och bland annat nämnde hon forskning som visar att vi tar en text mer på allvar och betraktar den som bättre om en man skrivit den än om en kvinna är undertecknare. Något som Agneta Berge skrivit om på politism. En tydlig påminnelse om att jämställdhet inte kommer av sig själv, det krävs att vi i princip ständigt gör oss själva medvetna om våra egna fördomar och beteenden.

tips till helgen 15 november

Jag tycker att den här bloggen är mycket intressant, en mamma som skriver om hur jobbigt det är att vara mamma. Utifrån den och den pågående diskussionen om frivillig barnlöshet har jag skrivit en text här.

Biltema och Ikea skänker pengar till de drabbade av katastrofen i Filippinerna. Jag tror att den här typen av PR kommer att bli allt vanligare, i företagens jakt på Goodwill i en värld av kritiska konsumenter.

Gullig nyhet tycker jag.

Jack Werner återkommer hela tiden i mina små länksamlingar. Förmodligen för att han är så himla bra. Den här gången har han skrivit om det idiotiska i att skivbolag vill stänga ner låttextsajter.

Svenska Filminstitutets vd Anna Serner om A-märkningen av film och hur den tagits emot internationellt. Jag tycker så mycket om Anna, vi behöver fler som hon på maktpositioner.

Det finns ingen demokratisk rasism.

Jag har länge ställt mig frågande till diskussionen om god ton eller inte i debatten. Tycker att Sanna Rayman har en viktig poäng i det här inlägget.

Björn af Kleen har skrivit ett långt och viktigt inlägg i kulturdebatten, angående nedläggningen av radioprogrammet Obs. Naturligtvis är detta ingen enkel fråga, det finns inte bara ett svar. Jag är alldeles för oinsatt i turerna kring beslutet att lägga ned programmet för att uttala mig specifikt om det, men som lyssnare kan jag kanske sakna, inte att programmet inte tar upp de mest twittrade debattämnena, däremot synlighet på nätet. Programmet skulle kunna kännas mer relevant för mig och säkert flera andra om det hade en närvaro i sociala medier och ämnena som tas upp i programmet på något sätt kunde ha ett fortsatt liv på nätet vid sidan av sändningstiderna.

länkar för dagen den 7 november

Kjell Häglund blåser liv i sajten tvdags.se som hittills fört en rätt så anonym tillvaro sedan lanseringen för fyra år sedan. Särskilt roligt tycker jag att det är att han rekryterat Sara Ödmark som skribent. Sara som länge skrivit Sverige bästa teveblogg, Älskade Dumburk.

Sverige har en ny officiell sajt, sweden.se. Ser mycket bra ut tycker jag.

Vad gör du egentligen när du sitter framför datorn? Det kan vara svårt att svara sanningsenligt, och även svårt att ha en verklig uppfattning om hur tiden vid skärmen faktiskt används. Här läser du om mannen som tog reda på det.

Twitter börsnoteras idag. Nick Bilton har skrivit en bok om Twitter, och säger att inte ens de anställda vet vad Twitter egentligen är för något. Samtidigt som börsnoteringen kommer uppgifterna att Twitteranvändandet i Sverige ökar stort.

Evigt utgivarskap. Orimligt är vad det är, något som inte Högsta Domstolen håller med om.

Ken Ring har varit i blåsväder den senaste tiden på grund av homofoba och rasistiska uttalanden. Här svarar han på frågor om sin syn på språkbruk, rasism och homofobi som Nöjedsguidens Soraya Hashim ställt.

Den här debattartikeln signerad Marcin de Kaminski bör du läsa. Om avlyssningen i Sverige och den likgiltighet de flesta svenskar visar inför den. Jag kan erkänna att jag i dagsläget inte är särskilt orolig för egen del, men jag är allvarligt oroad över läget i stort, och frågar mig varför allting måste angå oss själva på ett konkret sätt innan vi engagerar eller bryr oss?

Den här riksdagsmotionen av Håkan Juholt är fantastisk. Jag håller med honom, varför kalla medborgare för kunder? Att han avslutar med att citera Cornelis gör inte läsningen sämre.

De flesta av oss, för att inte säga alla, har någon närstående eller bekant som har eller kommer att drabbas av cancer. Om vi inte drabbas själva. Det här är en vacker bildserie av en man om sin hustru och hennes väg från frisk till döden. Bilder som gör cancern verklig.

Att göra sig rolig på andras bekostnad är kanske inte den mest smickrande egenskapen en kan ha, men jag skrattade gott åt flera av de här dumheterna.

Apropå tårtan som kastades på Åkesson häromdagen tycker jag att detta var verkligt läsvärt. Och detta, inspelat för över ett år sedan, är ganska kul faktiskt. Om högmålsbrott och den gamla svenska traditionen att tårta kungligheter och ämbetsmän.

Slutligen: Om du någonsin har oroat dig över celluliter eller häng – läs detta!

länkar för dagen 5 november

Det här är ju helt fantastiskt, att David Eberhards bok blir internationellt uppmärksammad, tyvärr som det verkar på grund av missuppfattningen att han skulle förespråka barnaga.

En två år gammal nyhet har tagit fart och åtminstone många av mina Facebookvänner har delat den de senaste dagarna. Oavsett ålder på texten är den fortfarande aktuell och kommer troligtvis alltid att vara det, då den berättar att den svarta noshörningen är utrotad. Så fruktansvärt sorgligt.

Det här är ungefär lika sorgligt, och jag får fruktansvärt ont i magen när jag ser hur rasismen sprider sig i Europa. Har mänskligheten verkligen så kort minne? Eller är det så att människorna bakom dylika åsikter på allvar tycker att Nazitysklands försök att utrota judar och romer var någonting bra? Glöm inte att det inte började med utrotning, utan med att förändra och påverka medborgarnas attityd till de utpekade grupperna. Att vi i Sverige har tidningar/ledarredaktioner som tycker så här gör inte min min oro mindre precis.

Peter Wolodarski har skrivit mycket bra om avlyssning, NSA och Sveriges tystnad när det gäller de allvarliga försöken att tysta Guardians journalister från att rapportera.

Jag tycker väldigt mycket om bloggen Journalisttips. Det här tror jag kan vara underhållande även om du inte är i branschen.

Daniel Nordström, chefredaktör på Arbetarbladet, har skrivit om beslutet att inte bevaka Ladies Night.

Många är vi som postar länkar på Twitter och Facebook med hopp om ökad trafik till våra sajter, oavsett om vi är små obetydliga bloggare som jag eller stora nyhetssajter. Hampus Brynolf reder ut hur många som faktiskt klickar på länkarna.

Om du inte har läst Björn af Kleens nya bok Lucke & Lull så tycker jag absolut att du ska göra det snarast. Det är en fantastisk historia om en företagskultur, en kärlekshistoria och om svensk arvslagstiftning. Vare sig du har läst boken eller inte är bloggen Lucke & Lull som skrivs av Björn af Kleen och Luckes och Lulls dotter Anna Toss klart värd att besöka och bokmärka.

Den här videon är ganska lång, men väl värd att titta på.
Om du identifierar dig som man bör du absolut se den!

om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

turk på burk

Jag har skrattat åt turkhits.
Jag har fascinerats av laserturken.
Jag har säkert någon gång råkat kalla någon för turk som i själva verket är grek, kurd eller kanske iranier, även om jag försöker undvika det. Jag ser inte på folk var de kommer ifrån, så varför ens försöka placera dem på en karta?

Men jag tänker inte ha någon längre utläggning om mina egna vardagsrasistiska uttryck. Jag vet att jag har dem, jag vet att jag följer invanda mönster utan att tänka på det.

Därför är påminnelser som den här skriven av Marcus Priftis otroligt viktiga. Det är viktigt att ibland stanna upp och se på sig själv utifrån. Fråga sig själv varför man gör eller säger saker. Och om svaret inte är något annat än ”för att jag alltid gjort så” eller ”för att alla andra gör så” kan det vara läge att göra annorlunda nästa gång.

vilhelmina – en del av sverige

Det är frustration som får mig att skriva det här, frustration över hur svårt det är för människor att förstå varandra, och frustration över oviljan att förstå. För mig är det ofta lättare att förstå om jag försöker formulera mina egna tankar, så nu gör jag det. Försöker formulera hur jag tänker, om rabaldret kring Twitterkontot @sweden, och Sonja Abrahamsson.

Sonja Abrahamsson har alltså denna vecka fått förtroendet att representera Sverige på Twitter. Kontot @sweden ägs av Visit Sweden. Tanken är att genom olika svenska medborgare ge en bild av Sverige, genom de olika personernas ögon. En ocensurerad, okammad bild. Visit Sweden vet nog vad de gör, vilka risker ett sådant projekt innebär, men lyfter själva tanken om att driva kontot demokratiskt, utan att styra deltagarna och deras twittrande. Den som får förmånen att twittra som @sweden är alltså representant för Sverige, simpelt genom att vara svensk. Det är det kontot vill visa. Mångfald, olikheter och så vidare.

Sonja har fått massiv kritik, både internationellt och av andra svenska twittrare. Framförallt för att hon igår ställde några frågor om judar. Kritiken vänder sig främst mot att hon är ”okunnig och ignorant”.
Det är nästan så att kritikerna kräver att alla människor i Sverige är skyldiga att läsa på om antisemitism, åtminstone innan de tar över det aktuella twitterkontot.

Men gilla läget: Många människor i Sverige är inte pålästa om antisemitism. Många människor i Sverige bryr sig inte ett dugg om genus, HBTQ, internationell solidaritet eller om bakgrunden till rasism. Ska bara intellektuella välutbildade stockholmare få visa sin del av Sverige? Eller är demokrati (även om just demokratidelen i twitterprojektet kan diskuteras) just att visa alla delar, även en ensamstående obildad mamma från Vilhelmina, och Sverige genom hennes ögon?

Om Sonja hade twittrat rasistiska tankar, om hon hade varit nedlåtande och elak, om hon inte visat respekt för människor, då hade jag förstått, eftersom jag tror på människors lika värde. Men det hon gjorde var att ställa några naiva frågor om varför vissa inte gillar judar. Frågor som i sina formuleringar var tydliga med Sonjas egen ståndpunkt – nämligen att judar är människor, dom är som vem som helst, så varför hacka på dem?

Ja, det är möjligt att hennes frågor var okunniga. Men snälla. Om man inte frågar får man inget veta. Om man inte kan måste man fråga. Det var vad hon gjorde. Det är inte ignorans att vilja ha svar. Ignorans är det att inte ens försöka förstå varför en människa ställer en fråga. Jag blir så jävla förbannad på elitistiska intellektuella som aldrig varit i Vilhelmina som dömer ut Sonja för att hon är just okunnig. Hon har till och med jämförts med Ilmar Reepalu, vilket är jävligt irriterande eftersom han är kommunstyrelseordförande i en av Sveriges största städer som dessutom har aktuella problem med just antisemitism. Av honom kan vi kräva väldigt mycket mer kunskap än vi kan av Sonja Abrahamsson, som är en ”helt vanlig obildad tjej” från Vilhelmina. Och observera – obildad är inte detsamma som korkad, dum, puckad.

Ni som kritiserar, har ni någonsin varit i Vilhelmina? Det har jag. Min pappa föddes där. Det är en gudsförgäten liten håla i det vackraste av landskap, Lappland. Där finns skog, berg och sjöar. Och inget mer. Där finns inga universitet, där finns ett knapert kulturutbud, där skattas det högre att kunna köra skoter och fälla en älg än att läsa böcker. Det är en annan del av Sverige, än den stockholmsfixerade eliten på Twitter. Men det är lika mycket Sverige. Och kanske är det för att jag känner igen mig i Sonja som jag skriver det här. För att jag liksom hon är uppvuxen i en släkt från Norrlands inland där studerande och intellektuella diskussioner inte hörde till vardagen, där ”sunt förnuft” vägde tyngre än ”vett och etikett” och där man var tvungen att anstränga sig hårt för att försöka förstå sin omvärld – och ibland ställa dumma frågor – eftersom ingen direkt försökte upplysa en.

Vad som förvånar mig är att några av de främsta kritikerna är personer som ofta höjer röster för att respektera individer, för normbrytande och ökad förståelse för minoriteter. Tänk om just Sonja Abrahamsson är en sådan minoritet, som vi behöver få ökad förståelse för? Eller – o hemska tanke – tänk om hon är i majoritet? Tänk om det är så att en majoritet av svenskarna är just så okunnig som hon om antisemitism till exempel, men att den delen av befolkningen sällan kommer till tals i offentliga sammanhang?

Sonja Abrahamsson är smart. Måhända obildad, jag vet inte hur många böcker hon läst, men hon är inte dum. Hon ser samband, hon noterar, hon tänker fort, stort och framförallt – Sonja Abrahamsson är en ärlig människa. Hon är sig själv. Hon kanske är naiv, men hon är inte ängslig och rädd för att inte uppfattas som tillräckligt intellektuell eller påläst. Hon gör sin grej. Hon tänker fritt. Och hon uttrycker sig precis så fritt som hon tänker. Hon har jämförts med ett barn i sitt sätt att tänka och uttrycka sig. Det är så intressant tycker jag, att när barn gör eller säger saker liknande dem Sonja uttrycker så utbrister människor ofta i ”Men barn är kloka”, eller ”vi borde lyssna mer på barnen, så oförstörda”. Sonja är en vuxen kvinna som vågar fortsätta tänka fritt. Ibland är hon hysteriskt rolig. Ibland inte. Det är inte poängen här. Poängen är att hon är en vanlig svensk som representerar Sverige genom att vara sig själv på ett sätt som jag inte skulle våga. Och det är fantastiskt befriande. Vi behöver fler som Sonja Abrahamsson i mediesverige, inte färre.

Försök förstå vad hon menade istället för att skjuta skarpt och kräva det orimliga.

Tack för ordet.