hänsyn för vem?

När jag var liten fick man röka överallt.
Till och med hemma hos familjer där ingen var rökare plockades askfat fram när en rökare kom på besök.
När jag började jobba på Sundsvalls Tidning 1988 var hela redaktionen som ett enda stort rökrum.

Jag vill inte tillbaks till den tiden. Nejdå. Men det måste väl gå att hitta en gyllene medelväg?

På Sundsvalls tidning får man idag inte röka på uteverandan. Inte utanför entrén heller. Rökrummen är rivna. Man får stå på en liten fläck på någon kvadratmeter i ett hörn på en bakgård intill en massa soptunnor, för flyttar man sig några meter hamnar man för nära något av luftintagen.

Nu höjs röster för att förbjuda rökning generellt på uteserveringar.

Rökning är farligt. Jag hör till de få som inte protesterade mot nedläggningen av rökrummen eller rökförbudet på krogen, jag tycker det känns rätt okej och rimligt med tanke på alla ickerökare.

Men. Avgaser är farliga. Jordnötter är farliga för allergiker och hundar är obehagliga för alla som är rädda för dem. Eller allergiska. Bara för att ta några få exempel. Hur långt kan man gå i hänsynstagande via lagstiftning? Vem avgör vilka som ska få denna hänsyn? Ska vi förbjuda bilavgaser, allt som kan framkalla allergiska reaktioner och sånt som kan skrämma folk? Jag vill helst att dom förbjuder hundar i det friluftsområde där jag brukar vistas, för jag tycker hundar är äckliga och läskiga. Vems frihet är viktigast? Min frihet att traska i spåret eller hundägarens frihet att ta med sin hund?

Jag tycker det är jobbigt att möta hästar, folk som luktar svett, jag får kväljningar av vissa dofter och jag skulle helst se att jag skulle ha frihet att vara var jag vill och göra precis vad jag vill hela tiden utan hänsyn till andra, det måste dom ju ta hänsyn till.

Teflonminne säger det bäst.

Mattias Svensson är inte mycket sämre:

Förbjud feta människor att äta choklad utomhus, ingen står väl ut med deras dallrande valkar och den hedonistiska livsstil som ligger bakom. Förbjud smackande vid matbordet, foppatofflor och långsamma människor i rusningstrafik. Förbjud allt som folk kan ta anstöt av; bötfäll överträdelser, sätt serieförbrytare i fängelse och knussla för allt i världen inte med polisresurserna.

Uppdaterat: Lisa Magnusson skriver, och det är väldigt bra. Och igen måste jag fråga mig varför det är okej att ”mobba” rökare, men inte tjocka människor…?

fetma vs rökning

Nej, det handlar inte om skönhetsideal. Jag vet några riktigt tjocka människor som jag utan vidare skulle kategorisera som vackra.
Det handlar om hälsa.

Men.
Det handlar också om individens rätt att göra sina egna val. Att kanske tillåta sig att leva i väntan på den ofrånkomliga döden.

Intressant också att se parallellerna mellan rökare och överviktiga. Det ska ju enligt uppgift vara lika farligt att vara fet som att röka. Ändå är det i det närmaste tabu idag att ifrågasätta ”diskriminering” av rökare, eftersom ju ”alla vet” att det är direkt livsfarligt att röka och endast idioter utsätter sig för sådant.
Det är lika farligt att vara överviktig, men det talas inte lika mycket om det. Istället kommer diskussionen om fetma alldeles för ofta att handla om skönhetsideal, och rätten att se ut hur man vill.

Jag tycker att individer ska respekteras. Individers val ska respekteras.

Men att tala om fetma som ett hälsoproblem är inte att kränka de individer som råkar vara överviktiga, lika lite som det är en kränkning mot en rökare att påstå att det faktiskt orsakar för tidig död.

Däremot är det läskigt att det smala idealet just nu verkar ha så stor framgång. Det är nämligen lika farligt att vara underviktig som överviktig.

Men det är farligt att leva.
Alla ska vi en gång dö, och om jag dör i hjärtinfarkt eller lungcancer kanske är mindre intressant än hur jag lever mitt liv och trivs i det medan jag har det?
Och det bör väl ändå vara upp till mig vad jag trivs med? Ska jag måsta göra våld på mig själv, min kropp och mina lustar för att inte irritera andra människor och störa deras bild av den perfekta människan i den perfekta världen?

ramadan

Idag hittade jag den här fina bloggen, som rekommenderas.

Jag hoppas de fortsätter blogga även efter Ramadan. Själv har jag upplevt Ramadan i Mellanöstern och som icketroende ickefastande muslim var det inte det minsta kul kan jag säga.
Inte ens tuggummi fick man tugga.

Men jag tycker det är intressant att läsa detta, för även om rökarna inte syntes dagtid under Ramadan så upplevde jag det som att var och varannan människa rökte, även praktiserande muslimer, och rökning var också tillåten precis överallt.

Ungefär som att muslimer inte heller ”får” dricka alkohol. Jag känner rätt så många som gör det. Och det var inte som att de som levde i Förenade Arabemiraten var något undantag.

Så det där med rök och alkoholförbud inom Islam låter för mig ungefär som inom kristendomen. Det står i Bibeln att man ska vara rädd om sin kropp för att den är ett tempel, och inte vill väl Gud bo i en kropp med svarta lungor eller förstorad lever?
Samtidigt som jag inte någonstans i Bibeln kan se att det finns något uttryckligt förbud mot vare sig tobak eller alkohol. Det dricks utav bara den i Bibeln faktiskt. Att sen Paulus kom där efter Jesus och började tolka in grejer som Jesus inte sagt vad jag vet i varje fall, det var ju väldigt synd, och har skapat alldeles för många smygrökare, skåpsupare och människor som är rädda för att komma till helvetet för att de inte kan avhålla sig från livets nöjen.

Ska man vara rädd om sin kropp bör man kanske inte heller äta sig fet heller, men konstigt nog pratas det inte om det i kyrkan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

provokativa språkpoliser

Varför blir somliga så oerhört provocerade av språkpoliser?

Vad är grejen liksom? Antingen håller man med om att språket är viktigt, eller så gör man det inte.

Och gör man det inte så behöver man väl inte låta sig provoceras av att andra gör det?

Jag är en rökare. Många tycker väldigt illa om rökare. Jag har läst många bloggar som osar svavel över oss hemska människor som inte kan hålla oss från nikotin. Men herregud jag kan väl inte ta åt mig personligt och bli provocerad av det? Eller borde jag det? Jag väljer att röka. Det står jag för.

Den som väljer att slarva med språket och inte tycker det är intressant att peta i meningsbyggnad kan väl stå för det, utan att bli fullständigt rabiat om någon annan faktiskt tycker att det är extremt kul att diskutera och plocka sönder ord och meningar i atomer?

Andra bloggar om: , , , , , ,