om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

afrika kaptitel ett

När jag var liten drömde jag om Afrika.
Både på dagarna och nätterna.
På dagarna drömde jag om att få åka dit, om att få bo i en by av hyddor med jordgolv och ta hand små svarta barn med stora magar och flugor i ögonen. På nätterna drömde jag att jag var där, jag drömde om elefanter och lejon och öknar.
Jag läste kristna ungdomsböcker från femtiotalet med titlar som ”Juha den svarte” och ”I kannibalernas land”, och Afrika kändes som en stor djungel full av halvnakna människor, krokodiler, savanner och kaffebönor.
Jag var dödligt avundsjuk på dem som fick åka dit. Jag älskade när hemvändande missionärer hade missionärskvällar i kyrkan och berättade om alla sina strapatser med jeepar på lervägar, fattiga människor och skolor där det vare sig fanns papper eller pennor. Mest gillade jag de lite bissara historierna som till exempel den om barnmorskan som mitt under en förlossning var tvungen att sprätta upp föderskans underliv med en stor kniv, utan bedövning, för att hon var omskuren och helt ihopsydd.
Jag tittade på kartan och drömde mig till Kongo, Rwanda, Burundi, Tanzania.
På teve visades timtal av bilder på svältande barn från Etiopien och jag ville åka dit, jag ville göra skillnad.

Så gick åren och Afrika suddades litegrann ut ur mitt medvetande. Nyhetsrapporteringen från svälten trappades ner och övergick till sporadiska rapporter om aidsepidemier och efter krossandet av apartheid i Sydafrika hördes inte mycket därifrån heller.

Häromdagen när jag läste om fyrahundra döda i blodiga strider i Nigeria började jag fundera och bestämde mig för att uppdatera mig litegrann om Afrika, denna enorma kontinent så full av för mig oupptäckt historia, outforskade platser, människor och företeelser.

Jag började med Nigeria.

800px-flag_of_nigeriasvg

En republik som varit självständig sedan 1960. Ytan är dubbelt så stor som Sveriges. Det är Afrikas folkrikaste land. Närmare 132 miljoner människor bor det i Nigeria. Det är ungefär var femte afrikan. Medelåldern på dem är 18 år, hälften av dem är muslimer, 40 procent är kristna. 6 procent av alla vuxna är hiv-smittade. I Nigeria finns över 250 olika folkslag och över 200 olika språk. Bara en sån sak.
Och om alla följer lagen är ingen i Nigeria homosexuell.

ni-map

Huvudstaden heter Abuja. Det hade jag ingen aning om ska erkännas. Och det är fanimig pinsamt. Vi skrattar åt utlänningar som inte kan skilja på de skandinaviska huvudstäderna. Jag ska sluta skratta åt dem, tamigfan.

I Abuja finns den här klippan:

zumarock

I Nigeria finns för övrigt både tropiskt klimat och torrt ökenklimat. Ett stort miljöproblem är att skogen avverkas alldeles för snabbt och stora delar av marken i landet är förgiftat av petrolium. Landet är rikt på naturtillgångar så som olja, naturgas, tenn, järnmalm och petrolium, och det finns gott om odlingsbar mark. Trots det räcker den inte till att försörja befolkningen med mat. År 2000 räknades 60 procent av folket i Nigeria som mycket fattiga. Landet har också en mycket omfattande ekonomisk brottslighet och bedrägeriverksamhet, och faktiskt, här kommer något som till och med jag hört talas om – Nigeriabreven.
Vad gäller oljan så är inkomsterna från den inget som befolkningen i landet får del av, och dom är arga för det. Det händer titt som tätt att utländska oljearbetare kidnappas.

Utanför Nigerias kust finns en massa pirater.

1967 till 1970 var det inbördeskrig i Nigeria. Ett av Afrikas blodigaste någonsin och man tror att en miljon människor fick sätta livet till. Striden gällde den östra delen av landet där en man vid namn Odumegwu Ojukwu ropat ut en egen stat som han kallade Biafra. När kriget tog slut utbröt en svår svältkatastrof där, men den minns inte jag även om jag hört talas om ”Biafrabarn”.

kwashiorkorth3_13486061

På min tid var det barn från Etiopien på teve.

Läser man Svenska Ambassadens råd för den som vill resa till Nigeria framgår det att det är mycket oroligt i delar av landet och vissa områden ska man inte alls besöka. Där finns också alla tropiska sjukdomar och man ska helst ta med sig ett apotek hemifrån då sjukvården inte är så väl fungerande. Efter mörkrets inbrott ska man akta sig för att vara ute och helst resa med eskort.

Inte heller Lonely Planet rekommenderar ett besök i Nigeria:

We shouldn’t beat about the bush: Nigeria has an image problem. It dominates West Africa economically and politically, and has produced music and literature whose influence spreads far beyond the continent. But for all this clout, mention the country’s name to the person on the street and they’re more likely to come up with a litany of woe: corruption, ethnic violence and email scams. As a travel destination, Nigeria seems more a place to avoid than to book a flight to.

Men allt är inte skit. Kilroy Travels rekommenderar Nigeria på grund av det rika kulturlivet. Nyligen hade Uppsala besök av en Nigeriansk poet. Förra veckan tog Nigeria storslam i Afrikas första MTV-gala.
P Square var nominerade i fem kategorier, och vann den för bästa grupp:

Den som är nyfiken på mer Nigeriansk musik kan spana här eller här.
Den som vill testa Nigeriansk matlagning kan ju laga den här böngrytan, som inte verkar så tokig:

Ingredienser 4 port:
# 2 gula lökar
# 3-4 msk olja
# 3 tomater
# 1 tsk chilipulver
# 1 tsk timjan
# 1 tsk mald koriander
# 5-6 dl kokta bönor, svartögda, vita och/eller svarta
# 1 tsk strösocker
# ca 1 tsk salt

Så här gör du:
Skala lökarna. Hacka den ena och skiva den andra. Hetta upp oljan till medelvärme i en gryta och låt löken fräsa på svag värme 3-4 minuter.
Finhacka tomaterna, rör ner dem i grytan och smaka av med chilipulver, timjan och koriander.
Koka under lock i 5 minuter. Lägg i bönorna.
Smaksätt med socker och salt och låt koka ytterligare 5 minuter.

Slutligen vill jag tacka Google och Wikipedia för att det går att få reda på så satans mycket spännande saker hemma i sängen innan sovdags.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Reblog this post [with Zemanta]