om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

284

Jag tycker att resultatet av min lilla poll är rätt intressant. Det kan ju inte på något vis ses som vägledande eller som något tvärsnitt av befolkningen, även om vissa delar verkar stämma in på seriösa opinionsundersökningar. Som att KD och Centerpartiet hänger löst. Det gläder mig mycket att så få personer har valt att rösta på KD. Sedan önskar jag att SD hängde lika löst som det ser ut i min omröstning, men så är tyvärr inte fallet.
Anmärkningsvärt: Vänsterpartiet är största partiet! Jag hade ingen aning om att så många i min bekantskapskrets var vänster. Ingen aning.
Jag är inte lika förvånad över att så många röstat på Miljöpartiet, det visste jag nog att många jag känner drar ditåt. Har även släktingar som är engagerade miljöpartister. Nu är det väl inte bara människor jag känner som röstat, jag har många followers på Twitter som jag inte alls känner, och jag tror att SD-rösterna till exempel kommit därifrån.
Men jag trodde nog att jag omgav mig med framförallt liberaler. Har fått klart för mig att flera av dem som röstade ”annat” skulle rösta Pirat, och det får väl sägas vara liberalt. Sedan vet man ju inte, hur röstar en liberal i Sverige idag? Det finns ju inget riktigt liberalt parti, utom möjligen Piratpartiet.
För två år sedan gjorde jag en liknande poll på själva valdagen. Det var betydligt fler som röstade, och resultatet blev också väldigt annorlunda. Miljöpartiet var störst, och KD fick oväntat många röster.

dag fyra – röstade du på sverigedemokraterna?

Enligt min lilla valundersökning är det åtminstone 18 SD-röstare som läser här. Jag är uppriktigt nyfiken. Jag vill inte bara läsa en massa analyser om vilka SD-väljarna är. Jag vill höra direkt från dig varför du valde att lägga din röst på ett parti som vill spola tillbaks tiden till 30-talet, jag vill höra dina egna argument för varför du tycker att Sverige behöver ett parti som vill sänka straffmyndighetsåldern till tolv år, jag vill veta vad det är som lockar med ett parti som tycker att vissa människor är bättre än andra, som tycker att homosexualitet är en sjukdom och som inte vill ha religionsfrihet.

Svara här. Berätta för mig. Jag kommer troligen inte att hålla med om argumenten, men jag vill höra dem, för att försöka förstå. Och jag ber er och andra som vill kommentera eller argumentera emot att hålla en sansad ton. Jag vill inte fylla kommentarsfältet med hat, jag söker en vilja till ömsesidig förståelse. För lika mycket som jag vill förstå varför somliga valde Sverigedemokraterna, vill jag att du som gjorde det ska försöka förstå varför jag och andra tycker så illa om deras politik.

Ni som skriver måste självklart hålla er inom lagens ramar. Jag vill inte ha några påhopp vare sig på person eller grupp. Det går bra att vara anonym men du måste lämna en fungerande mejladress, som bara jag ser och lovar att inte lämna ut till någon utomstående.

dag tre – skammen

Så många har talat om skammen. Skammen över Sverige, vad hände? Skammen över att man inget gjorde medan tid var, skammen över hela skiten som ingen är ensam skyldig till men skulden delar vi alla.
Inte för att SD lyckades ta sig in i riksdagen, utan skulden för att vi alla på ett eller annat sätt bidrar till intolerans. Alla utom några få undantag, kanske ska tilläggas.

Jag propagerar ofta för ökad tolerans. Väldigt ofta i många olika sammanhang. Jag försöker leva som jag lär, men jag når inte riktigt ända fram.
Som ikväll. När jag ramlade över klippet där sverigedemokraten Levi Klausen gör bort sig. För det gör han, ingen tvekan om det. Han visar tydligt att han inte är den skarpaste kniven i lådan och därmed olämplig som makthavare. Det står jag för att jag tycker. Och det kan vara lämpligt att visa, politiker ska granskas.
Men när jag sedan snubblar in på hans privata hemsida, och ser hans musikvideos, och inte kan hålla mig från att länka till dem på Twitter, då skäms jag. Så in i helvete.

Jag länkar nämligen inte för att de säger särskilt mycket om hans politik. De har inget som helst värde som granskande av Sverigedemokraterna som parti eller deras politik, även om en del partisymboler och även partiledaren skymtar i hans musikvideos.

Jag länkar för att göra mig rolig på hans bekostnad. Jag länkar för att plocka poäng hos andra, så att vi ska kunna skratta tillsammans, åt Levi Klausen.

Så fort jag postade första länken kände jag oron i magen. Det där som inte kändes bra. Inte för att jag inte tycker att Levi Klausen har gräslig smak, eller gör musikvideos som gör ont i både ögon och öron, utan för att jag när jag delar med mig av detta i syfte att andra ska dra på mungiporna så sänder jag signalen att det är okej att skratta åt (håna) dem som är olika mig. Jag postade tre länkar på Twitter. Tre länkar för mycket, eller ett måste för att överleva? Jag tänkte att skratt är bra, humor är förlösande, att skratta tillsammans är skönt. En viss grad av lyteskomik kan även de lytta skratta åt.

Men om den vi skrattat åt hade varit till exempel en medlem i Glada Hudikteatern? Bara som exempel. Det är också stor skillnad på att skratta med och att skratta åt. Man kan skratta av kärlek, man kan också skratta med en ton av förakt och en känsla av att ”jag är lite bättre än du”. Och det var det senare som fick åtminstone mig att dra på mungiporna åt Levi Klausen.

Jag skäms. Jag skäms för att jag bidrar till klimatet som säger att det är okej att tycka att vissa är bättre än andra. Jag skäms för att jag skrattar, och ändå kan jag inte låta bli. Och när jag tänker så långt känns allt så jävla hopplöst.

Uppdaterat: Jag skäms alltså inte för att SD kom in i riksdagen. Kan vi lyfta blicken lite och se att allt inte handlar om Sverigedemokraterna. Det handlar om oss alla.
Jag inser att ingen människa är perfekt. Människor har alltid mer eller mindre delat in sig i lag, vi och dom. En människa kan omöjligt göra rätt alltid, och jag tror inte heller på att bli nån mes som går omkring och är snäll alltid mot alla. Jag famlar mest för min egen skull i gröten av intolerans och mänsklighet och kärlek och hat och försöker hitta ett eget förhållningssätt, för att kunna se mig själv i spegeln.

föräldramötet

Föräldramöte i en helt vanlig kommunal skola i Sverige någon gång på 2000-talet. En dryg tredjedel av eleverna är invandrare, nyligen komna till Sverige och vars föräldrar i många fall inte förstår svenska, och som inte heller är närvarande på mötet. Övriga elever, mestadels svenskfödda barn från medelklassfamiljer, är i stort sett representerade av en eller två föräldrar.

A: hur ska vi göra med klasskassan?
B: jag orkar inte baka och ordna loppisar
C: nej kan vi inte bara betala en summa till kassan varje termin?
D: men alla kanske inte har råd med det?
B: men dom som inte har råd kan ju få sälja kakor
A: men alla har väl råd med en hundring per termin?
D: nja, hur som helst kanske det finns föräldrar som inte vill eller kan betala?
E: men då får väl deras ungar jobba
F: varför är dom inte här, dom som inte är här får väl rätta sig efter vårt demokratiska beslut?
D: tror ni inte det blir jobbigt för barnen om det är bara tre ungar som kanske måste jobba för klasskassan om ingen annan behöver det?
A: nej men då får dom väl betala eller stå utanför?
D: stå utanför? om det är en klasskassa som syftar till att resultera i en klassresa ska väl alla med, oavsett föräldrarnas ekonomi eller engagemang?
A: jag tänker då inte betala för nån annans unge
F: nej, varför ska vi betala för dom som struntar i det?
G: precis, om dom inte är här och inte bryr sig får dom skylla sig själva.
F: det kanske är lika bra att dom inte följer med.
B: precis, min unge ska inte bli lidande för att andras föräldrar inte tar ansvar.
D: en klassresa bygger väl på gemenskap, att alla ska få vara med?
C: men om bara hälften betalar kommer vi ju inte längre än till bondgården här borta.
D: det är väl bättre att hela klassen kan åka till bondgården än att hälften åker till Liseberg?

Tonen i klassrummet blir alltmer upprörd och D ger sig inte, utan fortsätter hävda att en klasskassa inte kan utesluta barn oavsett orsak till att deras föräldrar inte betalar eller engagerar sig. Hen får snäsiga kommentarer och arga blickar. Ingen ger sig. Det hela slutar med att D ställer sig och sitt barn utanför klasskassan.
Om inte alla får åka ska inte henoms barn åka heller, och hen meddelar att dom som vill arrangera en resa för sina barn gemensamt gärna kan göra det utanför skolan och utan att blanda in klasskassan.
De andra föräldrarna suckar och flackar med sina blickar.

Och så undrar folk hur Sverigedemokraterna kunde komma in i riksdagen?

om fyra år är det val igen

Jag tycker inte om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Men jag är inte förvånad. Jag har inget smart eller vettigt att säga om varför eller hur, det finns det så många andra som gjort och gör. Däremot känner jag mer än någonsin ett personligt ansvar för att göra något. Det är så himla lätt att sitta framför teven med sina ostkrokar och tycka att sakernas tillstånd är förskräckligt, utan att göra något själv.

Däremot tror jag inte att vägen är att kämpa mot Sverigedemokraterna.
Jag tror att det är bättre att kämpa för ökad tolerans, demokratiska värderingar och alla människors lika värde. Och jag tror att man måste göra det varje dag, där man själv befinner sig. Men jag tror också att vi blir starkare tillsammans. Ingen orkar ensam.

Så mina vänner. Vad gör vi härnäst, hur gör vi det? Vi har fyra år på oss till nästa val, att göra skillnad.

Läs också Gert Frost, 10 frågor som söker svar.

fulspel i valrörelsen

Igår avslöjades den allierade journalisten som bluff, såklart var det inte ett nätverk av rädda journalister som låg bakom.

Idag har både sverigedemokraterna.se och sdkuriren.se hackats, det här är vad som mött den som besökt någon av sajterna:

Det är illa, verkligen illa. Någon kanske hävdar civilkurage och civil olydnad bara på gränsen till det tillåtna, men jag tror att avståndstagandet från Sverigedemokraterna bara ökar den vi-och-dom-känsla som jag tror redan spelar en viktig roll för dem som väljer att rösta på partiet.
Och detta värjer jag mig emot även om min allra första känslomässiga reaktion inför hacket var ett leende.

Precis lika illa är det om detta är sant, att David von Arnold själv skurit in hakkorset i sin panna för att få sympati och kanske röster.

Ett viktigt kriterium när jag röstar är trovärdighet.
Jag vill ha partier och kandidater jag känner att jag kan lita på.

Uppdaterat: Läs gärna hur SD använt ”Arnoldattacken” i sin opinionsbildning.

fucking far from okay

Jag blir så himla ledsen när jag läser att Fredrick Federley misshandlats av inte mindre än fyra män utanför sitt hem.
Det är inte första gången just han drabbas.

Nu vet vi inte tillräckligt mycket om vilka som gjorde det ikväll för att säga något säkert, men det ligger såklart nära tillhands att tänka att det också den här gången var ett brott av politisk art, vare sig det har med Federleys egna engagemang att göra eller med hans sexuella läggning.

Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.
Jag vill inte ha ett samhälle där någon, vare sig Centerpartister, bögar eller Sverigedemokrater slås ner på grund av sina åsikter, sin sexuella läggning, sin hudfärg eller sin tro.

Jag blir så satans ledsen för att vi inte kommit längre, för att vi lever i ett land där människor verkar tro att det är okej att använda våld för att skrämma andra till tystnad, eller bara för att markera att dom tänker, handlar eller är fel.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och ledsen och har inget konstruktivt att komma med.
På söndag är det val. Och en sak vet jag – jag kommer inte att rösta med min plånbok. Jag kommer att rösta på den sorts samhälle jag vill ha på sikt, ett sådant samhälle som jag vill att mina barn och barnbarn ska leva i. Jag kommer att rösta på någon som tror på yttrandefrihet och demokrati. Jag kommer att rösta på någon som står för alla människors lika värde. Gör det du också.

gnaget

Det här med Piratpartiet igen då.

Först: mitt inlägg igår skrevs som en känslomässig reaktion. Jag var arg och besviken, och har inget egenintresse av att smutskasta Piratpartiet. Jag gillar ju partiet, framförallt finns det många piratpartister, så många att jag inte kan räkna dem alla, som jag respekterar och tycker väldigt mycket om. Som är kloka och som gör ett fantastiskt jobb i kampen för bevarad demokrati och frihet på internet.

Jag tycker att frågorna som Piratpartiet driver är viktiga och jag jublade då de kom in i EU-parlamentet, och har hoppats på att de ska komma in i riksdagen också, för att sätta fokus på viktiga frågor.

Men efter valmanifestet och gårdagens grodor från partiledaren är det något som gnager.
Efter att ha läst protokollet från partimötet igår gnager det än mer.
Framförallt är det den här formuleringen som sätter mina tankar i rörelse:
”Medlemmar föreslår att vi lämnar barnpornografidiskussionen eftersom det är viktigare hur vi framstår än vilka åsikter vi har.”

Jag hade verkligen velat slippa göra den här jämförelsen, men att inte göra det vore att själv blunda och förtränga, och jag skriver för att sätta ord på egna tankar och hoppas få dem ur skallen, hoppas nån någon slags konsensus, finna förmildrande omständigheter.

Men tänk SD. Tänk ett parti som av inte minst piratpartister ses som en varböld som står för motsatta värden. En böld som knappt förtjänar att finnas. Tänk att SD består att ett gäng rasister, människor med dunkla värderingar som många av oss inte vill ta i med tång.
Tänk att SD haft som strategi att inte skylta med sina egentliga åsikter, utan istället putsat fasaden, enligt devisen att ”det är viktigare hur vi framstår än vilka åsikter vi har”.

Och så tänker vi Falkvinge, som ju tycker att innehav av barnporr inte ska vara kriminellt, lika lite som innehav av några andra bilder, pornografi, konst eller kulturella yttringar. Det handlar om konsekvensen av total yttrande- och åsiktsfrihet och den personliga integritet som är Piratpartiets kärna.
Och jag tänker att jag blir inihelvete upprörd över att han kläcker ur sig det, eftersom det ställer sig i vägen för den diskussion vi vill ha, vi alla som sympatiserar med partiets frågor.
Och jag tänker att jag är en hycklare precis som många i SD, jag tänker att den pirat som kläckte ur sig citatet ovan är det, och att vi alla som upprördes över Falkvinge igår är det.
Jag tänker att jag värdesätter ärlighet, att jag tror att ärlighet alltid varar längst. Och så tvivlar jag utifrån gårdagens kalabalik. Det hade ju varit bättre om Falkvinge hållit inne med vad han egentligen tycker. Eftersom avsikterna är goda. Tänker jag och inser hur dumt det låter. Hur dumt det är.

Jag vill ju att SD ska vara raka och stå för vad de vill. Inte kamouflera sina åsikter, utan ge mig och andra väljare en sportslig att veta vad det är vi röstar på.
Och med den viljan måste jag kräva detsamma, önska att det ska gälla alla partier, även när det bättre skulle gynna mina intressen att ligga lågt.
Det vore förmätet att ge sig på SD och tycka att de uppför sig som ulv i fårakläder och samtidigt önska att PP ska göra detsamma, bara för att det passar mig bättre.

Å andra sidan – ett parti består av människor, människor är olika. Alla piratpartister har inte exakt samma åsikter. Alla piratpartister ställer sig inte bakom Falkvinge i fråga om barnporren. Och vad Piratpartiet faktiskt gör, till skillnad från SD, är att de offentliggör detta. De publicerar mötesprotokoll till allmän beskådan, ger mig och andra en chans att förstå komplexiteten.
Tvivlen outas och alla som vill ges möjlighet att delta och utforma partiets politik i ren demokratisk andra. Det känns extremt skönt att konstatera att detta ändå är en stor och avgörande skillnad mellan PP och SD.

Och så läser jag Fredrik Strage och av gnaget i magen blir det bara ett litet litet skav kvar, ett skav som jag tänker är nödvändigt och ett bevis för att jag är en tänkande varelse som inte bara gapar och sväljer, utan ständigt ifrågasätter både mina och andras intentioner och egentliga agendor.
Jag hoppas att det skavet inte ska försvinna, att jag ska fortsätta se med två ögon och våga tänka två tankar samtidigt även då det inte passar mina egna syften.

lite mer om sverigedemokraterna

När jag skrev mitt förra inlägg om Niklas Orrenius bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza”, så hade jag redan ett andra inlägg i tanken. Som skulle handla om det andra. Om sverigedemokraternas politik. Jag ska skriva några rader om det men först kommentera en del av reaktionerna till förra inlägget.

Erik Wiklund reagerade snabbt, liksom sverigedemokraterna.de.
De menar att jag har missuppfattat. Men jag upplever att de missuppfattat mitt inlägg.
Därför vill jag kort klargöra några saker:
1. Jag anser att det inte går att kompromissa med våra grundläggande demokratiska rättigheter.
2. Jag har inte missuppfattat SD:s syn på yttrandefrihet, jag nämnde inte deras syn på den med ett ord i förra postningen. Jag talade om min egen syn på yttrandefrihet.
3. Jag är fullt medveten om att Orrenius har fler poänger än den jag reagerade starkast på. Däremot var ett av hans syften med boken att beskriva just det som gjorde mig upprörd, enligt hans egen kommentar till min postning.

Alla håller såklart inte med mig, men jag kompromissar inte när det gäller att yttrandefriheten måste försvaras, vem som än vill utöva den.
Många tolkade min postning som att jag tycker att svenska tidningar ska släppa fram anhängare till partiet i kommentarsfält och debattinlägg. Det tycker jag inte. Yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att publicera sig överallt, var som helst och när som helst. Varje ansvarig utgivare fattar sina egna publiceringsbeslut.
Det jag reagerade mot var den svenska pressens tystnad i fall där sverigedemokrater blivit utsatta för allt från äggkastning till att förlora jobbet på grund av sina åsikter.
Samma press som i dagarna ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt att diskutera Lars Vilks rätt att yttra sig.

Där sätter jag punkt och hoppas att jag varit tydlig nog om yttrandefriheten, för att gå till några andra reflektioner inspirerade av Orrenius bok.
Som handlar om politik.
Även där har svenska medier brustit.
Inte för att de inte låter representanter för partiet publicera sina visioner i tidningarna. Utan för att de inte ger väljarna en korrekt och tydlig bild av vad SD egentligen vill göra.

Det talas massor om SD i medierna. På ett stigmatiserande sätt. Det talas om främlingsfientlighet och ingen kan ha undgått att partiet vill minimera invandringen. Detta hjälper svenska medier till att berätta, därom råder intet tvivel.
Det talas mycket om SD, det talas mindre med sverigedemokraterna själva.
Men samtidigt som många redaktörer och reportrar säger sig inte vilja bidra till att ge SD mer uppmärksamhet eller draghjälp i valrörelsen, är det precis vad de gör.
Tror jag.
Jag vet inte säkert, men gissningsvis är de flesta röster på SD röster mot invandringen.
Och jag gissar att de flesta som röstar på partiet är dåligt insatta i partiets politik i övrigt.
Jag gissar att många som röstar på partiet inte skulle identifiera sig som vare sig rasister eller nationalister, däremot tror jag att väldigt många av dem är trötta på invandringspolitiken och tycker att det är på tiden att det kommer ett parti som vill ta itu med det.

Men SD vill göra Sverige svenskare. Mer homogent.
Och det är här jag skulle vilja att partiet granskades. Att partiprogrammet gicks igenom punkt för punkt, att medierna pedagogiskt förklarade vad SD egentligen vill göra.
Varför inte något liknande den bilden SvD gav av Miljöpartiet förra veckan?

Jag var en gång på ett möte där Jimmie Åkesson talade och försökte värva nya medlemmar. Han gick där igenom programmet punkt för punkt. Vare sig han talade om äldreomsorgen, polisen, skolan eller sjukvården lyckades han lösa alla problem genom att minska invandringen och ”sluta blanda kulturer”.

För mig är inte det att göra Sverige svenskare. Det Sverige som SD vill ha är ett Sverige som jag inte känner igen. Ett land som jag inte vill leva i.
För mitt Sverige som jag vill värna och om det vore möjligt konservera, är knappast kulturyttringar från Karl den XII:s tid. Jag vill inte ha tillbaks husförhören eller kyrkans makt. Jag vill inte äta strömming till middag varje dag och jag vill ha tillgång till musik, film, konst och litteratur från hela världen.
Jag förstår inte fullt ut vad SD menar när de använder uttrycket svensk kultur, eller när de talar om vad som är svenskt. Men jag får en känsla av att de vill spola tillbaks tiden.

Jag vet vad som är svenskt för mig.
Saker som jag gärna slåss för att behålla.
Sverige är på intet sätt perfekt. Det brister ofta, och det gör det om möjligt ännu viktigare att fortsätta slå vakt om de värderingar som för mig symboliserar Sverige.
Det är att vi är en demokrati, att vi har grundlagsskyddad yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är att vi är ett av de mest jämställda länderna i världen, att alla är lika inför lagen. Det är att Sverige är solidariskt, öppet och blandat. Att det är sekulariserat och att vi har religionsfrihet. Att homosexuella får gifta sig och skaffa barn. Att vem som helst åtminstone enligt lag har rätt att vara hur som helst, så länge ingen skadas.
Det är mitt Sverige. Ett Sverige som SD vill göra om till oigenkännlighet.

Om mer än fyra procent av svenskarna också vill det – då är det så. Det är inget jag tänker försöka förhindra. Vilket inte betyder att det är så jag vill ha det.