apple och ärlighet

Play as if there’s no tomorrow undrar:

Jag ställer samma fråga som till Julia: vad skulle du göra om jag gav dig 50 000 kr och en vecka ledigt?
Har du rest någonstans som du sedan återvänt till flera gånger (utomlands)? Var isf?
Är det enbart Apple som gäller i din digitala värld?
Vilken var årets bästa skiva 2010?
Vad är lycka/när är du lycklig?
Går det att ha fullkomligt ärliga relationer?

Om jag idag fick 50.000 och en vecka ledigt skulle jag resa bort. Gärna till solen. Gärna i sällskap med mina barn. Har inte haft råd med någon gemensam semester på flera år, och det skulle i dagsläget vara väldigt mycket värt.

Det finns ställen utomlands där jag varit mer än en gång. Som Phuket, Dubai, Milano, Macau och Paris. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till dem alla, utom Macau.

Nej, det är inte enbart Apple som gäller i min digitala värld. Jag är inte en Applenörd. Jag gillar Apple, min första dator var en Mac, men det är av rent praktiska skäl, för att jag är en teknikidiot, jag behöver prylar som är enkla att använda och inte kräver en massa specialkunskaper. Jag vill heller inte behöva vara beroende av andra när grejerna strular. Dessutom är min erfarenhet att Appledatorer är av bättre kvalitet än andra, jag ser det alltså som en ekonomisk grej också, att satsa på kvalitet. Därför väljer jag Apple. För övrigt är jag lika lite prylnörd som Applenörd, vilket innebär att jag äger två Appleprylar. En dator och en telefon. Har inget behov av något annat. Min förra telefon var en Nokia.

Jag kan inte säga vilken som var årets bästa skiva 2010. Detta för att mitt musiklyssnande är så satans Spotifyanpassat. Jag lyssnar helt enkelt inte på hela album, eller väldigt sällan gör jag det. Att utifrån det försöka kora något album som årsbäst känns orättvist. Tre album som jag faktiskt lyssnat in mig på och lyssnat på om och om igen är Håkans, Bonobos och The Concretes. Dom är riktigt bra alla tre, men årsbästa? Tveksamt.

Vad gäller frågan om lycka hänvisar jag till mitt svar på Lindas fråga.

Jag vill gärna tro att det går att ha fullständigt ärliga relationer, men jag har tyvärr börjat tvivla på det. Framförallt är fullständigt ärligt en grundförutsättning för att ha riktigt nära relationer. Det finns ju så otroligt många olika sorters relationer, det funkar ju alldeles utmärkt att ha exempelvis jobbrelationer utan att de kanske är hundra procent ärliga, vilket inte behöver betyda att de är direkt oärliga. Men om frågan avsåg kärleksrelationer så är jag bestämd. Är de inte ärliga går de åt helvete förr eller senare.

önska kostar ingenting

Min dotter fyller år på torsdag.
Femton.
Hon skriver önskelistor. Det har hon alltid gjort. Långa och välskrivna, med motiveringar och graderingar, vad hon önskar sig mest och lite mindre, storlekar, inköpsställen och priser. Olika listor till olika personer, anpassade efter ekonomi och person.
I år har hon gjort listor på nätet. Man kan kryssa i om man köpt något så ingen köper dubbelt.

Hon önskar sig saker och tjänster. Som att någon ska sy något fint eller ge henne ett överraskningskalas.

Jag vill också skriva önskelistor. Men jag har inte någon att ge dem åt. Att be mina ungar skaffa en iPhone till mig känns ju sådär. Äldste sonen skulle nog klara att renovera köket men det känns som om han har viktigare saker för sig i sommar. Tillsammans kan dom säkert städa hela lägenheten och laga middag och låta mig sätta mig i ett nystädat hem vid dukat bord utan att ha åstadkommit det hela själv, men det känns på nåt sätt ändå som om det inte är mina barns uppgift att fixa såna saker.

Och en önskelista till barnen skulle kännas krävande. Jag har såna barn. De skulle ta den bokstavligt och verkligen försöka uppfylla mina önskningar. Det tror jag inte att mina bloggläsare gör, så jag spottar ut den här, bara för att.

Jag önskar mig en köksrenovering. Färg och tapeter och nya skåpluckor.

Jag önskar mig lyse i min hall. Det har inte funkat på två år och det är så jobbigt på vintern när det är mörkt.

Jag önskar mig en bil. Vilken gammal Volvo som helst nästan, bara den går en sommar eller så, och helst är över trettio år så den inte kostar skjortan i skatt och försäkring.

Jag önskar mig en ny säng. Jag behöver inte en ny säng. Den jag har funkar utmärkt, jag sover gott i den. Men bara för att det skulle kännas lite lyxigt sådär. Madrasser utan mensfläckar.

Jag önskar mig en iPhone. Jag tror att jag ganska snabbt skulle utveckla ett behov av den om jag hade en.

Jag önskar mig skor. Snygga, bekväma sommarskor. Det känns jobbigt att prova mig igenom och köpa minst tre par som dödar mina fötter innan jag hittar rätt. Sist jag gjorde det är fem år sedan och dom är rätt utslitna nu.

Jag önskar mig smink, inklusive kursen om hur man använder det. Min sminkväska består av en massa smulor från gamla puder och ögonskuggor som ramlat i bitar och jag får panik av att gå i affärer som säljer make-up så jag får nog leva med dom smulorna ett tag till.

Jag önskar mig nya underkläder. Det är i och för sig inte någon stor poäng med det, vad ska man med sjysta underkläder om ändå ingen ska titta på dem? Men jag önskar mig det ändå. För känslans skull.

Så önskar jag mig en skrivare. Inte för att jag egentligen vill ha en men för att jag vissa gånger känner att jag behöver en och vissa saker blir så onödigt krångliga för att jag ingen har.

Mest av allt önskar jag mig en riktig jävla semester med mina barn. Jag och dom alla tre, långt härifrån, utan några måsten överhuvudtaget. En vecka eller två, det är inte så noga. Men jag skulle vilja ha den tiden utan att distraheras av allt som är vardag. Tid att bara vara, tillsammans med dom tre personerna på jorden som jag avgudar mest av allt.

Det känns inte som om jag har särskilt jätteoöverkomliga önskemål.
Och ändå sitter jag ganska nöjd. Jag klarar mig. Jag klarar mig ganska bra. Men om ovanstående önskningar skulle gå i uppfyllelse så inbillar jag mig att livet skulle kännas något lite lättare, ett ganska bra tag framöver.

Det är tur att jag är väldigt van att sällan få det jag önskar mig.