vad #prataomdet är (och vad det inte är)

#Prataomdet föddes på Twitter en kväll i december när Johanna Koljonen twittrade om sexuella upplevelser i gråzonen mellan övergrepp och dåligt sex. Ur twittrandet föddes tanken på att skriva i tidningar, för att lyfta frågan, för att fler skulle #prataomdet.

Prata om vad?
Prata om sex. Prata om sexuella upplevelser. Sätta ord på sådant vi sällan talar om. Våga berätta, våga säga nej, våga säga ja. Kanske framförallt utforska sina egna gränser. Ställa sig själv frågan ”Vill jag det här? Hur vill jag ha det?” för att kunna kommunicera med sin partner. När man inte ens vet själv är det inte lätt att berätta för andra.

Vi hakade . Jag och många till. Vi skrev artiklar, och vi twittrade. Och hundratals människor började #prataomdet. Många berättade om upplevelser de hade haft många år tillbaka i tiden men aldrig vågat berätta för någon. Många fick ahaupplevelser, såg sig själva och sina beteenden i ett annat ljus. Många började tänka.

Det har sedan pratats i tevesoffor och nyhetsprogram, i radioprogram och i tidningar. Det har pratats på teaterscener och på många platser på internet. Prataomdet blev precis vad vi önskade men så mycket mer. Vi fick en spontan idé som genomfördes omedelbart, och fick ett genomslag vi inte hade kunnat föreställa oss ens i våra vildaste fantasier.

Prataomdet är en rörelse, som lever sitt eget liv. Det finns ingen förening eller organisation bakom, och ingen annan agenda än ovan nämnda. Vem som helst kan prata, och var och en bestämmer själv när, var och hur. Vad som ska berättas. Vad som känns viktigt att prata om. Prataomdet är inte en feministisk eller partipolitisk rörelse. Vi som drog igång prata om det kommer från olika politiska hemvister och har varit olika mycket engagerade i sexualdebatt, och med prataomdet enades vi kring en minsta gemensam nämnare som var ambitionen att sätta ord på sådant vi generellt är dåliga på att prata om.

Prataomdet är för alla, män och kvinnor, vänsterpartister och liberaler. Det är för alla åldrar. Alla får vara med. Det handlar inte om att peka ut förövare eller offer, det handlar inte om att vältra sig i självömkan eller skuld. Jag tror att om man pratar om det så blir man starkare, skulden inte lika tung att bära.

Somliga har kritiserat prataomdet och menar att vi som drog igång det uppmuntrat människor till att berätta om trauman utan att vi sedan tar ansvar för dem. Jag tror att prata är ett första steg mot att bearbeta och må bättre. Det är inte farligt att prata. Det är farligare att förtränga, tror jag. Men vi har inte pushat någon att berätta, och vi förvånades själva över hur många det var som öppet berättade om högst privata upplevelser. Vi gjorde vårt bästa för att erbjuda plats åt dem som ville berätta anonymt, på prataomdet.se.

Andra har försökt sprida villfarelsen att #prataomdet är en kampanj för att smutskasta Julian Assange. Det är det inte. Ingen av berättelserna jag sett inom ramarna för prataomdet har varit nedsättande mot Assange eller dömt honom på förhand, de få gånger han överhuvudtaget nämnts. Berättelserna har varit väldigt personliga, skrivna utifrån dem som berättat, och de har handlat väldigt lite om att peka ut någon, väldigt mycket mer om egna känslor.
Det har pratats om att personer som är med i #prataomdet känner en av målsägarna i fallet Assange. Jag gör det inte. Om någon annan gör det så ser jag inte något problem med det heller, eftersom prataomdet inte startades för att diskutera eller försöka påverka utgången i ett pågående rättsfall.

Sedan finns de som helt enkelt blivit illa berörda av att berättelserna varit väldigt grafiska och högst privata. Till er vill jag bara säga: Man måste inte läsa. Det går att stänga av radion, eller teven.
Man måste inte prata om det.


Flattr this

vad är det vi måste prata om?

Johan Lundberg skriver om frågar vad det är vi måste prata om. Han ifrågasätter problematiseringen av dåligt sex och menar att inga relationer är perfekta, och så vidare.

Han har självklart en poäng. Men problematisering handlar ju om förändring. Först när man kan identifiera och sätta ord på ett problem går det att förändra. Det är därför vi måste prata om det. I nära relationer gör man varandra illa, sårar och gör då och då fel. Det är mänskligt. Men menar Johan Lundberg att vi aldrig ska kommunicera våra problem, att vi aldrig ska tala om för vår partner om vi blir sårade, aldrig ge varandra chansen att utveckla våra relationer?

Jag vet inte hur Johan tänker, men om jag har en partner som om och om igen gör eller säger saker som på sikt riskerar att trasa sönder något viktigt i vår relation så försöker jag uppmärksamma honom på det. Kommunicera. Hitta en kompromiss. Jag tror att de flesta gör det, men jag tror att många har extra svårt att göra detta just när det gäller sex. Men tabun är sällan till gagn för någon.

Att prata om det och lyssna på varandra och försöka respektera varandras gränser behöver inte betyda att det aldrig någonsin mer blir fel, däremot behöver felen inte sätta spår som på sikt skapar bitterhet, eller bygger murar. Framförallt tror jag att det gagnar båda parter och på sikt fördjupar relationen på många plan, också det sexuella.

Jag tycker att Johan Lundberg ska läsa det här inlägget av Eva och jag undrar om det är det samtalsklimat hon beskriver han tycker ska råda år 2010?

Dessutom är det så att det pratas om långt mycket mer än bara dåligt sex. Det pratas om allvarliga övergrepp och våldtäkter, och jag hoppas att Johan Lundberg inte ifrågasätter varför det skulle vara bra för de utsatta att kunna prata om det bli trodda och därmed få hjälp att gå vidare och leva livet fullt ut.

#talkaboutit

When you desire and long for, and finally meet, and it’s just the two of you. When the clothes come off and the snogging is turned into steamy sex. When you´ve reached the silent agreement to shag yourselves senseless.
Then suddenly it doesn’t feel right anymore.
Someone pokes a finger in the wrong hole. Makes it hurt. Wants you to talk dirty although it makes you feel uncomfortable. Someone sulks over having to use a condom.
When the magic is broken.

Then there are many of us who are afraid to talk about it. Who don’t say no. Who feels guilty, reminding ourselves that we actually went along with it from the start and now it is too late to pull out.
Or you say “no”, but the “no” isn’t taken seriously. So you bite your lip. Perhaps you try faking an orgasm to get it over with. Perhaps you forget about it the day after, perhaps you feel filthy, humiliated and full of guilt, since it was your own responsibility to express what you agreed upon.

To #Talkaboutit.
We do it now. Talk. On Twitter. And in the blog. And in many other places on internet. There is no obligation to express yourself in public. But you are more than welcome to do so. Spread the word. Most important is that you dare to when you are there, in an awkward situation. That you choose the short-term discomfort in order to avoid the long-term feeling of having been abused.
The shame of not drawing a clear line, eating away at you.


Flattr this

#prataomdet

När man åtrår. Längtat. Och äntligen ses på tu man hand, kläderna åker av och hångel övergår i svettig sex. När man ingått en ordlös överenskommelse att nu knullar vi skiten ur varandra.
Och så känns det plötsligt fel.
När någon petar in ett finger i fel hål. Gör något som gör ont. Vill att man ska flåsa snuskiga ord i örat fastän man är väldigt obekväm med det. Någon surar över kondomkrav. När magin bryts.

Då är det många som inte vågar prata om det.
Som inte säger ifrån. Som känner skuld, och tänker att man ändå gick med på det från början och att det är för sent att dra sig ur.

Eller så säger man nej men tas inte på allvar. Och biter ihop. Kanske försöker fejka en orgasm för att få det överstökat. Kanske man glömmer dagen efter, kanske känner man sig smutsig, kränkt och skuldtyngd, eftersom ansvaret är ens eget att tala om vad man vill.

Att #prataomdet.

Nu gör vi det. Pratar. På Twitter. Och i den här bloggen. Och på många andra ställen på internet. Du måste inte prata om det i det offentliga. Men du får väldigt gärna göra det. Sprida ordet. Viktigast är att du vågar när du är där. I den obekväma situationen. Att du väljer det kortsiktiga obehaget för att slippa den långsiktiga känslan av att ha blivit utnyttjad. Skammen över att du inte sa ifrån. Gnaget.


Flattr this

kan nätet ersätta fysiska möten?

Jag får väldigt ofta höra att ”sociala medier kan inte ersätta fysiska möten”. Det kommer från alla möjliga människor och poppar upp i allt från jobbsammanhang till när jag beskriver hur jag håller kontakt med mina utflyttade barn via Skype och Facebook.

Ofta, kanske för att slippa diskussion, brukar jag nicka medhåll. Men igår fick jag en aha-upplevelse, som sade mig det jag egentligen redan visste, nämligen att gränsen mellan det fysiska och det digitala är mycket suddig.

Jag fick för mig att jag skulle göra en twitterlista för att samla personer jag känner eller har träffat rent fysiskt. Innan jag satte igång inbillade jag mig att det skulle bli en lista över mina vänner, sådana jag känner bättre än andra och personer som jag har en tajtare relation till än de twittrare som jag aldrig träffat. Rätt snabbt insåg jag att listan inte skulle säga någonting alls om huruvida dessa människor står mig närmare än andra.

Jag gick alltså igenom listan över alla jag följer på Twitter, vid det här laget drygt 2000 personer. (ja, några är ju företag eller organisationer, men ni fattar…)
Vid flera tillfällen kom jag till personer som jag spontant ville lägga till listan bara för att slås av insikten att jag aldrig träffat dem. Men det var personer som jag haft kontakt med på nätet under så lång tid och så pass frekvent att jag verkligen anser mig känna dem ganska väl. Vissa av dem räknar jag till och med till mina vänner. Det är personer som jag vet att trots att jag aldrig träffat dem skulle det inte upplevas som ”första gången” om jag faktiskt träffade dem. Det har alltså inte krävts något fysiskt möte för att jag ska räkna dem till närmare än de flesta andra.

På samma sätt insåg jag att listan skulle bli lika missvisande åt andra hållet. Skulle jag verkligen lägga till exempelvis Maria Abrahamsson, en person som jag följer på Twitter, som jag läst i Svenska Dagbladet och träffat en gång då vi deltog i samma debatt på Publicistklubben? Jag känner henne inte. Jag är till och med osäker på om hon ens vet vem jag är. Det finns ingenting som gör att hon platsar bland personer jag träffat fysiskt, mer än många som jag trots allt aldrig träffat.

Eller människor, hur många som helst, som jag hälsat på under mingel och vimmel utan att knappt veta vilka de är, platsar de på listan över ”folk jag träffat”? Det finns ju precis lika många som jag tycker mig ha träffat om än inte fysiskt. Personer som jag blev tvungen att tänka efter och blev nästan lite häpen när jag insåg att jag inte mött dem ansikte mot ansikte.

Min slutsats måste därför vara att nätet kan ersätta fysiska möten, på väldigt många plan. Sen att en sexchatt inte kan ersätta en svettig älskog må väl vara hänt. Det behöver ju inte vara antingen eller, svart eller vitt.

Nätet är på riktigt, så är det bara.


Flattr this