#Prataomdet föddes på Twitter en kväll i december när Johanna Koljonen twittrade om sexuella upplevelser i gråzonen mellan övergrepp och dåligt sex. Ur twittrandet föddes tanken på att skriva i tidningar, för att lyfta frågan, för att fler skulle #prataomdet.
Prata om vad?
Prata om sex. Prata om sexuella upplevelser. Sätta ord på sådant vi sällan talar om. Våga berätta, våga säga nej, våga säga ja. Kanske framförallt utforska sina egna gränser. Ställa sig själv frågan ”Vill jag det här? Hur vill jag ha det?” för att kunna kommunicera med sin partner. När man inte ens vet själv är det inte lätt att berätta för andra.
Vi hakade på. Jag och många till. Vi skrev artiklar, och vi twittrade. Och hundratals människor började #prataomdet. Många berättade om upplevelser de hade haft många år tillbaka i tiden men aldrig vågat berätta för någon. Många fick ahaupplevelser, såg sig själva och sina beteenden i ett annat ljus. Många började tänka.
Det har sedan pratats i tevesoffor och nyhetsprogram, i radioprogram och i tidningar. Det har pratats på teaterscener och på många platser på internet. Prataomdet blev precis vad vi önskade men så mycket mer. Vi fick en spontan idé som genomfördes omedelbart, och fick ett genomslag vi inte hade kunnat föreställa oss ens i våra vildaste fantasier.
Prataomdet är en rörelse, som lever sitt eget liv. Det finns ingen förening eller organisation bakom, och ingen annan agenda än ovan nämnda. Vem som helst kan prata, och var och en bestämmer själv när, var och hur. Vad som ska berättas. Vad som känns viktigt att prata om. Prataomdet är inte en feministisk eller partipolitisk rörelse. Vi som drog igång prata om det kommer från olika politiska hemvister och har varit olika mycket engagerade i sexualdebatt, och med prataomdet enades vi kring en minsta gemensam nämnare som var ambitionen att sätta ord på sådant vi generellt är dåliga på att prata om.
Prataomdet är för alla, män och kvinnor, vänsterpartister och liberaler. Det är för alla åldrar. Alla får vara med. Det handlar inte om att peka ut förövare eller offer, det handlar inte om att vältra sig i självömkan eller skuld. Jag tror att om man pratar om det så blir man starkare, skulden inte lika tung att bära.
Somliga har kritiserat prataomdet och menar att vi som drog igång det uppmuntrat människor till att berätta om trauman utan att vi sedan tar ansvar för dem. Jag tror att prata är ett första steg mot att bearbeta och må bättre. Det är inte farligt att prata. Det är farligare att förtränga, tror jag. Men vi har inte pushat någon att berätta, och vi förvånades själva över hur många det var som öppet berättade om högst privata upplevelser. Vi gjorde vårt bästa för att erbjuda plats åt dem som ville berätta anonymt, på prataomdet.se.
Andra har försökt sprida villfarelsen att #prataomdet är en kampanj för att smutskasta Julian Assange. Det är det inte. Ingen av berättelserna jag sett inom ramarna för prataomdet har varit nedsättande mot Assange eller dömt honom på förhand, de få gånger han överhuvudtaget nämnts. Berättelserna har varit väldigt personliga, skrivna utifrån dem som berättat, och de har handlat väldigt lite om att peka ut någon, väldigt mycket mer om egna känslor.
Det har pratats om att personer som är med i #prataomdet känner en av målsägarna i fallet Assange. Jag gör det inte. Om någon annan gör det så ser jag inte något problem med det heller, eftersom prataomdet inte startades för att diskutera eller försöka påverka utgången i ett pågående rättsfall.
Sedan finns de som helt enkelt blivit illa berörda av att berättelserna varit väldigt grafiska och högst privata. Till er vill jag bara säga: Man måste inte läsa. Det går att stänga av radion, eller teven.
Man måste inte prata om det.
