det här kan du göra som motvikt till hatet

Såg du Uppdrag granskning ikväll (onsdag)? Förfasades du över innehållet, över hoten och hatet som många kvinnor utsätts för på internet? Vad gjorde du sen? Vad tänkte du göra imorgon? Tänkte du göra något överhuvudtaget åt detta?

Missförstå mig inte. Jag kräver inte att alla ska delta i kampen mot hatet. Jag kräver ingenting. Jag förstår om du känner dig uppgiven och inte orkar.
Men just när det gäller hat som sprids på nätet är det så enkelt, och kostar så lite, att dra sitt strå till stacken och agera motvikt. Visa lite civilkurage. Göra skillnad.

Så om du hör till dem som blev nedstämd, ledsen eller förbannad när du såg programmet, kommer här glada nyheter: Du är inte maktlös! Du kan göra en insats. Du kan faktiskt genom minimal ansträngning i din vardag vara med och vända på skutan.

1. Ofta tror man att hatarna är i majoritet, exempelvis i somliga nyhetssajters kommentarsfält. De är inte i majoritet bland läsarna, däremot bland kommentatorerna. Av någon anledning verkar hatarna mer angelägna om att uttrycka sitt hat än vad personer som inte hatar är att uttrycka just det. Men om du nästa gång du läser en bra artikel på en nyhetssajt, eller i en blogg – lämna en liten kommentar. Berätta att du gillar och varför. Det tar en minut kanske.

2. Det är lätt att hatarna när de får vara i majoritet lyckas normalisera hatet och de sexistiska uttrycken. Det är lätt att de skapar en egen sanning och så länge de får stå oemotsagda är det kanske inte så konstigt. Nästa gång du ser en kommentar som tangerar gränsen till det anständiga – svara på den! Säg emot, säg ifrån, försvara den som är utsatt. Jag tror nämligen att de sexistiska kommentarerna gör ondare och tar hårdare om de står oemotsagda. Om ingen reagerar. Och tänk på vilken ton du själv använder – hat föder hat, fall inte i den fällan.

3. Se dig omkring i din närmaste omgivning. Hur ser den ut? Hur behandlar du människor, hur behandlar andra varandra, och vad gör du? Hat på nätet är ju en spegling av samhället i övrigt. Skrattar du gott åt kollegans sexistiska skämt på fikarasten? Tiger du still när någon slänger ur sig en nedsättande kommentar som är irrelevant i sammanhanget? Du kanske ska sluta skratta och börja säga ifrån. Och framförallt – själv vara ett föredöme. Leva på ett sätt som du tror skapar bäst förutsättningar för människor att leva tillsammans i samförstånd.

4. Engagera dig politiskt. Detta handlar såklart inte bara om näthat. Men nätet är en spegling av samhället i övrigt. Och jag tror att segregation och ökade klyftor är faktorer som ökar hatet. Jag tror att ökad jämställdhet minskar sexismen, och jag tror att rättvisa villkor och förutsättningar för barn och ungdomar att forma sina liv, minskar frustrationen som ofta föder hatet.

Uppdaterat: Här har jag skrivit en uppföljning om just retoriken, om hur man kan bemöta hatet utan att elda på det.

instagramupproret handlar inte om internet, det handlar om sexism

När jag var barn och tonåring på åttiotalet var det vanligt med sexistiska budskap klottrade på skolans väggar. Inte sällan pekades enskilda tjejer ut som horor eller luder, deras utseenden kommenterades till allas beskådan.
Jag minns inte att någon vuxen någon gång kommenterade dessa öppna budskap på skolans väggar. Inget minne av att någon lärare tog upp innehållet i klottret och diskuterade människovärde eller hur vi behandlar varandra.
Däremot kunde det muttras om klottret som sådant. Att pennstrecken i sig var skadegörelse och ej var acceptabla, detta oavsett om det var elaka tillmälen om annan elev eller någon som ritat ett hjärta och ristat in namnet på någon kär person.

Därför tycker jag att det är intressant att läsa att kommunalrådet Robert Hammarstrand vill granska skolan i Göteborg där Instagramupproret bröt ut utifrån hur de pratar om värdegrunder med eleverna.

För det som händer i Göteborg handlar inte om Instagram. Det handlar inte om internet. Det handlar om hur vi människor ser på varandra. Det handlar om urgamla strukturer och om att vissa försöker göra sig populära genom att sparka på andra. Det handlar om mobbning som funnits betydligt längre än internet har funnits.

Självklart är det så att internet påverkar. Självklart är det så att upploppen och sättet att hänga ut och sprida rykten om enskilda växer sig stort och får som i det aktuella fallet orimliga proportioner med hjälp av internet. Men internet är ett verktyg. Internet speglar samhället i övrigt och tack vare internet är det nu lättare att sätta fingret på och ta itu med många problem som tidigare inte uppmärksammades särskilt, som ansågs höra till. Som tjej på 80-talet hade jag inte en tanke på att protestera eller ifrågasätta det faktum att någon skrivit stort över matsalsdörren att jag var en av tre som ansågs ha ”skolans största pattar”, även om jag fick en klump i magen varje gång jag passerade och gjorde allt för att gömma både mig själv och mina bröst.

Upploppen i Göteborg är egentligen uttryck för något ganska sunt – nämligen oviljan att acceptera att enskilda hängs ut och baktalas. Metoden att protestera kan självklart ifrågasättas, men protesterna i sig är bra och förhoppningsvis startskottet för en förändring till det bättre. Men för att det ska bli det och inte bara ännu en orsak för vuxenvärlden att ifrågasätta och känna rädsla för internet krävs att vi tar tag i grundproblemet – människovärde – istället för att skylla allt på internet och göra det hela till ett internetproblem. Det krävs att vi vuxna i högre utsträckning engagerar oss i våra unga och ser över hur vi själva talar om andra, vilka signaler vi skickar till våra barn om hur det är okej att behandla varandra. Och det gör vi knappast genom att skrika högt att internet är farligt, däremot genom att försöka förstå och engagera oss i vad våra unga gör, både på nätet och i köttvärlden.

Att endast peka med fingret åt unga tjejer och uppmana dem att inte lägga upp ”utmanande” bilder på sig själva då dessa kan komma att användas på oönskat sätt är ungefär som att säga åt henne att aldrig ha kort kjol för då får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Lösningen på problemet är inte att stänga in och begränsa och tvinga unga att anpassa sig efter de dumma, lösningen är att ta itu med värderingarna som styr dem som är dumma.

varför jag inte identifierar mig med dom andra pk mediebrudarna

Den här texten skriver jag för min egen skull.
För att formulera en del tankar och ta ytterligare ett steg mot att förstå varför jag är som jag är, både för egen del och i relation till andra.
Du kan med fördel hoppa över den.

Dagens enorma flod av kvinnodagsrelaterat material, både i bloggar och gammelmedia, har satt igång massor av tankar i mig. Funderingar på min egen inställning, om mina bevekelsegrunder för att kanske kalla mig feminist, för att kämpa för jämställdhet men kanske framförallt varför jag har så svårt att identifiera mig och känna mig bekväm med dem jag i så många sammanhang ändå sägs tillhöra. Den yngre generationens mediebrudar. Eller om man ska säga kvinnliga journalister och skribenter i min ålder. Det börjar väl komma en generation under min nu, om man ska försöka hålla sig till fakta.

Jag söker svaret i min bakgrund.

Jag föddes 1972 och min mamma var hemmafru under hela 70-talet. Jag var en sådan bortklemad unge som vägrade äta någon annan mat än den min mamma lagade för den var det enda jag kände till. När jag var hos min bästa vän vägrade jag äta makaronerna för att jag såg det röda makaronpaketet på deras köksbänk. Röda makaroner = Kungsörnens snabbmakaroner. Min mamma köpte alltid gröna paket. Kungsörnens idealmakaroner.

Min mamma städade mycket. Nästan hela tiden. Hon skurade golven, dammade och piskade mattor, lade alla leksaker i såpbad i badkaret och hon manglade lakan och bytte gardiner varje årstid. I efterhand har jag förstått att hon sanerade, för att inte odörerna från pappa skulle sätta sig. Pappa som jag inte har några riktiga minnen av. Han som jobbade hela dagarna, kom hem och åt middag och sedan satte sig framför teven när mamma badade mig och läste godnattsaga.
På helgerna ”körde han taxi” och sov i vårt gästrum. Han var icke närvarande. Mitt starkaste minne av pappa från de här åren är när han tog in mig i mitt rum, drog ner byxorna på mig och gav mig stryk för att jag hade uttalat en svordom riktad mot mamma.

Så kom 80-talet och vi flyttade.
Pappa blev inte mer närvarande för det.
Och mamma var stark. Inte bara mentalt, hon var också fysiskt stark. Hon kunde lyfta stora tunga saker, skotta snö och hugga ved och det var mamma som gjorde allt hemma hos oss. Allt från köksarbete, omvårdnad av barn till sådant arbete som ofta brukar betraktas som karlgöra.
Mamma var hela min värld.
Och min största rädsla under hela min barndom var att hon skulle dö.

Min mamma sminkade sig aldrig.
Jag fick lära mig att fåfänga var fult.
De komplimanger jag fick som barn handlade uteslutande om vad jag presterade. Vad jag kunde. Och när jag tänker närmare efter så har jag minnen av att pappa om vi hade gäster ville visa upp mig och bad mig läsa högt ur en bok, för att få skryta över sitt fantastiska barn som var läskunnigt redan som fyraåring.
Sådant krediterades.
När jag började skolan hade jag läst Bibeln, under grundskoletiden slukade jag allt från Astrid Lindgren till Dostojevskij, Från kioskromantik till Kafka och Sartre.
Men jag kan inte minnas någon form av intellektuella samtal hemifrån. Ingen i min familj eller släkt var högre utbildad. Ingen talade det akademiska språket. Mamma och pappa var musiklärare och klassisk musik fick jag lyssna på, men det var också den enda formen av finkultur som förekom i mitt hem.
Min pappa var en vanlig löntagare som ville vara något annat. Som försökte förtränga sin barndom men som misslyckades kopiöst.
Ord som jämställdhet fanns inte i vokabuläret. Möjligen kunde jag höra ordet feminist, då uttalat som skällsord. Både från mamma och pappa.
Facket var satan och Palme var antikrist.

Jag har inga minnen av att hållas tillbaka. Jag tog självklart plats. Känner inte igen mig i beskrivningar av flickor som tysta och tillbakadragna. Jag pratade jämt. Och högt. Och sjöng. Tog plats. Och fortsatte med det när jag började skolan. Minns inte att jag någonsin kände mig överkörd av killarna, eller att jag inte fick höras för att de tog större plats. Det fanns inte i min värld att jag skulle vara mindre värd än någon annan. Eller att det fanns några större skillnader mellan mig och dom som hade snopp.
Jag fick lära mig att alla var lika mycket värda. Att ”varenda tjej och varenda kille som tror på Gud har det väldigt bra”.
Och så fick jag höra en del sexistiska skämt av slaget ”Värst vad ‘n Anders ha starke ärma på käringa sin”.
Mamma var med i föreningen ”Ja till livet”, mot abort.

Könsroller var inget jag någonsin funderade på. Jag reflekterade inte över dem. När jag i tonåren konfronterades med mina såklart feministiska vänners åsikter slog jag tillbaks dem. De intresserade mig inte. Jämställdhet var på något sätt så självklart. Jag hade ju samma möjligheter som alla killar eller hur? Allt hängde på individen och individens ansvar för sig själv och sitt liv.
Snack om patriarkat och maktstrukturer upplevde jag som vansinnigt ointressant.

Jag umgicks mest med killar. I tonåren hade jag väldigt svårt att skapa nära relationer med andra kvinnor, däremot hade jag flera jämnåriga killar som jag stod väldigt nära utan att det fanns några sexuella undertoner. Om de fanns så märkte jag dem inte.
Kanske är det därför som jag så länge hade så mycket enklare att identifiera mig med killar än med jämnåriga tjejer, och senare med andra kvinnor. Jag hade helt enkelt bättre förståelse för killarna, lättare att sätta mig in i deras tänk.

När mina tjejkompisar läste feministlitteratur och vägrade raka sig under armarna började jag jobba. Jag hade en manlig kollega som tafsade på mig i stort sett dagligen. Och jag reagerade inte. Tyckte inte att det var konstigt alls. Möjligen kan jag ha upplevt det som smickrande, eftersom jag alltid varit den lilla fula och töntiga som aldrig fick några killar.
När mina tjejkompisar började på universitetet eller annan vidareutbildning födde jag barn, gifte mig och födde fler barn. Ammade som en tok, läste enstaka kurser på högskolan för mitt eget höga nöjes skull och drömde om att bli författare.
Jag trodde på äktenskapet, och mina tankar om jämställdhet handlade mer om valfrihet. Om att alla familjer måste veta vad som passar dem bäst.
Jag gjorde mitt bästa för att fostra mina barn politiskt korrekt. Inte behandla dem utifrån kön utan som individer. Jag såg det fortfarande som självklart att individ var viktigare än kön, att man som kvinna kunde ta sig lika långt som en man om man bara ville.

Sen blev jag ensamstående mamma till tre, samtidigt som jag hamnat i vikariesvängen inom Public Service. För den som inte känner till hur den fungerar kan jag berätta att den går ut på att ingen ska få fast jobb, man blir utslängd i god tid innan LAS träder i kraft och det har inte så mycket med kompetens att göra. Om man dessutom är ensamstående trebarnsmamma och inte bara kvinna blir förutsättningarna inte direkt bättre.

Plötsligt var jag fackligt engagerad, och jag som aldrig intresserat mig för feministlitteratur började läsa på om den ojämställda arbetsmarknaden, parallellt med att jag var med om flera för mig icke logiska händelser som bevisade att Sverige inte är jämställt.

Det var 90-tal. De andra brudarna i samma sväng var flyttbara, reste jorden runt, fortsatte plugga på universitetet, var ute och festade och hade totalkoll på populärkulturen som jag tappade bort helt under massor av år eftersom mitt liv då handlade om att överleva. Om att jobba och natta barn och försöka få lite sömn.
De var flyttbara och kunde ta ett vikariat eller projektanställning i en annan stad, de byggde upp kontaktnät och dejtade killar tills de så småningom träffade någon att skaffa barn med och då naturligtvis hade bättre koll än jag hade när jag var 18, och idag när mina barn är på väg att bli flygfärdiga och jag på väg in i näsa fas i livet är de andra mediebrudarna i min ålder småbarnsföräldrar som lever jämställdhet som de lärt sig med modersmjölken, som de argumenterar för med ryggradsargument och sådan självklarhet att de ruskar på huvudet i total oförståelse för att man kan bli tagen på brösten av en kollega utan att reagera.

Så var det det här med män och relationer. Om jag haft lätt för att bygga vänskapsrelationer till män så har jag haft desto svårare för det där som kallas kärlek. Jag har inte haft några referenser, jag har inte haft någon pappa att luta mig mot eller se upp till och jag har inte haft några direkt kvinnliga förebilder heller när det gäller att våga kräva sunda och jämställda relationer. Och precis som jag i min naivitet utgått från mitt självklara värde och rätt att älskas har jag lika naivt förutsatt att de män jag träffat ska ha samma inställning till jämställdhet som jag. Jag har tänkt att eftersom man kan läsa på om historien och försöka lära av den och sina egna mönster så försöker man att inte upprepa den. Och så har jag blivit förvånad. Både över männen och mig själv, när jag insett att det inte varit så självklart, så enkelt, att bara dela lika och ta samma mått av ansvar.

Jag tror att nyckeln finns någonstans i min bakgrund, på grund av hur mitt liv har sett ut här i insnöade Norrland långt från storstadshetsen och lattemammorna och popsnörena och att jag har lärt mig genom praktisk erfarenhet och inte akademiska studier, som min retorik och min relation till jämställdhet inte är lika självklar som den är för så många andra kvinnliga journalister i min ålder.
För att jag inte kan tala det akademiska språket. För att dom inte förstår mitt språk.

Och ändå tror jag att vi vill ungefär samma saker, att vi strävar mot ungefär samma mål och vill ge våra barn ungefär samma sorts jämställda samhälle.
Det är bara jag som hamnat lite i ofas.
Eller. Inte bara jag. Det måste finnas fler som jag. Någon som känner igen sig?