Jag är förkyld.
Inbäddad i mitt eget snor och feber, och allt tar tre gånger så lång tid som normalt.
Eftersom det är aptrist att läsa om andras förkylningar och eventuella vedermödor tänker jag bespara er det, och istället skicka er vidare till den här debattartikeln jag skrivit för SVT, och dagens krönika i Aftonbladet.
Och så önskar jag er en trevlig helg.
Ganska ofta får jag frågan ”Hur hinner du allt?”
Mitt svar på det är att det gör jag inte. Jag hinner inte allt. Jag hinner nästan ingenting. Om ni bara visste vad mycket det är som jag vill men inte hinner, saker jag borde men priorierar ner för andra mer brådskande aktiviteter.
Om ni bara visste hur många saker som det i varje fall verkar som om alla andra hinner som jag inte ens har i min radar. Som att putsa fönster. Det gör jag sen. Eller att gå till frissan. Det brukar jag göra sen, när det har lugnat ner sig, och det brukar bli en gång vartannat år ungefär. Mest för att jag alltid drar mig för att boka tiden, och nästan alltid är besviken efteråt och tycker att det är sjukt oprisvärt.
Hur som helst. Jag hinner inte riktigt med att hålla igång en massa bloggar heller. Inte samtidigt. Och eftersom jag pulat en del med SSBD den senaste tiden har den här bloggen blivit lidande.
Och så är det så mycket jag inte längre känner att jag kan skriva om här. Jag ägnar mig åt självcensur. Det kanske är bra. Det kanske går över.
Men jag skriver. Det gör jag. Idag har jag också gjort en spotifylista med hundra låtar från mitt 90-tal. Och så har jag skrivit en text på Newsmill. Och så ett par andra texter som publiceras snart. Men inte nu, inte idag och inte här.
(kan passa på att tipsa om mitt sommarprat på Newsmill, ifall du råkade vara på semester eller nåt och missade det)
Jag har också ägnat de senaste dagarna åt ett par febertoppar, hosta och försök att vila bort vaddetnuärförbacillersomdrabbatmig. Jag mår ärligt talat bajs. Och har tusen saker jag borde göra men som jag vare sig orkar eller hinner. Och när jag blir frisk igen ska jag satsa på att försöka göra de sakerna jag helst vill. Så det så.
Ibland när jag är sjuk önskar jag att jag vore man.
tipstack: Jonathan Sulo.
Helt plötsligt var det en punkt i halsen som började värka. Den där halsflusspunkten. På mindre än en timme fick jag dessutom lock för öronen, ont i tinningarna och igentäppta bihålor. Och feber.
Men Kent var jag på ändå. Nu vet jag att eon arena inte är det ultimata stället för konserter. Det var ingen vidare akustik, grötigt ljud som fan. Men Jocke var sexig som vanligt och det var ju Kent. Glest med folk. Jag fick sitta ensam eftersom dottern förklarade att det är supertöntigt att ha sittplats så vi bytte hennes mot en ståplats, så hon kunde stå längst fram och flirta med Jocke. Jag var rätt glad över min sittplats, särskilt när alvedonen slutade verka efter en timme.
Men innan vi särade på oss lyckades vi vara med på mingelbild och jag fick frågan om vilken som var den bästa Kent-låten. Som vanligt stod det helt jävla still i huvet på mig. Dottern svarade Bergochdalvana. När vi skulle hem kom två herrar och bad om skjuts. Kollektivtrafiken mellan Timrå och Sundsvall är inte den bästa. De visade sig vara en skåning och en man från Falun som hamnat lite fel. Dom satt i bilen och jämförde Kent med Depeche Mode, och Jocke Berg med Dave Gahan. Men det var på nåt sätt trevligt med sällskap. Man borde kanske börja ta upp liftare.
Läs även andra bloggares åsikter om kent, depeche mode, gahan, jocke berg, konsert
Jag är sjuk. Huvudet känns som en bomb full av snor, som snart ska explodera. Det trycker åt alla håll. Försökt sova men det spränger mer när jag ligger ner.
Kroppen är stel och ömmar, värker. Och så har jag feber som kommer och går lite sådär som den behagar.
Dessutom – och det oroar mig faktiskt – så har min vänsterhand varit mer eller mindre helt bortdomnad i flera dagar…
Det är därför jag har tid att sitta och pyssla med saker som är så meningslösa som Facebook för dummies, eftersom hjärnan (eller kroppen) inte orkar nåt vettigt.
