70-talet var inte så dumt ändå

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 9 december 2012:

Jag brukar ägna torsdagkvällarna åt att titta på Historieätarna i SVT.
För dig som aldrig har sett programmet; programledarna Lotta och Erik lånar ut sina kroppar till olika tidsepoker. De klär sig, lever och äter som under epoken de skildrar. Kockar lagar och berättar om maten, och olika experter bjuds in för att tala om tidsanda och annat intressant som har med den aktuella tidsperioden att göra.

Det är ett alldeles lysande program, som förutom roligt och underhållande också är allmänbildande och ger utrymme för reflektion. Programledarna är underbara, men jag blev ändå lite provocerad under avsnittet som behandlade 70-talet. Det handlade mycket om att spara och återvinna, som till exempel att sy lapptäcken av trasiga kläder. Det provocerande var programledarnas attityd, hur de raljerade och nästan hånade sjuttiotalsmänniskorna för denna återvinningsiver. Personligen undrar jag vad som hände, varför detta anses vara ett typisk sjuttiotalsgrej, när vi mer än någonsin borde spara, minska vår konsumtion och återanvända gamla grejer.

Jordens befolkning ökar snabbare än någonsin, samtidigt som fler får det bättre, och därmed har råd att konsumera mera.
Men jordens resurser är ändliga.
Jag är övertygad om att vi kommer att tvingas sänka vår levnadsstandard radikalt för att överleva och få resurserna att räcka till alla, och jag förstår inte varför vi väntar på katastrofen istället för att börja nu.
Jag tror inte att det räcker att köpa ny miljövänlig bil. Jag tror att vi måste köra mindre bil, helst inte alls. Det är inte som att nya bilar inte frestar på miljön, i form av energiförbrukning vid tillverkningen och användandet av råvaror. Det är säkert bra att använda kläder av ekologisk bomull, men frågan är om det inte finns kläder så att vi skulle klara oss utan att köpa nytt överhuvudtaget i några år, om vi lät de kläder som existerar cirkulera. Ingen behöver duscha varje dag. Köttproduktionen orsakar enorma utsläpp, ändå äter vi mer kött än någonsin per person i Sverige. Haven är extremt känsliga och egentligen borde vi inte äta fisk alls om de ska återhämta sig.

Ändå lever vi – jag också – som om ingen morgondag finns, som om jordens resurser vore oändliga och som om det viktigaste är att ha hög standard och status.
Jag tror nämligen att mycket av konsumtionen vi ägnar oss åt handlar mer om status och hur andra ska se på oss, än att vi egentligen anser oss ha behov av att renovera köket eller köpa ny vinterjacka för att förra årets inte är tillräckligt inne i år.

Vi behöver inte håna sjuttiotalet, vi behöver lära oss av deras sparsamhet.
Varför inte sy ett lapptäcke av gamla trasiga kläder istället för att köpa nytt överkast som ändå kommer att kännas omodernt om ett par år? Och jag lovar att inte skratta åt dig om du använder samma nyårsstass i år som ifjol. Jag kommer att appådera dig.

fredag – dags för lite lördagsgodis

Veckans ord från påven: Mobiltelefoner skadar själen. Det ligger väl mycket i det, att vi sällan ger oss tid att stanna upp, tänka och bara vara.

Veckans Dampbarn: Cissi Wallin om barn med särskilda behov. Men när hon skriver att man måste börja utbilda varenda lärare i hur barn med särskilda behov fungerar blir jag fundersam. Det är ju inga konstigheter. Tydlighet, rutiner, raka puckar och uppmuntran. Ungefär som med vilket barn som helst fast mer.

Veckans Dampbarn två: Det här känner jag igen.

Veckans krönika: Ung keps klär inte kultureliten. Hanna Fahl är ännu en i raden som ifrågasätter Stora Journalistpriset till Fredrik Strage, utan att underskatta Strage – tvärtom.

Veckans Schulman: Den är väl äldre än en vecka och jag antar att de flesta har läst den. Ni som inte har det – jag beordrar er att klicka på den här länken, där Calle Schulman skriver om hur han tog hand som sin pappa tills han dog.

Veckans hemläxa: Eller nåt. Läs här om varför Bombay är att föredra framför Mumbai.

Veckans misslyckande: Per Torberger på Resumé skulle Bambusa sin intervju med David Droga. Det gick väl sådär. Jag önskar bättre lycka nästa gång!

Veckans bump: Jag tror det är första gången jag blir kallad hönsmamma. Sen tyckte jag att den här var så söt, fast den är gammal.

Veckans dåliga självinsikt: Ulrika Good påstår att hon inte är särskilt smal. Jag har träffat henne. Say no more.

Veckans bra-att-ha: Opassande har satt ihop en liten lathund för WordPressbloggar. Ser att de poppar upp lite här och där, och snart borde ju The handbok för wordpress komma. På svenska.

Veckans otippade: Eller också inte. Men det är inte alltid den yngre generationen som är mest benägna att använda sociala medier.

Veckans påminnelse: Ibland glömmer jag helt bort att Einztürzende Neubauten finns. En recension av ett album som funnits ett tag påminde mig.

Veckans striptease: Nisse med vänner.

Veckans jultomte: Dagens ledarbloggare Birger Thuresson har verkligen tänt till på det här med bloggande. Och han gör det oväntade.

Veckans knäppaste utmaning: Då ville jag vara en 16-årig flicka. Jag funderar på om jag kan komma på något tillfälle när jag velat vara en sextonårig pojke. Fan vet. Känns som om det är bättre att vara tjej just i sextonårsäldern. Nu däremot händer det ofta att jag önskar att jag vore en fyrtioårig man.

Veckans bloggkalendrar: Alltså jag orkar inte. Men nån annan kanske orkar följa dessa. Annars rekommenderar jag Lottens. Men den kräver lite hjärna.

Veckans viktiga: Om att lägga sig i. Folk lägger sig i alldeles för lite, och fel saker.

Veckans avslöjande: När vi som jobbar på tidning ska göra faktarutor och sånt har vi kanske inte alltid de bästa källorna. Antingen är vi kassa på att leta eller så har vi inte tid. Blogge avslöjar Expressen med hjläp av sina kunskaper i kinesiska. Pressgrodor är rätt skojiga när de inte får allvarligare konsekvenser.

Veckans Neger: Jag är lite förtjust i NegerDea. Men det stör mig att man måste vara brun i hyn för att få skämta om negrer.

Veckans sanningssägare: Johan Staël von Holstein. Han har så rätt. Och det är så jäkla läskigt. För si vill vi ju inte att det ska vara. Uppföljande inlägg med svar på kommentarer här. Det är sjukt långt, men ta dig tid när du har den, för det är jävligt intressant.

Veckans fördensominteharnogmedprylarredan: Tips på prylar som skapar ”julstämning” vid datorn.

Veckans lista: Hög respektive låg status enligt svenskarna. Värt att notera på listan över lägst status: ”Ha en välbesökt blogg”.

Veckans paradoxala: Snart har knarklangare större rättigheter än fildelare. Men jo. Proportion, nyans, förnuft och lite konsekvenstänk har väl aldrig skadat. Eller också har det det. Om man ska tro Ipred-lagens anängare.

Veckans fyrtioåring: Musen.

Veckans Spotifyinvites: Det är många som delar ut adventsinvites. Per Åström har jag inte tipsat om tror jag.

Veckans Newsmillnyhet: Inte bara nätdebatt, nu också bokförlag. Virtanen först ut. Men dom är visst snåla.

Veckans teasers: Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist , så ser dom ut. Eller nåt. Svårt att se ju.

Veckans kärlek: Det bara är så. Hittar man den ingen annanstans, så hittar man den hos Abbes pappa. Det här kan också ha med kärlek att göra tror jag. Grattis, Jocke och Kattis, ett så underbart vackert par!

Sen en påminnelse. Det är mindre än tre veckor kvar till jul. Jag upprepar: mindre än tre veckor. Hög tid att börja baka alla sorters kakor och godis och köpa och slå in paket och feja och skura med såpa och tvätta och mangla jullakan och fixa fina nyårsfrisyren och ta på det där leendet man helst ska ha när man träffar släkten och planera köttbullarna och sillinläggningarna och ja allt det där. Tre veckor är jävligt lite när man jobbar hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om

Reblog this post [with Zemanta]