länkar som jag samlat på 20 november

Ulf Bjereld har med anledning av debatten kring SD och om de ska ges något epitet jämfört hur det pratas om ras och rasism i amerikansk och svensk politik. På samma tema är det här läsvärt, om hur Niklas Orrenius tänker kring om SD ska ges något epitet eller inte. Det är en gammal text men fortfarande aktuell. Eric Rosén på Politism har helt andra tankar om detta, inte desto mindre viktiga att fundera över.
Den som är intresserad av hur medierna benämner SD och hur det förändrats under partiets tid i riksdagen kan med fördel klicka på den här länken. Jag vill också varmt rekommendera denna text av Daniel Sandström, som utgår ifrån den konflikt mellan Sverige och Norge som uppstått i Skavlan, men bottnar betydligt djupare än så.

Debattvågorna har varit höga också i den kristna världen på senare tid, inte minst i samband med utnämningen av ny ärkebiskop. Jag tycker att Kent Wisti har en väldigt viktig poäng i det här inlägget.

Det här är en återkommande ”nyhet”, som ändå är lika välkommen varje gång forskare kommit fram till ungefär samma resultat.

Det här är godis för alla sociala medie-nördar. Den årliga undersökningen Svenskarna och internet släpptes idag. Undersökningen i sin helhet finns här.

En mindre diskussion uppstod på Twitter utifrån den här artikeln som visar att många journalister är Facebookvänner med sina intervjuobjekt. Att utgå ifrån att vänner på Facebook är detsamma som vänner AFK är naturligtvis olyckligt. Sedan går det naturligtvis ändå att fundera över hur nära och mycket kontakt en journalist ska ha med personer de är satta att granska. På temat journalistik ska jag inte vara den som skrattar högst åt denna fadäs, då det kanske lika gärna hade kunnat vara jag även om jag känt till just de högintelligenta aporna ganska länge. Men i journalistikens uppdrag ligger ju att faktiskt kolla upp dylika uppgifter…
Förra veckan länkade jag till en text där Björn af Kleen skrev om hur internet påverkar kulturdebatten med anledning av att radioprogrammet Obs läggs ner. Idag har Martin Jönsson på Sveriges Radio skrivit, inte en direkt replik, men andra bra tankar om hur sociala medier utvecklar, inte urvattnar journalistiken. Personligen håller jag naturligtvis med Martin Jönsson även om af Kleens text också hade en del viktiga poänger, och jag ser ingen direkt motsättning mellan att klickjakt i vissa fall urvattnar, och det faktum att internet och de möjligheter som ges för journalister i arbetet med sociala medier faktiskt är bland det största som har hänt journalistiken när det gäller bättre förutsättningar för research, nyhetsjakt, kommunikation med publik och spridning av vettigt innehåll.

Apropå det jag skrev förra veckan om att välja bort föräldraskapet tycker jag att det här är väldigt intressant läsning, om att föräldrar inte är lyckligare än personer utan barn, och att par utan barn ofta känner sig mer nöjda med sina äktenskap.

Utvecklingen i Ryssland bekymrar mig. Mycket.

Igår spelade Svenska herrlandslaget i fotboll landskamp. Samtidigt twittrade Lina Thomsgård en del tweets om genus och jämställdhet, och bland annat nämnde hon forskning som visar att vi tar en text mer på allvar och betraktar den som bättre om en man skrivit den än om en kvinna är undertecknare. Något som Agneta Berge skrivit om på politism. En tydlig påminnelse om att jämställdhet inte kommer av sig själv, det krävs att vi i princip ständigt gör oss själva medvetna om våra egna fördomar och beteenden.

om detta må ni berätta

Krönika publicerad i Sundsvalls Tidning den 11 november 2012:

Jag var i Polen på Alla Helgons Dag. Kyrkogårdarna var fyllda av människor som var där för att hedra och minnas sina döda. Jag skulle på sätt och vis göra detsamma. Minnas de döda.
Jag besökte Auschwitz. Bortsett från taggtråden och skorsternarna var det en ganska vacker plats. I barackerna utställningar. Foton, högar av skor, väskor och hår som tagits från människorna som fraktades dit för 70 år sedan, för att avrättas. Vi hade en guide som rabblade siffror, ofattbara. Siffror som var omöjliga att ta in, därför att siffror är opersonliga.

Så, i en korridor, stannade jag till. På väggarna satt fotografier av fångar, bilder som togs när de anlände till lägret. Där stod även namn och födelsedata, samt etnisk tillhörighet. Somliga polacker, andra romer, de flesta judar. Min blick fastnade på en bild av en man, rakad på huvudet och med utstående öron, född den tionde november år 1908. Han hann vistas i lägret i tre månader innan han avrättades. Han hade samma födelsedag som jag.
Därefter gick färden vidare till Birkenau. Läger nummer två, dödsfabriken. Där såg jag det kända järnvägsspåret som gick rakt in i lägret, perrongen där familjer splittrades, delades in i led. De som skulle arbeta, och de som skulle direkt till gaskamrarna. Alla barn skickades direkt till gasen.

Birkenau är stort. Baracker och åter baracker. Taggtråd och åter taggtråd. Och ödesmättad tystnad, under solen. Jag visades in i ett par baracker, där människor sovit under fruktansvärda förhållanden. Vi fick se toaletterna, och tvättrummet som byggts. Tvättrummet som designats i sten, med tvålkoppar som aldrig hade sett någon tvål.
Somliga hävdar att utrotningen av judarna är det grymmaste mänskligheten skådat. Att Hitler är ondskan personifierad.

Det oroar mig. Det oroar mig att vi besöker ett museum, tittar på filmer, läser böcker och påminns om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som begicks, och ändå inte lyckas lära oss av historien.
Människor behandlas i stort sett lika illa idag, på lika lösa grunder som då.
Och omvärlden gör ungefär lika lite som då för att förhindra att det sker. Minns ni Rwanda 1994? Har ni hört rapporterna från Syrien idag? Vad gör du för att förhindra detta, vad gör du för att hjälpa dem som flyr?
Kunde vi spola tillbaka tiden och ges möjlighet att rädda de människor som gasades ihjäl i Birkenau, skulle vi göra det då? De flesta skulle svara ja.

Ändå diskuteras hur mycket invandring Sverige egentligen tål. Ändå trakasseras människor i våra flyktingförläggningar. År 2012, mina damer och herrar.
Trots att vi kan vara överens om att Hitlers idé om ett renrasigt samhälle var en riktigt dålig idé, frodas exakt samma idéer i Sverige idag, men med andra namn och uttryck.
Auschwitz och Birkenau, och berättelserna om de grymheter som där begicks, är viktiga historiedokument. Men än viktigare är att se sig om och reagera på liknande brott som pågår varje dag, runt omkring oss.

Här finns några bilder från Auschwitz och Birkenau.

Och här finns en bra debattartikel om varför SD är ett fascistiskt parti.

om det vore val idag

Jag är nyfiken på vad jag omger mig med för folk och vilka som läser min blogg, eller följer mig på twitter. Därför har jag gjort en liten poll och undrar hur du skulle rösta om det vore rksdagsval idag?

Om du svarar ”annat” så lämna gärna en kommentar och berätta!
Du får självklart vara anonym.

dag fyra – röstade du på sverigedemokraterna?

Enligt min lilla valundersökning är det åtminstone 18 SD-röstare som läser här. Jag är uppriktigt nyfiken. Jag vill inte bara läsa en massa analyser om vilka SD-väljarna är. Jag vill höra direkt från dig varför du valde att lägga din röst på ett parti som vill spola tillbaks tiden till 30-talet, jag vill höra dina egna argument för varför du tycker att Sverige behöver ett parti som vill sänka straffmyndighetsåldern till tolv år, jag vill veta vad det är som lockar med ett parti som tycker att vissa människor är bättre än andra, som tycker att homosexualitet är en sjukdom och som inte vill ha religionsfrihet.

Svara här. Berätta för mig. Jag kommer troligen inte att hålla med om argumenten, men jag vill höra dem, för att försöka förstå. Och jag ber er och andra som vill kommentera eller argumentera emot att hålla en sansad ton. Jag vill inte fylla kommentarsfältet med hat, jag söker en vilja till ömsesidig förståelse. För lika mycket som jag vill förstå varför somliga valde Sverigedemokraterna, vill jag att du som gjorde det ska försöka förstå varför jag och andra tycker så illa om deras politik.

Ni som skriver måste självklart hålla er inom lagens ramar. Jag vill inte ha några påhopp vare sig på person eller grupp. Det går bra att vara anonym men du måste lämna en fungerande mejladress, som bara jag ser och lovar att inte lämna ut till någon utomstående.

dag tre – skammen

Så många har talat om skammen. Skammen över Sverige, vad hände? Skammen över att man inget gjorde medan tid var, skammen över hela skiten som ingen är ensam skyldig till men skulden delar vi alla.
Inte för att SD lyckades ta sig in i riksdagen, utan skulden för att vi alla på ett eller annat sätt bidrar till intolerans. Alla utom några få undantag, kanske ska tilläggas.

Jag propagerar ofta för ökad tolerans. Väldigt ofta i många olika sammanhang. Jag försöker leva som jag lär, men jag når inte riktigt ända fram.
Som ikväll. När jag ramlade över klippet där sverigedemokraten Levi Klausen gör bort sig. För det gör han, ingen tvekan om det. Han visar tydligt att han inte är den skarpaste kniven i lådan och därmed olämplig som makthavare. Det står jag för att jag tycker. Och det kan vara lämpligt att visa, politiker ska granskas.
Men när jag sedan snubblar in på hans privata hemsida, och ser hans musikvideos, och inte kan hålla mig från att länka till dem på Twitter, då skäms jag. Så in i helvete.

Jag länkar nämligen inte för att de säger särskilt mycket om hans politik. De har inget som helst värde som granskande av Sverigedemokraterna som parti eller deras politik, även om en del partisymboler och även partiledaren skymtar i hans musikvideos.

Jag länkar för att göra mig rolig på hans bekostnad. Jag länkar för att plocka poäng hos andra, så att vi ska kunna skratta tillsammans, åt Levi Klausen.

Så fort jag postade första länken kände jag oron i magen. Det där som inte kändes bra. Inte för att jag inte tycker att Levi Klausen har gräslig smak, eller gör musikvideos som gör ont i både ögon och öron, utan för att jag när jag delar med mig av detta i syfte att andra ska dra på mungiporna så sänder jag signalen att det är okej att skratta åt (håna) dem som är olika mig. Jag postade tre länkar på Twitter. Tre länkar för mycket, eller ett måste för att överleva? Jag tänkte att skratt är bra, humor är förlösande, att skratta tillsammans är skönt. En viss grad av lyteskomik kan även de lytta skratta åt.

Men om den vi skrattat åt hade varit till exempel en medlem i Glada Hudikteatern? Bara som exempel. Det är också stor skillnad på att skratta med och att skratta åt. Man kan skratta av kärlek, man kan också skratta med en ton av förakt och en känsla av att ”jag är lite bättre än du”. Och det var det senare som fick åtminstone mig att dra på mungiporna åt Levi Klausen.

Jag skäms. Jag skäms för att jag bidrar till klimatet som säger att det är okej att tycka att vissa är bättre än andra. Jag skäms för att jag skrattar, och ändå kan jag inte låta bli. Och när jag tänker så långt känns allt så jävla hopplöst.

Uppdaterat: Jag skäms alltså inte för att SD kom in i riksdagen. Kan vi lyfta blicken lite och se att allt inte handlar om Sverigedemokraterna. Det handlar om oss alla.
Jag inser att ingen människa är perfekt. Människor har alltid mer eller mindre delat in sig i lag, vi och dom. En människa kan omöjligt göra rätt alltid, och jag tror inte heller på att bli nån mes som går omkring och är snäll alltid mot alla. Jag famlar mest för min egen skull i gröten av intolerans och mänsklighet och kärlek och hat och försöker hitta ett eget förhållningssätt, för att kunna se mig själv i spegeln.


Flattr this