läsarreaktioner

Jag skriver för att bli läst.
Bästa kvittot är reaktioner från läsare.
Här i bloggen är det oftast enkelt – ni kommenterar. (jag älskar era kommentarer, ni vet det va?)
Det har också hänt – om än i absoluta undantagsfall – att någon kommenterat det jag skrivit live, kommit fram till mig på stan.

När man skriver i papperstidning är det inte riktigt så. Visst, när jag jobbade på Sundsvalls Tidning fick jag ett och annat mejl och ibland handskrivna brev av läsare som tyckte till. Någon gång skrev någon en insändare som svar på det jag skrivit i tidningen. En gång fick jag tårta och blommor. Och så ringde folk, till redaktionen.

Att vara extern krönikör är något annat. Jag skriver krönikor en gång i månaden i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda. De läggs ut på nätet också, så folk kan kommentera där, men jag tror att de flesta läser de krönikorna i papperstidningen. Och hur gör dom då när de vill reagera på något jag skrivit?

Dom ringer!

Jag har efter varje krönika utom den här om att jag inte gillar telefonsamtal fått telefonsamtal från människor, som antingen gillat eller ogillat det jag skrivit.

När min senaste krönika (som handlar om frihet från tingen och överkonsumtion) publicerades så ringde en herre som sålde vad han själv kallade för ”skräp” och frågade mig hur jag hade tänkt att han skulle försörja sig om ingen någonsin köpte onödiga saker. Intressant fråga, och den som ställer till mest när vi pratar om hur vi ska få jorden att räcka till för nästa och nästnästa generation.

När min första krönika publicerades ringde en herre och ställde 40 tusen miljarder frågor om mig och min livssituation för att slutligen när jag frågade vad han egentligen ville säga att ”du såg ju bra ut på bilden i tidningen”. Så otroligt ambitiöst, att leta upp mitt telefonnummer och faktiskt ringa för att säga det.

Handskrivna brev var det väldigt längesedan jag fick, däremot. Det bekymrar mig inte särskilt, då de som skriver brev och skickar med snigelpost inte sällan hör till kategorin ”creepy”.
Eller vad sägs om detta handskrivna brev som Edgar fick av en man som läst om honom i magasinet Amos?

dagens ord: #norrlänningajävel

Det är inte alltid lätt att vara journalist. Särskilt inte om man är en norrlänningajävel som försöker granska en arg skåning.

Här kan du höra intervjun. Dock att den är redigerad. Jag är väldigt nyfiken på vad Thomas Olsgården kan ha sagt som vi ej får höra.

Apropå Örnsköldsviks Allehanda – från årsskiftet är jag fast krönikör både där och i Tidningen Ångermanland. (samma tidning, två editioner)
Det tycker jag känns otroligt kul. Dels för att jag har mina rötter i Ångermanland, växte upp med Nya Norrland (som genom uppköp och fusioner nu är en del av Allehanda AB som ger ut både TÅ och ÖA), min pappa skrev i Nya Norrland när han var ung med journalistdrömmar, men också för att gänget på Allehanda är så himla fina och duktiga norrlänningajävlar, med chefredaktör Jimmie Näslund i spetsen.
Jimmie som för övrigt är från Bjästa, orten som blivit ett eget ord enligt språkrådets nyordslista. Inte lika kul kanske.