med svegfors till bordet

Igår var jag på TU:s vårmiddag. TU står alltså för Tidningsutgivarna som är tidningarnas branschorganisation.
Jag gillar Anna Serner, TU:s vd. Jag må inte hålla med henne om allt, men hon är ändå en frisk fläkt bland alla kostymer. För kostymer vimlade det av. Tror att det gick minst fyra män på varje kvinna på den där tillställningen…

Men Anna försökte ändå poppa till det hela, genom att som exempel bjuda in bloggare som mig och Richard Gatarski. Mycket intressant utifrån den senaste tidens debatt, där inte minst Svegfors figurerat som en av bloggvärldens fiender nummer ett.

Nån med humor måste ha gjort bordsplaceringen för jag blev hans bordsdam.
Och jag vore kanske ingen riktig bloggare om jag inte skvallrade åtminstone litegrann. Svegfors var mycket trevlig, skålade ofta och konverserade flitigt. Om bloggar och internet.
Han avslöjade bland annat att han läser väldigt mycket bloggar och att han sällan läser papperstidning – han läser nyheterna på nätet. Jag noterade i och för sig redan då när jag konfronterades med honom i radio att han hade rätt bra koll på läget, och det är väl kanske det som är det konstigaste med Mats Svegfors. Att han är så påläst och anammar den nya tekniken men samtidigt agerar med så starkt motstånd till dess användning.
Han var litegrann nyfiken och kanske också orolig över mitt twittrande under kvällen – även om jag mest kollade och inte sa så mycket själv.

Det fanns faktiskt inget smaskigt eller skandalartat att skvallra om, inte så länge jag var kvar. När jag lämnade lokalen var partydrottningen Serner i full fart på dansgolvet, så pass att hon bangade Medieruset idag. (sist jag såg henne på ett dansgolv hoppade hon på kryckor dagen efter…)
På min andra sida hade jag Kalle Jungkvist – än så länge chef över Aftonbladet.se.

Bland övriga gäster fanns Peter Danowsky och förre rikspolischefen numera landshövdingen Björn Eriksson, liksom Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin och såklart folket från Medievärlden, Jocke Jardenberg, nån snubbe från Kulturdepartementet som sade sig känna igen mig från skoltiden, Lena K Samuelsson och en hel hoper andra mediachefer som sig bör när branschen smörjer kråset utan att nämna ett ord om Dawit Isaak.

free dawit isaak

Ja faktiskt. Gör det. Typ nu.

Googlar lite på Dawit Isaak och hittar det här uppropet som skrevs redan hösten 2007, trettio chefredaktörer krävde av statsminister Reinfeldt att han skulle sluta ägna sig åt tyst diplomati och bli lite mer högljudd.
Man undrar också vad vår utrikesminister, superdiplomaten Bildt, gör för Dawit Isaak.

Expressen har startat en namninsamling där man kan skriva på för att stötta Dawit. De har också en specialsajt där man kan läsa på.

Thomas Mattsson skriver i sin blogg att expressen.se nu ska göra en enkät med samtliga riksdagsmän om fallet Dawit Isaak, allt för att sätta press på de styrande.

Scaber Nestor bloggar och påpekar att det är illa av EU att inte göra mer för Dawit Isaak då Eritrea tar emot en miljard i bistånd varje år. Enligt Jinge är siffran mellan 30 och 40 miljoner, han skriver också mer utförligt om regeringens passivitet.

Andra som stöder Dawit Isaak är Tidningsutgivarna och Journalistförbundet.

Alltså: Det är helt oacceptabelt att en journalist sitter fängslad i sju år (utan rättegång) på grund av sitt arbete. När journalisten dessutom är svensk medborgare är det skandalöst att svenska myndigheter inte gör mer för att få honom frigiven. Protestera du också! Skriv under på freedawit.com och hos Expressen, sprid detta och sätt press på våra styrande.

Fler bloggare som stöttar Dawit Isaak: Annarkia, Luciano Astudillo, Claes Brolinson, Sven-Erik Alhem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

på riktigt

Ja jävlar.

Vilken resa.

Den började i förrgår.

(här kommer en del upprepning men jag utgår ifrån att alla kanske inte hängt med så jag drar det från början. de flesta av mina läsare är vare sig social media eller bloggnördar…)

Deepedition hade intervjuats för tidningen Dagens Media och lade stolt och glad ut en faksimil av artikeln i sin blogg. Där fanns också en länk till ett pdf-dokument. Fortfarande tvista de lärde om huruvida dokumentet var läsbart eller ej, men det är inte viktigt. Det är inte tvisten detta handlar om.

För strax fick deepedition ett mail från Dagens Medias chefredaktör Rolf van der Brink. Han ville ha tjugo stycken tusenlappar för tilltaget. I sin egen blogg skrev han ett raljerande och ganska trist inlägg där han kallade deep för både deepcreep och deepcorruption, vilket väl kan sägas vara fel metod att skapa en god dialog.

Deepedition blev rätt spak när han insåg att han kanske skulle tvingas betala trots att han plockat bort bilden.

Men deepedition är inte ensam. Både i sin blogg och på Jaiku fick han uppmuntrande tillrop och goda råd i sakfrågan. Av andra bloggare och nätbekanta. Och inte bara det. Folk erbjöd sig att samla ihop pengar till fakturan som Rolf van der Brink envisades med trots att deepedition tog bort pdf:en bara en liten stund efter att han fått det första mailet, efter att först tagit reda på lite mer fakta (också med hjälp av vänner i bloggosfären) om upphovsrätten.

Andra vänner arrangerade snabbt en direktsänd intervju eller kanske någon form av samtal med Rolf van der Brink, som visades tidigare idag. Där backade chefredaktören och sa att han inte kommer att skicka någon faktura till deepedition.

Vad är det då jag vill ha sagt med det här? Jo. Att bloggosfären är på riktigt. De sociala medierna är på riktigt. Dagens Media är på riktigt och tänkte verkligen fakturera deepedition. Och de vänner deep har i de sociala medierna är på riktigt, för de jobbade på olika håll, hjälptes åt att reda ut upphovsrättslagen, de bloggade, de muntrade upp och de var beredda att gå in och betala fakturan. På riktigt.

Diskussionen om upphovsrätten är också på riktigt, och ”fallet deepedition vs dagens media” kommer att få följder, som vi inte ser idag.

Och så ett viktigt statement: Deepedition är en privat blogg. Den skrivs av en privatperson som inte tjänar några som helst pengar på den. Och han lade sig platt relativt snabbt. Dagens Media är en tidning med syfte att tjäna pengar på sina skriverier. De kunde inte bjuda på deepeds misstag utan att göra ner honom ännu lite till. Och jag har faktiskt inte hört talas om att en tidning går så hårt åt en privatperson på det här sättet tidigare. Det i sig är intressant, för att komma från en man som tidigare dissat hela bloggosfären. Så obetydlig kan den ändå inte vara, eller hur RvdB?

Det har varit jättespännande att följa detta spektakel. I realtid. Minut för minut, timme för timme. Och fortsättningen kommer med allra största säkerhet att bli än mer spännande. Mitt varma tack till alla medverkande!

Och nej, jag tänker inte nämna några namn eller länka till några fler bloggar nu. Vill inte riskera att glömma någon. Jag hänvisar till knuff för den som vill läsa mer. Eller till länkarna i mina tidigare inlägg.

Och nu till en rent personlig aspekt på det hela. En egen avbön kanske man kan kalla det: Jag är i total förvirring när det gäller upphovsrätten.

Jag har tjatat om det. Att jag är journalist. Men inte bara det. Jag har dessutom i flera år varit engagerad i Journalistförbundet och därmed inblandad i en hel del hallaballo kring upphovsrätten. Jag har suttit med i avtalsförhandlingar mellan SJF och Tidningsutgivarna där den stora stötestenen i många år varit upphovsrätten. Där journalisterna är livrädda för att släppa ifrån sig den ideella upphovsrätten medan TU gärna vill tjäna pengar på den.

Mina fackliga uppdrag har även gett mig en plats i styrelsen för en av de större tidningskoncernerna i Sverige. Också där har upphovsrätten varit en het potatis i flera år.

Nu inser jag tydligare än någonsin att SJF och TU fan måste hitta enighet i den här frågan, för som det ser ut nu hotas både den ideella och den ekonomiska rätten, och ställs i vissa fall mot yttrandefriheten. Och jag börjar tänka i banor som att det kanske är något helt annat vi journalister ska slåss för, eller kriga om, än vår upphovsrätt gentemot våra arbetsgivare. Och tidningsägarna kanske ska fokusera på helt andra saker än att tjäna pengar om och om igen på samma material.

Jag har inga svar på något just nu. Bara en miljon frågor. Men det känns spännande. Och ja. Vi lever absolut i en brytningstid, och precis just nu flyter isflaken fritt. Ska bli spännande att se hur de möts. Vilka formationer som skapas när de krockar.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

upphovsrätten ur ett journalistiskt perspektiv

Upphovsrätt är populärt att diskutera. Då framförallt i samband med fildelningsdebatten och musik/film.

Många röster höjs för att ta bort eller ändra upphovsrättslagen, och den anses vara något närmast Stalinistiskt påfund som ska utrotas. Ungefär samma personer är de som högst skriker om journalistikens urvattning och snuttifiering, och gapar över skandaltörstande journalister som trampar över lik. Enskilda journalister hålls ansvariga för alla misstag i medierna. Jag tar gärna ansvar för mitt jobb. Men då måste jag också ha möjligheter till inflytande över vad jag gör. Ansvar utan inflytande är knappast eftersträvansvärt.

Därför tänkte jag försöka mig på att pedagogiskt förklara varför upphovsrätten är viktig ur ett journalistiskt perspektiv. Att den är viktig för mångfalden och etiken i medierna och därmed för demokratin.

Först en kort förklaring. Upphovsrättslagen kan delas in i två delar. Den ekonomiska upphovsrätten, även kallad förfoganderätten, och så den ideella upphovsrätten. Den första kan förhandlas bort, den senare har ett starkt skydd i lagtexten men de båda kan ändå sägas gå hand i hand och den senare är delvis beroende av den förra för att fungera.

Som exempel: Jag gör en film. I min film vill jag spela en låt av Ulf Lundell. Ulf Lundell har då genom den ideella rätten möjlighet att säga att jag inte får använda hans låt i min film, eftersom min film innehåller propaganda som han inte vill förknippas med. Om han går med på att jag får använda låten har han rätt att få betalt. När det gäller musik har STIM bra koll, och sköter det ekonomiska åt musiker och artister. För journalister är det inte så enkelt.

SJF (svenska journalistförbundet) har i många många år stridit för att få behålla sin upphovsrätt, när TU (tidningsutgivarna) velat avtala bort den. I stort sett varje avtalsförhandling går till medling på grund av upphovsrättsfrågan. TU säger i sin propaganda att journalisterna är giriga och vill ha betalt många gånger för ett jobb som de gör i sin anställning.

Om journalisterna vore så giriga skulle de kanske inte kämpa så hårt för att få behålla upphovsrätten. Det är nämligen så att den här frågan som blockerat förhandlingarna år efter år gjort att journalisternas löneutveckling halkat efter. Det är priset vi betalar för att vi värnar upphovsrätten. Så. Varför gör vi det?

TU vill ha ett upphovsrättsavtal som ger dem i princip hela upphovsrätten. Både den ekonomiska och ideella. Den ideella kan inte förhandlas bort enligt lagen, men den enskilde kan avsäga sig möjligheten att göra anspråk på sin upphovsrätt. Men det TU vill är att kunna återanvända material. De vill att en artikel skriven för en tidning ska kunna återanvändas och publiceras i tio andra tidningar också. För den enskilde journalisten är det ganska kul att bli publicerad och läst. Så utifrån det borde vi kanske tycka det är kul. Men. Vi värnar mångfald och demokrati. Om min artikel ska publiceras i tio olika tidningar blir läsarens möjligheter att få olika perspektiv på en sak begränsade. Om min artikel ska publiceras i tio olika tidningar behövs färre journalister efter materialet går runt runt och kan återanvändas. Ganska enkelt. Färre journalister – mer likriktade medier – mindre möjligheter för folk att se saker ur olika perspektiv och bilda egna uppfattningar.

Det finns också en etisk aspekt här. Om jag intervjuar en person för den tidning jag jobbar på, om en känslig sak, vill jag kunna garantera den personen att texten inte ska dyka upp i en kvällstidningsbilaga eller Hemmets Journal ett par månade senare. Kanske i en version redigerad på ett sätt som helt förvanskat innehållet. Enligt den ideella upphovsrätten ska så inte kunna ske, men i det avtal som TU vill ha är texten formulerad så att det är arbetsgivaren som avgör huruvida det är lämpligt att publicera min text någon annanstans, alternativt göra om den. Vi journalister måste alltså lita på våra arbetsgivare.

Och till skillnad från förr när de flesta tidningsägare var publicister har bilden förändrats så att de flesta tidningar ägs av vinstdrivande koncerner som inte bryr sig så himla mycket om lämpligheten att publicera vissa saker så länge det går att tjäna pengar på det.

Upphovsrättslagen är väldigt abstrakt. Den innefattar alla möjliga verk, från böcker och målade tavlor till låtar och tidningsartiklar. Den är i många fall svårtolkad. Men som det ser ut idag är den det enda skydd som finns för att vi journalister ska kunna ha någon som helst kontroll över vårt arbete. Utan lagen skulle vi vara förlorade för länge sedan, eftersom arbetsgivarna har makten över det mesta men inte helt kan sätta sig över lagen.

Däremot kan de på andra sätt gå omvägar kring upphovsrättslagen. Exempelvis i Gävle bildades Gävle Nyhetsbyrå. Den producerar sportsidor åt både Arbetarbladet och Gefle Dagblad, som sålunda har identiska sportsidor. Rätt trist för läsarna. Men underbart för ägarna som på det viset sparar in en hel sportredaktion. Är det så ni vill ha det, ni som vill ha bort upphovsrätten? Samma texter i alla tidningar?

(Jag vet att tidningarna inte är nödvändiga för att få information eller olika infallsvinklar på saker och ting. Men fortfarande besitter journalister och redaktioner resurser och kunskaper som de flesta vanliga människor inte har och även om bloggarna är på frammarsch kommer det att dröja innan de traditionella medierna spelat ut sin roll, om någonsin. Dessutom är det så att de flesta inte ens läser bloggar…men tidningen läser folk, fortfarande.)

Tack för ordet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,