sommarblogg

Jag bloggar dåligt, och har inget hopp om att detta ska förändras den närmaste månaden. Det är sommar, jag jobbar och när jag inte jobbar försöker jag ta vara på sommaren, utomhus och med vänner, inte inomhus vid skärmen.
Dagarna ägnas åt att lyfta fram andras åsikter, på SvD Brännpunkt.

Den 27 juli kommer jag dock att göra ett gästspel i TV4:s sommarblogg.

Dagens lästips är den här artikeln skriven av Mustafa Can som åkt tunnelbana längs röda linjen och frågat vad folk röstar på. Mycket mycket bra.

ny på jobbet

Första veckan som redaktör för Brännpunkt på Svenska Dagbladet har gått bra. Men det har också varit tröttande. Mycket att sätta sig in i, tekniska detaljer och rutiner. Hela tiden det där lilla gnaget, oron för att glömma något riktigt viktigt som jag borde ha koll på.
Bara en sån sak som alla namn. Skakat hand och blivit presenterad för en massa människor på redaktionen för att ett par timmar senare inse att jag glömt både namn och vilken avdelning de jobbar på.
Planerar att ligga lite lågt en vecka till för att komma in i rutinerna och bli varm i kläderna, och sen förhoppningsvis försöka sätta en egen prägel på det hela. Eller åtminstone testa en del idéer jag har om jobbet.
Just nu funderar jag exempelvis på hur jag ska hitta rätt skribent att tycka till om det här. Och gärna såklart en person från Svt som kan förklara saken.
Ni som har tips eller tycker eller vill debattera kan med fördel följa och kontakta mig via @SvDBrannpunkt där jag twittrar från jobbet.

En annan ovan sak är att leva som singel i Stockholm. Jobbet innebär ju att jag veckopendlar, och varje kväll kommer hem till en tom lägenhet utan barn. Hur gör man då? Vad gör man?
Jag hade nästan gruvat mig lite för att barnen skulle ringa mig jämt och ständigt och beklaga sig eller be mig lösa problem på distans, men det är snarare jag som ringer och saknar dem och möts av något i närheten av suckar och ”var det nåt mer du ville?”
Dom klarar sig så himla bra utan mig. Läskigt. Jobbar på och lagar mat och festar. Hittade ett Facebookevent som bjöd in till fest hos sonen. Hemma hos mig alltså. Jag var inte bjuden, så i fredags när jag äntligen kom hem efter första veckan i Stockholm förpassades jag till min egen mamma för att inte störa partyt.

Ensamheten på kvällarna har jag löst genom att vara social. Träffa vänner, äta ute, träffa nätbekanta och sådana personer jag länge planerat att stråla samman med fast det aldrig riktigt getts tid under mina snabba resor till Stockholm under året som gått.

Sen har jag blivit nominerad till Årets Drake. Det låter ruskigt, men skulle kunna översättas med ”Årets Sundsvallsbo”, eller så.
Det känns faktiskt väldigt kul, eftersom jag så länge levt med mantrat att man aldrig blir profet i sin egen stad.
Man kan rösta om man klickar på länken.

En något gammal grej som jag inte tipsat om för att jag haft fullt upp med annat och tagit mer eller mindre sommarlov från den här bloggen är den här fantastiska postningen av Emanuel Karlsten, om Dagen och stoppandet av en annons. Du måste faktiskt läsa den. Jag är så stolt över att Emanuel är min vän.
Han tipsar också om den här texten om kyrkan och homosexualitet, som jag tycker är väldigt bra.

Bröllopet då? Jo. Jag satt klistrad hela dagen igår. Försöker att hålla mig utanför diskussionen om monarki/republik dock. Det är inte en av de strider jag finner särskilt viktig just nu.
Och jag erkänner – mina tårar rann under Prins Daniels tal till Kronprinsessan, och vad som sysselsatte mig mest under gårdagen var tanken på att krypa in i hans hjärna. Tycker att Daniel på alla sätt var gårdagens mest intressanta, och i mina ögon är han modig som få, med en självkänsla utan like. Hur många ”vanliga killar från Ockelbo” skulle våga, skulle offra så mycket, som han gör nu? Jävlar vad han måste älska henne. Jag är full av beundran.

Sist: Jag ska sommarbloggaTV4. Gjorde något liknande på Newsmill förra sommaren med den stora skillnaden att det fick vara som ett ”riktigt sommarprat”, med musik och hur långt som helst, medan det på TV4 finns en teckenbegränsning som gör det hela väldigt mycket svårare. Nu undrar jag om ni mina läsare har någon åsikt om vad jag ska skriva om? Ämnet är valfritt, ska såklart vara präglat av mig och sådant jag brukar skriva. Men det är ju rätt mycket. Vad tror ni funkar bäst i sammanhanget?

livet

Förutom att jag åker en massa tåg, gör jag också en del jobb.
Jag har senaste tiden föreläst för facktidningsjournalister, ledarskribenter och Västerås stad. Och hållit workshop med Arbetsmiljöverket.
Skrivit en del texter.

Och så allt gratisjobb. Intervjuer. Hela tiden. Nästan varje dag faktiskt. Jag har tappat räkningen och till och med slutat leta upp alla artiklar där jag uttalar mig.
På måndag ska jag vara med i Efter tio i TV4.

Får en del spännande förslag och erbjudanden, de flesta är gratisjobb, som eventuellt kan ge något i framtiden. Det gäller att spela korten rätt. Satsa på rätt saker. Inser att det är farligt lätt att bränna ut sig när man är engagerad. När man vill så mycket. Dygnet har fortfarande bara 24 timmar.

Och så barnen, mina fina barn. Dottern som är tapper som få, som har haft ett teveteam i hälarna flera dagar och gjort antagningsintervjuer till två gymnasieskolor. Med teveteamet som en fluga på väggen. Fast flugor är små. Teveteamet var stort, bara mikrofonen som mötte oss på Centralen i onsdags var stor så det räckte.

Sen har vi sonen som plötsligt är så stor. Lever sitt eget liv, parallellt med oss andra. Självständig och ambitiös. Snart tar han studenten. Ikväll har han sin första spelning med sitt band, på Pipeline, mina tonårs trygga famn. (Där jag för övrigt träffade hans pappa…)

Och så E som blivit längre än mig. Som kokar av hormoner och ständigt överraskar och lär mig nya saker. Lika älskvärd som alltid.

Och vännerna som inte hinns med, mellan jobb och barn. Vännerna som jag saknar men sällan hinner mer än byta några ord med i pauser och mingel. Vänner som jag råkar springa ihop med på stan och blir lika glad varje gång, och får dåligt samvete.

Den olästa bokhögen som skriker efter mig men som nästan alltid förlorar mot ögongruset. Filmerna som bör ses, teveprogrammen jag vill se ikapp, musiken som jag aldrig hinner lyssna på och så garderoben som borde uppdateras. Inte minst för att jag ökat en storlek…

Hjärtat som högg till häromnatten, bara sådär. Jag har aldrig uppfattat mitt hjärta så tydligt som fysiskt organ, och insåg plötsligt att jag inte är odödlig. Att jag skulle kunna ramla ihop när som helst, var som helst.

Men jag mår bra. Jag mår bra nu. Jag trodde inte att jag skulle säga så. Men jag har ett bra liv, om det nu kan kallas liv. Det är inte vad jag kanske mest vill ha, eller trodde att jag skulle få. Det är inte lyckligt eller särskilt spännande, men det är helt okej. Det är bra. Faktiskt har det inte varit så här bra sen någon gång i mitten på nittiotalet. Så jag passar på att faktiskt må bra också.