två nödvändiga bloggar att följa

Eftersom jag själv är på språng och ej har så mycket tid över för eget skrivande ger jag er två av de bloggar jag följt längst och som fortfarande är bland de bästa. Två fantastiska personer som jag beundrar. Som får mig att skratta, tänka och upptäcka saker jag inte hade en aning om tidigare. Båda kan hantera ord bättre än de flesta, båda har koll på populärkultur. Den ena säger sig gilla fulkultur och den andra är tevetokig. Den förra jobbar med reklam och den andra med journalistik. Jag ger er:
Ulrika Good och Sara Ödmark.

från språkpolis till liberal (och slarvmaja)

Jag är född språkpolis. Antagligen beror det på att den i stort sett enda begåvning jag uppvisade som barn var just kunskap i svenska språket.
Jag lärde mig aldrig läsa. Jag bara kunde det, nån gång när jag var tre år upptäckte jag plötsligt att jag kunde läsa texten i en bok, och jag minns inte att jag någonsin ljudade eller så. Sedan kunde jag plötsligt också bara skriva. Stava och syfta rätt, vara korrekt i grammatiken utan att egentligen kunna en enda grammatisk term. Och då är det kanske enkelt att vara språkpolis. När man bara kan något och det är enkelt. För mig är det enkelt att läsa och skriva.

Jag har till och med en kategori i den här bloggen som heter just språkpolis, även om den inte innehåller så många inlägg. Därför att på senare år har det hänt något. Jag har blivit mindre rigid, mer liberal och framförallt mer slarvig när det gäller mitt eget sätt att uttrycka mig.

Jag försöker luska ut vad det kan bero på. Jag tror att Fredrik Lindström har ganska stor del i min liberalisering. Jag fostrades av min pappa språkpolisen, ni vet en sån där person som alltid rättade när jag sa fel, sa att ”Det heter inte som mig, det heter som jag”.
Och så för rätt många år sedan lyssnade jag på Fredrik Lindström som talade om det levande språket, om hur det utvecklas, om skillnader i skrift och talspråk, sådan teori som jag aldrig läst eller reflekterat över.

Och så är jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt för att inte bli som min pappa. Grundregeln hemma hos mig har varit att ”det viktiga är inte hur man säger utan att folk förstår vad man menar”.
För det är ju det språk handlar om. Att göra sig förstådd. På ett eller annat sätt. Men det är också här språkpolisandet kommer in i bilden. Språk skapas ju gemensamt, för att man ska kunna göra sig förstådd med andra som talar samma språk. Om alla skulle skapa sitt eget oberoende av vilka ord andra använder och hur de används skulle vi inte längre förstå varandra. Och språkvård handlar om att göra språket så begripligt som möjligt för så många som möjligt. Med det i bakhuvudet har jag blivit mer accepterande inför andras språkliga brister, så länge jag förstår.
Och med det i bakhuvudet har jag också själv börjat leka med språket, och ganska ofta slarva. Jag använder en hel del talspråk när jag skriver och blir inte lika stressad när jag upptäcker att jag gjort ett stavfel eller syftningsfel.

Jag är fortfarande språkpolis ibland. Jag tycker exempelvis att det är stor skillnad på hur en privatperson skriver och på hur en offentlig myndighet eller organisation gör det. Den som jobbar med offentlig kommunikation på något sätt bör ha ett korrekt språk. Särskrivningar i offentliga dokument, i reklam, annonser, tidningsartiklar och på skyltar och menyer stör mig något alldeles otroligt. Jag ser rött när en lärare i just svenska inte kan skriva en korrekt mening. Men annars – nej. Lev och åt leva, skriv hur du vill.

Jag är full av beundran, på riktigt, inför människor som har skrivsvårigheter men som ändå vågar skriva, som ändå bloggar och deltar i den offentliga debatten, i skrift. Men, och det här jobbar jag med – det ska mycket till för att jag ska fastna och läsa en text till slut som inte är välformulerad och korrekt. Det skulle inte falla mig in att påpeka skrivfel till en privatperson, men jag får läshack och tycker att det är enormt jobbigt att läsa en illa skriven text.
Vad jag teoretiskt tycker är alltså en annan sak än vad jag känner, och hur jag personligen agerar. Jag stör mig fortfarande när någon skriver dem istället för de, men inte lika mycket på det omvända. Men idag skulle jag inte påpeka när någon gör fel, om jag inte blir tillfrågad. Och ibland gör jag fel själv.

Jag jobbar som sagt med detta. Jag har bestämt mig för att inte bli språkfascist som min pappa. Jag vill inte bli en gammal bakåtsträvare som efter min pensionering ringer till tidningredaktionen för att kritisera deras språk eller en sådan som vägrar ta till mig nya ord och uttryck. Men det går inte av sig självt. Jag måste påminna mig. Och kanske därför älskar jag också att diskutera och dissekera språket. Ni som läst mig länge känner antagligen till min förkärlek för att dissekera ord, be andra berätta hur de tolkar ett specifikt ord som för mig har en tydlig och endast en betydelse. Det är för att jag vill förstå mer, för att jag inte vill fastna i mina egna hjulspår och för att jag vill förstå andra, även när de använder ord på ett annat sätt än jag själv använder dem.

Och jag älskar Jockes experiment med #nosmiley. För att det hjälper mig att få förståelse på ett djupare plan för i det här fallet smileysar och vad de betyder för språket på internet. För att det utmanar mig att tänka om och tänka nytt. För att jag lär mig något av att delta i experimentet.

Det har också redan efter mindre ett ett dygn visat hur olika vi tolkar saker. Flera personer har läst in att jag och Jocke på något sätt försöker tala om för andra hur de ska göra. Många har uppfattat det som om vi är emot smileys, fast ingen av oss sagt ett ord om att det skulle vara något fel att använda dem. Åter igen bevisas att språket innehåller så mycket mer än ord, även om orden i slutändan är det enda vi har när fakta ska läggas på bordet.

Ulrika har skrivit en fantastisk postning som tydligt visar vilken funktion smileys kan ha.
Också Lotten har fångat bollen och ger mig svar på en fråga som jag brottades med igår, nämligen hur man egentligen ska stava till smiley. Det känns inte helt logiskt med tanke på stavningen av mejl och sajt och för mig som ändå gärna vill ha tydliga regler för att veta vad jag bryter emot känns det skumt.
Trollhare har också skrivit om hur smileys förändrade andras sätt att tolka honom.

Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är Språk. Det här var mitt bidrag. Haka gärna på!

good i resumé

Tidningen Resumé gör en liten serie snabbintervjuer med ”bloggare i branschen”, alltså reklam och mediafolk.
Idag är det Ulrika som intervjuas.

Bra initiativ av Resumé, tycker jag.

Tidigare bloggintervjuer:
Leif Kajrup
Anna Serner
Nina Åkestam
Bernt Hermele (vars bloggrulle onekligen var humor)

Uppdaterat: Idag torsdag har turen kommit till Vassa Eggens Olle Lidbom. Som skriver i sin egen blogg att den här lilla bloggintervjugrejen är för att få en rivstart med Twinglylänkar. Men självklart. Och jag ser inget fel i det. Faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om