barn är också människor

Idag har Cissi Wallin lyft ämnet ”barn på café”, på Twitter. Jag tog tillfället i akt och rantade en del om hur jag ser på barn och deras plats i offentligheten, föräldraskap och fostran och så vidare. Fick en enorm respons och som alltid blir det till slut ohållbart att föra diskussionen vidare på Twitter, därför tänkte jag nu lägga ut texten lite.

Diskussionen blir lätt väldigt polariserad, som om det handlar om att tycka om barn eller att inte tycka om barn.
Olika läger uppstår, de jag uppfattar tydligast är dels de som tycker att barn har rätt att ta plats överallt, och så de som anser sig ha rätt till barnfria miljöer. Sedan finns de som egentligen gillar barn men ogillar föräldrarna som inte ”kan sätta gränser” eller ”säga åt sina barn”. Somliga tycker att de som har små barn bör stanna hemma, för att inte störa andra människor som inte bett att få ha barn omkring sig. Andra tycker att de som har barn kan få vara på särskilda barnanpassade platser.

Det som slår mig är hur vi avhumaniserar barnen, hur barn blir som en sak, en statussymbol eller accessoar eller hur man nu väljer att se det. Lite som hundar. Ska man få ta med sig hunden in på caféet?
Samtidigt blir barn satta på piedestal, få saker upprör oss så mycket som när barn far illa (utom möjligen hundar som far illa då). Men detta att barn allt mer ses som en egen art, som kräver särskilda arrangemang och designade miljöer. Att de inte ses som färdiga människor. Att många förväntar sig barnfria miljöer.

I diskussionen kommer även in argument av typen ”somliga borde inte få skaffa barn” och tankar om att det är egoistiskt i sig att skaffa barn. Och enligt somliga är det mer egoistiskt än att kräva barnfria miljöer.

Min ståndpunkt är att barn är människor. Vissa människor gillar man, andra inte. Men jag har ingen rätt att kräva att omgivningen ska anpassa sig efter mina specifika behov, vare sig de är att jag vill kunna fika på ett café utan att där finns barn som låter eller att jag vill gå med mitt yrväder till unge till ett bibliotek där andra behöver lugn och ro för att kunna läsa.

Att vara människa, det är däremot att ständigt tvingas anpassa sig efter och ta hänsyn till andra människor, barn och vuxna. Det är att samspela med omvärlden, försöka uppfatta skrivna och oskrivna regler och normer och någorlunda hålla sig inom dem. Att så långt det är möjligt inte förstöra för andra. Barn är sällan särskilt bra på detta. De är små, de har inte tillräcklig erfarenhet, de behöver träning. Och den träningen bör de få i verkligheten. Att separera och designa miljöer så att de ska passa perfekt för enskilda individer är knappt möjligt. Åtminstone vill inte jag leva i en värld där allt är perfekt, tillrättalagt och där vi som människor delas in i fack.

Jag vill inte leva i en värld där vi släpper ut alla barn i madrasserade lekländer för att sedan som vuxna gå och ta en kaffe i lugn och ro i en estetisk miljö där det såklart finns fri wifi så vi kan jobba samtidigt. Jag vill ha en värld där vi tillåts vara människor, med fel och brister och dåliga dagar. Och jag vill ha en värld där alla människor räknas och får delta utifrån sina förutsättningar. Om jag nu vill ha lugn och ro och wifi och behöver jobba så kanske jag ska välja en annan miljö än en offentlig, en där människor normalt träffas för att umgås? Kan jag verkligen kräva att världen anpassar sig efter mina specifika behov?

Om jag är förälder med små barn, ska jag inte ha rätt att då gå på café eller restaurang med mina vänner, och även ta med mig mina barn? Hur ska mina barn annars lära sig vad som gäller, hur det fungerar, vad det är att visa hänsyn?

Jag har inga svar på någonting, jag bara tänker högt.

Personligen gillar jag inte barn som kollektiv. Som jag sa tidigare – vissa gillar jag, andra inte. Jag blir väldigt blyg ihop med barn, vet inte alls hur jag ska hantera när ett främmande barn kommer fram till mig och pratar, lika lite som jag kan hantera en främmande vuxen. Jag tycker att det är obehagligt. Jag avgudar såklart mina egna barn, men jag räknar absolut inte med att andra ska avguda eller ens tycka om dem. När de var små höll jag mig väldigt mycket hemma, då särskilt en av dem var svår att ha i möblerade rum bland andra människor. De gånger jag tog med honom någonstans var jag på tå hela tiden, för att han inte skulle störa andra för mycket. Han var klättrig, högljudd, klåfingrig och framförallt – immun mot tillsägelser. Sa man åt honom att sluta eller lugna ner sig var det som att trycka på en knapp och han blev ännu värre. Det var aldrig avkopplande att vara på ett café med honom, om jag säger så.

Men så reste vi till Kenya, och där lade jag märke till något. SCAN0026Jag var som vanligt, på tå. Försökte hålla honom ur vägen. Ursäktade mig och honom hela tiden. Men detta möttes av stora frågetecken! Lokalbefolkningen där vi var verkade inte alls förstå, de verkade tycka att jag var hispig och dum, och de verkade absolut inte tycka att han var besvärlig.
När vi var ombord på en båt, där han sprang, gnällde, klättrade och var allmänt oregerlig, och jag och andra västerlänningar ombord på båten tyckte att han var ”jättejobbig” så tyckte besättningen ombord på båten att han var rolig! De lyfte upp honom dit han inte kunde klättra själv, de skrattade åt honom, pratade med honom, skojade och skrattade och umgicks! Som om han var en färdig människa med rätt att existera precis som han var. De blev underhållna av honom. Och han trivdes såklart i deras sällskap.

När förlorade vi detta? Denna syn på barn som människor? Detta avslappnade sätt att förhålla oss till ett barn som det ändå inte skulle hjälpa att säga åt på skarpen? När slutade vi försöka se ur barnets perspektiv och uppmuntra nyfikenhet och tafatta försök att söka kontakt? När började vi separera barnen från de vuxnas umgänge och vardag? När började vi ens prata om att leva vuxenliv och tänka på oss själva även som föräldrar, istället för att skola in barnen i livet och se dem som fullvärdiga medverkande i det som är livet, och inte bara som en del, ungefär som jobbet är en del, hobbyn en annan? När började barn bli en statussymbol till för att komplettera våra i övrigt väldesignade liv? När blev de satta på piedestal men samtidigt underskattade som egna individer?

Hjälper vi barnen när vi stoppar in dem i perfekta madrasserade lekländer och låter dem slippa försöka anpassa sig till vuxenvärlden? Eller avhumaniserar vi både dem och oss själva på samma sätt som vi gör när vi försöker forma våra kroppar enligt någon form av skönhetsideal, när vi renoverar bort tiden med barnen för att kunna placera dem i den perfekta barnkammaren eller det fantastiska vardagsrummet med de perfekta förvaringslösningarna?

Jag tror att världen, och caféerna har plats för oss alla. Vuxna och barn. Tillsammans.

Ps. Att ämnet aktualiserats handlar kanske främst om Nelly’s Café som vill ha barnförbud. Egentligen har jag ingen välformulerad eller genomtänkt åsikt i det enskilda fallet, jag är mer oroad av utvecklingen i samhället i stort, där synen på barn som paria känns accepterad. Det betyder inte att jag inte förstår irritationen i exemplet, är bara osäker på om ”barnförbud” är sättet att komma tillrätta med problemet. Ds.

från språkpolis till liberal (och slarvmaja)

Jag är född språkpolis. Antagligen beror det på att den i stort sett enda begåvning jag uppvisade som barn var just kunskap i svenska språket.
Jag lärde mig aldrig läsa. Jag bara kunde det, nån gång när jag var tre år upptäckte jag plötsligt att jag kunde läsa texten i en bok, och jag minns inte att jag någonsin ljudade eller så. Sedan kunde jag plötsligt också bara skriva. Stava och syfta rätt, vara korrekt i grammatiken utan att egentligen kunna en enda grammatisk term. Och då är det kanske enkelt att vara språkpolis. När man bara kan något och det är enkelt. För mig är det enkelt att läsa och skriva.

Jag har till och med en kategori i den här bloggen som heter just språkpolis, även om den inte innehåller så många inlägg. Därför att på senare år har det hänt något. Jag har blivit mindre rigid, mer liberal och framförallt mer slarvig när det gäller mitt eget sätt att uttrycka mig.

Jag försöker luska ut vad det kan bero på. Jag tror att Fredrik Lindström har ganska stor del i min liberalisering. Jag fostrades av min pappa språkpolisen, ni vet en sån där person som alltid rättade när jag sa fel, sa att ”Det heter inte som mig, det heter som jag”.
Och så för rätt många år sedan lyssnade jag på Fredrik Lindström som talade om det levande språket, om hur det utvecklas, om skillnader i skrift och talspråk, sådan teori som jag aldrig läst eller reflekterat över.

Och så är jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt för att inte bli som min pappa. Grundregeln hemma hos mig har varit att ”det viktiga är inte hur man säger utan att folk förstår vad man menar”.
För det är ju det språk handlar om. Att göra sig förstådd. På ett eller annat sätt. Men det är också här språkpolisandet kommer in i bilden. Språk skapas ju gemensamt, för att man ska kunna göra sig förstådd med andra som talar samma språk. Om alla skulle skapa sitt eget oberoende av vilka ord andra använder och hur de används skulle vi inte längre förstå varandra. Och språkvård handlar om att göra språket så begripligt som möjligt för så många som möjligt. Med det i bakhuvudet har jag blivit mer accepterande inför andras språkliga brister, så länge jag förstår.
Och med det i bakhuvudet har jag också själv börjat leka med språket, och ganska ofta slarva. Jag använder en hel del talspråk när jag skriver och blir inte lika stressad när jag upptäcker att jag gjort ett stavfel eller syftningsfel.

Jag är fortfarande språkpolis ibland. Jag tycker exempelvis att det är stor skillnad på hur en privatperson skriver och på hur en offentlig myndighet eller organisation gör det. Den som jobbar med offentlig kommunikation på något sätt bör ha ett korrekt språk. Särskrivningar i offentliga dokument, i reklam, annonser, tidningsartiklar och på skyltar och menyer stör mig något alldeles otroligt. Jag ser rött när en lärare i just svenska inte kan skriva en korrekt mening. Men annars – nej. Lev och åt leva, skriv hur du vill.

Jag är full av beundran, på riktigt, inför människor som har skrivsvårigheter men som ändå vågar skriva, som ändå bloggar och deltar i den offentliga debatten, i skrift. Men, och det här jobbar jag med – det ska mycket till för att jag ska fastna och läsa en text till slut som inte är välformulerad och korrekt. Det skulle inte falla mig in att påpeka skrivfel till en privatperson, men jag får läshack och tycker att det är enormt jobbigt att läsa en illa skriven text.
Vad jag teoretiskt tycker är alltså en annan sak än vad jag känner, och hur jag personligen agerar. Jag stör mig fortfarande när någon skriver dem istället för de, men inte lika mycket på det omvända. Men idag skulle jag inte påpeka när någon gör fel, om jag inte blir tillfrågad. Och ibland gör jag fel själv.

Jag jobbar som sagt med detta. Jag har bestämt mig för att inte bli språkfascist som min pappa. Jag vill inte bli en gammal bakåtsträvare som efter min pensionering ringer till tidningredaktionen för att kritisera deras språk eller en sådan som vägrar ta till mig nya ord och uttryck. Men det går inte av sig självt. Jag måste påminna mig. Och kanske därför älskar jag också att diskutera och dissekera språket. Ni som läst mig länge känner antagligen till min förkärlek för att dissekera ord, be andra berätta hur de tolkar ett specifikt ord som för mig har en tydlig och endast en betydelse. Det är för att jag vill förstå mer, för att jag inte vill fastna i mina egna hjulspår och för att jag vill förstå andra, även när de använder ord på ett annat sätt än jag själv använder dem.

Och jag älskar Jockes experiment med #nosmiley. För att det hjälper mig att få förståelse på ett djupare plan för i det här fallet smileysar och vad de betyder för språket på internet. För att det utmanar mig att tänka om och tänka nytt. För att jag lär mig något av att delta i experimentet.

Det har också redan efter mindre ett ett dygn visat hur olika vi tolkar saker. Flera personer har läst in att jag och Jocke på något sätt försöker tala om för andra hur de ska göra. Många har uppfattat det som om vi är emot smileys, fast ingen av oss sagt ett ord om att det skulle vara något fel att använda dem. Åter igen bevisas att språket innehåller så mycket mer än ord, även om orden i slutändan är det enda vi har när fakta ska läggas på bordet.

Ulrika har skrivit en fantastisk postning som tydligt visar vilken funktion smileys kan ha.
Också Lotten har fångat bollen och ger mig svar på en fråga som jag brottades med igår, nämligen hur man egentligen ska stava till smiley. Det känns inte helt logiskt med tanke på stavningen av mejl och sajt och för mig som ändå gärna vill ha tydliga regler för att veta vad jag bryter emot känns det skumt.
Trollhare har också skrivit om hur smileys förändrade andras sätt att tolka honom.

Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är Språk. Det här var mitt bidrag. Haka gärna på!

sitta vid datorn

Jag var på föräldramöte i torsdags.
Det var på det stora hela helt okej, men en sak reagerade jag på, fast jag höll tyst vilket kanske var lika bra.

Men det var när läraren började prata om att vi föräldrar skulle begränsa barnens datortid. Sa att de sitter för länge vid datorn på kvällarna och vi borde införa tidsbegränsningar för de var så trötta när de kom till skolan.

På min tid berodde trötthet på sömnbrist och sena kvällar, inte på datortid. Det hade väl varit en sak om läraren sagt att vi skulle försöka få barnen i säng i tid, men att säga att de sitter för länge vid datorn?

I ett normalt föräldraskap ingår väl att ha vissa regler bland annat när det gäller läggtider. Men att tidsbegränsa aktiviteter ligger faktiskt inte för mig, och jag tänker inte börja med det heller för att några lärare säger att de tycker att jag borde.

Jag försöker få barnen att lägga sig på kvällarna. Jag försöker få dem att vara utomhus och röra på sig. Jag försöker se till att de äter. Såna saker.
Men innan jag skulle säga att ”Du får inte läsa den därboken längre än trettio minuter” eller ”Du får umgås med kompisar en timme om dagen.”

Det är nu nämligen så att ”sitta vid datorn” inte nödvändigtvis är en passiv sysselsättning. Sittande vid datorn kan barnen göra en otrolig massa saker, ibland samtidigt.
Så som titta på teve, film, videosnuttar. Prata med kompisar. Läsa. Göra läxor. Vara kreativa genom skrivande, musikskapande och annat. Läsa och ta del av nyheter och bloggar. Spela spel. Lära känna nya vänner och lyssna på musik. Shoppa.
Är detta saker som man av någon anledning ska hinna med på en begränsad tid? Att ha en läggtid är något annat, klart man som förälder ska kunna säga att ”klockan si och så ska du ligga i sängen”. Och i sängen sitter man förhoppningsvis inte vid datorn. (även om det ska medges att min dotter ibland lånar min laptop i sängen för att hon är trött men inte färdig med det hon ska göra)

Jag vet många jämnåriga och även yngre personer än jag som tycks tro att ”sitta vid datorn” är något abstrakt som går ut på att mer eller mindre stirra på en skärm, jag hävdar att det är en otroligt aktiv sysselsättning och långt mer stimulerande än exempelvis tevetittande.

Datortid behöver inte begränsas så länge barnen sover, äter och rör sig normalt. Svårare än så behöver det inte vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Följ min blogg med bloggkoll