filmtajm

Idag spelar jag in film.
Den ingår i ett projekt som heter internetkunskap.se, där vi ska göra 15 filmer för skolungdom och skolpersonal.
De ska publiceras på YouTube och vara lättillgängliga för alla, och på sajten kommer vi att publicera mer information i form av text och såklart massor av länkar till källor och annat intressant för den som vill lära sig mer om de ämnen vi tar upp.

Idag har vi gjort en liten film om Upphovsrätt. Kanske inte sexigaste ämnet men helt klart något som vi tror att många behöver lära sig mer om.

Jennifer har bloggat om projektet, och Fröken Ann.

upphovsrätten är inte en naturlag

För en vecka sedan satt jag i en liten röd stuga mitt på festivalområdet i Hultsfred och diskuterade mediabranschens framtid tillsammans med ett tjog riktigt skarpa hjärnor med olika kompetenser inom musik och media. Det var en minikonferens arrangerad av Media Mötesplats Malmö, med syfte att hitta gemensamma frågeställningar inför kommande diskussioner och innovationer i branschen.

Under den gångna veckan har några av deltagarna bloggat om sina tankar kring det vi talade om. Idag är det min tur att ta över bloggstafettpinnen från Bo Reimer, professor vid Malmö Högskola.
Han funderade över kreativitet och hur den uppmuntras, i ett upphovsrättsligt perspektiv.

I tisdags skrev Daniel Johansson, som forskar om musikindustrin, ett mycket intressant post där han målar upp ett framtidsscenario utifrån den intelligenta webben. Han spinner vidare på Johanna Ögrens postning från i måndags där hon ställer frågan om vad som kommer efter allt. Det vill säga, vad händer när alla böcker någonsin skrivna och all musik som spelats in finns tillgängliga på nätet ett klick bort?
Jag tänkte försöka att på något litet vis knyta ihop säcken, även om det är en i praktiken omöjlig uppgift då ämnena som diskuteras är stora, vida och lätt seglar iväg och kommer att handla om andra saker. Vad jag ändå tror att vi försökte åstadkomma i Hultsfred var att ta samtalet ett steg längre och inte fastna i metadiskussioner.

I kommentarerna till Johannas inlägg förs en viktig diskussion som vi faktiskt påbörjade redan på tåget till Hultsfred. Det var jag, Johanna och Annika Lidne som reste tillsammans och frågan om författares inkomster kom upp.
Vi tre var som jag uppfattade det eniga om att det inte är en rättighet att vara författare och kunna försörja sig på det, något som Johanna också skriver i en kommentar till sin postning där någon upprörts över tanken på att det om några år kanske inte längre är möjligt att ta betalt för författandet.

I diskussionerna kring upphovsrätt kretsar det mesta kring pengar, även om många kreatörer länge hävdat att det är den ideella upphovsrätten som är det viktigaste att bevara, då det inte anses helt fint att vara ute efter profit. Men på senare tid har allt fler av dem som tidigare framstått som idealister gått ut och proklamerat sin rätt att få betalt för sitt arbete.

En fråga som lyftes under konferensen var den om det verkligen är givet att vi i framtiden kommer att kunna tjäna pengar på skrivande och musikskapande. Jag tycker inte att det är alldeles självklart, lika lite som det är en mänsklig rättighet att vara författare och försörja sig på det. Betyder det att folk kommer att sluta skriva? Sluta snickra ihop poplåtar och sluta att vetgirigt ta reda på saker och informera andra om resultatet – som i dagens journalistik?
Jag vill med bestämdhet säga nej.
Människor har alltid skapat. Jag läste bara häromdagen en artikel om fyndet av en flöjt som tros vara det äldsta arkeologiska fyndet av ett instrument skapat av människor. Det var många tusen år gammalt.
Här i Sverige har vi stenar med runskrift och hällristningar.
Så länge människan talat har historier hittats på, berättats och spridits i generationer.
Att vi under några få hundra år kunnat sälja kulturella skapelser och göra oss rika på dem är inte en naturlag.

När min mormor var liten ansågs svamp vara grismat, inte människoföda. Den fanns överallt och plockades och ingen skulle kommit på tanken att betala för den. Idag säljs kantareller för fantasipriser, för att de efterfrågas och nutidsmänniskan värdesätter dem så pass att de är beredda att betala hutlösa summor för att få dem på sin tallrik. För att kunna ta betalt måste köparen på ett eller annat sätt sätta värde på produkten. Och det finns ingenting tvingande i att det för framtidens människor kommer att finnas något som helst ekonomiskt värde i en låt eller en text.

Jag vet att både musikskapande och skrivande är arbete, stundvis hårt och tidskrävande. Det är inte det att jag underskattar arbetet. Men att få betalt för arbete handlar om tillgång och efterfrågan, bland annat. Att ta hand om små barn är också ett hårt arbete, men det är först på senare tid människor börjat tjäna pengar på det, och det är inte särskilt bra betalt. Kanske för att det inte är så svårt att hitta en person som kan ”passa barn”.
Och efter ”allt”, när tillgången till litteratur och musik blir obegränsad på internet, vad finns då för anledning att betala, hur ska man då mäta värdet på ett enstaka musikstycke bland miljoner, på en bok av alla som någonsin skrivits? Om en bok görs otillgänglig är det lätt att välja en annan som är det.

Bo Reimer skrev om tillgänglighet, och ställde frågan om hur upphovsrätten ska lösas så att de fåtal verk som av en eller annan anledning bör ha begränsad tillgänglighet omfattas av upphovsrätten i praktiken.
Jag är inte helt säker på att kommer att gå att säkra några som helst konstnärliga eller kreativa verk från spridning och tillgänglighet, och jag är ganska säker på att jag inte vill att det ska gå att göra det.

Jag skulle här vilja nämna att det finns en ganska tydlig uppdelning mellan kommersiella kreatörer, som skapar musik och skriver i syfte att tjäna pengar, och de andra, de som gör det för att de måste. För att de vill berätta något och inte är intresserade av profit. (även om alla givetvis måste försörja sig på något sätt och tiden är begränsad…)
Den som har något att berätta påverkas mycket lite av inkomstmöjligheterna. Som också Johanna Ögren påpekade – hon bloggar utan att tjäna en krona på det, för att hon älskar böcker och vill dela med andra. Och här kommer vi in på det som för den uppväxande generationen är en självklarhet, lika självklar som svampen i skogen var för min mormor när hon var liten. Nämligen möjligheten att dela, sprida, bearbeta, söka och finna information i alla former utan att det kostar pengar. Det är revolutionerande, utan minsta överdrift. Det kommer att påverka oss människor, i allt från vår vardag och våra relationer till samhällsstrukturer och affärsverksamheter.
Hur det kommer att påverka kan ingen idag svara på. Bara att det absolut kommer att göra det.

Visst kan vi stoppa våra huvuden i sanden och lägga locket på och försöka låtsas om att det inte händer – men bättre är att faktiskt surfa på vågen, följa med och se möjligheterna.
Internet är det mest demokratiska som finns, och alla ansträngningar som görs för att rädda det fria internetet är verkligt viktiga, för att inte utvecklingen ska bromsas i onödan.
Demokratiskt inte enbart för att det blivit enkelt för människor att göra sina röster hörda via bloggar, twitter och andra publiceringsplattformar, utan också på grund av tillgängligheten och möjligheten att hitta information och kunskap om i praktiken vad som helst utan att behöva sitta på några särskilda ekonomiska eller ens intellektuella resurser.

Och på samma sätt som ansträngningarna att rädda nätet är viktiga, är ansträngningarna för att begränsa människors tillgång till information, kultur och publiceringsplattformar farliga. Åtminstone om vi vill leva i en demokratisk värld. Fundera gärna över framtida affärsmodeller och intäktsmöjligheter, men det går så bra att göra det utan att försöka begränsa och stoppa tillgängligheten av allehanda immateriella skapelser på nätet.

Därför tycker jag att det ska bli väldigt intressant att se fortsättningen på det samtal som inleddes i Hultsfred, där branschdiskussionen lyftes från frågan ”hur skapar vi affärsmodeller” till det mer filosofiska planet och frågor som ”är det givet att man ska kunna tjäna pengar på litterärt och musikaliskt skapande i framtiden” och ”vilka kompetenser kommer att krävas av framtidens kreatörer”, eller varför inte den om hur mediebranschen ska kunna medverka till en miljömässigt hållbar utveckling?

Vad tycker du?
Vilka frågeställningar anser du vara viktiga för framtidens musikbransch? För förlagsbranschen, medieföretagen och filmbolagen? Vilka gemensamma nämnare finns som kan och bör utnyttjas för att hitta hållbara lösningar för framtidens kreatörer?

Ibland måste man kanske såga av den gren man själv sitter på för att andra bättre grenar ska kunna växa och frodas.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg har ikväll skrivit en relaterad postning med frågan om vem som egentligen tjänar pengar på upphovsrätten, också högintressant och jag hoppas på fler intressanta svar i kommentarerna där.

det är klurigt det här med upphovsrätt

Via Isobel ser jag att Rosemari på Kulturbloggen är lite lack för att åklagare Roswall använt hennes film med Gottfrids tal (varför har ingen rättat mig?!) Fredriks tal som bevis i rättegången, utan att först fråga henne. Hon menar att han därmed inte respekterar upphovsrättslagen.

Men alltså – rätta mig gärna om jag har fel - är det inte så att i och med att Rosmari själv lagt ut filmen på Youtube till allmän beskådan så är vem som helst också fri att använda den?

Visst äger Rosmari upphovsrätten till filmen, men hon har själv valt att sprida och dela med sig av den, och jag tror inte hon skulle bli upprörd alls om det vore jag som tog den och lade upp i min blogg exempelvis, utan att fråga. Det är ju så det fungerar med upphovsrätt. Att upphovsrättsinnehavaren själv väljer i vilken utsträckning materialet ska vara tillgängligt för andra.

Alltså har åklagaren såvitt jag kan se inte brutit mot någon lag.

Det har alltid funnits verk, musik, film och konst, som varit tillgängligt och fritt att kopiera, och så finns det sådant där upphovsrättsinnehavaren satt begränsningar i form av en prislapp och en möjlighet att kontrollera hur det används.

Det är ju också det som är så fint med Creative Commonsatt det finns många olika varianter av licenser man kan välja att använda sig av. Vill man så kan man skydda sina verk stenhårt, vill man så kan man dela ut dem fritt, och så allt däremellan.

Det är också faktiskt lite komiskt med folk som inte lever som de lär. Stöder man frihet och delning över internet så gör man. Då tycker jag att man ska stå för det vem som än vill ta del av det material man vill dela. Men fri delning är kanske bara för pirater? Åklagare och andra vill man kanske inte ska finnas i den delen av världen?

Sen huruvida åklagaren faktiskt har rätt att använda filmen eftersom den är bevis i ett brottmål, upphovsrätt eller ej, det är ju en annan fråga som har med rättssäkerhet att göra. Jag vill nog att vårt rättsväsende ska ha rätt att använda sig av alla metoder som tänkas kan för att leda kriminalitet i bevis. De enda undantagen här ska vara just tystnadsplikt som vissa yrkesgrupper har och meddelarfriheten. Man ska få vara anonym tipsare åt en journalist utan att riskera att en åklagare kommer och tvingar journalisten att tala eller lämna ifrån sig sina handlingar.

Uppdatering: Rasmus Fleischer utvecklar det hela och menar att exempelvis Gottfrid Fredrik innehar upphovsrätten till sitt tal… Fortfarande tycker jag som kommentaren ”JM” att det är lite hycklande att förespråka fri fildelning och uppluckrad upphovsrätt och sedan börja dissekera upphovsrättslagen om någon på ”fel sida” begår tveksamheter. (vilket jag då menar inte gjorts i det här fallet)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,