upphovsrätten är inte en naturlag

För en vecka sedan satt jag i en liten röd stuga mitt på festivalområdet i Hultsfred och diskuterade mediabranschens framtid tillsammans med ett tjog riktigt skarpa hjärnor med olika kompetenser inom musik och media. Det var en minikonferens arrangerad av Media Mötesplats Malmö, med syfte att hitta gemensamma frågeställningar inför kommande diskussioner och innovationer i branschen.

Under den gångna veckan har några av deltagarna bloggat om sina tankar kring det vi talade om. Idag är det min tur att ta över bloggstafettpinnen från Bo Reimer, professor vid Malmö Högskola.
Han funderade över kreativitet och hur den uppmuntras, i ett upphovsrättsligt perspektiv.

I tisdags skrev Daniel Johansson, som forskar om musikindustrin, ett mycket intressant post där han målar upp ett framtidsscenario utifrån den intelligenta webben. Han spinner vidare på Johanna Ögrens postning från i måndags där hon ställer frågan om vad som kommer efter allt. Det vill säga, vad händer när alla böcker någonsin skrivna och all musik som spelats in finns tillgängliga på nätet ett klick bort?
Jag tänkte försöka att på något litet vis knyta ihop säcken, även om det är en i praktiken omöjlig uppgift då ämnena som diskuteras är stora, vida och lätt seglar iväg och kommer att handla om andra saker. Vad jag ändå tror att vi försökte åstadkomma i Hultsfred var att ta samtalet ett steg längre och inte fastna i metadiskussioner.

I kommentarerna till Johannas inlägg förs en viktig diskussion som vi faktiskt påbörjade redan på tåget till Hultsfred. Det var jag, Johanna och Annika Lidne som reste tillsammans och frågan om författares inkomster kom upp.
Vi tre var som jag uppfattade det eniga om att det inte är en rättighet att vara författare och kunna försörja sig på det, något som Johanna också skriver i en kommentar till sin postning där någon upprörts över tanken på att det om några år kanske inte längre är möjligt att ta betalt för författandet.

I diskussionerna kring upphovsrätt kretsar det mesta kring pengar, även om många kreatörer länge hävdat att det är den ideella upphovsrätten som är det viktigaste att bevara, då det inte anses helt fint att vara ute efter profit. Men på senare tid har allt fler av dem som tidigare framstått som idealister gått ut och proklamerat sin rätt att få betalt för sitt arbete.

En fråga som lyftes under konferensen var den om det verkligen är givet att vi i framtiden kommer att kunna tjäna pengar på skrivande och musikskapande. Jag tycker inte att det är alldeles självklart, lika lite som det är en mänsklig rättighet att vara författare och försörja sig på det. Betyder det att folk kommer att sluta skriva? Sluta snickra ihop poplåtar och sluta att vetgirigt ta reda på saker och informera andra om resultatet – som i dagens journalistik?
Jag vill med bestämdhet säga nej.
Människor har alltid skapat. Jag läste bara häromdagen en artikel om fyndet av en flöjt som tros vara det äldsta arkeologiska fyndet av ett instrument skapat av människor. Det var många tusen år gammalt.
Här i Sverige har vi stenar med runskrift och hällristningar.
Så länge människan talat har historier hittats på, berättats och spridits i generationer.
Att vi under några få hundra år kunnat sälja kulturella skapelser och göra oss rika på dem är inte en naturlag.

När min mormor var liten ansågs svamp vara grismat, inte människoföda. Den fanns överallt och plockades och ingen skulle kommit på tanken att betala för den. Idag säljs kantareller för fantasipriser, för att de efterfrågas och nutidsmänniskan värdesätter dem så pass att de är beredda att betala hutlösa summor för att få dem på sin tallrik. För att kunna ta betalt måste köparen på ett eller annat sätt sätta värde på produkten. Och det finns ingenting tvingande i att det för framtidens människor kommer att finnas något som helst ekonomiskt värde i en låt eller en text.

Jag vet att både musikskapande och skrivande är arbete, stundvis hårt och tidskrävande. Det är inte det att jag underskattar arbetet. Men att få betalt för arbete handlar om tillgång och efterfrågan, bland annat. Att ta hand om små barn är också ett hårt arbete, men det är först på senare tid människor börjat tjäna pengar på det, och det är inte särskilt bra betalt. Kanske för att det inte är så svårt att hitta en person som kan ”passa barn”.
Och efter ”allt”, när tillgången till litteratur och musik blir obegränsad på internet, vad finns då för anledning att betala, hur ska man då mäta värdet på ett enstaka musikstycke bland miljoner, på en bok av alla som någonsin skrivits? Om en bok görs otillgänglig är det lätt att välja en annan som är det.

Bo Reimer skrev om tillgänglighet, och ställde frågan om hur upphovsrätten ska lösas så att de fåtal verk som av en eller annan anledning bör ha begränsad tillgänglighet omfattas av upphovsrätten i praktiken.
Jag är inte helt säker på att kommer att gå att säkra några som helst konstnärliga eller kreativa verk från spridning och tillgänglighet, och jag är ganska säker på att jag inte vill att det ska gå att göra det.

Jag skulle här vilja nämna att det finns en ganska tydlig uppdelning mellan kommersiella kreatörer, som skapar musik och skriver i syfte att tjäna pengar, och de andra, de som gör det för att de måste. För att de vill berätta något och inte är intresserade av profit. (även om alla givetvis måste försörja sig på något sätt och tiden är begränsad…)
Den som har något att berätta påverkas mycket lite av inkomstmöjligheterna. Som också Johanna Ögren påpekade – hon bloggar utan att tjäna en krona på det, för att hon älskar böcker och vill dela med andra. Och här kommer vi in på det som för den uppväxande generationen är en självklarhet, lika självklar som svampen i skogen var för min mormor när hon var liten. Nämligen möjligheten att dela, sprida, bearbeta, söka och finna information i alla former utan att det kostar pengar. Det är revolutionerande, utan minsta överdrift. Det kommer att påverka oss människor, i allt från vår vardag och våra relationer till samhällsstrukturer och affärsverksamheter.
Hur det kommer att påverka kan ingen idag svara på. Bara att det absolut kommer att göra det.

Visst kan vi stoppa våra huvuden i sanden och lägga locket på och försöka låtsas om att det inte händer – men bättre är att faktiskt surfa på vågen, följa med och se möjligheterna.
Internet är det mest demokratiska som finns, och alla ansträngningar som görs för att rädda det fria internetet är verkligt viktiga, för att inte utvecklingen ska bromsas i onödan.
Demokratiskt inte enbart för att det blivit enkelt för människor att göra sina röster hörda via bloggar, twitter och andra publiceringsplattformar, utan också på grund av tillgängligheten och möjligheten att hitta information och kunskap om i praktiken vad som helst utan att behöva sitta på några särskilda ekonomiska eller ens intellektuella resurser.

Och på samma sätt som ansträngningarna att rädda nätet är viktiga, är ansträngningarna för att begränsa människors tillgång till information, kultur och publiceringsplattformar farliga. Åtminstone om vi vill leva i en demokratisk värld. Fundera gärna över framtida affärsmodeller och intäktsmöjligheter, men det går så bra att göra det utan att försöka begränsa och stoppa tillgängligheten av allehanda immateriella skapelser på nätet.

Därför tycker jag att det ska bli väldigt intressant att se fortsättningen på det samtal som inleddes i Hultsfred, där branschdiskussionen lyftes från frågan ”hur skapar vi affärsmodeller” till det mer filosofiska planet och frågor som ”är det givet att man ska kunna tjäna pengar på litterärt och musikaliskt skapande i framtiden” och ”vilka kompetenser kommer att krävas av framtidens kreatörer”, eller varför inte den om hur mediebranschen ska kunna medverka till en miljömässigt hållbar utveckling?

Vad tycker du?
Vilka frågeställningar anser du vara viktiga för framtidens musikbransch? För förlagsbranschen, medieföretagen och filmbolagen? Vilka gemensamma nämnare finns som kan och bör utnyttjas för att hitta hållbara lösningar för framtidens kreatörer?

Ibland måste man kanske såga av den gren man själv sitter på för att andra bättre grenar ska kunna växa och frodas.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg har ikväll skrivit en relaterad postning med frågan om vem som egentligen tjänar pengar på upphovsrätten, också högintressant och jag hoppas på fler intressanta svar i kommentarerna där.

det är klurigt det här med upphovsrätt

Via Isobel ser jag att Rosemari på Kulturbloggen är lite lack för att åklagare Roswall använt hennes film med Gottfrids tal (varför har ingen rättat mig?!) Fredriks tal som bevis i rättegången, utan att först fråga henne. Hon menar att han därmed inte respekterar upphovsrättslagen.

Men alltså – rätta mig gärna om jag har fel - är det inte så att i och med att Rosmari själv lagt ut filmen på Youtube till allmän beskådan så är vem som helst också fri att använda den?

Visst äger Rosmari upphovsrätten till filmen, men hon har själv valt att sprida och dela med sig av den, och jag tror inte hon skulle bli upprörd alls om det vore jag som tog den och lade upp i min blogg exempelvis, utan att fråga. Det är ju så det fungerar med upphovsrätt. Att upphovsrättsinnehavaren själv väljer i vilken utsträckning materialet ska vara tillgängligt för andra.

Alltså har åklagaren såvitt jag kan se inte brutit mot någon lag.

Det har alltid funnits verk, musik, film och konst, som varit tillgängligt och fritt att kopiera, och så finns det sådant där upphovsrättsinnehavaren satt begränsningar i form av en prislapp och en möjlighet att kontrollera hur det används.

Det är ju också det som är så fint med Creative Commonsatt det finns många olika varianter av licenser man kan välja att använda sig av. Vill man så kan man skydda sina verk stenhårt, vill man så kan man dela ut dem fritt, och så allt däremellan.

Det är också faktiskt lite komiskt med folk som inte lever som de lär. Stöder man frihet och delning över internet så gör man. Då tycker jag att man ska stå för det vem som än vill ta del av det material man vill dela. Men fri delning är kanske bara för pirater? Åklagare och andra vill man kanske inte ska finnas i den delen av världen?

Sen huruvida åklagaren faktiskt har rätt att använda filmen eftersom den är bevis i ett brottmål, upphovsrätt eller ej, det är ju en annan fråga som har med rättssäkerhet att göra. Jag vill nog att vårt rättsväsende ska ha rätt att använda sig av alla metoder som tänkas kan för att leda kriminalitet i bevis. De enda undantagen här ska vara just tystnadsplikt som vissa yrkesgrupper har och meddelarfriheten. Man ska få vara anonym tipsare åt en journalist utan att riskera att en åklagare kommer och tvingar journalisten att tala eller lämna ifrån sig sina handlingar.

Uppdatering: Rasmus Fleischer utvecklar det hela och menar att exempelvis Gottfrid Fredrik innehar upphovsrätten till sitt tal… Fortfarande tycker jag som kommentaren ”JM” att det är lite hycklande att förespråka fri fildelning och uppluckrad upphovsrätt och sedan börja dissekera upphovsrättslagen om någon på ”fel sida” begår tveksamheter. (vilket jag då menar inte gjorts i det här fallet)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

knark, petting och fildelning

Idag har Paul Frigyes på Journalister skrivit en mycket bra och nyanserad krönika om vad det hela handlar om:

Målet är intressant för att två positiva demokratiska värden står i konflikt med varandra. Att förtiga detta är antingen hyckleri eller enfald.

En av Internets storheter är att det gör det möjligt att sprida kunskap, åsikter och diskussioner mellan människor och över gränser. Ju mer delande, desto större gemenskap. Och det är möjligt att finna en gemenskap för snart sagt varje specialintresse. Det offentliga ordet, som tidigare var i prästers och sen i medieklassens makt, är nu tillgängligt för envar. Folk bloggar, twittrar, mejlar och fildelar powerpointfiler (dock handlar det oftast om bilder av pinsamma amerikaner som kissat på sig och somnat i en rabatt eller visar arslet på någon fest.)

Å andra sidan bör frukterna av intellektuellt arbete respekteras lika mycket som arbete med fysiska produkter. Det bör finnas ett system som gör att skapare av musikstycken, filmer och dataspel kan få rimligt betalt för sitt arbete. Det måste finnas ett system som gör att inte bara de ärliga betalar och resten åker snålskjuts.

Piratpartister och fildelare ifrågasätter ibland, men inte alltid, upphovsrätten i sig. Åtminstone är det självklart för de flesta att den IDEELLA upphovsrätten tillhör skaparen. Man har rätt att ha sitt namn under sina verk och ens alster ska inte behöva figurera i kommersiella, politiskt extrema eller kränkande sammanhang.

Även den ekonomiska upphovsrätten får – ibland – stöd av piratlägret, åtminstone i princip. Praktiken är dock en annan, eftersom pirater ofta menar att icke-kommersiell fildelning bör vara fri, gratis och ska uppmuntras. Företag och upphovsmän uppmanas att anpassa sig efter den fildelning som många unga ser som självklar. Branscherna får själva nya affärsmodeller där man tar betalt där det GÅR att ta betalt.

Visserligen tycker jag att Frigyes svajar lite när han börjar orera om ungdomars omoral, men som helhet är texten ändå klart nyanserad och lyckas peka på ”båda sidor av problemet” utan att riktigt slå över i det svartvita tänk som annars är vanligt förekommande i debatten om fildelning och upphovsrätt.

Gå in här och läs hela krönikan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

rättegången

Jag har inte så mycket att säga om rättegången mot The Pirate Bay, inte som ingen annan redan sagt.
Inte mer än att jag naturligtvis tycker att det ska bli spännande och att den är historisk och allt det där som vi ju alla redan vet.
Det går inte att stoppa teknikutvecklingen, det går inte att stoppa människor från att använda och dra nytta av den heller. Däremot finns det olika sätt att hantera det hela.

Andra som har saker att säga är Anders Mildner och Oscar Swartz.

Sedan tycker jag fortfarande att Jardenbergs tes är otroligt spännande, ni som inte tagit del av den – läs här!

Och om du inte läst Sydsvenskans stora Upphovsrättsspecialfinns det att läsa här, du behöver inte ladda ner det från TPB.

Läs även andra bloggares åsikter om

mest sålda albumet var – gratis

Det är länge sedan jag ägnade mig åt olaglig nedladdning av musik. På den tiden jag gjorde det köpte jag också väldigt mycket mer skivor än jag gör idag. Min alldeles egna teori i fildelningsdiskussionen för flera år sedan var den att fildelning ökar försäljningen. Jag har massor av musikfavoriter och många cd-skivor i min hylla som jag aldrig skulle ägnat en tanke om det inte vore för den musik jag laddat hem för ”provlyssning”.

Det är alltid lika kul att få bekräftelse på att de teorier man har stämmer. För precis ett år sedan var det Radiohead som visade att det lönar sig att ge bort sin musik gratis.

Nu är det Nine Inch Nails Ghost I-IVsom toppar listan över Amazon.coms mest sålda MP3album under fjolåret.
Ett album som funnits tillgängligt alldeles gratis under en Creative Commons-licens.

Fildelning är inte stöld. Fildelning kan vara upphovsrättsintrång, men försök inte för en sekund att få mig att tro att fildelning i sig gör att upphovsrättsinnehavarna till musik inte kan tjäna pengar på sitt jobb. Möjligen kan det ha att göra med vilken sorts fildelning det rör sig om, och den som är girig och snål och vägrar förstå och använda sig av de nya verktygen kommer att förlora på fildelningen, absolut. Medan de som är generösa och anammar den nya tekniken också kommer att kunna profitera på den.

Och näe. Det här betyder inte att jag tänkt bli medlem i Piratpartiet. :)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

julmiddag med mymlan

Igår var det julafton. Jag firade i lugn och ro med min mamma och mina barn. Och vid middagen kom Piratpartiet upp som samtalsämne. Jag minns inte riktigt hur vi kom in på det, men plötsligt sade sjuttonåringen: ”Men Piratpartiet är det som ligger närmast till hands att jag ska rösta på.”

Jag blev förvånad. Kanske mest för att han alltid varit väldigt politiskt intresserad, och för att han aldrig någonsin nämnt Piratpartiet som intressant. Han har däremot varit medlem i Centerpartiet…

Han är medveten och engagerad. Han hängde med i FRA-debatten i somras, och han är helt klart införstådd med vad Ipred-lagen innebär vad gäller överstatlighet och fel personers möjlighet att kontrollera andra personer. Och just de båda frågorna är anledningen till att han säger sig vilja rösta på Piratpartiet.

Jag slängde då fram de argument som Andreas Ekström tar upp här. Framförallt påtalar han faran med Piratpartiet som vågmästare.

Ekström menar att man kan rösta på Piratpartiet om man tycker att gratis och laglig fildelning är den viktigaste frågan och struntar i allt annat.
Nog för att jag tycker att Ekström är riktigt klar i huvudet och har sina poänger, men här skulle jag ändå påstå att han överdriver farorna.

Han drar upp exempel som svenska trupper i Afghanistan och frågan om Sverige ska gå med i Nato. Och så a-kassan. Och det är just det. De flesta som röstar tänker mindre på trupper i Afghanistan och mer på sin egen plånbok. Var och en står sig själv närmast. Därför är det ofta kortsiktigt tänk som gäller egna villalånen eller sjukförsäkringen som avgör hur folk röstar. Knappast frågan om svenskt medlemsskap i Nato.
Själv taktikröstade jag innan Sverige gick med i EU, på ett av de två aktuella partierna som var mot EU. Jag ansåg att det var en så viktig fråga att den överskuggade alla andra.

Därför ser jag inget fel i att rösta på Piratpartiet om man ser demokrati, yttrandefrihet och personlig integritet som viktiga frågor. Att de frågorna seglat upp som Piratpartiets viktigaste under det här året fastän partiet fötts ur en rörelse som vill att allt ska vara gratis och omöjligt att kontrollera – är det egentligen viktigt?
Med tanke på nära de båda politiska blocken i Sverige står varandra i sin politik – är det egentligen intressant vem som styr Sverige? Vilken är den största risken man tar med Piratpartiet som vågmästare?

När jag röstade mot EU så såg jag en viss självständighet och möjlighet att arbeta för demokrati i Sverige enligt den undervisning jag fått under min uppväxt om demokrati som betydligt viktigare än frågan om a-kassenivåer och sänkta skatter. Sådant är väl ändå sekundärt i relation till demokratiska värderingar?

Piratpartiet har fötts ur en rörelse som vill att fildelning ska bli laglig. Men så bra då. De har inga svar på frågor om upphovsrätt eller hur den ska beivras, de har inga svar på hur artister och kreatörer ska få betalat. Men so what? Som vågmästare i riksdagen kommer de kanske att tvingas fundera över de frågorna, och framförallt – tvinga andra att fundera över dem. Och det är frågor som de fakto måste lösas. Vi måste hitta ett nytt sätt att förhålla oss till både upphovsrätt och teknik som gör det möjligt att sprida vad som helst hur snabbt som helst. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till internet. Och vilka är väl bättre skickade att lyfta de frågorna än just Piratpartiet vars hela väsen fötts, lever och frodas på nätet?

Jag säger inte att jag tänker rösta på Piratpartiet. Jag säger inte att jag tycker att de är ett bra alternativ. Men jag tror inte att de är så farliga som Andreas Ekström försöker få det till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,