succé för sociala medier i valrörelsen

Jag har själv dömt ut partiernas engagemang i sociala medier, mer än en gång. Jag tar inte tillbaks det.
Men sociala medier handlar inte om att organisationer, företag, partier eller medier ska basunera ut ett budskap (så som de oftast använder dem).

Sociala medier handlar om användaren. Nätmedborgaren. Du och jag och alla andra som använder internet i vår vardag. Det handlar om vårt engagemang. Från de politiska partiernas sida handlar det om att uppmuntra engagemang och bjuda in till samtal och inspirera ambassadörer att sprida ordet.

Även om ambassadörerna kanske inte fått så mycket feedback eller pepp från partiledare (Gudrun Schyman undantaget) så finns dom. Ambassadörerna. Och det kan till och med vara så att väljarna, de enskilda små människorna som genom samtal med sina vänner på nätet kommer att avgöra valet.

Aldrig tidigare har så många i min närhet avslöjat vad de röstar på. Aldrig tidigare har jag sett ett så stort engagemang för både sakfrågor och ideologiska diskussioner, som jag sett den sista veckan på Facebook. Hos nära nog alla mina vänner pågår politiska diskussioner, och kampanjande för den eller dem man hoppas ska ta plats i riksdag och regering efter valet.

Vissa samtal har inte varit uttryckligen partipolitiska, andra har inte varit det från början men senare blivit det, så som Sveket, berättelsen om den sjuka mamman som tog sig hela vägen från en liten blogg med en handfull besökare till slutdebatten i SVT och Washington Post.

Av de fyra miljoner svenskar som finns på Facebook finns knappast något som helt missat valrörelsen, alla har på ett eller annat sätt genom sina vänner i flödet tagit del av argument för och emot, och åtskilliga har också deltagit i samtal där de fått stöta och blöta sina egna argument och övertygelser.
Ett av oräkneliga exempel är sonen som ställde frågan om varför låg -och medelinkomsttagare kunde överväga att rösta på alliansen. Tråden blev 37 kommentarer lång, med argument, nya frågor och några klara svar, från i första hand jämnåriga förstagångsväljare.

Jag kan inte minnas att jag som förstagångsväljare deltog i något enda samtal någonstans som var så öppet, rakt men i respekt för andras uppfattningar som den tråden. Jag hade inte tillgång till eller möjlighet att stöta och blöta mina egna argument och möjligt är att jag skulle ha röstat annorlunda i mitt första val om jag haft tillgång till den information som finns på nätet idag.
Precis som jag tror att väldigt många fattat dagens valbeslut utifrån information, samtal och propaganda i de sociala medierna.

På ett sätt önskar jag nästan att partierna fortsätter hålla sig borta, så att den politiska diskussionen på nätet fortsätter kretsa kring vad det faktiskt handlar om – den enskilda människans vardag. Den dag partierna förstår att fullt ut utnyttja nätet för valrörelsen är jag lite rädd att de tar över och att de små människornas hjärtefrågor körs över, och de delvis lågmälda samtalen om ideologi drunknar i kampanjer och likriktning styrd av de resursstarka partierna.

Fredrik Wass har också skrivit bra om ämnet.

jag gillar olika

Gilla på Facebook.
Visa att du gillar olika.
Kändisar som gillar olika.

Du som har rösträtt – rösta, nästan på vad som helst, men våga inte strunta i att använda din demokratiska rättighet – uppfylla din plikt. Om inte annat för deras skull som inte räknas.

bloggval 2010

Väldigt nyfiken på vad ni, mina läsare och followers, har för politiska sympatier.
Berätta vad ni röstar på i riksdagsvalet!
(och ja, det är helt anonymt)

Tack för din röst!

Hjälp mig få fler väljare – Pusha!

fulspel i valrörelsen

Igår avslöjades den allierade journalisten som bluff, såklart var det inte ett nätverk av rädda journalister som låg bakom.

Idag har både sverigedemokraterna.se och sdkuriren.se hackats, det här är vad som mött den som besökt någon av sajterna:

Det är illa, verkligen illa. Någon kanske hävdar civilkurage och civil olydnad bara på gränsen till det tillåtna, men jag tror att avståndstagandet från Sverigedemokraterna bara ökar den vi-och-dom-känsla som jag tror redan spelar en viktig roll för dem som väljer att rösta på partiet.
Och detta värjer jag mig emot även om min allra första känslomässiga reaktion inför hacket var ett leende.

Precis lika illa är det om detta är sant, att David von Arnold själv skurit in hakkorset i sin panna för att få sympati och kanske röster.

Ett viktigt kriterium när jag röstar är trovärdighet.
Jag vill ha partier och kandidater jag känner att jag kan lita på.

Uppdaterat: Läs gärna hur SD använt ”Arnoldattacken” i sin opinionsbildning.

om sveket

Du som inte redan läst Sveket - gör det. Det är en utmärkt bloggpost som beskriver på ett tydligt sätt hur de nya sjukförsäkringsreglerna slår hårt mot enskilda.

Jag har två saker att säga.
För det första: Det är verkligen inspirerande att se vilket stort genomslag bloggposten fått. Mest genom blogglänkar och massvis av delningar på Facebook. Det har blivit en viral spridning sällan skådad för en bloggpost från en inte jättestor blogg.
Men inte bara det. Jag får intrycket av att väldigt många tidningar idag har lyckats (vilket i och för sig inte är så svårt) hitta någon drabbad och skriva om det. Bra så.

För det andra: Kan denna berättelse och de berättelser som följer som ringar på vattnet påverka valutgången?
Många använder bloggposten som argument för att rösta på de rödgröna. Jag hoppas att en enda regel inte ska få människor att fatta sitt valbeslut.

Därför att anledningen till att Alliansen vann valet sist var delvis beroende på stort missnöje med sosseregeringen. Folk ramlade mellan stolarna och blev utslagna också innan 2006.
Bloggposten om Sveket landar i att den sjuka mamman tvingas sälja sin bostadsrätt för att få försörjningsstöd (socialbidrag). Såvitt jag vet har socialbidragsreglerna åtminstone de senaste 20 åren inneburit att den som behöver bidrag först måste göra sig av med allt av värde, däribland saker som behövs för att kunna komma på fötter igen, så som bil för att kunna jobba, till exempel. Det har alltså ingenting med Alliansregeringen att göra.

Däremot är det Alliansregeringen som infört de galna reglerna om utförsäkring.
Och det är problematiskt.

Jag tror som Linda att ingen som röstar på Alliansen tycker att det är okej att en sjuk människa ska behöva lämna hus och hem på grund av kontraproduktiva regler.

Politik är inte statisk. Den bygger fortfarande i grunden på medborgarnas olika viljor. Hur många alliansröstare tycker att sjukförsäkringssystemet fungerar bra, räck upp en hand?
Om det är tillräckligt många som inte tycker att utförsäkringssystemet är en bra idé kan det väl inte vara så svårt att få Alliansen att ändra både på sjukförsäkringsreglerna och kanske med lite tur också på socialbidragskriterierna, så att de inte bidrar till större utslagning, men till ett samhälle där var och en åtminstone ges en chans att göra rätt för sig.

Om nu utförsäkringsreglerna i en annan ände gjort så att fler kunnat gå tillbaks till arbete så är det något bra. Däremot så måste det vara lättare för dem som på grund av allvarliga sjukdomar utförsäkras att få någon annan typ av stöd, utan att behöva lämna hus och hem.
Alternativt bör politikerna ta lärdom av alla utförsäkringshistorier som nu sprids ta och fortsätta jobba för att människor ska återkomma i arbete med hjälp av rehabilitering, men utan att kasta ut dem som inte når ända fram. Ingen väljer att vara sjuk. Det går inte att stressa fram bot mot cancer, däremot kan man stressa fram sjukare människor.
Hur svårt kan det vara att finna ett system som fungerar både för dem som är rehabiliteringsbara och dem som inte är det?
Eller är det så på riktigt att alla borgerliga politiker innerst inne skiter i andra och bara bryr sig om sina egna och andra rika människors plånböcker? Kan inte välbeställda människor bli sjuka?

Ni som läser det här och representerar Alliansen - kommentera gärna hur ni tänker om sjukförsäkringen. Ni som tror på de rödgröna av andra skäl än just sjukförsäkringen – ge mig bra argument!

Jag vet ännu inte vad jag ska rösta på på söndag, känner lite som Magnus Betnér, min tilltänkte statsminister.
Men jag tänker framförallt att jag kanske inte ska klaga på de alternativ som finns om jag inte tar fram något bättre själv. Nån som är på, någon som vill bygga ett liberalt parti som tar hänsyn till individens förutsättningar, förmågor och oförmågor?