veckan som gick – vecka 44

Eftersom Binero krånglar och jag inte kommer åt SSBD och veckobrevet redan är försenat kör jag en liten reservlösning och publicerar sammanfattningen av veckan som gick här istället. Naturligtvis även på SSBD bara Binero får bukt med problemen.

Kungen har stått i centrum denna vecka. Och PR-konsulterna. Diskussionen kring boken om Den motvillige monarken har i mångt och mycket blivit en metadebatt om hovets krishantering och journalister har intervjuat PR-konsulter och andra journalister.
Att en av medförfattarna till boken petats från sin projektanställning (eller fått andra arbetsuppgifter) hos SR har också orsakat en hel del protester från övriga medarbetare och den förklaring som Svegfors, Benkö och Löfdahl gett medarbetarna är minst sagt luddig;

Sveriges Radios ledning tycker det är bra när medarbetare skriver böcker. Det utvecklar både den enskilde individen och företaget och det har vi genom åren sett ett antal exempel på. Det finns också rutiner för hur detta ska gå till. Varje medarbetare som avser att skriva en bok går igenom upplägget med sin chef och får ett godkännande. I de flesta fall är också personen tjänstledig eftersom det inte går att göra två jobb samtidigt. I överenskommelsen ligger också att om medarbetaren under sitt bokskrivande tar fram en nyhet så ska den först publiceras i Sveriges Radio.
Sveriges Radios ledning tycker att det är en angelägen uppgift att kritiskt granska kungahuset och vi ser inga problem med att bevaka den bok som nu publiceras. Senast imorse skedde detta på ett alldeles utomordentligt sätt i P1-morgon.
Det beslut som nu diskuteras både inom vårt eget företag och externt handlar i grunden om viktiga principfrågor i publicistisk verksamhet.
Vi ställer höga krav när det gäller inte bara medarbetarnas utan också företagets integritet. Om man är medarbetare i Sveriges Radio sätts generellt bestämda gränser för vad man kan göra vid sidan av. Tveksamhet ska aldrig behöva råda om vad som är Sveriges Radios journalistiska verksamhet och vad som ligger helt utom vårt ansvarsområde. Det ska heller inte behöva uppstå tveksamhet om de journalistiska krav som våra medarbetare förväntas leva upp till.
Står en Sveriges Radiomedarbetare som författare till en bok ställs ofrånkomligen frågan – internt och externt – hur innehållet förhåller sig till Sveriges Radio
Det beslut som nu diskuteras handlar främst om principer men också om en enskild medarbetare. Vi hoppas att alla har respekt för att vi som ledning inte kan och bör offentligt inom företaget diskutera enskildheter som rör medarbetare. Vi anser att personer som jobbar på Sveriges Radio ska känna sig trygga med att ledningen inte diskuterar deras agerande – det gäller chefer och det gäller andra medarbetare – vitt och brett.
Kärnan i den här historien är att vi har en medarbetare som står som författare till en bok med ett innehåll som genererar nyheter och debatt men som samtidigt har en viktig roll i en av Sveriges Radios redaktioner som ska kritisk, oberoendet och opartiskt skildra och granska detta innehåll med full trovärdighet. Här uppstår en kollision mellan två olika roller, två olika uppdrag, olika intressen. Dessa intressen är inte förenliga – det går inte att opartiskt och oberoende granska sitt eget verk. Det går inte att vara oberoende till något man skapat själv. Redaktionens och Sveriges Radios oberoende och trovärdighet skulle med denna uppenbara kollision alltså kunna ifrågasättas.
Därför får den här medarbetaren nu andra arbetsuppgifter, vid sida av det redaktionella arbetet, men hon är kvar på sin redaktion och har kvar sin tidsbegränsade anställning.
Mats, Cilla och Björn

SR-medarbetaren Lasse Edfast ställer en rimlig fråga.

Presskonferensen – den mest besökta någonsin vid kungens älgjakt – blev ett fiasko av flera skäl. Dels fanns ingen täckning för dem som tänkt sända direkt, dels drog kungen efter att snabbt ha kläckt ur sig några klämkäcka kommentarer och avslutat med att vända blad. Fokus Anders Billing återger vad kungen egentligen sa.

Andreas Ekström har gjort en läsvärd intervju med förläggaren, som inte har någon stämning att vänta.
Guillou ger sig in i diskussionen och talar om en ny pressetik, och detta i Aftonbladet, en av de två tidningar som frossat mest i skvallret från boken, och äntligen kan skylla på någon annan, nämligen bokens författare och förlaget. Thomas Mattsson resonerar om rapporteringen om kungligheters privatliv. Medievärlden har talat med flera utgivare om hur de resonerar kring kungarapporteringen.
Att boken även på sikt kan påverka hur kungahuset bevakas är det nog ingen som tvivlar på.

Läsvärd är också John Chrispinsson på Brännpunkt, som menar att kungasakandalen är en fis i rymden i förhållande till forna kungars leverne och det skvaller som då härjade.
Statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit två texter i ämnet som jag också varmt rekommenderar. Carl XVI Gustaf – teflonkungen? och Vad kan man skriva om kungens privatliv?
Rasmus Fleischer skriver intressant om vad han kallar pressetikens kris.

Slutligen har Johan Kellman Larsson samlat några av vad han anser vara de bästa Twitterkommentarerna i uppståndelsen kring boken.
Därmed lämnar vi kungen för den här veckan och går över till Twitter.

En fråga som ställs nästan dagligen, och som jag alltid får när jag föreläser, är hur många svenskar som är aktiva på Twitter. Ingen tycks kunna ge ett riktigt bra svar på den frågan, men så dök denna text upp, som gör gällande att ungefär 200.000 svenskar twittrar. Den är från i mars, men känns ändå rimlig utifrån att det i maj förra året påstods finnas 75.000 svenskar på Twitter, och åtminstone jag märker en ständig, om än inte lavinartad, ökning.

En annan fråga som fortfarande ställs är vad Twitter egentligen är, och vad det ska vara bra till. Senast i fredags föreläste jag för en redaktion där endast en av medarbetarna sade sig ha ett Twitter-konto. Andreas Ekström har skrivit en mycket bra text som undanröjer allt tvivel om huruvida Twitter är ett relevant verktyg för en journalist, eller för vem som helst som vill nätverka eller påverka. Också Kristina Alexandersson har skrivit om vad Twitter är.

På Twitter konverseras det friskt, och för den som inte alltid orkar hänga med har Resumé blivit snabba på att finna de små stormarna, som det här grälet mellan Paul Ronge och ett gäng ”mediapersonligheter”. Och Dagens Media hoppade på. Joakim Jardenberg ställer en intressant fråga, som jag ändå tror saknar relevans, då ingen kan sägas ha upphovsrätt till en hel konversation. Från Twitter rekommenderas dock att aldrig använda skärmdumpar från Twitter utan att be inblandade personer om lov.

Apropå att påverka, och då inte enbart genom Twitter utan genom nätet i sin helhet, ledde det här blogginlägget, om en kvinna som förlorat allt i en brand men inte fick säga upp sitt Boxer-abonnemang till att Boxer kröp till korset. Inlägget retweetades flitigt under dagarna två, folk twittrade och raljerade om Boxer-Robert (som finns på Twitter med ett väldigt inaktivt konto)


Många twittrade och bloggade att de skulle säga upp sitt Boxer-abonnemang. Boxer pekades ut som omänskliga, och om man googlar på Boxer-Robert kommer det här inlägget upp på första sidan. Den här stormen hade kunnat lugnas något om Boxerrobert varit mer aktiv på Twitter, men den visar också med all önskvärd tydlighet att det intressanta är inte själva närvaron på nätet, utan att man uppträder sjyst mot sina kunder. Att vårda sitt varumärke är att erbjuda bra service, bland annat. Få lät sig imponeras av pudeln som Boxer gjorde, även om den var ärlig – skrämmande ärlig.
Hans Kullin samlar svenska företagskonton på Twitter.

Johanna Ögren skriver om en annan sida av Twitter – den privata. Om att dela stora händelser i livet.

Från Twitter kilar vi raskt över till Facebook, och börjar med en skärmdump:

Kanske inte helt sant men definitivt ingen dum jämförelse. På åttiotalet fanns inget fyllefilter för telefonen dock, något som nu finns till Facebook, framtaget av Deportivo. 300.000 tester ska ha gjorts sedan lanseringen förra tisdagen. Relaterat kan vara den här texten om Facebook-tabbarna man bör undvika.

Headweb öppnar videobutikFacebook, i samarbete med SF. Läs gärna Tommie Nordholms inlägg om tanke vs genomförande.

I Sverige väntar vi fortfarande på Facebook Places – samtidigt som H&M hör till pionjärerna när det gäller att använda tjänsten för marknadsföring och reklam. Även om inte Facebook Places finns tillgängligt kan också svenskar använda Foursquare och Gowalla, och SvD testar att använda Foursquare. Den som checkar in på en biograf i Stockholm får filmrecensioner från SvD.

Facebook ska dessutom ha funkat bra som opinionsinstitut i det amerikanska kongressvalet.

Från Facebook till död skog:
Papperstidningen spås vara utdöd i Sverige år 2025. I Storbritannien går det ännu fortare, enligt Ross Dawson. Kullin kommenterar, liksom Mikael Marklund. Personligen tror jag inte att papperstidningen kommer att dö ut, däremot att morgontidningen som vi känner den kommer att göra det. Den kommande generationen nyhetskonsumenter kommer inte att köpa konceptet använda tonvis med död skog, trycka nyheter på och köra hem till folks brevlådor när nyheterna redan är gårdagens och som man ej hinner läsa.
De få dagar om året man faktiskt har tid, så som i lördags, kom ingen tidning.
Inte bara tidningarna är hotade, utan också radion. Åtminstone minskar lyssnandet. Reklamradion står för det stora tappet.

Nomineringarna till Stora journalistpriset är nu klara. De nominerade är: Årets berättare, Årets avslöjande och Årets Förnyare. Medievärlden konstaterar att få tidningar finns med fanns de nominerade. Uppdrags Gransknings Den andra våldtäkten är nominerade, och har även friats i Granskningsnämnden. Jag brukar när jag föreläser använda SvD:s realtidsgräv som exempel på hur man kan crowdsourca journalistik, här skriver Fredric Karén mer.

Nomineringarna är också klara till Stora Kulturbloggpriset. Jag är nominerad på ett hörn med Dagens Spotifylista. Rösta kan man göra här.

Så några spridda skurar:
Fredrik Wass outar sitt flödesmissbruk. Anton Johansson hakar på.
Jardenberg skriver om UD-bloggen och hur tekniken påverkar tonen.
Precis allt om USA-valet.
Försov du dig förra måndagen? Du var inte ensam.
DN.se drog tillbaks en seriestripp om judarna på Bonniers. Wiman förklarar varför.
Måste också tipsa om bloggen Motionsfloden, som läser riksdagsmotionerna så att vi andra ska slippa.
Alla basister är inte mördare. Bra av Rasmus Fleischer, om den gripne ”lasermannen” i Malmö. (PK diskuterar för övrigt Malmöskotten ikväll)
Sara Trus, reportern bakom Vindsvåningen med Teppanyakihällen, påminner oss alla om reportaget precis när vi börjat glömma.
Katarina Wennstam skriver om Skavlan och hans manliga gäster.
Oscar Sundell skriver om självmord och pressetik, och om att hänsynen till den sovande björnen inte längre är relevant eftersom björnen redan är vaken.
På Brännpunkt debatteras nätet och ungdomarna. Först skriver Christina Stielli och Sara Storm Stålhand att vuxna sviker, varpå Marcin de Kaminski och Elza Dunkels svarar.
Landsortstidningarna drar in pengar på nätet.
Bildt och Guillou immuna mot mediekritik?
Objektivitet finns inte, så sanningen fordrar äkta medborgarjournalistik. Läs Jeff Jarvis.
Det strular för Medievärlden på grund av märkliga regler kring utgivningsbevis.
En ddos-attack har slagit hårt mot internet i Burma.
Per Torberger vill vrida musten ur sociala medier.
Fredrik Wass igen – den här gången om ROI för sociala medier.
Jocke Jardenberg har varit i Egypten och med sig hem har han en del tankar, bland annat om bistånd. Missa heller inte harassmap.

Slutligen lite till synes obligatorisk rapportering om Assange och Wikileaks.
Julian Assange kräver skadestånd, för de anklagelser som riktats mot honom. Samtidigt meddelas att han byter Sverige (här han ej fått arbetstillstånd) för Schweiz. Och så försvarar han sitt beslut att lämna CNN-intervjun häromveckan.
Samtidigt tar en mängd journalister världen över ställning för Wikileaks.


Flattr this

söndagskväll

Det är något särskilt med söndagskvällar, eller hur?
Den där blandningen av vemod och lite stress över att helgen är slut, och ändå – det är fortfarande helg på något sätt.
Man kanske mår gott på smaskig söndagsmiddag, slötittar på nån deckare eller liknande på teve, eller bara läger fram kläder i fina högar för att slippa få panik när det plötsligt är måndag morgon och man inte har något att ta på sig (eller barnen).

De sista två åren har mina söndagskvällar varit vigda åt bloggande. Eller – nu ljög jag lite. Mellan april och september i fjol hade jag ett uppehåll, och nu delar jag skrivandet med Jerry Silfwer, så det är bara varannan söndag jag skriver veckosammanfattningen på SSBD. (tidigare delade jag jobbet med Niclas Strandh, men då skrev vi tillsammans och inte varannan vecka)
Ibland känns det tungt. Kanske framförallt när det känns som om jag har noll koll. När jag haft så mycket att göra att jag inte hunnit hänga med i svängarna. Men också om jag ska med ett tidigt tåg och tycker att jag borde sova.

Och ändå så kan jag inte bara lägga ner. Dels för att vi får ganska mycket beröm för att vi sammanfattar. Andra gillar veckobrevet. Många tackar oss för att vi gör det. Jag hoppas att det är så. Eller också skulle ingen märka om vi bara slutade en dag?

Det kanske inte spelar någon roll. Jag gör det för att jag älskar media. Och internet. Och skrivandet ger mig anledning att hålla mig själv uppdaterad. Och känslan det är att efter några timmars länkande klicka på posta-knappen är värd allt slit. Nästan jämt.

Är du också intresserad av vad som händer i mediabranschen? Läs Veckan som gick – vecka 11.
Det går också att prenumerera och få veckosammanfattningen i sin mejl, då på måndagarna.

Uppdaterat: Du som väntar på sammanfattningen av bloggtemat – jag är ledsen men jag har inte hunnit med. Kommer när den kommer…

söndag i soffan

Jag har suttit i soffan nästan hela dagen. Kan ju låta som om jag slöat och inte gjort nåt vettigt, men det har jag.
Eller vettigt och vettigt, jag har gjort en slideshow till föreläsningen jag ska ha på torsdag. Jag är inte så värst duktig på att jobba i Keynote, så det tar sin tid.
Sen har jag suttit i över två timmar och skrivit Veckan som gick till SSBD.
Och tvättat.
Tänk att mina söndagskvällar kommit att bestå av det. Veckan som gick och tvättstugan. När jag gör veckan går jag igenom hela veckans RSS-feed. Sådant som jag redan läst men stjärnmärkt. En hel del är inte det minsta relaterat till SSBD och sådana saker hamnar i mitt lördagsgodis. En slags veckan som gick hos mymlan.

Och under tiden ramlar det in nya saker som jag inte kan låta bli att läsa. I kväll fastnade jag för detta som Emanuel Karlsten skrivit. Han formulerar det som jag funderat på så ofta. Nämligen dubbelmoralen hos många religiösa människor. Vad som gör postningen tragikomisk är att den handlar om kaffe, medan jag mer har funderat över varför alkohol anses så otroligt syndigt när överdrivet frossande i mat inte gör det. (Enda anledningen att alkohol är syndigt är just att man ska vara rädd om sin kropp som är ett guds tempel)

Ur Emanuels inlägg:

Kaffe har blivit en symbolfråga. Man kan dricka vilka teer med vilka gifter som helst. Överkonsumera socker eller jäsa framför tv:n utan att någon bryr sig. Bara man inte dricker kaffe.
Själv är han en del av underground-adventisterna. De som dricker kaffe i smyg. Som smusslar och använder kodnamn för kaffet (”brasilianska örtte”)för att inte bli påkomna.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på Rastafari där de röker marijuana för att bättre kunna tolka Bibeln. Onekligen en annan syn på saker än Adventisterna. Jag hade faktiskt inte någon särskild koll på Rastafari förrän jag förra veckan förhörde Björk på hennes religionsläxa. Vi hade väldigt kul åt just Rastafari. Inte minst som läroboken formulerade att ”ingen vet riktigt varför just Haile Sellasie utnämndes till Messias, och själv trodde han inte alls på Rastafari, han var bekännande kristen”.
Sen skrattade vi också åt ”människaidelfinkroppförbundet”. Man hittar förvånansvärt lite information om man googlar på det, men häromdagen fick jag en insändare skickad till mitt jobb från dem. Så dom finns på riktigt.

En annan grej ur mitt flöde är denna artikel om att det är bra för ungdomar att ”sitta vid datorn”.
Det är i och för sig inget som jag tvivlat på, men det är alltid kul när det man tror på bekräftas på olika sätt. Och ja man väljer ju vad man vill tro på kanske men den här studien kändes trovärdig.

Fler än 800 ungdomar och föräldrar deltog i det treåriga amerikanska projektet. Med Internets hjälp lär sig tonåringarna de tekniska färdigheterna och den läs- och skrivkunnighet som behövs i dagens samhälle. De lär sig även hur man kommunicerar på internet, hur man skapar en offentlig identitet, hur man skapar hemsidor och postar länkar. Rapporten går emot många föräldrar och lärares stereotypa åsikter om att surfa på internet är slöseri med tid.
– Allt det som ungdomar lär sig online betraktades som avancerade kunskaper för tio år sen, men idag tar ungdomarna dem för givet, säger Dr Mimi Ito, rapportens författare till BBC.

Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Reblog this post [with Zemanta]