önska kostar ingenting

Min dotter fyller år på torsdag.
Femton.
Hon skriver önskelistor. Det har hon alltid gjort. Långa och välskrivna, med motiveringar och graderingar, vad hon önskar sig mest och lite mindre, storlekar, inköpsställen och priser. Olika listor till olika personer, anpassade efter ekonomi och person.
I år har hon gjort listor på nätet. Man kan kryssa i om man köpt något så ingen köper dubbelt.

Hon önskar sig saker och tjänster. Som att någon ska sy något fint eller ge henne ett överraskningskalas.

Jag vill också skriva önskelistor. Men jag har inte någon att ge dem åt. Att be mina ungar skaffa en iPhone till mig känns ju sådär. Äldste sonen skulle nog klara att renovera köket men det känns som om han har viktigare saker för sig i sommar. Tillsammans kan dom säkert städa hela lägenheten och laga middag och låta mig sätta mig i ett nystädat hem vid dukat bord utan att ha åstadkommit det hela själv, men det känns på nåt sätt ändå som om det inte är mina barns uppgift att fixa såna saker.

Och en önskelista till barnen skulle kännas krävande. Jag har såna barn. De skulle ta den bokstavligt och verkligen försöka uppfylla mina önskningar. Det tror jag inte att mina bloggläsare gör, så jag spottar ut den här, bara för att.

Jag önskar mig en köksrenovering. Färg och tapeter och nya skåpluckor.

Jag önskar mig lyse i min hall. Det har inte funkat på två år och det är så jobbigt på vintern när det är mörkt.

Jag önskar mig en bil. Vilken gammal Volvo som helst nästan, bara den går en sommar eller så, och helst är över trettio år så den inte kostar skjortan i skatt och försäkring.

Jag önskar mig en ny säng. Jag behöver inte en ny säng. Den jag har funkar utmärkt, jag sover gott i den. Men bara för att det skulle kännas lite lyxigt sådär. Madrasser utan mensfläckar.

Jag önskar mig en iPhone. Jag tror att jag ganska snabbt skulle utveckla ett behov av den om jag hade en.

Jag önskar mig skor. Snygga, bekväma sommarskor. Det känns jobbigt att prova mig igenom och köpa minst tre par som dödar mina fötter innan jag hittar rätt. Sist jag gjorde det är fem år sedan och dom är rätt utslitna nu.

Jag önskar mig smink, inklusive kursen om hur man använder det. Min sminkväska består av en massa smulor från gamla puder och ögonskuggor som ramlat i bitar och jag får panik av att gå i affärer som säljer make-up så jag får nog leva med dom smulorna ett tag till.

Jag önskar mig nya underkläder. Det är i och för sig inte någon stor poäng med det, vad ska man med sjysta underkläder om ändå ingen ska titta på dem? Men jag önskar mig det ändå. För känslans skull.

Så önskar jag mig en skrivare. Inte för att jag egentligen vill ha en men för att jag vissa gånger känner att jag behöver en och vissa saker blir så onödigt krångliga för att jag ingen har.

Mest av allt önskar jag mig en riktig jävla semester med mina barn. Jag och dom alla tre, långt härifrån, utan några måsten överhuvudtaget. En vecka eller två, det är inte så noga. Men jag skulle vilja ha den tiden utan att distraheras av allt som är vardag. Tid att bara vara, tillsammans med dom tre personerna på jorden som jag avgudar mest av allt.

Det känns inte som om jag har särskilt jätteoöverkomliga önskemål.
Och ändå sitter jag ganska nöjd. Jag klarar mig. Jag klarar mig ganska bra. Men om ovanstående önskningar skulle gå i uppfyllelse så inbillar jag mig att livet skulle kännas något lite lättare, ett ganska bra tag framöver.

Det är tur att jag är väldigt van att sällan få det jag önskar mig.

presenterar mina läsare

För ett tag sen gjorde jag en liten enkät för att ta reda på vilka ni är som läser den här bloggen. Det går fortfarande bra att svara om du inte redan gjort det.

Hur som helst så tänkte jag att jag skulle presentera er för varandra, kanske på lite olika sätt. Jag börjar med Jonk.
Jonk är en trettifyraårig skåning som bor på landet, riktiga landet, och trivs bra med det. När han köpte sitt jättegamla hus och flyttade dit var han först lite rädd för att lantisarna skulle tycka att han var konstig med tatueringar och piercingar men säger att han bara fått positiva reaktioner och relationer till de nya grannarna.
Och såklart gillar dom honom. Han är ju en riktig supersvensson. Gift sen tio år tillbaks, två barn, villa, Volvo och hund.
Han tror inte på Gud men han tror på nånting, och säger att han ”kan se saker”. Det gör mig grymt nyfiken, vad är det du kan se?
Förutom de där sakerna han kan se verkar han gilla Liftarens guide till galaxen och meningen med livet är 42, typ.
Jonk hittade hit via Jaiku där vi båda hängt och trivts och socialiserat ett bra tag. Via Jaiku har det också kommit sig att vi båda bloggar på Dagens Spotifylista.

När han svarade på enkäten hade vi inte träffats. Men nu har vi faktiskt gjort det. Och bildbeviset är lite läskigt på så sätt att man skulle kunna tro att vi är syskon eller nåt. Inte helt olika varann i varje fall:

3255062535_b68a3d66ec

foto: Annika Lidne

Annars gillar jag Jonk, inte bara för att han har så bra musiksmak, men det har han också. I sin blogg bjuder han för tillfället på en video med Fever Ray, kolla på den.

Uppdaterat: givetvis bör jag ju ta med Jonks tolv låtar som säger något om honom och hans liv. Här är de låtar som fanns på Spotify, han höll sig inte riktigt till regeln att låtarna skulle gå att hitta där. :) Flera av artisterna har han gemensamt med mig, vet inte om det betyder att vi är lika eller bara att vi råkar vara födda med ett par års mellanrum.